Archive | februari 2020

Modig den är som modet bär…

Förra veckan skrev vi om rädslor…och nu låter vi modet ta vid. Mod är inte avsaknad av rädsla utan tvärtom krävs det rädsla för att bringa fram mod. För det vi inte räds är ju inte modigt att göra. Så mod i det ”lilla” är inte detsamma från person till person. Mod i ett vidare begrepp är dock mer eller mindre detsamma. Som att till exempel gripa in och hjälpa någon som skadats eller håller på att skadas.

Mod kan handla om små vardagliga saker, som att vara rädd för att tala i grupp och ändå göra det, eller att göra något annat, som i andras ögon kan tyckas litet. Det handlar om att man gör något som man är rädd för. Det som är mod för den ene behöver inte vara mod för en annan. Mod är alltid relaterat till om personen ifråga gör något den är rädd för. Och det kan också vara olika i olika skeden i livet. Det man har varit rädd för tidigare i livet har kanske krävt mod för att utföras, medan om man sedan kommit över den rädslan så är det inte längre modigt att utföra samma handling. Och mod kan vara storslagna gester och hjältedåd, som att rädda någon från en fara och då ta en egen risk. Att däremot vara vårdslös, hoppa från en balkong, är inte modigt. Det är bara dumt, även om man är höjdrädd.

För att belysa det absurda i det låt oss leka med scenariot att Fia går till KBT-terapeuten Rut. Fia lider av en fruktansvärd höjdrädsla som hon nu vill få hjälp med.

Om Rut tycker att det inte är några ”ruter” i Fia, och då inte beaktar Fias höjdrädsla på ett säkert sätt, utan har som slutmål att Fia till exempel ska våga hoppa från ett högt hus och hoppas på det bästa, kan det bli riktigt farligt. Det är nog inte många som skulle anse detta som mod eller en lyckad behandling. Som väl är finns det inte så många dumdristiga KBT-terapeuter som Rut. 😊

Så modet vi alla mår bra av att dela är det som handlar om att stå upp för oss själva och varandra. Att behandla alla såsom vi önskar bli behandlade. Att ha mod att veta när vi behöver använda modet och inte låta rädslan styra. Balansen är då inte så svår, som det kan verka då rädslan ”regerar”.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

För att känna mod behöver ni ha känt på rädsla. Ty att trotsa en rädsla är att vara modig, men bara om denna rädsla är något som bör bemästras. En rädsla som är ett hinder för er är värd att bestiga modets berg för, att komma upp och över till andra sidan bergstoppen. Men skulle det ni var rädd för vara att ramla från bergstoppen och skada er, så är det väl inte en rädsla att trotsa, utan en självbevarelsedrift att följa? Allt ni räds är inte automatiskt något ni bör ”jobba bort”.

Mod är att stå för den man är. Att inte sträva efter att vara någon annan. Att lyssna på sig själv och leva enligt de drömmar och värderingar man bär på. Att stanna upp och leva, inte stressa mot ett mål. Modet att våga drömma och våga längta. Men i detta mod ligger att vara där man är, inte vänta att leva tills drömmarna slagit in, dvs. dröm stort och modig var, att gå efter en dröm, men på samma gång, leva nu och ej vänta tills drömmen blir sann.

Mod är, att sluta låtsas, att leva i den verkliga verkligheten, hur tuff och svår den än må vara. Mod är, att lita på sig själv och på sin omgivning. Mod är, att hitta vägen, som ingen annan gått, att våga lämna oförrätter i tid, att inte skapa liv genom att leva på andra.

Vad är mod för er? Vem avgör om ni är modiga? För att hitta er egen väg att leva ett modigt liv behöver ni bekanta er med era rädslor, inte alltid följa dem som en väg framåt, men en ledtråd bakåt.

När ni ser vad ni räds har ni hittat vägen som fört er dit ni står just nu. Frågan är vilken väg ska ni ta framåt, den rädslan pekar ut eller den motsatta? Det beror på vad som finns i ert nu, där rädsla och mod möts i er. Där ni har valet, kontrollen att inte låta rädslan styra, varken genom att följa den blint eller genom att göra tvärtemot vad den säger er. För så länge ni väljer utifrån rädslan, det vill säga att följa den eller mota den, så styrs ni av rädslan. Kan ni se det?

Mod är, att bli den bästa du kan vara, den som du är. Inget hinder är för stort, för i mod ingår hopp. Och hoppet hjälper modet, att hoppa över eventuella hinder. Det är modigt att sträva framåt, men leva i nuet och inte stanna i oro och ältande av gamla oförrätter.

Att vara modig är att göra det du räds, att lita på att det ordnar sig. Men med detta sagt, så är mod inte att vara våghalsig, vårdslös och oförsiktig, utan att gå den rätta vägen, hur svår den än må vara. Det du inte räds och gör, det behövs inte mod till. Modet tar över, då det finns något ni önskar och vill ha, men ni räds. Att trotsa sina rädslor är modigt! Men att hoppa över ett stup är inte modigt, utan fullkomligt vårdslöst.

Mod och kärlek gå hand i hand. Kärleken är modig och modet är kärlek.

Att våga stå upp för er själva, era nära och er omvärld, kräver mod. Att vara den ni är, det kräver mod. Att vara modig är inte ett ord, en känsla, utan det kräver en handling. Samtidigt är modet så mycket mer än en handling när modet handlar om en känsla, som ni följer och gör till en handling. Och denna handling är att ni agerar, för att göra något gott, något som inte alltid är lätt, att våga stå upp för de svaga, de som inte har någon röst. Men mod är inte att skrika högst, att ta platsen från de svaga, utan att hjälpa dem att föra fram dem. Vara närvarande och låta modet vara en ledstjärna, ej rädsla, ej dumdristighet och våghalsighet, utan det lugna trygga kärleksfulla modet. Det mod som växer fram och får gro tills ni vågar ta modet till er och låta det ge er mod.

Att luta sig på modet är tryggt, men ändå spännande, för modet i sig är tryggt i sin handling, men det utför spännande och ibland läskiga uppdrag. Modet är verklighetens Robin Hood, som står upp för det rätta. Modet har en moralisk kompass som inte kan leda er fel. Modet väljer inte er, men ni kan välja modet. Modet finns inom er alla och runtomkring er, det gäller bara att öppna era sinnen och följa modets väg. Då får ni ett liv i balans med trygghet och spänning.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

 

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2020-02-24 08:35

Är det ”farligare” att vara rädd för det som känns farligt än det som känns ofarligt?

Hur föds rädslor? Somliga rädslor sägs ju vara nedärvda från när människan levde på savannen, för överlevandet. Men är det så enkelt att de är uppdelade i befogade och obefogade rädslor?

Ofta tänker vi oss att om en rädsla visar sig mynna ut i fara, så betyder det att den var befogad. Men är det inte sant att även det som vi vet är farligt kan vi överleva? Rädsla som blir besannad är inte den enda befogade rädslan. Att vara rädd om någon till exempel skulle skjuta mot oss är befogat. Om vi sedan lyckades ”komma undan” gör ju inte rädslan obefogad.

Så rädslor är svåra att kategoriseras, och det som gör det än svårare är att de kan vara mer eller mindre rationella. Att vara rädd för spindlar i Sverige är mer en fobi, som inte är ett verkligt hot. Däremot i Australien eller något annat land där det finns giftiga spindlar, så finns det en risk att spindeln vi möter är farlig.

Rädslor kan komma och gå. Rädslor kan vara överförda från någon annan som så övertygande får oss leva i samma oro som de.

Det finns så mycket att vara rädd för, och det finns de som låter rädslan ta över hela deras liv. Det bästa är nog om vi kan möta den rädsla vi känner, genom att ge den chansen att berätta för oss varför den är där. Därefter kan vi moget överväga om vi vill bejaka den eller ej.

Om vi tänker oss rädslan som en som en telefonförsäljare. Somliga tackar ja till erbjudandet, som rädslan ringer om, utan att tänka. Andra säger kategoriskt: ”Nej tack” och slänger på luren. I bägge dessa fall kan vi antingen få en något onödigt dyrköpt rädsla eller missa en rädsla, som kanske blir en dyrköpt läxa istället.

Att aldrig vara rädd är inte något att sträva efter, men ej heller att styras av rädsla, varken vår egen eller någon annans. För ingen är mer rädd än rädslan själv.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Att skapa en rädsla är lättare än att radera den. Kan ni se det? Som barn har ni naturliga rädslor, som att om ni inte får tryggheten av era vårdnadshavare, så blir ni oroliga, medan det ofta räcker med blotta närvaron av er trygga vuxna, för att ni ska bli lugnade. Detta är inte irrationellt, för ni är beroende av den vuxna för att överleva, och det är här tillit till livet och omvärlden kan byggas. Men den kan raseras bit för bit om ni får det visat för er, att ni inte kan lita på den vuxna.

Så hur skapar ni då era rädslor? Gör ni det eller gör er omgivning det? Är rädslan ett val? På många vis så är det så, att ni och era nära, er omvärld i stort skapar och formar era rädslor. Om tillräckligt många personer berättar för er att något är farligt, så kommer ni med största sannolikhet börja se det som en fara. Må det sen handla om katastrofer i naturen, farliga sjukdomar, farliga platser eller farliga människor. När ni så blivit rädda för detta, och exakt samma personer då säger till er, att ni inte längre behöver vara rädda för det och att oron var obefogad, tror ni då på dem igen?

Somliga av er, kanske de allra flesta har redan låtit rädslan bygga bo i er och skapat en egen plats för den att gro. Så den har blivit som er egen rädsla. Sedan finns det andra, som så gärna vill tro på att världen inte är farlig, att ni är trygga, så ni väljer att ta in att ni inte behöver vara rädda.

Uttrycket ”behöver vara rädd” i sig är missvisande, för det är egentligen inte samma sak som att rädslan är rationell, reell eller inte. Ingen ”behöver” vara rädd, men alla kommer att vara rädda ibland. Ibland kommer rädslan visa sig ha varit något ni burit på över något som visat sig ha varit ofarligt. Ibland kommer rädslan visa sig vara för något som visar sig vara farligt. Då talas det ofta om befogad och obefogad rädsla. Men även detta är att bestämma att ”obefogad” betyder, att det ni räds visar sig vara ofarligt… Men är det inte sant, att även det som skulle kunnat ha blivit farligt visar sig går bra? Kan ni då säga att rädslan var obefogad?

Som exempel om ni är nära att vara med om en flygkrasch, så är att bli rädd befogat, även om ni har turen att överleva. För visst är en rädsla inte befogad endast om ni inte överlever det ni räds? Då vore det svårt att leva och lära.

Så när rädslan knackar på hos er släpper ni då in den eller motar ni den i grind? Att bejaka alla rädslans nycker kommer göra er lika rädda som rädslan själv. Så att låta rädslan styra er är lika godtyckligt som att låta en främling besluta vad ni ska oroa er för. Enda skillnaden är att rädslan kommer göra sig bekant, er ”bundsförvant”. Ni kommer se den som en vän ni kan rådfråga, men den är egentligen inte er vän, utan bör behandlas som en bekant. Att ni i varje situation väljer att höra på den, men sedan väljer om ni ska lyssna till den, det vill säga ta rädslans råd.

En vän ni litar på tar ni oftare på orden, men om ni inte ser rädslan som er förtrogna utan en bekant, som ni varje gång väljer eller inte väljer att lyssna till, så kommer ni se när ni bör lyssna till rädslans varnande rop och när ni kan låta oron passera och orosorden likaså.

Andas in, andas ut och var medvetna om ni väljer att andas in rädslan och glömma att andas ut dem. Ty valet är faktiskt ert och ert allena. Alla har anledningar att bli rädda, men en uppskrämd tar sällan kloka beslut. Så räds ej rädslan, men låt ej rädslan bli er ledstjärna, för den belyser endast farorna och inte vägen att undvika dem. Kan ni se det?

Så frågan är; är det farligare att vara rädd för det som känns farligt eller det som känns ofarligt?”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2020-02-16 18:42

Vems känslor bär du på?

Förra veckan skrev vi om när vi tar över någon annans känslor, den här veckan tar vi upp vad som händer när någon ”dumpar” över sina känslor på oss.

Det kan inte gå en sekund utan att vi känner något, även när vi tycker vi inte känner något alls. En svårighet med känslor är, att känna vilka känslor som är våra och vilka som någon annan överfört på oss. Om vi tänker oss liknelsen att vi kan få känslor inslagna i ett paket. Är det då svårare att känna in om vi vill ha paketet?

Om Tant Rut återigen ger oss en stickad lusekofta i present, vad gör vi med våra känslor av ”suck inte en till” och samtidigt känslan av att inte såra Tant Rut. Tant Rut är här medveten om att hon ger ett paket fullt med känslomässiga band, samtidigt som hon menar väl. Vi tar så kanske ansvar för att Tant Rut inte ska bli ledsen, så vi blir så så glada utåt sett, vilket också i sin tur riskerar att Tant Rut ger en ny kofta vid nästa bemärkelsedag.

En annan gång kanske det inte är lika tydligt att vi får ett paket känslor. Känslor kan vara subtila, smyga sig på oss när väninnan Bea gnäller och pratar negativt om andra vänner och vi till slut börjar känna ett litet obehag, att ”det här är inget jag vill höra”. Bea kanske berättar något hon fått i förtroende, och vi står där sedan med detta i vår hand, det vill säga det paketet borde ha stannat hos Bea, som hade fått det. Törs vi

När vi märker att paketet vi får är något vi inte vill ha eller något som inte är ämnat för oss; vad gör vi då? Törs vi gå och byta det? Eller känner vi oss fångade på samma vis, som när vi fått ett gratiserbjudande, som sedan övergår i ett abonnemang som ska betalas och vi inte orkar göra något åt det?

Detta är förstås förenklade exempel, men det är ändock materialiserade känslor, som vi varje dag råkar på, ger bort/tar emot eller letar efter eller undviker. Vad känner vi för det?

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Att leva är att känna, allt i livet bygger på känslor, lika mycket eller mer än på fakta, omständigheter och händelser. Ty av en och samma händelse, som händer många, så kommer var och en att tolka dem utifrån sin egen känsla. Således finns det många fler känslomässiga reaktioner på en händelse än det finns händelser. Kan ni se det?

Så vad händer då när ni inte bara känner era egna känslor utan även andras? Ibland kan ni tydligt märka att någon är en så kallad ”energitjuv”, som avlastar sina problem och pyser ut sina känslor, som ni sedan sitter med som en tyngd i knäet. Och den tidigare så känslosamme individen borstar av sig och skuttar därifrån på lätta ben. Men ibland är det inte så enkelt att där och då i stunden, lägga märke till om ni får ”överförda” känslor i paket eller om ni öppnar ert eget paket.

Så ju finare ”känsloavlastaren” slår in sina känslor, desto svårare är det för er, att se att det omsorgsfullt inslagna paketet i själva verket är någon annans.

Att vara känslig behöver inte betyda, att ni ökar risken att bli beströdda av andras känslor, för om ni är inkännande har ni lättare att ”känna” när någon sänder ut sina känslor. Dock känner ni ändock lättare av stämningen hos personer, så även om ni kan separera era känslor och det den andre ger er, så kan ni påverkas av dem. Så för att vara lyhörda behöver ni inte bara bli medvetna om vad det gör med er. Det som ger er energi, genom att ”låna” känslor av andra kan vara gott så länge denna energi inte är byggd på ett känslosvall, som skadar någon annan. Det vill säga när ni och den känslomässige förenas i negativa känslor om andra.

Att försöka skaka av er de känslor som faller tungt på era axlar är gott, för även om ni känner ni vill hjälpa den känslosamme, så gör ni det bäst när ni själva inte är nedtyngda. Det är skillnad i att känna, att ni tar över känslor av någon annan på det viset att ni tar in det, känner det och hittar en väg att hjälpa den andre och er vidare.

Men det är inte alltid ni vill hjälpa eller för den delen den känslosamme vill ha hjälp. Då handlar det om känslor som ”dumpas” på er, och som ger er en börda och den andre en lättnad. Ingen är immun mot känslodumpningsviruset, men ni kan vaccinera er. Genom att vara uppmärksamma på om ni mött en person som ni i efterhand känt lagt ner paketen i ert knä, så kan ni nästa gång kanske lägga märke till de tecknen, hur ni känner i personens närvaro, hur ni vet ni brukar känna efteråt och då har ni lärt er, det vill säga vaccinet har hjälpt.

Så att känna in, känna med och känna av är viktigt, men det bör inte vägas sin vikt i guld, för då är det en börda. Så fort ni känner att känslorna ni får är en börda och inte en gåva, så är det ett tecken på att ni bör stanna till och känna; ”är detta en ”känslodumpning” eller är det jag som själv gör det till ett problem?”.

Alla gåvor är inte lätta, men om ni känner det som en börda är ni inte den rätta att motta den. Men även svåra känslor från någon annan kan vara en gåva, inte en dumpning, och känner ni ej skillnaden, så kommer den som anförtrott er sina känslor känna sig avspisad, och som om ni trampar på dennes känslor. Allt handlar om ett samspel mellan er och den andre, och känslor och händelser, vad ni väljer att ta till er och ge av. Det är värt att känna efter både här och nu och sen/efter.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2020-02-03 23:29