Hemligheten bakom hemligheter.

Hemligheten bakom hemligheter.

Vad är hemligheten bakom att behålla en hemlighet? Vi har nog alla fått höra hemligheter som gjort oss sprickfärdiga att berätta vidare. Men om det sker så kan det lätt halka in på skvallrets hala väg.

Men låt oss nu titta mer på hemligheter i sig. Att dela hemligheter vänner emellan kan skapa ett band och en närhet. En förtrolighet som uppstår då två eller fler personer ömsesidigt gläntar på dörren till det hemliga innersta, som inte alla andra får ta del av. Dessa hemligheter stärker närheten.

Men när någon berättar en hemlighet för oss , som vi vet kan skada personen själv eller någon annan, hamnar vi i ett moraliskt dilemma. Ska vi svika vår väns förtroende och berätta för någon annan vad hen berättat för oss? Det är inte alltid lätt att veta rätt väg att gå.

Vi kan även hamna i andra änden av hemligheten, att vi är den som givit vårt förtroende till någon annan, för att sedan bli svikna. Hur svårt det känns när det vi öppnat oss och vågat berätta exempelvis vad vi känner för någon annan, och vår vän sen har berättat det för någon annan eller personen ifråga.

Det finns också de som utnyttjar hemligheter om andra, för att sedan öva ”utpressning” för att få egen vinning. Så vi lär oss ”läxor” på vår väg att alla inte är pålitliga. Vi bör inte berätta våra hemligheter för alla, för då är de inte längre en hemlighet utan blir en del i vår ”vardagsberättelse”.

Så hemligheter kan vara av godo, men de kan också åsamka skada. Hemligheter kan användas för att mobba ut någon ur en gemenskap, att alla andra har en hemlis som hen inte får veta. Detta kan göra väldigt ont i vilken ålder det än sker, ty mobbning och manipulationer som sker via hemligheter fortsätter tyvärr även upp i åldrarna.

Så vi har ett ansvar att behålla de hemligheter vi fått i förtroende, men också ett ansvar att inte låta hemligheter skada någon annan eller oss själva. Det är hemligheten med hemligheten, som inte bör vara hemlig, såsom hemligheten i sig dock bör vara, för att förbli en hemlighet 😊.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Hemligheter kan förena människor, men hemligheter kan likaså hålla människor på avstånd eller till och med söndra mellan människor. Hemligheter är något ni lär er om från det att ni är små. Barn har ofta svårt att behålla en hemlighet. När de till exempel får höra från mormor eller farmor; ”Vi berättar inte för mamma och pappa, att du fick den där chokladbiten. Det blir vår hemlis.” Det tycker barnet är spännande, men likafullt så säger barnet ofta; ”mamma jag fick godis av farmor”.

Så gör barnet ofta tills det är stort nog att förstå att det kan vinna något på att behålla en hemlighet. Sådana hemligheter hör livet till, och de är av godo. Dessa hemligheter skapar en pakt, ett band; ”det är du och jag”.

Men det finns andra typer av hemligheter som förstör och leder till ett avstånd istället. Att be någon behålla en hemlighet, som är svår att bevara är inte en gåva. Om ni bekänner era synder för att må bättre, att avlasta era problem på någon annan, som i sin tur svärs till tystnad, och som sedan står med er problemtyngd, så är ni inte en god vän och medmänniska i det läget.

Tillit däremot är en gåva, ett förtroende och att dela era hemligaste tankar, oro eller längtan till någon som är öppen för att ta emot den, är den hemlighet som ger er och er förtrogna ett band.

Allt som sägs bör dock inte hållas hemligt. Om ni vet att det ni fått höra inte är bra för den som berättat det, då är det er uppgift att försöka förmå er vän att inte behålla hemligheten, och om ni känner detta är något jag måste yppa för den eller den, då är vägen att först säga till er vän; ”Jag kommer berätta det du berättade för den och den.” Så att ni inte först ljuger och säger att ni ska ta hemligheten till er grav, för att sedan vända om och berätta den. Då är tilliten så intakt den kan bli.

Somliga använder hemligheter för att binda människor till sig. De kan säga; ”jag berättar bara detta för dig”, vilket då leder den utvalda att tro att den har ett starkare band till personen än någon annan. Men hen kanske gör så med fler personer. Att få människor att tro att ”ni är min bundsförvant, det är bara dig jag litar på”, det är en stor makt. I det. Ty att känna sig utvald, litad på, är något som tilltalar de flesta människor.

Så när blir då hemligheter till manipulation? När ni väljer att berätta hemligheter för egen vinning. Svårare än så är det egentligen inte. Ni vet när ni berättar något i förtroende eller för att vinna någons förtroende. Kan ni se det? Att visa förtroende för någon genom att dela med er av hemligheter är inte, att ge någon något litet hemligt för att binda den personen till er eller få denne att berätta en stor hemlighet.

Att ha en hemlig sida är ofrånkomligt, men vissa har svårt att visa tillit till andra. De bär inom sig sina innersta tankar. De frågar sällan andra om deras innersta tankar, ty de vet att då skulle de själva behöva berätta sina. Att hålla hemligheter för sina nära för att behålla deras kärlek, vänskap, tillit är inte rätt väg att gå. Om en hemlighet behövs för att inte bryta era band, så är inte det bandet förankrat i verkligheten.

Så titta närmare på era egna tankar, handlingar och ord. Vad har ni för hemligheter? Vem delar ni dem med? Vem delar hemligheter med er? Vad är hemligheter som leder till lögner?

Hemligheter bör inte bli en börda att bära, utan en närhet. Det är det fina i hemligheter och det är väl värt att ta vara på. Hemligheter som tär på er är däremot inte era att bära. ”

Välkommen tillbaka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-12-08 14:54

Vad blir konsekvensen för någon som aldrig fått några konsekvenser?

Allt vi gör får konsekvenser, det är något vi aldrig någonsin kan komma undan. Men visst känns det som om somliga ”kommer undan” med de mest häpnadsväckande beteenden, medan om någon annan kopierat samma beteende inte hade sluppit konsekvenser. Vad händer om vi ”skyddar våra barn för mycket mot konsekvenser”? Finns det då en risk att beteendet fortsätter upp i vuxen ålder? Ja, om omgivningen faller in i att möjliggöra ett sådant beteende så kan det vidmakthållas, medan det annars kan bli ett abrupt uppvaknande för den lille prinsen eller prinsessan.

Barndomens ”sanning eller konsekvens” kan här leda oss in på en viss herre som just nu är ”poster boy” för någon som varken håller sig till sanningen eller får särskilt stora konsekvenser av sitt handlande, nämligen Donald Trump. För dem av oss som har retat oss på, att han alltid verkar ”komma undan” med saker andra aldrig skulle göra, är det provocerande. Men om vi kan bortse från själva sakfrågan och titta på mekanismen bakom, så är det förundrande.

Trump hade ju rika föräldrar, vilket i sin tur gjorde honom rik redan från födseln. Vid finanskriser har han blivit bankrutt ett flertal gånger. Han har misslyckats i affärer, konkurser i kasinon, hotell etc. där sedan banker gått in och betalat, för att de velat behålla namnet Trump. Det vill säga banken tog konsekvensen och Trump själv seglade igenom, och vad lärde sig Trump då? Jo att vad han än gör, så ordnar det sig, andra fixar det. Och nu när han sitter som president i USA är det republikanerna och Vita husets personal, som försöker släta över hans beteende. Man bortförklarar det han gör, och på så vis lär han sig att han kan göra vad han vill, när han vill och utan konsekvenser.

När han anklagas för att konspirera med främmande makter är försvaret, ”Nej så är det inte, han är inte tillräckligt smart för att klara det…”Detta visar verkligen att det går att skapa ett ”monster”, genom att bejaka allt någon gör och inte visa att lögner och kriminalitet istället bör straffas. Anledningen att vi valde att använda Trump som exempel, är för att det så tydligt belyser, vad som händer när en person konsekvent skyddas från konsekvenser oavsett handling.

Att ge någon en frisedel för ett beteende och sedan ”bestraffa” någon annan för samma beteende är dubbelmoral. Därför är det viktigt att visa våra barn att allt vi gör betyder något, det gör avtryck. Att göra rätt bör få goda konsekvenser och att göra något dåligt bör ge konsekvenser som motsvarar det. Som Dr Phil brukar säga; ”when you choose a behavior , you choose the consequences.” När du väljer beteende, väljer du konsekvenserna av det. Det vill säga vi måste vara noggranna med vad vi ger för gensvar på vårt eget och andras beteende, för att skapa en rättvis och förståelig värld.”

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Tidigt i barns utveckling lär sig barn automatiskt, att det de gör får konsekvenser av olika slag. Är barnet olydigt kanske det får skäll, detta kan leda till att barnet vet; ”att så ska jag inte göra om jag vill undvika skäll”. Dock finns det barn, som är olydiga, men inte får några konsekvenser av det. Det kan då leda till att barnet fortsätter med sitt upproriska beteende och inte förstår att beteendet ens ses som ”fel”. Eller så blir barnet högst medveten om det, men ser, att ”det fungerar ju ändå, jag får inte skäll, inget straff, så jag kan spela på det.”

Ett barn som gör något roligt, som får föräldrar och andra att skratta kommer ofta fortsätta göra exakt samma sak om och om igen, för att åter få den glada reaktionen. Ett litet barn förstår inte, och ska inte förstå, att det inte blir lika roligt den tionde gången. Här är det dock på sin plats att ni vuxna bekräftar barnet om och om igen ändå. Det är det, som leder till trygghet och ger en känsla av att vara värdefull hos barnet.

Men om barn har föräldrar som hela tiden skyddar dem från konsekvenser, och som duttar och duttar med dem. Vad händer då? Vissa kan hitta en egen kompass, vad som är rätt och vad som är fel och se och lära av andra. Medan andra kan utnyttja detta konsekvenslösa föräldraskap, för att få det som de vill, när de vill. Men det förutsätter att hen är medveten om att handlingar bör ha konsekvenser, men att hen också vet hen kan komma undan.

Sedan finns det de, som faktiskt växer upp i tron att de alltid kommer, bör och ska vara i centrum. Att allt de gör ska hyllas och vara rätt, för om de inte fått konsekvenser som matchat handlingarna, så har de ingen måttstock att mäta sig med.

Om hela världen vore full av vuxna, som trodde att deras handlande alltid var rätt, att de räknar med att alla skall rätta till eventuella snedtramp, sopa banan åt dem och det som inte sopats i förväg sopas då under mattan, så att konsekvenser uteblir. Då hade mänskligheten inte överlevt.

Är det någonsin rätt att låta andra komma undan konsekvenser? Det enkla svaret är ”nej”, eftersom allt ni gör och är får konsekvenser för er själva, era nära och i förlängningen för alla andra. Så varför ska några få bäras upp som ”kungar” och gå genom livet som en ångvält, där lärdomarna är få och konsekvenserna likaså. Även här är det enkla svaret ”nej”, så ska det inte vara. Men med detta sagt finns grader av ”specialbehandling”. Låt säga att stjärnan i ett fotbollslag är en smula mindre charmig, då har laget och omvärlden ofta en större tolerans för det. För vem vill inte vinna matcher? Det är först när beteendet är så oacceptabelt att det måste ”straffas”, som andra lägger sig i.

Detta är anledningen till att det finns divor, men en diva kan bara vara en diva så länge den är på topp. Men när applåderna tystnat och piedestalen rykt blir fallet hårt. Kan ni se det? Somliga blir då kränkta, medan andra fortsätter tro att de lyser som den klaraste stjärna. Det är bara de andra som inte vet det.

Så vårt råd till er alla är, var medvetna om vad ni gör, vad ni ser andra göra och var konsekventa i konsekvenser för olika handlingar, men med en öppenhet för viss variation av förmildrande omständigheter och så… Lär er av era misstag och av andras, så slipper ni upprepa dem. Sträva inte efter att leva ett liv utan konsekvenser, för livet i sig är en konsekvens. Det finns goda konsekvenser, och det finns svåra konsekvenser, och att veta var det ni gör hamnar på den skalan är det viktigaste. Välj medvetet, ta ert ansvar och var konsekventa, så kommer ni få så goda konsekvenser ni kan.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-11-25 22:32

Förnekelse kan både vara en välsignelse och en förbannelse…

Är det alltid ”fel” att förneka verkligheten och är det alltid ”rätt” av omgivningen att påpeka hur verkligheten egentligen ser ut? Mekanismen att förneka något i verkligheten, något vi inte kan eller inte vill ta in, kan vara ett skydd men också något som skadar oss.

Att förneka är en skyddsmekanism, men som vi alla vet så betyder det inte att det utgör ett verkligt skydd. Dock kan förnekandet rädda vårt förstånd i en chockfas … kanske ger det oss en möjlighet att ta in verkligheten bit för bit, det vi klarar av. Till exempel om vi får höra att vi har en svår sjukdom.

I det långa loppet gör förnekandet kanske att vi inte tar emot hjälp och vård, men i den första fasen kanske det hjälper att inte ta in allt på en gång. Det är dock inte alltid lätt för de runt om, att veta hur man ska bemöta någon som är i en förnekande fas.

Jag minns en gång för många år sen, jag stod och väntade på bussen och mina ögon föll på ett äldre par på andra sidan gatan. Paret gick i armkrok, såg ut att samtala med varandra. Plötsligt ser jag hur mannen segnade ner på marken. Jag rusade över gatan och ringde 112. Både ambulans och akutbil var snabbt var på plats. Man satte dropp på mannen och jag fick agera droppstång och hålla upp det, medan de undersökte mannen. Jag märkte snart hur mannen drog några sista andetag, ambulansskötaren tittade på mig och nickade. Jag la försiktigt ned droppåsen på marken. För sjukvårdarna och för mig var det uppenbart att mannen var död. Lika uppenbart var det att frun inte kunde/inte ville/inte var redo att se den verkligheten. Hon var nu mycket orolig över att hennes man inte hade fått en filt över sig och därför kunde bli förkyld…

Ambulanspersonalen skötte i mitt tycke denna situation bra. De tog med mannen i ambulansen och åkte till sjukhus och sjukvårdarna i akutbilen valde att ta frun i bilen, för att som sjukvårdaren sa till mig, försiktigt försöka låta henne ”vänja sig” vid tanken att mannen skulle dö. Jag undrade förstås hur det gått för hustrun sedan och jag fick så småningom veta att paret varit på väg till tandläkarmottagningen alldeles intill där detta hände. Jag var själv patient där och fick höra att kvinnan långsamt började hämta sig från den stora chocken.

En annan god vän, som är läkare, berättade hur hon i början av sin karriär hade undersökt en man med stetoskop, lyssnat på hjärta och lungor m.m. Hon frågade mannen om han var rökare. Han riktigt lös upp och sa stolt att han slutat röka för 10 – 11 dagar sedan. Varpå vår vän antecknade detta och sedan pratade med sin överläkare som sa: ” vet du varför han slutade röka? Jo han hade för 10 – 11 dagar sen fått beskedet att han led av obotlig lungcancer”. Vår vän berättade för oss att denna historia alltid stannat med henne, att mannen trodde att han skulle bli frisk för att han nu slutat röka.

Om man drabbas av en svår sjukdom, och får en diagnos som kan komma att förkorta livet, så fyller förnekandet en funktion. Vi behöver en ”andningspaus” för att kunna komma till ett accepterande och detta gäller för de flesta av oss.

En vän till oss gick nyligen bort i levercancer. Han var gediget medicinskt utbildad och hade tillika god kroppskännedom. Trots detta dröjde han med att gå till doktorn, och när han väl gjorde det blev han genast inlagd på sjukhus. Även efter diagnos och med en prognos om cirka två månaders överlevnad, märkte vi att han varvade väldig insikt med att skjuta vissa saker på framtiden. Detta var inte riktigt ett förnekande, men ändå någon form av ”mellanläge”. Vi och vännen hade många djupa samtal under de sista veckorna och dem bär vi för alltid med oss i hjärtat.

En annan patient, en man som väntat så länge med att söka vård trots många symtom, att när han slutligen gjorde det så fanns det inte längre någon behandling som skulle kunna hjälpa mot alla de metastaser som fyllde hans kropp. Trots läkarna sagt att det inte finns något att göra medicinskt, och trots att han placerades på palliativ avdelning, så vill han inte acceptera verkligheten. Han vandrar mellan olika ”förklaringar” till varför han mår som han gör, och han tror att läkarna har fel i cancerdiagnosen. Med en nära vän leds han nu långsamt och kärleksfullt framåt mot ett accepterande.

Det här med förnekande kan se olika ut för olika människor, och vi kan också använda förnekandet mer ”medvetet”. Jag tänker här på hur min ”låtsamamma” Kerstin agerade när min pappa höll på att lämna jordelivet. Pappa låg på sjukhus sista veckan han levde, och det var uppenbart att hans tid var nära att ta slut. Kerstin hade en historia att gärna förneka vad gällde egen sjukdom, något vi berättat om i vår blogg och i vår bok Terapeutiska Skattkistan. Men så här nära pappas död visste jag att hon var helt införstådd med vad som väntade. Läkarna var dock oroliga att Kerstin var i förnekande och pratade med mig om det. De försökte få henne medveten och ju mer de försökte det, desto mer viftade hon bort det. Jag fick övertyga personalen om hur hon fungerade, och det blev ett väldigt fint avsked när Kerstin och jag höll pappa i handen när han drog sina sista andetag. Kerstin berättade att hon behövde ”låtsas” ett förnekande för att klara av den svåra situationen.

Här har vi valt att beskriva förnekande i relation till svår sjukdom, men det kan ju också gälla förnekande av exempelvis känslor eller av vetenskapliga fakta och fynd ,som till exempel förändringar av klimatet m.m.

 

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Alla vet ni, att det ni vet, det vet ni, och det går inte att bli ovetande igen. Eller går det? Förnekandets magiska kraft kan försätta berg, styrkan i förnekande har oanade krafter men den kraften är svår att mäta. Den är inte bara omätbar, utan den är ofta obegriplig för alla runt om, alla som ser vad ni förnekar.

Att ta ett problem och sedan gömma det, och att försöka glömma det är inte detsamma, ty förnekandet kommer omedelbart, det är inget ni kan tänka ut, för i samma stund ni blir tänkande, så har ni redan brutit förtrollningen av förnekandet.

Så om ni tittar tillbaka på era liv, kan ni då se att ni i perioder har levt i förnekande av något? Känslor, situationer, sjukdomar? Att bli varse detta i backspegeln är det bästa sättet att lära er att en annan gång inte välja samma väg, utan att leva i den verklighet ni erbjuds där ni bor och lever.

Om en sjukdom är livshotande ökar risken för att den drabbade och/eller anhörige får en chock, som ger er enda väg ut i förnekandets gyllene värld. En värld där alla är friska, både ni och era nära. Ni har livet framför er, era magsmärtor är inte farliga, det är inte cancer det är magknip. Er grusiga syn är inte tecken på att ni har skadat synen, utan beror på att ni är trötta.

Att förneka verkligheten kan tidvis göra att ni förlorar fotfästet, men känner det som att det är alla, alla andra som gör det. ”Vad är det för galningar som tror att ni är sjuk”, ni som mår så bra. Och ni har ju alltid mått bra, ni lever ju. ”Käre tid, vad är det för fel på hela världen? Den är ju upp och ned, ni står stadigt fast, ni vet, ni är ju ni, ni vet?” Eller?

När är förnekandet gynnsamt och när är det farligt? Att förneka att ni står i något oerhört svårt, som ni inte känner att ni klarar kan vara skyddet ni behöver tills ni är redo att ta in det ni redan vet. Men i det långa loppet gör förnekelse ingen nytta utan bara skada. Ty att förneka något stort som en sjukdom kan leda till, att ni inte tar den hjälp som ni behöver av läkare och mediciner och av era nära och kära. Att inte lyssna till kroppen kan ge er bestående skador. Men hur kan det vara så? Det känns ju så skönt i stunden…

Förnekelse kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Den kan rädda er i en chock fas, men den kan förgöra er när ni behöver samla ihop alla krafter, för att ta in en svår verklighet. Alla behöver vara i förnekelse ibland. Det kan ge er kraft att sedan ta itu med problemet, men faran finns när ni går upp i förnekandet och ni blir ett med det, och det blir den enda sanna verkligheten. För då kommer ni stå väldigt ensam, för ni lever i en verklighet där ingen annan finns.

Så vad gör ni om någon i er närhet förnekar en verklighet som de behöver ta itu med? Att bara säga ”så här är det” kommer inte hjälpa och ni kan istället stressa in den andre längre in i förnekandet. Eller så bryts den förnekelse som tillfälligt är ett gott skydd, för att bryta ihop i en miljon bitar, som ingen kommer kunna pussla ihop. Att neka någon förnekelse innan de är redo att ta sig an verkligheten, kan leda till en stor chock och förvirring hos den ni vill hjälpa. Det som kan verka vara ett galet tankesätt, kan vara det enda rätta och som gör att personen kan behåller sitt ”förstånd”. Att då bryta förnekandet kan istället göra att den andra totalt tappar ”förståndet”.

För att vara ett med verkligheten behöver ni sätta er in i den andres förnekelse likväl som dennes verklighet, först då kan ni hjälpa den andre att landa mjukt i verkligheten och väl där att navigera i den, hur svårt den än är. Lotsa er fram mellan hinder och svårigheter, inte genom att gå före utan tillsammans möta verkligheten.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-11-03 22:56

Analysera mera…eller?

Analysera mera…eller?

I vårt vardagsliv möter vi personer och situationer som vi tolkar utifrån vad vi tycker oss se, höra och känna. Ibland har vi ”rätt” och ibland har vi ”fel”. Men hur ska vi då bemöta varandra genom det sagda och det osagda? Tyvärr finns det ingen trollformel som magiskt ger oss ett rätt svar. Inget är så lätt att bara ett svar är rätt.

Så en gyllene regel kan vara att lyssna och bemöta andra ödmjukt, genom att vara öppna för att höra den andres ord och läsa mellan raderna, men samtidigt veta att det den andra vill förmedla inte alltid är det vi uppfattar. För vore det så enkelt, så skulle inga missförstånd ske. Olika åsikter ja, men inga missförstånd eller misstolkningar.

Ibland vill vi läsa in något i andras ord, beteende osv för att antingen bli glada eller få ”tillåtelse” att vara irriterade.

Alla har vi väl någon gång varit föremål för någon annans kanske välmenande, men ack så oombedda analys av vårt beteende…? Det är en gyllene mellanväg som behövs mellan att ta allt bokstavligt, och att läsa in vad andra inte säger och vad andra inte visar.

Om vi lyckas lyssna inåt och utåt, och hellre fråga en gång för mycket om vi uppfattat rätt, så har vi hittat vägen till kommunikation.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Om det vore lika enkelt som ”högerregeln” att veta vem som har företräde att köra först, så skulle det inte ske lika många missförstånd eller gräl som det gör. Alla har ni olika vägar ni kör på under livet. Ibland kan ni tycka att ni tydligt indikerar till era nära vart ni är på väg, och hur ni ska köra dit, och ni kan bli upprörda om de inte automatiskt förstår det.

Sen kan ni likaså känna att andra överanalyserar varthän ni är på väg. Det vill säga ni kör åt ert håll, och ni har blinkat innan ni kört in på vägen ni nu färdas på. Men era nära tror/tycker ni kör fel, och vill få er förstå det och köra in på ett annat spår. Ni ska ju egentligen inte dit ni ska, tycker de, för de vet ju ”bättre”. De tutar och försöker få er förstå, men det är ju egentligen de som inte har sett verkligheten, för kartan i deras huvud ser annorlunda ut.

Men hur är det för er? Har ni en tendens att läsa in vad andra säger och känner och göra era egna tolkningar? Eller hör ni till skaran, som tar folk på orden och deras handlingar, utan att analysera?

Ibland är det bra att ha förmåga att läsa mellan raderna, uppfatta varandras känslor, det som sägs, det som gäller är dock, att inte ”avslöja” den andres känslor om det är något denne avsiktligt vill dölja, det som sägs, det som inte sägs, det som visas, det som inte visas etc.   Även om ni tror er känna in andras osagda känslor etc., så behöver ni ha en del av er som är medveten om att det ni tror er uppfatta, inte nödvändigtvis behöver vara sanningen. Ni tolkar utifrån ert eget perspektiv, så felmarginalen är därav stor.

Dock är det viktigt att försöka att inte bara lyssna till de sagda orden, ty det som en annan människa förmedlar är så mycket mer än det. Men det finns en fara om ni inte ifrågasätter er egen tolkning av det osagda, utan tror att det ni tror är facit d.v.s. att ni vet. Om ni tror er veta något gäller det även här att vara finkänslig och lyhörd… Är detta något den andra vill ta upp till ytan eller inte? Bara för att ni har ”rätt” tolkning, så innebär det inte att ni ska dela ut den till andra.

Allt varken kan eller bör tolkas, att vara och leva är en viktig del av livet. Och det är svårt att leva livet genom att tolka sig igenom det, eller att låta andra leva sina liv genom att tolka deras liv åt dem. Så hur når vi en balans i att uppfatta känslor, nyanser och ordens betydelse, utan att vara bokstavliga, men ej heller överanalytiska? Svaret är att leva och vara öppen för att ändra åsikt, våga analysera, men släppa er övertygelse om ni får höra att den ej stämmer in på den andra personen.

Ni har endast företräde i självanalys, för var och en av er har ni ert eget inre facit på vad ni känner. Däremot kanske ni inte alltid vet vad ni känner själva heller. Då kan ni med hjälp av analys hitta det, och det kan vara mödan värt. Men ibland är det bästa att bara låta saker vara i det nu som är. Ibland bara vill ni få vara i en känsla, utan att analysera varför ni känner så ni gör. För så fort ni börjar analysera känslan, så ställer ni er utanför känslan och fokuserar på känslan genom en tanke. Detta kan vara ett viktigt redskap, som kan leda till god självkännedom i rätt händer. Men ibland kan det alltså bromsa den känsla ni är i. Kan ni se det?

Fingertoppskänslan är viktig, men om ni följer andras väg gällande dem och er för er, så behövs inte det. Det är bara att följa trafiken så är ni på rätt väg utan att behöva styra riktningen. Följ bara vägen…”

Välkommen tillbaka nästa vecka. Då kommer det handla om ”förnekelse”.

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-10-27 16:40

Artikel om Hannahs arbete och ny recension av Terapeutiska skattkistan av psykolog och adjunkt Kersti Widstrand

Läs den mycket ingående och spännande artikeln om Hannahs arbete med automatisk skrift, och den fina recensionen av vår bok Terapeutiska skattkistan av psykolog, forskare och adjunkt Kersti Wistrand på föreningen Humanism & Kunskap:

Den kreativa personligheten – automatisk skrift

Terapeutiska skattkistan öppnar upp ett annorlunda perspektiv inom personlig utveckling

Besök föreningen Humanism & Kunskap

Missa inte vår inspirationskväll på Hälsans Hus i Stockholm söndag den 10 november 2019! Föranmäl dig gärna, begränsat antal platser:

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-09-30 14:56

Om att våga eller inte våga säga nej till något vi inte vill göra, inte vill ha eller inte vill vara…

Livet består av val, stora som små. Det som ibland kan vara svårast gällande valen är kanske egentligen inte att veta vad vi vill, utan att våga säga ”nej” till det vi inte vill. Hur många av oss har inte fastnat med en telefonförsäljare som tillslut lyckats övertyga oss säga ”ja” till något vi egentligen varken vill eller behöver. För någon vecka sen ringde ett telefonbolag mig. Jag brukar nuförtiden ha för vana att direkt säga ”nej tack”. Men nu lät ju detta som ett billigt abonnemang, så jag sa ”ja”. Men efter jag hade lagt på luren infann sig en gnagande känsla av obehag, att jag gjort något jag inte ville. Så jag bestämde mig faktiskt för att byta tillbaka. Det var många blandade känslor i det. Dels var jag lite nöjd med mig själv att jag vågat säga ifrån och ångra mig, dels tyckte jag faktiskt ”synd om” försäljaren…

Ibland kan det vara så att vi i stunden inte känner att vi inte vill något, det kan vara först senare som det vi sagt ”ja” till landar i oss, en fördröjningsreaktion vilket kan försvåra våra val än mer. Att av princip alltid säga ”nej” kan göra att vi missar något bra. Men att aldrig våga säga ”nej” kan få oss att hamna i situationer vi inte vill.

Kommer här att tänka på en vän Greta, som varje sommar njuter av att vara i familjens sommarstuga. Greta har ett stort hjärta och tycker om att ha folk omkring sig. Många vänner kommer gärna och hälsar på och det tycker Greta är roligt. Men ibland kan även den mest sällskapliga vilja njuta av lugn och ro, så också Greta.

Det finns en gammal känd sketch med Martin Ljung; ”Vi är här nu Ester”. Om en familj som dyker upp oanmälda till Ester, de vill tillbringa semestern hos Ester och de berättar att de är hungriga och har tagit med familjen Fredriksson också😊

Nästan exakt detta hände Greta. En familj som Greta känner hälsade en sommar för några år sen på i Gretas sommarparadis. De dök upp med pick och pack och två barn som ville underhållas. Greta fixade och donade så att familjen skulle ha det trevligt, Greta lagade mat och tog familjen på utflykter med både båt och bil. Familjen hade nog dock lite för trevligt. 😊 För sommaren efter visade det sig att familjen planerat att tillbringa sin semester hos Greta även denna sommar. Problemet var bara att Greta inte haft en aning om familjens planer. Och när Greta väl får telefonsamtal av Agda, frun i gästfamiljen, får hon veta att Agda och hennes man Gustav planerar att komma redan om två veckor, och att barnen kommer med tåg en vecka senare. Greta tog försiktigt till orda och sa att det inte passar så bra nu. Hela min familj är här och vi har ont om plats. ”Ingen fara” sa Agda, ”vi kan tälta”😊. Så fortsatte det tills Greta satte ner foten ordentligt och sa ”nej” till besöket. Varpå Agda försökte med känslomässig utpressning. ”Är vi inte vänner längre?” Men Greta stod ändå på sig och höll fast vid sitt ”nej”.

Men visst kan det vara svårt att våga säga ”nej”, oftare svårare om det är till några vi känner. Men också när det är något väldigt viktigt kan det vara svårt, vilket kan tyckas bakvänt. Just i avgörande lägen som betyder mycket för oss, så borde det väl vara lättare att följa vår vilja. Så hur har ni det med detta? Låter ni er övertalas eller har ni lätt att veta er rätt?

Ä-post (se Hannahs förmåga):

När ni föds, så föds ni med en vilja, en känsla av att veta vad ni vill ha och vad ni behöver. Allt eftersom ni växer upp inser ni, att ni inte alltid kan få vad ni vill ha och vad ni behöver. Detta är rätt och riktigt för ingen kan alltid få sin vilja igenom.

Viljestarka människor, som har svårt att klara att inte få igenom det de vill, kan lätt bli arga om de inte får bestämma. Men likafullt kan även den mest viljestarka hamna i situationer där hen inte vågar säga nej. Detta kan tyckas konstigt för omgivningen, som vet att hen står på sig in absurdum i det mesta, men som plötsligt i något viktigt inte törs göra det. Hur kommer detta sig? Jo alla människor har en egen vilja, en känsla för vad de behöver och vill ha, men också en känsla för vad de inte vill ha, ändå har alla människor ibland svårt att våga stå för den känslan.

Det är lätt att tro att ju viktigare och känsligare något är för någon, desto självklarare bör det väl vara att våga hålla på sin rätt. Men i själva verket kan det vara så, att just för att det är viktigt och känsligt kan även den ”starkaste” känna sig ”svag”. Så hen kan säga ”nej” till allt utom just något som så starkt känns så fel. Allt beror på situationen, hur ni kände er där och då när ni blev pådyvlade något ni inte önskat. Är ni i ett extra utsatt läge är det svårt att gå emot det andra säger och gör. Andra gånger när något är mindre viktigt och livsavgörande kanske ni med lätthet säger ”nej” utan minsta känsla av oro att såra den andra.

Att försöka hitta vad ni vill och behöver inom er är första steget att nå dit ni vill. Nästa är att se om det är en reell önskan, eller om det är en dröm. Att hitta inom er varför ni säger ja eller nej i varje situation. När är det svårt att stå på er? När står ni på er mer än nödvändigt? Vad är det som driver er? Är det att inte vara till besvär ni säger ”ja” eller ”nej”? Är det för att ni inte törs säga vad ni egentligen vill? Är det för enkelhetens skull ni väljer att inte ”bry er”? Är det trots? Är det principer? Är det oro att såra någon annan?

Alla dessa frågor bör behandlas inom er simultant med att processa vad som samtidigt kan vara en möjlighet i verkligheten. Det vill säga är ni inte miljonär behöver ni inte tänka över ett erbjudande som kostar en miljon. Men är ni miljonär, då är frågan; är detta vad jag vill? Dessa val sker varje dag i stort och i smått.

Att känna vad ni känner är alltid det ni känner. Men så gäller det att integrera känslan med tanken, göra en kalkyl av bästa väg framåt. Inga beslut sker isolerade från andra, alla beslut stora som små länkas samman till en kedja ni integrerar med varandra. Så när ni kan säga ”nej” och ”ja” för att det är vad ni vill och behöver, så har ni hittat en balans. Men att likaväl vara medveten om att ni inte alltid kan få det ni önskar och vara okej med det är lika riktigt.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-09-23 14:37

Skvallerbytta Bing Bång…

”Har du hört om Joakim…? Han är otrogen mot sin fru.”

”Var har du hört det?”

”Men det vet ju alla…”

Vi människor skvallrar inte sällan om andra, och mest handlar det om problem som andra sägs ha, sanna eller inte.

Vilka är det då som skvallrar mest egentligen? Ja, vi får nog alla medge att det hänt, att vi berättat vidare om något vi hört om någon utan att egentligen vetat sanningshalten bakom. Sen finns det de som vill krydda sin egen kanske lite händelselösa tillvaro, med att berätta några sensationer om andra människor. Uttrycket ”vad Andersson säger om Pettersson säger mer om Andersson än om Pettersson” är ofta relevant.

Skvallerpressen fylls ständigt på med nyheter om vad kändisarna gör och inte gör,och vad de eventuellt döljer. Det spekuleras vilt i om den eller den personen är gravid t.ex… för visst är väl hennes mage lite rundad nu… Och vi läser och konsumerar gärna vad som skrivs om offentlighetens personer, trots att vi vet att det mesta är påhittat. Vi försvarar ofta intresset för skvaller av kändisar med att de valt vara i offentlighetens ljus.

Med photoshop kan man nu också ganska enkelt förvanska bilder. En väninna till oss råkade för ett tiotal år sen ut för detta. Hon och hennes man besökte någon utställning med en gemensam manlig vän. De tre gick bredvid varandra i armkrok med väninnan i mitten. Trion blev fotograferad och i någon av våra mest kända skvallertidningar fanns snart en rubrik, att väninnan och den andre mannen var på väg till altaret. Att väninnan redan var gift och inte alls på väg till altaret igen, hade man löst genom att klippa bort den äkta maken från fotot. 😊

Men hur som helst så känns det inte bra att föra skvaller vidare, så visst bör vi försöka göra vårt bästa för att sluta att vårdslöst prata om människor som inte är närvarande. Detta gäller även om vi skulle veta att det vi berättar om är sant.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att skvallra har sällan en positiv klang, men finns det gott skvaller likafullt som mindre gott? Skvaller är inte svart eller vitt i den bemärkelsen, att ”skvaller” kan binda människor samman likaväl som splittra. Att dela en hemlighet med sina förtrogna kan leda till en nära och trygg relation. Att däremot bära en hemlighet som är svår att hålla kan orsaka oro och smärta. Förtroende är när någon delar med sig av något som hen inte vill ska föras vidare, och att få ett förtroende är en gåva som dock kan bli tung att bära.

Men om vi nu lägger förtroende åt sidan och tittar på just skvaller. Skvaller är inte bra, att ”skvallra” om sina vänner är att föra något vidare, ofta utan att veta om det är sant eller inte. Från barnsben lär ni er att ingen uppskattar en skvallerbytta; ”skvallerbytta bing bong…” Samtidigt säger man ofta till barn som att ”det här blir din och min hemlighet, berätta inte för mamma eller dylikt”. Barn har ofta svårt att hålla inne med hemligheter. Men visst blir det lite dubbla budskap?

Så länge det har funnits människor har skvaller funnits. Byskvaller hette det förr. Sedan kom ”skvallertidningarna” Mer och mer har skvaller förknippats med ”nyheter” och att sprida dessa vidare, utan att ha någon tanke bakom det.

Det finns skvaller som är illasinnat skapat för att förstöra, söndra och härska, att så tvivel i andra människor. När någon upprepar samma sak tillräckligt många gånger kan det uppfattats som sant. Kommer det dessutom från flera källor, så ökar tilltron till skvallret. Men det är viktigt att inte glömma att likt ”viskleken”, så har skvallret en tendens att ändras från den ena till den andra, munnen och örat. Det läggs till och det dras ifrån.

Så hur ser ni på skvaller? Underhållning, men att tas med en nypa salt gällande trovärdigheten? Spännande? Ovärdigt?

Att ”skvallra” på någon kan göras av välmening, att hjälpa en annan människa som behöver det. Det är att våga ta ansvar för att hjälpa. Att skvallra om någon är däremot inte samma sak. För då behöver ni inte säga det för att vara till hjälp, utan att ni helt enkelt vill skvallra om någon annan. Kan ni se skillnaden?

Så för att förstå skvallrets natur behöver ni se på både innehållet i skvallret och varför ni för det vidare eller inte. Om ni är ”skvallriga”; är det harmlöst eller är det ett större svek?

Ord kan såra och sagda ord kan inte bli osagda, så var försiktig innan ni ger er in i skvallrets lockande värld, skvallrets glittrande flärd och välj vad ni säger och till vem, så får ni ”skvallra” och tala i god tro.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-09-15 18:32

”Kan själv!”

Visst ska vi vara självständiga och inte räkna med att alltid kunna lämna över till någon annan när vi står inför något problem. Men det är också viktigt att vi både kan be om hjälp och också ta emot den hjälp som vi behöver.

Vi kan inte kunna allt själva, men många vill ändå inte tillstå sig att be om hjälp, eller ens ta emot hjälp som erbjuds. Som barn har ”kan själv-attityden” en självklar plats, men när börjar ”kan själv” bli mer av ett hinder än en utveckling? Det är svårt att säga exakt, men om vi i en situation vi inte bemästrar inte vill ta emot hjälp, så har vi nått den punkten med råge.

Kanske vi har svårt att orka bära något tungt, men hu inte vill vi be om hjälp, för det skulle ju verka svagt… Frågan är då: är inte detta att inte kunna ta emot hjälp en annan form av svaghet? Styrka och svaghet gällande det fysiska är lättare att mäta, men trots det vägrar många att ens acceptera detta faktum. Sen är det styrka och svaghet i beteende. Det är mer godtyckligt, men även här är det att våga både ge och ta emot hjälp en styrka då vi inte låter rädsla för svaghet hindra oss.

Någon har sagt. ”Alla är vi änglar med bara en vinge. Flyga kan vi bara om vi omfamnar varandra.”

Ä-post (se Hannahs förmåga): 

”För att lära er nya saker behöver ni pröva på dem. Frågan är bara; hur behjälplig är ”kan-själv- attityden”? Ett litet barn är oftast vetgirigt, det vill lära sig nya färdigheter och när det lärt sig dessa, så vill det dela med sig och ”lära ut” dem till andra. Här gäller det som vuxen att tillåta barnet att ”kunna själv”, i den mån det är ofarligt. För kvävs ”kan själv- andan”, så kommer barnet bli rädd att göra fel och att visa sig duktig. Det vill säga barnet kan inte vinna oavsett vad det gör, om det gör det själv eller ber om hjälp.

Så vart efter ett barn växer upp bör det lära sig vad de bemästrar, vad de kan, men också vad de inte kan, att se sina begränsningar. Att se vad som är möjligt att lära, och vad som är bättre låta andra som kan det göra, det är den önskvärda inlärningskurvan och vägen in i vuxenlivet.

Men hur kommer det sig då, att så många vuxna verkar ha stannat kvar i ”kan själv” andan? Att vilja lära sig nya saker är sunt, att däremot tro att ni kan nya saker som ni inte provat kan vara vanskligt. När ni till exempel har läst något och vidare då tror att ni besitter kunskapen om det ni läst, även om ni endast en artikel. Låt säga att ni läser om hur en elektriker förnyar elledningar, och att ni sedan tycker att ”nu vet jag hur jag gör, så därför behöver jag inte anlita en elektriker”. Gör ni så, så har ni missat poängen, det vill säga att det finns en anledning till varför det finns specialistutbildningar till varje yrke. Alla kan klippa ett hår, men det gör er inte till frisörer.

Oftast handlar ”kan själv-attityden” om en dålig självkänsla, för om ni inte klarar allt själva, så tror ni att ni inte kan något. Det handlar också om dålig självkännedom, att inte veta era begränsningar. Och sist men inte minst, så handlar det om kontroll. Att vara den som styr, inte den som följer med. Ni tror det är tryggare att ha er själva vid rodret, även om någon annan faktiskt i detta läge passar bättre till kapten.

De människor som vill kunna allt själva är oftast inte medvetna om hur mycket det lyser igenom dem, att det för människor i deras omgivning blir väldigt tydligt. Deras attityd ”kan själv” kan leda till att de inte får hjälp när de faktiskt ber om det. För det är svårt att hjälpa någon som både vill och inte vill ha hjälp. Uttrycket ”You are damned if you do and damned if you don´t” passar perfekt i detta.

Så vad gör ni då om ni har ”kan själv” -Kalle i er närhet eller själv är ”kan själv”-Kalle? Att vara diplomatisk i alla stunder om ni lever med Kalle är inte lätt. Men om ni skall nå Kalle på djupet är det är det inte det bästa att spricka ut i ett argt ”du kan ju ingenting, men du tror du kan allt”, utan att vara saklig med Kalles kunskaper och hans icke-kunskaper för att förhoppningsvis spegla dessa för honom.

Om ni själva reflekterar och inser ”oups, jag är ju Kalle”, så kan ni redan bocka av självkännedom från de tre delarna i ”kan själv” och det är en god början. Med detta sagt är det inte menat som om ni inte skall försöka lära er nya färdigheter, våga pröva och misslyckas, för det är vägen till att lära er nya färdigheter och kunskaper. Men att också kunna lämna över kontrollen, när ni har någon som vet vad de gör. Exempelvis när ni lämnar in bilen på service måste ni överlåta den i mekanikerns flinka fingrar. När ni går till doktorn så går ni dit av en anledning, så försök lyssna på läkaren. När ni flyger försöker ni sällan ta över från piloten.

Om ni kunde applicera dessa tänkesätt i ert vardagliga liv, kan ni vara duktiga både på att kunna själv, men också på att veta vad ni inte kan och inte kommer kunna, utan att gå en lång utbildning till det yrket. I detta kommer ni då finna en större tillit till er själva och till omvärlden. Att våga släppa kontrollen ibland, men inte hela tiden. Att våga göra något nytt och misslyckas är modigt, att däremot tro att ni inte kan fela är dumdristigt. Kan ni se skillnaden? Alla kan inte kunna allt, det är det som är vitsen, att samarbeta och att veta att ni människor behöver varandra och att lita till att det är något gott.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-09-09 12:34

Selektivt hörande.

Hör vi vad vi vill höra eller hör vi vad vi inte vill höra?

Att lyssna, höra och tolka vad som sägs behöver inte vara samma sak. Hur vet vi egentligen att vi hör vad någon annan säger, eller för den delen om andra hör oss? Vi filtrerar det vi hör genom våra öron, men också genom våra rädslor och vårt önsketänkande.

Så hör vi då vad vi vill höra eller vad vi inte vill höra? Egentligen hör vi väl alltid vad vi ”vill” höra, annars skulle vi inte hört det, även om det är något negativt vi ”vill” höra för att det passar in på våra förväntningar.

Om vi nu tar ett exempel med två patienter, som får exakt samma diagnos av exakt samma doktor. Per, som när han får höra att han har högt blodtryck och behöver varva ner, hör att han ska varva ner men inte varför. Han är bara så nöjd att kunna gå hem till sin familj och säga att; ”nu måste jag ta det lugnt så ni får ta hand om allt hushållsarbete, medan jag varvar ner på soffan. Doktorn sa ju så.”

Och så har vi Clara som får samma diagnos, men hon hör att hennes man Claes inte får bråka med henne mer, för det är inte bra för blodtrycket.

Så har vi två andra patienter som båda får reda på att de är kärnfriska. Gunilla som då säger ” men jag mår ju så illa. Snälla ge mig en diagnos och låt mig få lida lite till och få vältra mig i min ”sjuka”. Och så Wilhelm som hör att han är frisk och kry och tackar och tar emot.

Alla hör vi det vi räds eller det vi önskar, vilket dock kan variera från tid till tid. Men de flesta av oss lyssnar till slut och har en någorlunda samlad bild av verkligheten. Dock inte alla…

Så hur ligger det till; hör vi vad vi vill höra eller vad vi inte vill höra?

Ä-post (se Hannahs förmåga) 

”För att hitta det första svaret på den frågan behöver ni känna efter om ni vill tolka det ni hör positivt eller negativt. Att lyssna med positiva öron har en fördel, att ni vill se eventuella svårigheter genom att se det från den ljusa sidan. Dock kan det bli negativt om ni tolkar även farliga saker genom rosenfärgade glasögon. Har ni däremot för vana att lyssna mellan raderna, läsa ut negativa svar från den ni lyssnar på, så kan ni också missa det som verkligen sägs.

Så hur kommer det sig då att ni inte alltid hör vad som sägs? På denna fråga finns det nästan lika många svar som det finns människor. Om ni är rädda för att tolka något positivt, och därav bereder er på katastrof, så kan ni tro att ni skyddar er själva. Något ni egentligen inte gör, för då lever ni i en ständig katastrof. Ni kanske inte märker skillnaden på en verklig katastrof och en inbillad ni räds. Det i sig kan leda till mer skada än nytta.

För att hitta balans, att vara rädd när det finns något att frukta och inte vara det när allt är lugnt, behöver ni en nyansering så ni inte ”slösar” katastroftanken på ”småsaker”, och när ni står i svårigheter, så har ni redan använt motkraft till inbillade faror. Det vill säga ni har använt all er ammunition på rädslan, och när faran nalkas har ni inget kvar att stegra från max. Kan ni se det?

Om ni dessutom ser faror i allt, så lever ni bara halva ert liv då hälften är en inbillad verklighet. Att däremot alltid höra det positiva och sålla ut det negativa kan också ge konsekvenser, som inte heller är ultimata. Om ni minimerar faror, så att ni inte skyddar er, så kan ni lättare råka illa ut.

Men nu till frågan vad ni vill höra och vad ni inte vill höra. Inte ens den är svart – vit. För ni kanske ”vill” höra negativa svar för att ni är mest bekväm i det och då tror att ni inte ska bli besvikna. Så är det då att ni inte ”vill” höra positiva svar eller är det ett försvar? Somliga lever för att vältra sig i svårigheter och det kan då vara en självömkan, vilket inte tyder på ett försvar mot det svåra, utan en längtan efter uppmärksamhet, en egenvinst, sjukdomsvinst i att må dåligt. Medan andra verkligen tror att ni skyddar er själva mot besvikelse, genom att ta ut all oro i förväg, och det tyder på en känslomässig försvarsmekanism. Kan ni se skillnaden?

Om ni då bara vill höra vad ni uppfattar som goda nyheter betyder det då, att det också är ett försvar? Svaret här är ja, det är en annan väg att skydda er känslomässigt, att blunda för det negativa, att blockera oro och inte ta in verkligheten.

Så hur har ni det med era försvar? Vad ”trivs” ni bäst med, goda, glada, positiva svar och meningar från era medmänniskor eller är det i det negativa ni finner ro i?

Alla människor har sina egna tankebanor och känslor som ingen annan helt kan förstå. Ni kan komma nära men inte helt. Ty ni har era egna tankemönster, som guidar er i livet, hur ni reagerar på det ni upplever, och det som är viktigt i detta är att ni försöker lära er hur ni fungerar. Har ni lätt att misstolka andra till negativt för eller emot er, eller har ni tendensen att vara så positivt inställda till er själva att ni inte ens kan ta in, om någon ger er minsta negativ kommentar eller kritik etc.

Ingen av er har samma mönster i alla situationer och i alla relationer. Så att lära känna er själva i relation till er själva är steg ett, steg två är att hitta er relation i förhållandet till andra, lära av era misstag men inte genom att vare sig minimera eller maximera dem.

Hämta input från andra, ”kolla av” om ni förstått dem rätt eller om ni feltolkat deras ord på det vis ni antingen räds och då ändå blir lugna av, för då det ni räds är riktigt, så vet ni att ni inte får en obehaglig överraskning. Eller på ett vis som är långt mer bejakande än det var menat.

För att hitta ”rätt” behöver ni självkännedom och tolka det ni upplever med varandra och därav höra vad den andra säger, inte vad ni vill/inte vill höra.”

Välkommen tillbaka nästa vecka

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-09-02 19:31

Generositetens källa.


Generositet är en motpol till snålhet, som vi skrivit om tidigare, och precis som vid snålhet så handlar generositet inte bara om, att vara generös med sina pengar utan också med sin kärlek och sin tid.
Generositet är en egenskap som nog de flesta uppskattar och därför dras många till genuint generösa personer.

Men vad är det då som är äkta generositet? Det räcker inte med att bara strö pengar omkring sig , inte heller att ge och ge och bli underdånig. Nej att vara generös bottnar i något annat. Generositet kan ses som en källa som det går att ösa kärlek från, och som rymmer pengar som aldrig tar slut och en tid som är oändlig. Visst kan pengar i sig ta slut och visst kan tiden vara ute och kärleken falna, men generositeten förblir ändå intakt.

Att ge för att få är inte att vara generös, och ej heller att ge för att ”verka” givmild. Att vara generös är att ge av det vi har, att dela med oss. Alla är vi inte rika, men vi kan dela annat, som av vår kärlek och vår tid. Vissa är dock rika och har därför möjlighet dela med sig av sin rikedom.

Det är inte hur mycket vi ger eller hur mycket vi har som gör oss generösa eller inte, utan känslan bakom. Tanken bakom, det vill säga ingen baktanke. Känslan och tanken är vad som gör handlingen generös, inte handlingen i sig. Men som alltid är det balansen som är viktig, om vi ger bort allt vi har på en och samma gång, så blir vi utarmade och kan inte fortsätta ge. Då måste vi fylla våra egna depåer först och ge till oss själva av kärlek, tid och pengar. och också vara generösa mot oss själva. Så för att vara i flöde behöver vi komma ihåg både oss själva och varandra.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att vara generös är inte en handling utan en egenskap. Alla kan ni vid ett visst tillfälle vara ”givmilda” och storslagna i era gester, men det är känslan bakom som avgör om det är generösa ni är eller att ni endast valt att vara det i detta här och nu. Kraften bakom generositet är kärlek, för att vara generös handlar inte bara om att vara det med pengar eller materiella saker och ting, utan framförallt med att vara generös med kärlek och tid. Att ni har en närvaro som släpper in andra och att ni bryr er om dem. Att vara delaktig i andras välmående välfärd, att ge av er själva, utan att vare sig förvänta er eller kräva något i gengäld.

Betyder det då att den generöse är självutplånande och underkastar sig andra? Svaret är nej, ty generösa personer är inte generösa för att få något tillbaka, om det är det som är drivkraften så är det inte att vara generös per definition. Så om ni ger och ger, för att ni kanske tror att ni annars inte får vara med, eller att annars ingen skulle tycka om er, så är det sprunget ur osäkerhetens källa. Visserligen betyder detta inte att ni inte kan vara generösa också, men det är två olika källor. Kan ni se det?

Att vara till lags och bara ge vad ni tror andra vill ha är ej heller generositet. Men likaså här kan ni även vara generösa, och att ge till någon vad ni vet den önskar är både fint och generöst. Det är när gåvan ges med någon ”tanke” om att få något tillbaka som det hamnar utanför genuina generositeten.

Det är inte så att generositet är en enda egenskap fritt från andra. Alla människor har en mångfald av egenskaper, och alla dessa tangerar varandra, vissa yttrar sig lika trots att källorna är olika, vissa kommer från samma källa men visar sig olika.

Att vara generös är att vara ett med er själva och omvärlden, det ni gör och ger det gör ni från hjärtat. Det är inte uttänkt, något ni planerar, som ”nu ska jag vara generös” , utan det bara är. Att ge med krav är inte generöst och att ge för att vinna något är inte generöst. Att ge för att döva ert eget dåliga samvete är inte generöst.

Generositet är inte en handling här och en där, utan den sprider sig som ringar på vattnet, den genomsyrar ert väsen , den spiller över i ert varande, ert bemötande av andra människor. Det är sammanvävt med alla era andra egenskaper för i dem alla ligger en bit av generositet.

När den generöse möter den snåle kan det dock göra, att även den mest generöse får en känsla av att inte vilja ge av sig själv i form av känslor, tid och pengar. Det blir svaret den snikne lockar fram. Det kan vara en ovan och obehaglig känsla som väcks i den generöse, när den i sin tur får ”känna” sig snål. För detta går mot dennes natur. Men det är viktigt att inte bli rädd för den känslan och låta den tro att ni är snål. För att ge till någon som bara vill ta och ta är i längden inte fruktbart och då är det inte brist på generositet, som gör att ni vill sluta hjälpa denne individ. Det är det som är skillnaden på generositet och undergivenhet, att blidka någon.

För att hitta er väg behöver ni således lära känna er själva och er omgivning, inte vara rädd för känslorna, som väcks av att ge och ta emot. För balansen är viktig här. Generositet bör gå åt båda håll för att vara i sin rätta form. Ty även den generöse behöver kunna mottaga generositet från andra. Det är först då ni har alla bitar i pusslet och kan leva generöst med er själva och varandra. Lär ni er det så kommer ni uppleva så mycket godhet i livet, att ni finner det lättare och lättare att ge och ta emot i livets eviga kretslopp.”

Vi tar nu en liten paus från bloggen och är åter vecka 33. Varmt välkomna tillbaka då!
Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-07-15 16:52