Självreflektion när den inte fungerar… något att reflektera över…

…det är det vi väljer att här reflektera över…

Har detta att självreflektera ändrats genom tiden? Om vi tänker oss att vi skulle leva i total fattigdom, kriser och krig tror vi de flesta inte skulle värdera självreflektion som den viktigaste egenskapen eller prioritera den. Däremot om vi har det lite lagom bra, så har vi kanske lyxen att kunna vara självreflekterande. Eller så har vi det så bra, att vi inte alls känner att vi behöver  självreflektera.

Så är då självreflektion en tillgång eller en brist vi föds med?  Har alla förmågan till självreflektion? Svaret är nog nej, men i de fall som handlar om människor som väljer att inte se hur deras liv, leverne och person interagerar med andra, så finns det nog ett ”egen-etablerat mönster” av att blunda för ansvar. Till exempel människor som ständigt hamnar i liknande konflikter, i situationer där den enda gemensamma nämnaren är de själva, men som ändå inte har en tanke på att titta på sin egen delaktighet i konflikterna. Det är att inte kunna eller vilja vara självreflekterande. Att vara självreflekterande innebär ju inte bara att se sin egen del, utan att se från olika sidor, för det är viktigt att inte lägga allt ansvar på sig själv. Vi kan inte interagera med andra, utan att själva vara med i ekvationen. Vi kan inte ta bort oss själva eller den andra.

Om vi nu  tar Sune som ett exempel. Han har vuxit upp med en mamma, en pappa och en syster. I Sunes egna ögon har han aldrig fått ta plats. Så börjar Sune skolan där han tar stor plats, pratar stup i ett osv. Det enda han märker är att fröken säger till honom att vara tyst. Sune tror då att han inte får ta plats och att han därför måste synas och höras ännu mer. Men i själva verket om han tänkt efter, så var det ju tvärtom så ,att om han tagit mindre plats, så hade han fått mer plats.

Tiden går och Sune börjar jobba och nu vill han gärna berätta för kolleger och chefer hur de ska göra, vilket leder till att de likaså här stoppar honom. Han ser då att de gör fel och motarbetar honom, men han förstår inte varför. Om Sune vill, så kan han här börja reflektera över samspelet mellan honom själv och andra. Men vill han inte det så kommer han fortsätta att endast se ur sin synvinkel, trots att det skapar osämja så ger det honom en bekvämt tillbakalutad hållning där han slipper utvärdera sig själv.

Om Sune däremot tänker, att han vill se varför han ständigt ”råkar” ut för människor som inte förstår honom, inte ser vad han gör, då kanske han börjar i terapi. Och här kanske han börjar se sig själv också, men risken är ändå att han hittar de andra människornas mönster och sedan ”skickligt” genom terapin minskar sin egen självinsikt. Kanske har vi alla en Sune inom oss, men får vi syn på honom så kan vi se Sune, men också alla andra och lära oss nya saker om oss själva, saker som kan vara riktigt spännande.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

All form av självreflektion behöver föranledas av en förmåga att se sig själv och omvärlden både inifrån och utifrån. Om någon endast ser världen med sina egna ögon, det vill säga utåt, så kommer denne person ej kunna tolka omvärldens varande och icke-varande annat än från sin synvinkel. Med detta kommer då också en tro att alla, alla andra skall se världen på exakt samma vis det vill säga med dennes ögon, ej hens egna. Det ingår i att inte kunna flytta fokus från er själva till någon annan. Allt ni ser tolkar ni utifrån er själva, er världsbild, utan en tanke på att den egentligen bara är er högst personliga vy. För hade ni kunnat förstå det, även om ni inte förstår eller håller med om någon annans världsbild, då hade ni inte fallit in i kategorin av människor som inte kan reflektera.  

Om ni däremot kan se att ni är likt alla andra människor del av något större, ett sammanhang där det är viktigt att kunna se saker ur olika synvinklar, reflektera över er själv och er roll i samspelet med människor runt er, så har ni redan varit självreflekterande. Ingen klarar att alltid vara självreflekterande och att sträva efter det vore att sträva efter något ouppnåeligt. Men att hitta en inre spegel likaväl som en yttre är i det flesta sammanhang både uppnåeligt och eftersträvansvärt.

Men hur är det då möjligt att vissa verkar ha det naturligt i sig, medan andra försöker men ej lyckas  och ytterligare  andra verkar vara i total avsaknad av förmåga till självreflektion? Det finns inga enkla svar, som kan dela in människor helt i kategorier, för det är ett komplext mönster, som handlar om både personlighet och inlärning. Ett barn hittar sitt jag och sedan hittar det ett vi, ett oss osv.

Men somliga människor tycks ha fastnat i jag, jag, jag. Det är de personerna som kommer växa upp utan att ”växa upp” , de fortsätter att vara det självcentrerade barnet.  Barnet som alltid har rätt och alltid är i centrum och som vill lära ut sin världsbild, ty det är ju den enda som finns. För att växa upp behöver ni vilja se en större värld och det är inte alla som vill det, för det är rätt bekvämt att aldrig behöva ha fel, göra fel.

Att ifrågasätta sig själv kan vara, att hela tiden vara öppen för att omvärdera sig själv och kan vara utmattande. Dock är det också väldigt givande, som står tvärtemot ”tagandet” , som det innebär att aldrig se saker ur flera synvinklar. För att lära er se olika perspektiv, se er själva med öppna ögon , behöver ni alltid ge er tiden att känna inåt, tänka inåt och agera utåt.

De som väljer att inte vara självreflekterande har ofta en svartvit syn på rätt och fel, men det svartvita här är att de aldrig tror de gör fel. Felet ligger alltid hos andra så de delar upp det svartvita mellan sig och alla andra.  Detta till skillnad från människor som har en så kallad ”svartvit världsbild”, som betyder något helt annat. Kan ni se det? Den uppfattningen gör att ni aldrig ens behöver reflektera över varför ni borde reflektera. För det är ju solklart att ni har rätt och andra fel.

Färgskalan mellan svart och vitt ser ni ej, ni blir färgblind, då ni väljer att inte se med öppna ögon. Ju större ni blir desto mindre blir er reflekteringsförmåga, ty ni ser mer och mer av omvärldens brister men ej era egna. Så tvärtemot vad man skulle kunna tro ökar bristen här på självreflektion i takt med nya erfarenheter, istället för att det som kan tyckas var naturligt skulle vara att självreflekterandet skulle öka. Kan ni se det?  

Alla människor föds inte med förmågan att kunna reflektera, men det är inte dem vi talar om här. Utan om de människor som har hittat en bekväm strategi i att inte vara självreflekterande. De som kanske skulle kunna, men ej riktigt gör det. De som väljer att blunda och se sig själva. Att se er själva och er del av vad som sker i era liv är inte alltid lätt. För då kanske ni ser att ni ibland gjort saker ni med facit i hand ångrar, och att ångra och tänka om är inte lika bekvämt som alternativet, att inte se er del i det. För hur ni än vänder och vrider på er själva, oavsett om ni vänder ut och in på er i en ”överdriven” rannsakning av er själva och era göranden och icke göranden, eller bara vänder och ser andras påverkan men ej er, så kan inget av detta ta bort att ni alla medverkar i både era och andras liv.

För allt sker i samspel, saker får konsekvenser, handlingar och icke-handlingar. Oavsett om ni reflekterar över  dem eller ej finns era göranden ändå och påverkar både er och andra. Tid för självreflektion är värt att försöka ta, men inte att stänga ute livet, för att ni endast tittar inåt. En balans är som alltid vägen, och det som ger balans här är att både vara självreflekterande och att reflektera över andras påverkan på er såsom ni på dem.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-02-10 17:46

Äras den som äras bör…om ödmjukhet och mallighet.

Vad lägger vi egentligen in för betydelser i orden ödmjukhet och mallighet? Mallighet uppfattas nog sällan positivt. Att själv vara mallig eller att tycka att någon annan är mallig  är egentligen ingen komplimang, utan handlar mer om ett skrytigt självförhärligande och som uppfattas som just mallighet, istället för stolthet.

Stolthet har däremot en positiv klang. Att vara stolt över sig själv eller någon annan är inte skryt, utan mer en kraft som lyser av sig själv till skillnad mot mallighet, som innebär att den mallige själv riktar ljuset mot sig.

Så ödmjukhet då, är det något bra eller dåligt? Att vara ödmjuk i den bemärkelsen att vi inte tar åt oss andras ära är gott, men att vara ödmjuk innebär dock inte att vi inte bör ta åt oss den äran som är vår, det vi kan vara stolta över. För ödmjukhet betyder inte att vi inte får glänsa, bara att det inte sker på någon annans bekostnad. Om en skådespelare vinner en Oscar, så bör vinnaren i sitt tacktal inkludera även de som gjort prestationen och utmärkelsen möjlig. Det finns många som jobbar nere på ”golvet” och som behövs för att en film ska bli verklighet. Dock är det skådespelaren som vinner äran, men en ödmjuk stolthet sprider glansen vidare.

Ja vi kan inte alla vinna en Oscar, men vi kan hitta en balans av stolthet utan mallighet, och en ödmjukhet utan att utplåna oss själva och vad vi gör i allt vi gör. Vardagen är full av saker vi kan vara ödmjuka inför och stolta över bara genom att vara.

En vän brukar skoja; ”jag är ödmjukast i hela norra Uppsala” 😊, men som Änglarna kommer in på förlorar ödmjukheten sin klang när den påpekas. Så skämt åsido här följer Änglarnas ord.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

”Från noll till hundra, från ödmjukhet till mallighet finns det många steg. Det är egentligen först när ni tagit dessa steg, som ni kan veta var på skalan ni vill vara. Men vad innebär det då att vara ödmjuk? Är det att alltid stå åt sidan och låta andra lysa? Nja, att inte ta åt sig ära där ära börs, ger egentligen inte äran till någon annan att bära.

Ödmjukhet kan antingen belönas eller gå obemärkt förbi. Att vara ödmjuk är en konst inte alla bemästrar. Ty ödmjukhet bör komma inifrån, inte för att visa att ni är ödmjuk, då det tar bort hela poängen av ödmjukhet. Men om ni alltför ofta ställer er åtsidan kanske ingen märker er till slut.

Så vad är det då för ödmjukhet som är eftersträvansvärd? Kanske ett svar är, att när ni vet ni gjort något bra, så belyser ni det utan att ta ljuset från någon annan. Har andra hjälpt er att nå dit ni nu är och där ni lyckas ,var då noga med att tacka de som hjälpt er, de som gjort ert goda möjligt. Det är den rotade ödmjukheten, den som bygger på en visshet, som ni inte är ensam om att ha. Ni vet att ni inte är bättre än någon annan, även om ni kan vara bättre på något, än någon annan. Kan ni se skillnaden?

För att behålla ödmjukhet när succén går er väg, behöver ni vara medvetna om, att beröm och lyckanden inte alltid varar för evigt. Att ni inte låter er gå från att vara ödmjuk till att vara mallig i ett enda skutt. När ni behöver påpeka er ödmjukhet har ni redan förlorat den.  Att veta vad ni kan och inte kan är inte alltid lätt, därav behövs en lagom självdistans och självrannsakan för att vara den bästa ni  ni kan. Att se att ni har er själva och varandra att tacka för där ni är just nu. När ni har det fokuset, så kommer ni hitta en balans i ”lagom” ödmjukhet och ”lagom” mallighet. Dock är det som är den mallighet som är lagom mer rättmätigt benämnt som stolthet. Stolthet har en annan klang, ni kan vara stolta över er själva, utan att för den skull vara malliga.

Att vara mallig brukar innebära en överdriven tro på er själva och er brillans. Mallighet har sällan rätt proportioner. För när ni portionerar ut mallighet har ni landat på skalan mellan mallighet och ödmjukhet det vill säga i stoltheten. Malligheten har också en stor portion av skryt i sig. Medan stolthet är en berättelse av vad som ni gjort bra, så är mallighet något ni behöver berätta själva för att synas.

Så kan då mallighet vara positivt? Nja, mallighet är en form av egoistisk syn på er och på omvärlden. Ni behöver stå i centrum och gör ni inte det så ser ni till att putta undan de som står i mitten, för att kunna sträcka på er och bli mittpunkten.

Låt ödmjukheten bli en motpol till malligheten, så kommer ni landa mjukt, till och med ödmjukt på era fötter. För att ta stegen mot ett liv i balans.”

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-02-02 18:08

Ros och ris, beröm och kritik.

Vi har tidigare skrivit om hur vi påverkas av andra människors ord om oss. Nu fortsätter vi på samma tema.

Kritik kan vara både positiv och negativ. En kritiker som recenserar en bok eller en film kan både rosa och risa i sin bedömning. Att ge kritik i andra sammanhang till någon har oftast betydelsen av att anmärka, klandra, påpeka fel m.m., och är i detta sammanhang en motsats till att ge beröm och komplimanger.

Alla människor behöver beröm och kritik för att utvecklas. Vi människor behöver spegla oss i varandra. Vi behöver andras feedback för att hitta våra egna känslor.  Vi behöver få veta att våra handlingar syns och har betydelse. Det är en konst i sig både att ge och ta emot beröm och kritik.  Vissa har lättare för det ena eller det andra.

Att berömma någon för att vi tycker att någon är bra, gör bra saker etc.  är att ge en gåva. Om sen den vi berömmer tar emot berömmet, så känns det ofta väldigt gott i oss. Om någon däremot har svårt att ta emot berömmet kan det kännas som vi om vi gjort fel. Men allt beröm är inte så lätt att ta in, för om berömmet är slentrianmässigt levererat eller distanserat och fritt från känslor, så kan det klinga ganska tomt. Och då känns berömmet ofta inte äkta för mottagaren.

Kritik är än svårare att handskas med.  För när vi kritiserar någon och ger råd bör vi se till att inte göra det oombedda. För då blir det inte en konstruktiv dialog, utan ett påhopp, ett påpekande att ”du gör fel” underförstått att jag gör rätt. Men saker är ju sällan så enkla, att det bara finns ett rätt och ett fel. Så om vi kritiserar någon för något, så kanske någon annan berömmer densamma för samma sak. Att bli kritiserad är också svårt, att våga titta på vad vi får höra, för att överväga om vi ska ta åt oss något av den andres synpunkter. För vi har ju inte alltid rätt, precis som andra inte heller har det.

Recensioner och granskningar av alla de slag  har ofta ett stråk av negativ kritik över sig. Det är som om det är fel  att bara hylla något eller någon, att man annars inte gått in på djupet. Men så behöver det inte vara, det bästa är väl om vi kunde vara modigare och berömma både andra och oss själva lite oftare. För om vi förstärker det positiva beteendet eller arbetet så blir det ju ändock naturligt vad det är som vi tycker är negativt.  Men vi fokuserar då på berömmet, uteslutningsmetoden får då visa vad vi tyckte var mindre bra.

Vi behöver också försöka ge oss själva beröm och förstärka våra goda sidor. Många av oss har en stark kritiker inom oss. Det finns ju till och med ett uttryck ”eget beröm luktar illa”. Men dessa negativa kritiker bör vi försöka överrösta.  För att ge beröm åt både oss själva och varandra  är viktigt och att dela glädjen över det beröm vi får med våra nära gör oss gott.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När  ni får beröm  tycker ni inte alltid ni förtjänar det, men när berömmet är äkta menat brukar det ändock kännas rätt. När ni får kritik ni inte tycker ni förtjänar brukar det kännas fel. När ni beröms för något ni själva är stolta över då vet ni att ni kände rätt, ni var duktiga, ni såg det och andra såg det. När ni får kritik för något ni inte tyckte ni gjorde bra, kan kritiken vara en spegling av vad ni själva känner.

Så varför är det så svårt att känna sig tillfreds i en värld där ni ständigt bedöms, beröms och kritiseras? Svaret är att kritik kan gör ont och beröm kan vara svårt att ta emot. Att bedömas är alltid en vågskål.

Hur har ni det med er relation till beröm och kritik? Att få och att ge. Alla människor behöver en spegling för att se sig själva, det som dock är viktigt är att inte stirra sig blind på vad speglingen speglar, ty ni behöver även känna inåt vad som är ni och vad ni gör.

Alla människor behöver beröm, för det är ett kvitto på att det ni gör är gott. Ni får då lättare att förbättra er, göra gott och känna er nöjda och stolta över er själva. Det är dock en konst att ta emot beröm, ty om ni inte känner er värda berömmet kan det vara svårt att ta in. Här behöver ni då fråga er; ”Är  det för att jag inte tycker jag är bra själv? Eller är det för att jag inte är övertygad om att den som berömmer mig verkligen menar det?”  För det är två olika saker.

Viljan att ge beröm är alltid god, och att våga säga ”tack” och ta in berömmet, det är värt allt beröm. Alla människor kan inte ge andra beröm, vissa har så svårt att yttra dessa ord att de aldrig berömmer någon, varken sig själva eller någon annan. Det är dock alltid värt att berömma de som försöker berömma.

Sedan finns det även de som alltid berömmer sig själva och aldrig andra.

Kritik kan vara nog så svårt  både att ge och ta emot. Ni kanske har lätt till att kritisera er själva och tro att ni alltid presterar sämre än andra. I värsta fall fyller ni er själva med så mycket kritik, att om någon annan också ger er kritik, så fylls ni av sådant självförakt, att ni inte ser något annat än att ni ”är” fel.

Kritik kan dock vara konstruktiv, men det handlar lika mycket om hur den ges, när den ges, vem som ger den som den som tar emot. Ni bör dock aldrig räkna upp andra människors fel och brister. Kritik som gör ont blir inte konstruktiv. För då fokuserar mottagaren på att lindra smärtan av det öppna sår som kritiken har skapat. Om kritiken däremot är inspirerande och ger personen möjlighet att förbättra något och därmed bli än bättre så finns det en styrka i den i både givaren och mottagarens händer.

En förenklad tumregel av konsten att ge och ta emot kritik och beröm kan vara, att man ej ska behöva be om att få beröm  och att kritik ej ska komma som en ”blixt från en klar himmel”. Beröm kan ske spontant, men kritik bör mottagaren vara beredd på innan. Det vill säga att ni vet att ni bedöms, och ni har en dialog om vad som finns att kritisera. Lär er att inte ta all kritik som fel, för kritik är inte absolut sanning lika lite som beröm bör få er att tro att ni är ofelbara. Kritik och beröm är inte rätt eller fel, det är en människas åsikt. Så var öppna för det men ge det ej hela makten över era liv, era val och era känslor inför er själva.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.   

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-01-26 18:30

Orosmoln på himlen…

Oro är en del av livet, för somliga mer för andra mindre. Men oron kan vara mer eller mindre tydlig för oss själva. Ibland kanske vi känner att vi är lugna som filbunkar inför något som är oroande. Men när sedan det som var oroande är över, kan vi känna en enorm lättnad och en utmattning, som visar att vi visst hade varit oroliga. Men vi lurade oss själva.

Om vi oroar oss hela tiden, så vet vi inte hur det känns att inte vara oroliga. Skulle vi då missa att oroa oss några sekunder, så blir det ett tomrum i oss, en förvirring, för vad ska vi då leva efter? Oron kan så bli en ”vän”, som vi bollar tankar och idéer med. Men om orons råd alltid är desamma exempelvis ”Det där du berättade för mig, det behöver du verkligen oroa dig för..” Då behöver vi tänka till, för även orosandar har grader i oron. Låt oss säga om vi oroar oss för våra barn. En oro som är mindre kan vara ”Kommer mitt barn ha roligt i skolan, få kompisar etc?” En större oro är kanske när ens barn är ute och festar och vi oroar oss för faror som kan lura osv. Så det gäller på något vis att inte slita ut oron när den är mindre adekvat. Lite som ”pojken och vargen”. Och detta både inför oss själva och hur vi lever våra liv, men också inför vår omgivning. För utomstående är det ofta lättare att se klart och se den ”onödiga” oron, och då kanske vi inte får det stöd vi behöver när det verkligen krisar.

Som förälder är det en del av barnuppfostran att både oroa och lugna våra barn. Ibland vill vi ”skrämma upp” dem för att  de inte ska göra vissa saker. Vid andra tillfällen vill vi lugna dem så att de vågar leva sina ”bästa” liv. Här är det dock väldigt viktigt att granska oron, ty om barnen ser att föräldrarna inte nyanserar sin oro eller ”problemet”, så kan de bli väldigt oroliga eller alltför ”ooroliga”.

Oron som vi göder kommer att växa, men även den oro vi döljer kommer gro. Därför behöver vi känna oron, känna igen den och i varje ny situation hantera den därefter. Oron är i bästa fall en vägledare och i värsta fall en stoppkloss eller rondell. Oron i sig är ju inte lösningen , men den pekar på problemet. Vi behöver alltid själva ta itu med det. Orosmoln kommer alltid finnas, men vi kan välja om vi låter dem styra oss.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Oro kan vara en känsla, diffus eller specifik. Oro kan också vara ett tillstånd. Vad som utgör skillnaden på en känsla och ett tillstånd är hur oron påverkar er. När oron är en ständig följeslagare, en form av identifiering av vad som är ni, då är det ett tillstånd. En oroskänsla däremot den kan komma och gå, dock mer eller mindre ofta.

När är oro befogad och när är den obefogad? Det är en fråga utan ett enda enkelt svar. För om ni låter oron styra era liv så växer den och blir starkare. Den kommer växa så hög att det blir ni som svarar till oron och inte den till er. Om med ” befogad oro” menas att det ni oroat er för händer, så vet ni först i efterhand om oron var rätt eller fel. Om med ”obefogad oro” menas, att det ni oroat er för inte inträffade, ja då gäller samma sak. Men om ni leker med tanken att all oro på ett eller annat vis är både befogad och obefogad oavsett utfall, så kan ni hitta nya vinklingar. Oro kan göra att ni väljer eller väljer bort något eller någon i era liv. Oron kan leda er bort från farliga situationer, men oron i sig är inte den som ”räddar” er, den är endast en vägvisare.  Så sett på det viset kan vi kalla all oro obefogad.

Kanske har ni tagit andras oro och gjort till er egen. Om ni har väldigt ängsliga föräldrar, så  kan ni under uppväxten lära er att tro att allt är farligt. Ni ärver då oron. Men i andra fall kan ni bli tvärtemot, för om era föräldrar ständigt tror att ni ska råka illa ut, och  ni sen aldrig gör det, då kan det leda till att ni vaggas in i en falsk trygghet att ni är osårbara. Så försök hitta en balans i att våga leva, men ej riskera det liv ni har, för att ni inte tror att det finns något att oroa sig för.

Världen är på många vis en orolig plats och ledare för olika länder väljer att spela på det. Antingen använder de skrämselpropaganda och sprider en ”obefogad” oro, för att få fördel i ”sina politiska vinster”, eller så står ledarna för världens nationer och förnekar faror och lugnar oroliga medborgare.

Hur gör ni då för att balansera, dvs inte bara ”köpa” varken andras oro eller lugnande? Jo ni behöver känna efter om ni kan beskydda er själva för en osäker värld, utan att låsa in er i ett skyddsrum. Oro är en del av livet, men det gäller att hantera den och inte göra den till er enda ledstjärna. Att lita till oron som en kompass för er färdväg är inte det bästa, för oron har sällan en riktig karta att navigera efter. Ty oron finns inom er, inte runt er. Den är orolig, den är inte lugn nog att hitta rätt.

Skapa en kompass som väljer väg, beroende på information och vägledning från er själva och andra, och låt oron vara en tillfällig bekantskap som ni möter då och då. När oron kommer i er väg, tag då ett steg åt sidan, hör vad oron säger denna gång, lyssna sedan inåt och välj om ni då tror att oron är ”befogad” eller ”obefogad”. Tacka sedan oron och släpp iväg den. Lyssnar ni bara på oron kommer ni antingen stå kvar på en och samma plats för att inte göra ”fel” eller irra runt och försöka undvika alla faror. Likaväl som ni i en krissituation inte tyr er till de som är hysteriskt rädda utan till dem som fattar lugna rationella beslut, så bör ni inte ty er till er oro för lugn, ro och trygghet. Utan ni behöver vara den lugna, och oron släpper endast taget då den blir lugn. Likt ett oroligt barn kan oron klänga sig fast vid er och inte vilja släppa taget. Ett barn hade ni då tryggat och varit stark inför.

Gör ni så med oron kan ni och oron lugnt ta reda på om ni har något att oroa er för, och sedan ändock säga ”hej då” till oron. För ni behöver släppa den för att ta tag i den eventuella orossituationen med ett lugn. Kan ni se det?

Så låt oron göra er uppmärksamma, men låt den ej ta över kommandot. Då kan ni lugnt oroa er och sedan försöka att ordna så ni skall släppa oron, dvs ta kommandot och visa vägen.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-01-19 19:58

När andras ord om oss tar fäste eller rinner av oss…

Hannah här: Jag har ofta funderat på varför det är så, att ibland då någon med kritik i rösten säger till oss att vi gör något på ett visst sätt , så går det ända in i vår personlighet. Medan andra gånger bryr vi oss inte nämnvärt. Jag tror att det dels beror  på vem som säger detta,  personens betydelse för oss, för vissas ord väger tyngre. Men ibland kan det bero på hur vi mår i stunden, är vi på gott humör och känner oss okej, så kanske ett ord om att ”du gör fel” inte blir så stort, som om vi hade mått dåligt redan innan. Detsamma gäller förstås positiva budskap och signaler av våra medmänniskor. Ytterligare något som väger in här är vad vi tidigare varit med om, vilka erfarenheter vi bär på.

Ett exempel från mitt livsarkiv är att jag upptäckt att om någon säger något i stil med ”du gör alltid så här…”, och jag  tolkar det negativt, så beror det inte bara på vem som säger det eller när den säger det, utan också vad som händer när jag rannsakar mig själv huruvida jag gör så eller inte. Om jag vet med mig att det inte stämmer, då kan jag släppa det. Men då jag upptäcker, att ”jo så gör jag rätt ofta”, då tar  jag kritiken som en absolut sanning. Men det enda som egentligen är sant, är att jag ibland gör det som just den personen finner irriterande, men det betyder ju inte att det är irriterande i andras ögon. Så jag försöker lära mig att inte låta andra definiera vad jag gör rätt och fel, när det handlar om saker som inte egentligen är rätt eller fel förstås 😊.

Här ett exempel på hur tokigt det kan bli om någon verkligen bara lyssnar på  och blint följer andras direktiv utan att tänka själv;

En sommar för cirka fem år sen skulle jag ta bussen från Gullmarsplan till Sköndal. Bussen är ibland försenad redan från startplatsen, och så var det denna dag. Det var packat med folk på bussen. Chauffören var förmodligen vikarie och satt och stirrade på en liten tidtabell, som om hans liv hängde på den. Jag sa till honom ”du ska köra nu”. Han sa ”nej, det står att bussen ska gå om tio minuter.” Jag :  det är nästa buss, du är försenad, så du ska köra nu.” Han stirrade vidare i tabellen. Fler och fler passagerare började också säga till honom. Så han körde (vilket var rätt), men sen när han skulle svänga ut på vägen körde han fel och ut mot färdriktningen med ryckiga rörelser. Ett flertal passagerare ropar nu: ”stanna du kör fel”. Han bromsar utan att tänka, så vi alla får grabba tag i något eller någon för att inte falla. Han börjar nu backa vilket resulterar i att han håller på att köra in i bussen bakom. Passagerarna ropar ”stopp, sväng”, varpå han lydigt svänger utan att titta själv och kör rakt in i refugen. Sen väl ute på motorvägen var det ”gasa – bromsa” som gällde hela vägen, och när jag steg av bussen andades jag ut, glad att ha överlevt. Det blev en rätt komisk historia, men det som är intressant är hur fel det kan gå om vi människor inte tänker själva.

Vi behöver andras input, men att vi också värderar och överväger om det är något vi vill ska påverka oss eller inte. Inte suga åt oss allt som svampar, men inte heller låta allt rinna av oss som vatten på en gås.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Alla ni människor bär på erfarenheter och ärr som formar er och som gör er mer eller mindre mottagliga för andras tyckande, tänkande och varande. Redan som små, små bebisar märker ni skillnaden på om andra tycker ni uppfört er bra eller mindre bra. Ni känner av om de vuxna är glada, lugna eller om de är stressade och arga. Så mönster formas från en tidig ålder. När ni så växer upp blir detta tydligare, ni får höra när ni gör rätt eller fel, när ni får kärlek och när ni får skäll.

Ni är dock alla unika själar och har era egna personligheter. Detta kommer att forma er tillsammans med vad som händer i era liv. Vissa har en personlighet som gör att ni är genuint trygga i er själva även när ni inte får denna uppfattning av er spegel tillbaka från er omgivning. Medan andra har en mer otrygg grundkänsla i sig själva, och är då än mer känsliga för andras input.

Så hur kan ni då veta vad ni bör lyssna till och vad ni bör låta rinna av er? Det finns inget rätt svar på den frågan, för det finns inget rätt och fel i vem ni är som person. Ni kan göra rätt och fel, men ingen människa är fel som person. Visst kan det låta frestande att låta förolämpningar och tillrättavisningar rinna av er som på en gås, men ibland kan det vara bra att inte göra det. För ni har inte alltid rätt, och det är viktigt att lyssna på andra för att få en nyanserad bild av er och situationer kring er.

Sedan är det lika viktigt att utvärdera det ni får höra och inte ta andras förolämpningar för sanning. För andra har ej heller alltid rätt. Som barn kommer ni kanske lättare ta nedtryckande kommentarer om er och vad ni gör, som en sanning. Någon kanske säger att du gör fel, som exempelvis tvättar alla vita kläder tillsammans i en maskin och  alla rosa  tillsammans med de  röda etc .  ”Du ska bara skilja på vitt och färg. Det är ju det som står tydligt på tvättmedelskartongerna, färg eller vit tvätt.”

Ni som då tar andras ”råd”, ord för sanning, och kanske genast gör vad den andre sagt och ”oups, nu blev det visst det gula grönt, det lila rött osv”. Dvs ni hade nog sorterat rätt med er tvätt , men ni litade mer på andras ord, då ni vant er vid tanken att ni har fel. Kan ni se det?

Exemplet ovan kunde dock vara exakt omvänt. Någon berättar att det är smart att sortera tvätten enligt färgskalan för att inte skaffa en icke önskvärd ny ”garderob”, och ni struntar envist i detta goda råd och vips har ni lyckats färga om er älsklings kläder.

Men det är inte bara vad som sägs och vad ni erfarit som bestämmer hur ni reagerar på andras råd/ord/handlingar,  utan det beror också på vem som säger det och när det sägs. Detta på gott och ont, för ett välmenat ord kan hjälpa, och då än mer om det är någon ni älskar och respekterar som ger det. Om det då får er att lyssna så är det av godo. Men om det är något som inte är det bästa rådet ni får av någon ni respekterar och vill ha respekt av, så kan det bli av ondo.

Så hur gör ni då för att hitta en balans där ni inte svänger hit och dit beroende på vem som säger vad till er eller att ni fortsätter rakt även om vägen svänger? Det som hjälper bäst är när ni använder er karta och kompass för att navigera, inte lita blint på alla som yppar minsta åsikt om er, men ej heller blunda för nya ögon som ser nya vägar.  Tänk om alla skulle göra exakt vad alla andra sa till dem hela tiden… Världen skulle inte fungera. Tänk så om ingen gjorde vad någon annan sa någonsin… Skulle det gå? Svaret är nej. Så värna om era mönster, men välkomna nya idéer. Tro på er själva, men även på andra. Lyssna och lär, men välj en värld som rör sig runt solen och inte hit eller dit eller inte rör på  sig alls.

Så vad gör ni nästa gång någon säger ”gör så här”? Svaret är det beror på vad de säger och om det är värt att tänka på. Svara aldrig ja eller nej, bara för att någon säger det till er. Utan låt allt bero på vad och vem som säger det, men inte för att det är den som säger det utan vad det är. Då är ni balanserad och på rätt väg…” 

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-01-13 19:06

Vem ser du? Vem ser dig?


När vi möter nya människor gör vi genast oss medvetet eller omedvetet en bild av dem. En bild som oftast inte stämmer, då den egentligen baseras på vårt första intryck och som ibland säger mer om oss, än om den vi möter. Så när vi sen lär känna vår nya bekantskap kanske vi upptäcker än det ena och än det andra, som vi inte hade räknat med. Det kan vara både något positivt eller negativt.  

Vid eventuell besvikelse att den verkliga människan inte stämde överens med den förskönande bilden vi målat upp väljer många att avsluta relationen, vänskapen. Men det vi ville fokusera på här är de som väljer att inte se den verkliga personen, utan de som trots att partnern eller vännen uppvisar helt annorlunda sidor, gör allt för att behålla den ”perfekta” bilden av den andre. Detta kan utifrån sett ibland vara väldigt tydligt, som i exemplet nedan.

Beata som så länge hade haft ett gott öga till sin kollega Stefan. Varje dag hade de småpratat vid kaffeautomaten. Beata tycker att Stefan förstår henne precis. Han är alltid så varm och omhändertagande, inte som de andra männen hon dejtat. Så Beata målar upp en bild hur fint det vore att vara tillsammans med Stefan. Låt oss nu spola framåt där de är ett par. Beata lär känna Stefan, både hans positiva sidor och de som inte är så charmiga. Men Beata intalar sig själv att Stefan är exakt den hon trodde, för hon ”vet” ju att Stefan ”egentligen” är så omhändertagande. Det där att han aldrig brytt sig om hur hon mår, eller att han aldrig gör något för henne, det stämmer ju inte. Sådan är inte hennes Stefan. Det kan till och med vara så att hon till sina vänner med kärlek beskriver Stefans ”negativa sidor” , som om de var positiva. Det vill säga de här orden om hur han inte bryr sig, inte förstår henne de kommer från hennes mun , men hon tror hon ger honom komplimanger.

Är det här något ni känner igen?  Har ni själv varit i den situationen? Eller sett någon annan vara där? Det är nog vanligare än man tror. Speciellt om den egenmålade bilden av någon annan pågått en längre tid, kanske till och med år. Då är det svårare att byta sikte, och många väljer då att kisa eller blunda eftersom de investerat så mycket i förhållandet, även om de investerat i den de tror de är tillsammans med,  och inte den de är tillsammans med. Vid ett uppbrott kan det därför lindra eventuell sorg, att tänka att den vi sörjer inte är personen i sig utan den vi trodde vi hade. Den som egentligen var förlorad redan vid ”Hej!”.

Att vi bildar uppfattningar om allt och andra kan märkas även i  mindre viktiga saker. Som om vi läst en bok och sedan ser en filmatisering av boken. Då kan vi ibland känna att skådespelaren inte alls passar in i den bilden vi gjort av huvudpersonen. Antingen har vi en tydlig bild, som att han är lång och mörkhårig  med skägg, och då blir det en riktig  krock om person som tittar ner från bioduken istället är kort och blond. Andra gånger kanske vi inte har en tydlig bild av personen ifråga, men ändå när vi ser filmen känner ett ”nja” för skådisen.  Det här visar lite hur vi människor alltid målar upp bilder och fyller i luckor i sammanhanget och personens väsen.

Hur ska vi då göra för att se verkligheten och ändå vara nöjda? Hur kan vi göra för att se personen framför oss för den, den är och inte den vi tror den är, eller vill att den ska vara? Det är något att fundera på…

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att förstå någon annan innebär inte att förstå allt om denne, för det kan ni aldrig. Men om ni förstår er själva, så har ni börjat på rätt väg. För om ni inte känner er själva, så kan ni inte se vad som är ni och vad som är den andre. Kan ni se det?

Alla människor gör en bild av andra människor. Det går automatiskt, ni ”möter” någon ni kanske endast sett på bild eller pratat med i telefon, och allt ni hört är en röst. Så fyller ni i luckorna, och ”pusslar  ihop”  tills ni har skapat en ”fullständig” bild av personen ni just ”mött”. Det kan vara en sann bild, men troligtvis inte, utan en bild ni byggt upp p.g.a. era tidigare erfarenheter, er tolkning av den andres sätt, utseende eller  röst.

Människor behöver struktur och en känsla av sammanhang , så när ni inte vet vem ni möter fyller ni själva i det som fattas. Det kan vara medvetna tankar, som att hen är en positiv, glad, smart person eller en högst odräglig, högdragen besserwisser,  till något mer diffust, som mer är en känsla av, att tycka om eller inte tycka om.

Så tänk er att ni gör detta med främlingar ni möter. Hur är det då med människor ni har i er närhet? Det vill säga sådana ni känner, men ändå inte känner? Hur många luckor fyller ni i då? Fler eller färre? Ja, det är den stora frågan.

Om ni har en kollega eller väns vän, som ni pratar med lite här och där, ni bygger er då en bild av denna människa. Ni kanske blir förtjust, ni ser att den andra har alla goda egenskaper ni kan önska er i en partner, vän etc. Ni ger liv åt er egen fantasi om hur bra livet vore med denne person i det. Ni har byggt upp en vänskap, men ni har också byggt upp en bild som väsentligen är målad av er själv. Ni fyller i det ni vill se. Så låt säga att ni sedan kommer nära personen, ni bildar par eller knyter en ovärderlig vänskap. När ni så får se helheten och om den inte stämmer överens med er bild, så kan ni välja att måla över er förutfattade duk, eller bilda en ny omålad duk, ett oskrivet blad, eller så håller ni envist kvar er tavla mellan er och er partner/vän. Det vill säga ni ser inte, att ni inte målade verkligheten, ni såg vad ni ville se. Och när ni nu ser något annat blundar ni så hårt att ni inte kan se alls.

Hur är då vägen till att se och bli sedd utan att försöka välja vad ni ser? Vägen är att ha förhoppningar, ha nyfikenheten på er själv och andra och att vara öppen för att ni kommer överraskas positivt och negativt av era nära. De är människor liksom ni och som inte passar i en enda mall. Läs inte in svaren ni förutbestämt i andras ord, ge inte andra heller facit på ert liv. Krockar bilden ni målat upp av er nära med verkligheten, glöm då er bild och välj att se verkligheten. Det kan vara att se att den ni tyckte illa om inte var så dum och den ni trodde var er vän kanske var en annan.

Kan ni bestämma er för att inte bestämma er för vem ni har framför er, så kan ni hitta en väg att leva i en verklighet som är färggrann, och inte gräva en grop så djup att ni inte kan se förändringen i den nyanserade nya bilden av er vän. Betydelsen är för alltid föränderlig av vem ni är och vem ni har framför er.  Ni är föränderliga, så lås er ej heller  vid vad andra är eller inte är. Livet består av nyanser och varje nyans kan ge er en ny dimension bara ni öppnar ögonen och tar in. Inte blunda och bara se vad ni alltid sett och trott var sant.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-01-07 14:46

God Helg önskar Goodo-dockorna & Terapeutiska skattkistan

Nu kan du beställa din egen Goodo-docka. Klicka på bilden för att läsa mer, se prisexempel och fler dockbilder!

Du har väl inte missat vår nya bok? Perfekt helgläsning :-). Klicka på bilden för att läsa mer om boken, läsa utdrag och beställa som pappersbok eller E-bok.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2018-12-18 14:12

Fröken Spara och Fru Slösa.

Nu när julen nalkas är det många som väljer att inte köpa så många julklappar, medan andra väljer att slå på stort. Alla har inte råd att ösa presenter över nära och kära, andra kanske väljer bort klapparna av andra skäl. De som älskar att spendera tid och pengar kanske använder julen som en ursäkt att slösa lite extra.

Vi lekte med tanken att vi alla har en Fru Slösa och en Fröken Spara inom oss. För att hitta balans mellan dessa båda sidor kan vi behöva förstärka antingen slösasidan eller sparasidan. Det kan vara värt att pröva att känna efter hur vi ställer oss till dessa motpoler, och, att som ”Änglarna” alltid föreslår, tänka dem som ”två olika individer”.

Tid är pengar är ju ett bekant uttryck, och det är förvisso sant, men inte bara pengar. Tid är även att ge av sin tid utan att få betalt för tiden. Pengar kan vi få utan att behöva koppla den direkt till tid.

Begreppen Spara och Slösa  är omfattande. Att spara kan vara att spara pengarna, inte unna sig   att använda dem. Det kanske kommer tillfällen där de behövs mer… Det kan även vara att spara på saker som kan komma behövas senare.  Eller som jag Hannah ”sparade” på min semester när jag precis börjat jobba som sjukgymnast. Jag kände att det var roligt att jobba och ”sparade” på semesterdagar tills jag en dag fick höra, att jag enligt lag måste ta ut en veckas semester nu. Så, så mycket för den ”sparade” semestern. Den semesterveckan spenderade jag i en grå, kall, trist och regnig november, när jag hade absolut noll glädje av den. Och så sägs det att ”den som spar den har. ”Kan vara något att tänka på…

Att leva livet som om varje dag vore den sista är ett annat välanvänt uttryck. Det har en fin andemening, men vi kan ju inte släppa allt vind för våg och bränna alla pengar, alla broar, för det kommer nästan alltid en morgondag som då är nutid, och vi behöver då ha något roligt kvar. Balansen är alltid viktig både inom oss och runt oss. Slösa inte bort livet genom att bara spara, men spara så vi kan leva gott och länge så länge vi lever. Det är vårt råd.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Spara och Slösa.

”Ingen av er föds med bara en Fröken Spara eller en Fru Slösa inom er. Både Spara och Slösa finns inom er alla. Så hur får då ett spara- eller slösabeteende fäste? Om ni nu tänker er dessa båda delar av er som två helt olika personer. Fröken Spara som vill ha kvar allt, pengar, mat, semester etc. Som tänker ”bäst att spara, det kan komma tillfällen då detta verkligen behövs. Lilla Spara kan vara så sparsam att hon endast spar det hon har och får, men Fröken Spara kan också vilja köpa sig det hon skall spara, så även hon kan slösa för att spara.

Fru Slösa däremot har inga problem med att spendera varje öre, så fort pengar kommer in går pengar ut. När tillfälle ges unnar hon sig lyx och flärd. Fru Slösa kan dock också variera i sitt slösande. Somliga öser pengar, kärlek och tid på alla nära och kära, medan andra väljer att lägga hela sitt slösande beteende på sig själva allena. Att unna sig det lilla extra och sen det ytterligare lilla extra, tills det lilla extra inte så lite längre.

Kan ni då vara vän med både Fröken Spara och Fru Slösa? Svar ja, men för att det ska bli så behöver ni  presentera dem för varandra, så att de får lära känna varandra och så kunna vara vänner med er samtidigt. Det vill säga. att ni kan hitta en balans  i hur ni förfar med era pengar, er tid etc. Sätt er ned med Fröken Spara och Fru Slösa i parterapi.  Låt dem få berätta för varandra hur de tänker och hur de vill leva sina liv, så att de kan förstå varandra.

Om Spara och Slösa går ut på café, så kommer Spara välja det billigaste av det billiga, kanske kaffe med påtår, för då kan hon ju fylla på. Hon kanske tänker ”bäst passa på nu när jag kan”. Så hon dricker fler koppar än hon vill. Eller så är hon så rädd att slösa även på caféets kaffe att hon väljer att istället smutta på en kopp i flera timmar. Fru Slösa däremot köper in tårta på tårta och väljer sedan vad hon vill ha, kanske tar hon en tugga av varje och låter resten vara kvar. När Fröken Spara och Fru Slösa sen ska betala notan får Spara hicka, ska de dela på den? Eller ska en bjuda? Slösa är inte snål men i hennes givmildhet kanske hon inte alltid tänker att på att andra inte vill slösa såsom hon gör. Så hon kanske inte ens tänker på notan…”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2018-12-09 19:35

Alla har vi våra förväntningar på livet, somliga slår in, andra inte.

Vi behöver ha mål och förväntningar på hur vi vill gestalta våra liv. Dock behöver vi ibland modifiera våra drömmars mål, om det de inte verkar bli av. Det som är viktigast är nog hur vi hanterar med- och motgångar. För även när våra förväntningar infrias kan vi ibland känna oss tomma. För om vi lagt in ”för mycket” i förväntan, så kan inte ens en lyckad dröm fylla upp oss. Och ibland kan en ouppfylld dröm leda oss ”rätt”.

Somliga blir dock bittra om de inte får det liv de utstakat åt sig själv, och de ser bara vad de inte har istället för vad de har.

Som till exempel har vi här en dam vid namn Svea, som bara önskar sig tillbaka i tiden då hon kravlöst kunde leka med sin son hela dagarna. Eller så önskar hon sig framåt i tiden då sonen skulle vara självgående,  istället för nuets bråkiga tonåring. Framtiden kommer ju visserligen komma, men att önska sig något nytt i dåtiden är ju alltid fruktlöst. Nuet är för Svea inte lockande, men är ändå det enda som är möjligt.

Ett annat exempel är Tryggve, som vad livet än ger honom för utmaningar väljer att se dem som nya möjligheter. En uppsägning blir starten på ett nytt företag där han kan jobba med det han vill.  Livet blev förvisso något helt annat än han från början önskade sig, men han är trygg och glad ändå, för vad som än händer så förväntar han sig klara det.

Så har vi Greta, som för varje infriad förväntning hoppar till nästa och nästa och aldrig stannar upp.

Fridolf som helst av allt vill att hans förväntningar och drömmar grusas, så att han kan fortsätta beklaga sig och leva i bitterhet och vältra sig i den.

Bea väljer att bestämt söka sin plats i livet där hon arbetar mot sina drömmars mål, men hon  väjer inte för varken lyckanden eller misslyckanden. Hon har störst chans att få vad hon ber om. För hon tar själv makten att förändra livet och följa förväntningarna istället för att låta förväntningarna lämnas i dåtiden.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att få det ni önskar er är vad ni oftast önskar er, men en önskan som uppfylls leder inte alltid till det ni önskat. Ty att önska sig något och att sedan ha detta behöver  inte vara lika tillfredsställande. Dock kan en uppfylld önskan få er att glädjas och bli överväldigad och göra er lyckliga. Allt beror på person och situation och hur ni fortsätter framåt. Om ni arbetar mot ett mål, ett drömjobb, en utbildning, en karriär och sedan når era drömmars mål, så handlar det inte bara om en uppfylld önskan, utan att ni arbetat för att nå dit ni är. Ni har själv uppfyllt er önskan, er dröm. Detta är ofta det mest givande av drömmar, som ger er en tillfredsställelse om att ni klarar er, att ni har er själva att tacka för var ni nu är i livet.

Att kunna landa i det och vårda er dröm, det är drömmen. Men för somliga ger en uppfylld karriärdröm inte denna glädje och känsla av en god prestation, utan det kan bygga upp ett tomrum inom er, där drömmen förut byggt bo. Som att ni inte längre har något att sträva till. En känsla av ”var det bara så här det skulle vara?”, ”är detta så det ska vara resten av mitt liv?” etc. Då är er dröm plötsligt borta, trots att ni lever den. Ni är mitt i centrum av er dröm, men ser det ej för den ligger inte framför er, utan är i er. Det är något ni inte ser, utan något som ni är i.

Vissa som får det de önskar blir så nöjda, att de slutar sträva framåt. Detta är inte heller något som gör er tillfreds i längden. Men inte heller de som inte stannar uppe och luktar på blommor utan genast fortsätter mot nästa mål. Balansen är som alltid vägen. Vad kan då hända när livet inte alls blir som ni tänkt er? Kan det leda till nya drömmar är det gott. Det är dock oerhört svårt att se att det liv ni drömt om och förväntat er att få, inte blir såsom ni tänkt, drömt och planerat. Alla människor får inte de jobb de önskar och tror sig skulle älska. Alla får inte den familj de längtat efter.  Andra kanske får familj, men drömmer sig bort. Livet är fyllt av väntade och oväntade händelser, möten med människor som ni aldrig trott ni skulle möta.

För att bli tillfreds med det liv ni lever behöver ni drömma om det liv ni önskar leva, för att sedan acceptera det liv ni faktiskt lever. Hitta nya drömmar som kan uppfyllas. För när ni väljer att följa flödet i ert liv, göra er själv till huvudperson, så kan ni skapa nya drömmar om framtiden, som baseras på ert liv här och nu. Men också ge er tid att sörja det ni inte får, för att också se vad ni har.  Om ni önskat er barn, och sedan upptäcker att detta ej ligger på er väg, så behöver ni ge er tid att sörja detta, för att sedan kunna hitta en annan mening med ert liv. Andra som ni kan ge den kärleken till än till de barn ni inte fått. Om ni velat ha en karriär i ett yrke ni ej bemästrar behöver ni likaså hitta vad ni ändock har. Ingen människa har allt men alla har något. Balansen mellan att sörja det ni  inte har och uppskatta det ni har är det som kommer ge er det mesta utav ert eget liv på jorden.

Kärlek kan se ut på många vis, vänner, familj, partner, barn, djur… När  ni ger och känner det kan ni hitta ett förhållningssätt, som gör er nöjda och tacksamma. Att reflektera över livet som varit och är, är viktigt, men det gäller att blicka framåt, för inget går att ändra bakåt. Och inget förändras av sig självt, ni behöver vara här och nu, och skapa den framtid ni drömmer om. Revidera era drömmar efter verkligheten så kommer ni upptäcka att ni får era önskningar uppfyllda lättare. Kraften i drömmen är vad som leder er framåt, men handlingen är vad som får drömmen att ta form. Kräv inte er dröm, kväv inte er dröm, leta inte efter den men gå mot den, så kommer ni dit ni skall. Där livet kanske inte är exakt som ni tänkt er, men där  ni står med nya drömmar om en framtid som bygger på livet ni lever.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2018-12-02 17:15