Archive | februari 2019

Vår inre kritiker, som alltid har utslagsröst.

När vi talar till oss själva om oss själva, så får det en stor inverkan på vårt mående och på vårt självförtroende. Vi hör ju vår egen röst i huvudet dygnet runt. Andra personer kan vi välja att inte umgås med, om vi känner att de säger sådant som får oss att må dåligt, men vi kan aldrig ”komma undan” oss själva. Dessutom är det ju så, att det är vi själva som har utslagsröst här. Så hur viktigt blir det då inte vad vi säger till oss? Om vi konstant kritiserar oss själva, så kommer det att ge oss en falsk bild av hur dåliga vi är. Detsamma gäller förstås om vi hyllar oss själva i tid och otid. Då kommer vi bli uppblåsta. Konsten är att försöka vara likadan mot oss själva som mot andra.

En person som Vera som alltid tycker hon gör fel, är fel, skulle knappast gå runt till sina vänner och kollegor och påpeka deras fel hela tiden. Och en person som Kurt, som har en synnerligen hög aktning om sig själv, berömmer sällan andra på samma vis som sig själv.

Så ingen av dessa ytterligheter behandlar andra, som de behandlar sig själva. Men om vi istället kan vara trygga nog i oss själva att se skillnad på när vi gör något bra och när vi gör något mindre bra och detsamma gällande bedömning av andra, då kan vi hitta en väg att vara i harmoni med oss själva och varandra.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Er ”inre kritiker” sägs ofta vara den värsta av alla kritiker. Detsamma kan sägas för beröm. Ty ert ordspråk till trots ”eget beröm luktar illa”, så är det ju så att det är er egen röst ni hör hela tiden. Följaktligen blir det den som har möjlighet, att lyfta upp er eller trycka ned er. Dock har er inre röst formats av vad andra har tyckt om er, hur de behandlat er, och alla era upplevelser tillsammans med er personlighet ger sedan  ton åt vad ni säger till er om er själva. Om ni som barn fått höra att allt ni gör är fel, att ni är fel, ni kan ingenting, ni kommer aldrig bli ”något” etc. ni kanske till och med blivit hånade för vad ni gör, då kommer ni fortsätta att säga dessa saker till er själva, och ni kommer då känna er än mer fel, för det är ju det ni hör dag som natt. Det som ni ofta inte reflekterar över då är att det är ni som kritiserar er själva nu, inte omgivningen.

Är det så att ni hånats som barn kan det vara oerhört skrämmande att lita på beröm ni får, ty ni har erfarit att beröm ej är beröm, utan dolda förolämpningar. Så på så vis kan ni än mindre ”ta in” beröm, för om ni gör det riskerar ni att personen, som berömt er säger: ”Ha, nu blev du lurad. Trodde du verkligen jag menade det, du som är så dålig. Jag drev ju bara med dig, det trodde jag du skulle fatta.” Så då får ni känna er dumma för att ni för ett kort ögonblick trodde, att ni kunde göra något som var bra.

Efter att ha upplevt sådana smärtsamma händelser gång på gång är det oftast ”tryggare” att inte tro på beröm, och istället lägga på all självkritik ni kan komma på för att inte bli lika nedslagna av andras nedtryckande ord. Men det som sker här blir, att ni aldrig har en chans att känna er bra, eftersom er inre kritiker är på helspänn hela tiden och pratar till er om hur dåliga ni är. Då är det väldigt svårt att tro något annat. För inne i er känns det som om alla tycker ni är dåliga, även om det egentligen bara är att ni upprepar det så många gånger hela dagarna, att det känns som alla säger det till er. Kan ni se det?

Sedan har vi de som landar i andra änden av spektrumet att, de som på något vis alltid tror de kan saker, både sådant de bemästrar och sådant de inte bemästrar. Som barn kanske era föräldrar har velat bygga upp ert självförtroende och i all välmening berömt er hela tiden. Så att ni inte lärt känna skillnad på när ni varit jätteduktiga på något och mindre bra på något annat. Ni kan då växa upp och tro att ni aldrig har fel och aldrig gör fel. Så ert inre mantra talar om för er hur duktiga ni är. Ni har då ingen inre kritiker och eventuella yttre kritiker lyssnar ni ej till. Ni kan så vandra genom livet utan att se skillnad på lyckanden och misslyckanden. Kan ni se det?

Ett annat scenario än om ni fått så mycket beröm att ni inte vet skillnaden på bra och dåligt, är att ni plötsligt i vuxenlivet inser att ni inte är bäst på allt, och det kan bli ett tufft uppvaknande.

Men hur är det då möjligt att bryta dessa mönster, som börjat bildas tidigt i livet? Som alltid är balansen vägen, ingen är bäst på allt, ingen är sämst på allt och alldeles oavsett så har alla människor lika värde. Så för att bryta er inre självkritiker behöver ni öva på att se skillnad på om ni gör något bra och något mindre  bra. Att våga berömma er själva, våga ta emot beröm och även inse att när ni får kritik, inre som yttre, så är det inte en absolut sanning. Ibland är kritiken befogad ibland inte. Det är inte lätt, här behöver ni bolla med människor ni litar på, sådana ni vet säger till er att ”nja, det där var inte ett mästerverk, men det där var superbra”. Så ni kan lära er att inte kritisera allt ni gör, men inte heller blunda för att ni ibland gör mindre lyckade saker. För de som inte ser sig själva som annat än perfekta är självinsikten också sned, men oftast så innebär det här, att ni inte är självreflekterande, och då det behövs för att lära om, finns det ibland inte utrymme för förändring.

Men hur ni än gör tänk på vad ni säger till er själv inom er eller högt. Hur ofta säger ni ”åh vad dum jag är” när ni gör något litet fel? Skulle ni säga så till någon annan? Troligen inte. Det ni säger till er själva är otroligt kraftfullt, det kan få ett eget liv och snart så säger ni saker inom er, som inte når ert medvetande utan talar till ert undermedvetna. Och då det går under radarn blir det svårare att uppfatta, vilket kan leda till att ni inte riktigt vet vad ni behöver ändra i ert tankesätt för att må bra. Ni behöver andra människor för att spegla er själva och er uppfattning av er själva, men ni behöver också vara er egen spegel och välja vad ni säger till er själv.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-02-23 18:52

När det som handlar om mig istället kommer att handla om dig…

Vi har nog alla stött på människor som alltid flyttar samtalsämnet över till sig själva, och visst är det nog så att de flesta av oss ibland kan  vara ”skyldiga” till att göra likadant. När vi deltar i ett samtal så behöver vi lyssna på vad den andre personen säger och sen svara på det, och att den andre också gör så tillbaka. Ibland blir det dock mer som en envägskommunikation, där en säger något och den andre svarar på något annat, och associerar till något mer eller mindre långsökt.

Tänker här på ett samtal mellan Agda och Svea.

Agda: Svea, jag har precis fått ett barnbarn. Jag är så glad! Det är verkligen livets efterrätt!

Svea: Ja, precis. Jag har precis köpt en hund, han är så gullig. Du vet valpar som leker och gosar. Min lilla åt en gräddtårta igår.  Den är verkligen glädjen i mitt liv nu. Alla borde skaffa hund. Om du känner dig ensam, så kan du ju göra det Agda.

Att inte höra eller lyssna på vad andra säger ,utan bara fokusera på vad vi själva ska säga kan ibland bli väldigt tokigt , medan det andra gånger inte gör så mycket. Kommer att tänka på vad som ofta händer när vi är i en större samling människor vi inte träffat förr. Vi hälsar till höger och vänster, och vi är så koncentrerade på att säga vårt eget namn, att vi inte lyssnar på vad de andra presenterar sig som. Jag har läst att man någon gång gjort ett litet experiment kring detta. En person presenterade sig till alla som ”Ketchup”. Det var väldigt få som uppfattade detta något speciella namn😊

En intervju med Fredrik Reinfeldt under Almedalsveckan på den tiden det begav sig har fastnat i mitt sinne. För jag tyckte han svarade väldigt träffande. Efter sitt tal skulle han intervjuas av en journalist. Journalisten började med sina redan nedskrivna frågor och Fredrik svarade snällt. Men sen kom en fråga, som Fredrik faktiskt mycket tydligt redan ”svarat” på i sitt tal. Varpå Fredrik mycket artigt, (inte alls näsvist) sa ”ja det här är vad som ibland blir problemet när ni journalister bestämmer era frågor i förväg. För hade du lyssnat, så hade du hört att jag tog upp just denna frågeställning i mitt tal. Detta gav i alla fall mig både en tankeställare och en insikt.

Sedan har vi nog alla träffat på människor som hela tiden lyckas associera det mesta om det mesta till sig själv. Jag minns en student i min klass under min sjukgymnastutbildning som varje gång läraren föreläste om en diagnos ivrigt räckte upp handen och sa ungefär ”min mormor hade en vän som hade den…”. En gång blev det extra komiskt då vi talade om grupper: ”Min mamma hade en vän som hade en grupp…”. Ja ni förstår nog vad jag menar.

Men det är ändå viktigt att vi inte glömmer bort oss själva i kommunikationen med andra människor. För att föra ett samtal och en diskussion behöver vi utbyta erfarenheter och berättelser. Att bara lyssna utan att ge någon feedback i form av känslor och/eller ord när någon berättar något för den personen viktigt, lämnas den personen ensam och kanske med en känsla av att vara utlämnad och övergiven.  Så som alltid är balansen viktig.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Alla ni människor bemöter andra människor utifrån er själva. Detta är inte själviskt utan självklart. Men hur kan ni då hitta vägar att inte ”ta över” när ni lyssnar på någon annans livssituation? Ibland känns det som en fin gräns mellan att lyssna aktivt och att visa att ni förstår, genom att inte bara nicka och visa medkänsla utan ”länka” historien till era erfarenheter, och att helt flytta fokus till er.

Tänker ni på att ni inte vill ”ta över” är chansen god att ni inte gör det, ty de som reflekterar och rannsakar sig själva och sina reaktioner på andras berättelser är sällan de som inte låter fokus stanna på den som berättar.

För att nå en balans i att vara deltagande, engagerad och närvarande utan att” ta över”, så behöver ni vara lyhörda. Inte bara på den andre utan på er själva likaså. För när ni bemöter andra gör ni det utifrån era egna erfarenheter, er inlevelseförmåga och empati, och kan ni då se att ni gör det, så kan ni i och med det bli ”ett” med den ni lyssnar till.

Om ni däremot inte reflekterar över det faktum att ni utgår från era erfarenheter, så är risken stor  att ni hoppar in i den andres berättelse, avbryter och vänder fokus till er. Exempelvis om Nisse talar om att han funderar på att skilja sig, så avbryter ni honom och säger ”ja, ja det påminner mig om när jag och mitt ex separerade, vi hade så många problem, ja du vet hon ville ju alltid stå i centrum. Kan du tänka dig Nisse att hon bara tog över, ja det är helt galet. Jag sa till henne att hon var självisk och så bara gick hon. Ja, och nu står jag här och vet inte vad jag ska göra. Så Nisse kan vi ta en fika, och så kan jag få ur mig allt till någon som bara lyssnar….”

Där står nu Nisse och har plötsligt hamnat i att vara stöd åt sin vän istället för att få tala klart om sig och sin situation. Hur kan då Nisse reagera? Antingen hämtar han upp tråden och försöker ta nya tag och låta sin version föras fram, eller så blir Nisse så trött att han bara håller med. När ni känner att någon vänder samtalet till sig hela tiden, så kan det vara svårt att säga det till personen, och ibland är det ändock inget personen skulle se. Ty speglar ni den andre då ser den andre bara sig själv i spegeln och ser då inte er och förstår inte varför, för en spegel visar ju alltid den som speglar sig själv. Kan ni se det?

Vad är det då för mekanismer som gör att somliga inte kan låta bli att ”ta över”? Det finns  inget enkelt svar på detta, då anledningarna kan skilja sig åt mellan människorna  som vänder allt till att handla om dem. En är de som faktiskt är så självupptagna att de medvetet väljer att flytta fokus till sig, eftersom de tycker att det är så  det ska vara. Sen har vi de som tror att de är empatiska och inkännande när de svarar med att istället berätta när de  varit med om något liknande, t. ex om någon brutit benet varpå vännen för att vara förstående håller ett föredrag om när hen bröt sitt ben, lilltå eller dylikt.  Sen har vi de som är så impulsiva att de genast ”måste” säga vad de associerar till. När någon inte lyssnar helt utan bara tänker på vad den skall säga som svar, så kan det också uppstå liknande situationer.

Konsten att lyssna och vara delaktig utan att ”ta över” är att vara så närvarande ni kan och inte fokusera på ert svar eller era associationer förrän ni känner vad den ni har framför er har förmedlat. När ni så svarar på det blir det genom era associationer , men inte om er utan vad den andre berättat. Då kommer ni inte ”ta över” utan vara delaktiga och få en gemensam upplevelse och utbyte av erfarenheter. Inte överträffa varandra i dem utan dela dem.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-02-17 13:44

Självreflektion när den inte fungerar… något att reflektera över…

…det är det vi väljer att här reflektera över…

Har detta att självreflektera ändrats genom tiden? Om vi tänker oss att vi skulle leva i total fattigdom, kriser och krig tror vi de flesta inte skulle värdera självreflektion som den viktigaste egenskapen eller prioritera den. Däremot om vi har det lite lagom bra, så har vi kanske lyxen att kunna vara självreflekterande. Eller så har vi det så bra, att vi inte alls känner att vi behöver  självreflektera.

Så är då självreflektion en tillgång eller en brist vi föds med?  Har alla förmågan till självreflektion? Svaret är nog nej, men i de fall som handlar om människor som väljer att inte se hur deras liv, leverne och person interagerar med andra, så finns det nog ett ”egen-etablerat mönster” av att blunda för ansvar. Till exempel människor som ständigt hamnar i liknande konflikter, i situationer där den enda gemensamma nämnaren är de själva, men som ändå inte har en tanke på att titta på sin egen delaktighet i konflikterna. Det är att inte kunna eller vilja vara självreflekterande. Att vara självreflekterande innebär ju inte bara att se sin egen del, utan att se från olika sidor, för det är viktigt att inte lägga allt ansvar på sig själv. Vi kan inte interagera med andra, utan att själva vara med i ekvationen. Vi kan inte ta bort oss själva eller den andra.

Om vi nu  tar Sune som ett exempel. Han har vuxit upp med en mamma, en pappa och en syster. I Sunes egna ögon har han aldrig fått ta plats. Så börjar Sune skolan där han tar stor plats, pratar stup i ett osv. Det enda han märker är att fröken säger till honom att vara tyst. Sune tror då att han inte får ta plats och att han därför måste synas och höras ännu mer. Men i själva verket om han tänkt efter, så var det ju tvärtom så ,att om han tagit mindre plats, så hade han fått mer plats.

Tiden går och Sune börjar jobba och nu vill han gärna berätta för kolleger och chefer hur de ska göra, vilket leder till att de likaså här stoppar honom. Han ser då att de gör fel och motarbetar honom, men han förstår inte varför. Om Sune vill, så kan han här börja reflektera över samspelet mellan honom själv och andra. Men vill han inte det så kommer han fortsätta att endast se ur sin synvinkel, trots att det skapar osämja så ger det honom en bekvämt tillbakalutad hållning där han slipper utvärdera sig själv.

Om Sune däremot tänker, att han vill se varför han ständigt ”råkar” ut för människor som inte förstår honom, inte ser vad han gör, då kanske han börjar i terapi. Och här kanske han börjar se sig själv också, men risken är ändå att han hittar de andra människornas mönster och sedan ”skickligt” genom terapin minskar sin egen självinsikt. Kanske har vi alla en Sune inom oss, men får vi syn på honom så kan vi se Sune, men också alla andra och lära oss nya saker om oss själva, saker som kan vara riktigt spännande.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

All form av självreflektion behöver föranledas av en förmåga att se sig själv och omvärlden både inifrån och utifrån. Om någon endast ser världen med sina egna ögon, det vill säga utåt, så kommer denne person ej kunna tolka omvärldens varande och icke-varande annat än från sin synvinkel. Med detta kommer då också en tro att alla, alla andra skall se världen på exakt samma vis det vill säga med dennes ögon, ej hens egna. Det ingår i att inte kunna flytta fokus från er själva till någon annan. Allt ni ser tolkar ni utifrån er själva, er världsbild, utan en tanke på att den egentligen bara är er högst personliga vy. För hade ni kunnat förstå det, även om ni inte förstår eller håller med om någon annans världsbild, då hade ni inte fallit in i kategorin av människor som inte kan reflektera.  

Om ni däremot kan se att ni är likt alla andra människor del av något större, ett sammanhang där det är viktigt att kunna se saker ur olika synvinklar, reflektera över er själv och er roll i samspelet med människor runt er, så har ni redan varit självreflekterande. Ingen klarar att alltid vara självreflekterande och att sträva efter det vore att sträva efter något ouppnåeligt. Men att hitta en inre spegel likaväl som en yttre är i det flesta sammanhang både uppnåeligt och eftersträvansvärt.

Men hur är det då möjligt att vissa verkar ha det naturligt i sig, medan andra försöker men ej lyckas  och ytterligare  andra verkar vara i total avsaknad av förmåga till självreflektion? Det finns inga enkla svar, som kan dela in människor helt i kategorier, för det är ett komplext mönster, som handlar om både personlighet och inlärning. Ett barn hittar sitt jag och sedan hittar det ett vi, ett oss osv.

Men somliga människor tycks ha fastnat i jag, jag, jag. Det är de personerna som kommer växa upp utan att ”växa upp” , de fortsätter att vara det självcentrerade barnet.  Barnet som alltid har rätt och alltid är i centrum och som vill lära ut sin världsbild, ty det är ju den enda som finns. För att växa upp behöver ni vilja se en större värld och det är inte alla som vill det, för det är rätt bekvämt att aldrig behöva ha fel, göra fel.

Att ifrågasätta sig själv kan vara, att hela tiden vara öppen för att omvärdera sig själv och kan vara utmattande. Dock är det också väldigt givande, som står tvärtemot ”tagandet” , som det innebär att aldrig se saker ur flera synvinklar. För att lära er se olika perspektiv, se er själva med öppna ögon , behöver ni alltid ge er tiden att känna inåt, tänka inåt och agera utåt.

De som väljer att inte vara självreflekterande har ofta en svartvit syn på rätt och fel, men det svartvita här är att de aldrig tror de gör fel. Felet ligger alltid hos andra så de delar upp det svartvita mellan sig och alla andra.  Detta till skillnad från människor som har en så kallad ”svartvit världsbild”, som betyder något helt annat. Kan ni se det? Den uppfattningen gör att ni aldrig ens behöver reflektera över varför ni borde reflektera. För det är ju solklart att ni har rätt och andra fel.

Färgskalan mellan svart och vitt ser ni ej, ni blir färgblind, då ni väljer att inte se med öppna ögon. Ju större ni blir desto mindre blir er reflekteringsförmåga, ty ni ser mer och mer av omvärldens brister men ej era egna. Så tvärtemot vad man skulle kunna tro ökar bristen här på självreflektion i takt med nya erfarenheter, istället för att det som kan tyckas var naturligt skulle vara att självreflekterandet skulle öka. Kan ni se det?  

Alla människor föds inte med förmågan att kunna reflektera, men det är inte dem vi talar om här. Utan om de människor som har hittat en bekväm strategi i att inte vara självreflekterande. De som kanske skulle kunna, men ej riktigt gör det. De som väljer att blunda och se sig själva. Att se er själva och er del av vad som sker i era liv är inte alltid lätt. För då kanske ni ser att ni ibland gjort saker ni med facit i hand ångrar, och att ångra och tänka om är inte lika bekvämt som alternativet, att inte se er del i det. För hur ni än vänder och vrider på er själva, oavsett om ni vänder ut och in på er i en ”överdriven” rannsakning av er själva och era göranden och icke göranden, eller bara vänder och ser andras påverkan men ej er, så kan inget av detta ta bort att ni alla medverkar i både era och andras liv.

För allt sker i samspel, saker får konsekvenser, handlingar och icke-handlingar. Oavsett om ni reflekterar över  dem eller ej finns era göranden ändå och påverkar både er och andra. Tid för självreflektion är värt att försöka ta, men inte att stänga ute livet, för att ni endast tittar inåt. En balans är som alltid vägen, och det som ger balans här är att både vara självreflekterande och att reflektera över andras påverkan på er såsom ni på dem.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-02-10 17:46

Äras den som äras bör…om ödmjukhet och mallighet.

Vad lägger vi egentligen in för betydelser i orden ödmjukhet och mallighet? Mallighet uppfattas nog sällan positivt. Att själv vara mallig eller att tycka att någon annan är mallig  är egentligen ingen komplimang, utan handlar mer om ett skrytigt självförhärligande och som uppfattas som just mallighet, istället för stolthet.

Stolthet har däremot en positiv klang. Att vara stolt över sig själv eller någon annan är inte skryt, utan mer en kraft som lyser av sig själv till skillnad mot mallighet, som innebär att den mallige själv riktar ljuset mot sig.

Så ödmjukhet då, är det något bra eller dåligt? Att vara ödmjuk i den bemärkelsen att vi inte tar åt oss andras ära är gott, men att vara ödmjuk innebär dock inte att vi inte bör ta åt oss den äran som är vår, det vi kan vara stolta över. För ödmjukhet betyder inte att vi inte får glänsa, bara att det inte sker på någon annans bekostnad. Om en skådespelare vinner en Oscar, så bör vinnaren i sitt tacktal inkludera även de som gjort prestationen och utmärkelsen möjlig. Det finns många som jobbar nere på ”golvet” och som behövs för att en film ska bli verklighet. Dock är det skådespelaren som vinner äran, men en ödmjuk stolthet sprider glansen vidare.

Ja vi kan inte alla vinna en Oscar, men vi kan hitta en balans av stolthet utan mallighet, och en ödmjukhet utan att utplåna oss själva och vad vi gör i allt vi gör. Vardagen är full av saker vi kan vara ödmjuka inför och stolta över bara genom att vara.

En vän brukar skoja; ”jag är ödmjukast i hela norra Uppsala” 😊, men som Änglarna kommer in på förlorar ödmjukheten sin klang när den påpekas. Så skämt åsido här följer Änglarnas ord.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

”Från noll till hundra, från ödmjukhet till mallighet finns det många steg. Det är egentligen först när ni tagit dessa steg, som ni kan veta var på skalan ni vill vara. Men vad innebär det då att vara ödmjuk? Är det att alltid stå åt sidan och låta andra lysa? Nja, att inte ta åt sig ära där ära börs, ger egentligen inte äran till någon annan att bära.

Ödmjukhet kan antingen belönas eller gå obemärkt förbi. Att vara ödmjuk är en konst inte alla bemästrar. Ty ödmjukhet bör komma inifrån, inte för att visa att ni är ödmjuk, då det tar bort hela poängen av ödmjukhet. Men om ni alltför ofta ställer er åtsidan kanske ingen märker er till slut.

Så vad är det då för ödmjukhet som är eftersträvansvärd? Kanske ett svar är, att när ni vet ni gjort något bra, så belyser ni det utan att ta ljuset från någon annan. Har andra hjälpt er att nå dit ni nu är och där ni lyckas ,var då noga med att tacka de som hjälpt er, de som gjort ert goda möjligt. Det är den rotade ödmjukheten, den som bygger på en visshet, som ni inte är ensam om att ha. Ni vet att ni inte är bättre än någon annan, även om ni kan vara bättre på något, än någon annan. Kan ni se skillnaden?

För att behålla ödmjukhet när succén går er väg, behöver ni vara medvetna om, att beröm och lyckanden inte alltid varar för evigt. Att ni inte låter er gå från att vara ödmjuk till att vara mallig i ett enda skutt. När ni behöver påpeka er ödmjukhet har ni redan förlorat den.  Att veta vad ni kan och inte kan är inte alltid lätt, därav behövs en lagom självdistans och självrannsakan för att vara den bästa ni  ni kan. Att se att ni har er själva och varandra att tacka för där ni är just nu. När ni har det fokuset, så kommer ni hitta en balans i ”lagom” ödmjukhet och ”lagom” mallighet. Dock är det som är den mallighet som är lagom mer rättmätigt benämnt som stolthet. Stolthet har en annan klang, ni kan vara stolta över er själva, utan att för den skull vara malliga.

Att vara mallig brukar innebära en överdriven tro på er själva och er brillans. Mallighet har sällan rätt proportioner. För när ni portionerar ut mallighet har ni landat på skalan mellan mallighet och ödmjukhet det vill säga i stoltheten. Malligheten har också en stor portion av skryt i sig. Medan stolthet är en berättelse av vad som ni gjort bra, så är mallighet något ni behöver berätta själva för att synas.

Så kan då mallighet vara positivt? Nja, mallighet är en form av egoistisk syn på er och på omvärlden. Ni behöver stå i centrum och gör ni inte det så ser ni till att putta undan de som står i mitten, för att kunna sträcka på er och bli mittpunkten.

Låt ödmjukheten bli en motpol till malligheten, så kommer ni landa mjukt, till och med ödmjukt på era fötter. För att ta stegen mot ett liv i balans.”

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-02-02 18:08