Hela underbara personalskaran på Sköndals apotek har nu blivit “Goodo-dockor” och står på parad i skyltfönstret och välkomnar alla kunder. Bakom disken hittas förlagorna till dockorna behjälpliga…

Kontakt. Facebook

Att ta plats kan innebära rent fysiskt att man breder ut sig  genom att placera ut sina saker och ting , eller att ta plats som att vara den som syns och hörs mest. Som i allt annat är det en balans i hur mycket plats vi bör och kan ta i olika sammanhang. Den lek som på svenska kallas ”Hela havet stormar” kallas på engelska ”Musical chairs”, vilket kan vara passande då att ta sin plats bör gå som en dans, ett samspel med andra människor i ens närhet. I leken blir någon utan plats, men i verkligheten behöver ingen missa sin plats.

Vissa personer tycks dock ha svårare än andra att ”pejla” in stämningar i ett sällskap och inte märka att hen ”tar över” och för monologer istället för dialoger. För att ta plats kan hen smyga in subtilt som  ”ursäkta att jag tar så mycket plats men…” , vilket gör att omgivningen nästan ”måste” säga ”nej det är ingen fara, fortsätt du…”.

Andra tar sin plats på ett mer bullrigt vis, och kör över alla som försöker hoppa in i monologen. Ibland kan det dock finnas någon i sällskapet som inte själv vill ta till orda, och då kan samspelet istället vara att hjälpa till att ta över en större del av samtalet. Så allt är i relation  till situation och personer i vår närhet. Ibland är det självklart att någon ska få mer plats. Det är inte millimeterrättvisa som ger balans, utan samspel och innehåll i den plats som används.

När vi som barn paxade platser åt våra bästisar, så tog vi ju plats även om det då egentligen handlade om  att vi ville ta  ”mindre” plats, för att inte riskera att sitta bredvid någon vi inte kände oss trygga med. Att ta plats är viktigt, men så är också att ge utrymme så att alla får plats.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Från den dag ni föds har ni en plats på jorden. Hur ni än beter er, breder ut er eller försöker göra er osynliga, så fyller ni upp samma plats. Dock kan upplevelsen av hur mycket plats ni tar/får variera. Om ni som barn känt att ni inte fått ta plats, era föräldrar, andra vuxna och syskon kanske har hyschat er, och på så vis visat er att ni inte har något intressant att förmedla, så kan ni få en känsla av att ni inte får ta plats. Ni kanske ”smyger” er fram i livet på trippande tår, för att inte vara i vägen, eller så slår det tvärtom och ni vill hävda er att ”nu är det minsann min tur att synas och höras, vilket kan leda till att ni nu tar en extra stor plats. Att ni inte har lärt er att modifiera ert utrymme efter situation, det vill säga ni går från noll till hundra direkt och tar ingen plats eller tar all plats. Hela skalan däremellan, där det är önskvärt att ni höll er plats på, finns ej för er. Kan ni se det?

Detta med att ta stor plats och tycka sig berättigad att göra det, behöver inte, men kan sammanfalla med ett stort ego. För att hitta balansen behöver ni ”veta” er plats, men också vara beredd att ”byta” plats när ni behöver göra det, när det är någon annans tur att sitta på er plats. Ett samspel där ni kan dansa mellan platserna, utan att trampa varandra på tårna eller krocka. Inte leka ” Hela havet stormar” och putta undan andra, för att inte blir den enda utan plats.

Barn som vuxit upp med föräldrar som låtit dem ta oerhört mycket plats kan lätt landa i att se det som självklart att de alltid ska stå i centrum. När så omvärlden utanför den närmaste familjen inte har samma uppfattning kan det leda till problem. Antingen gör ni er ”obekväma” i olika sammanhang eller så känner ni er ”tillplattade”, då ni för första gången får stå lite åt sidan. 

Hur kommer det sig att många av er inte vet var ni själva finns på skalan, från att ta  nästan ingen plats till att ta nästan all plats? Jo, det handlar om självkännedom, som inte baseras bakåt utan i nuet. Det vill säga om ni inte ”fått” ta plats som barn, så kan ni när  ni växer upp känna att ”nu är det dags att ta plats”. Och om ni inte omvärderar er självkännedom dvs. att ni nu får/tar plats kommer ni följaktligen ta mer och mer plats, då ni ”fastnat” i ert gamla tankesätt att ”jag tar ej plats”.  Detta till skillnad från att ni tar den plats som ni så förtjänar, men då också samtidigt ändrar er självuppfattning till att överensstämma med er nya verklighet. Förstår ni skillnaden?

Det räcker inte med att få en insikt och sedan leva efter den, för om ni förändrar ert beteende efter insikten, så gäller det att omvärdera var på skalan noll till hundra ni nu är. När någon tar upp väldigt mycket plats  genom att vara verbal och högljudd eller breda ut sig med sitt pick och pack, så kan detta trigga omgivningen att vilja minska ned den andres utbredande sätt, varpå denne får en ”bekräftelse” på att ”ej få ta plats”. Men egentligen handlar det om att platsen personen tar är så mycket större än vad denne själv ser. Så upplevelsen av att inte få ta plats är både verklig och inte verklig.

För att hitta en balans i platstagandet gäller det alltså att följa med i livets utveckling, er egen och i  ert samspel med andra. För att ni skall vara i flöde behöver ni således vara medvetna om den plats ni tar, den plats ni får, den plats ni vill ha och den plats ni faktiskt har. Att inte fastna i en gammal plats utan i nuets, för utan det kan ni lätt antingen ta en större plats än ni tror eller en mindre. Så fort ni flyttar er på platsskalan måste ni omvärdera  bilden av er själva och var ni står, för annars beter ni er som om ni står kvar på er förra plats.”

Vi tar nu en veckas paus och önskar er alla riktigt Glad Påsk! Välkomna tillbaka söndag 28 april!

Kontakt. Facebook.

Till viss del består verkligheten av konstanta fakta, som t.ex. att jorden är rund och inte platt. Det är verklighet och  det är fakta, men om vi tittar närmare på ordet verklighet, så användes det också i sammanhang som ”ja det är din verklighet, den och du lever inte i verkligheten”… Vi uppfattar verkligheten olika, och till en viss del kan det så få vara. Men även här finns det nyanser av hur mycket vi kan förflytta ”vår” verklighet och ändock leva i den ”verkliga verkligheten”.

Att frisera historier när vi berättar anekdoter för att få mer spänning och underhållning i det vi berättar, är inte att inte leva i verkligheten. Det vi ville titta närmare på är när vi bit för bit förflyttar verkligheten till en overklig verklighet, som vi ändå tror på. Vi kan antingen förgylla den eller förvanska den till att bli mer negativ.

Om vi tar exemplet med det före detta paret Hjördis och Helge.  I verkligheten har Hjördis och Helge precis separerat. Hjördis har tröttnat på att Helge aldrig visar intresse för hennes liv utanför honom, så hon har sagt till honom ”jag vill att du flyttar ut och så får vi se åt vilket håll vår relation tar vägen”. Helge känner sig såklart övergiven och dumpad och tar sitt pick och pack och drar. Hjördis å sin sida beklagar sig sen för sina vänner att Helge har övergivit henne, att han har flyttat och inte velat kämpa för deras relation. Vilket då för Hjördis bekräftar, att hon hade rätt i att göra slut, men samtidigt tycker hon och tror att det är Helge som valt bort henne, för att han inte älskar henne tillräckligt.

Alltså har Hjördis förflyttat verkligheten några snäpp åt overklighetens håll, då det faktiskt var hon som bad Helge flytta ut. Detta är något som kan hända oss alla och ibland lägger vi märke till det, ibland gör våra nära det, men ofta så fortsätter vi tro vad vi tror och våra nära tror oss. Det vill säga Hjördis vänner kommer förmodligen tro hennes version så länge de inte pratar med Helge. Så vad har vi/ni i våra/era liv som kanske är lite mer overkligt än vad vi/ni tror? Det kan vara både intressant och också givande  att tänka på…

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Vad är verklighet egentligen? Den verkliga verkligheten är objektiv, men den kan dock tolkas subjektivt. Kan ni se det? Vissa saker ger dock inte utrymme för tolkning och variationer av verkligheten t.ex. att ni lever på planeten jorden. Även om någon skulle uppfatta det som om ni inte gjorde det, så hade det aldrig kunnat ändra den verkliga verkligheten.

 Men hur är det då med minnen? Händelseförlopp? Relationer? Etc. Jo allt ni ser, hör och upplever tolkas genom era sinnen, era minnen och er personliga uppfattning. Om två personer skall försöka beskriva samma händelse objektivt, så kommer det finnas små eller stora diskrepanser i beskrivningarna av händelseförloppet. Är då den ena beskrivningen av verklighetenen då mer verklig än den andra? Men om ni nu fokuserar på det som inte handlar om olika uppfattningar av situationer i stunden av olika människor, utan förändringar av uppfattningen om verkligheten av en person över tid. Då kan ni ofta se att ni eller andra i er omgivning ”gör om” verkligheten bit för bit tills ni/de tror att den ”nya” verkligheten är den som varit er verklighet från början.

Ingen är immun mot att försköna eller förvanska minnen och situationer, men somliga har en större fallenhet, för att ganska snabbt  och tvärt vända upp och ned på verkligheten, så att alla andra blir yra i huvudet och inte följer med. Gällande minnen av barndomen är det oerhört vanligt att människor ”flyter” mellan olika verkligheter. Det är extra lätt att ”ändra” barnets verklighet, då ni som barn analyserade verkligheter med ert barnasinne, och när ni sedan är vuxna, så har ni både barnets sinne och ert vuxna. Det är ibland svårt att få ihop dessa båda verkligheter. Vissa går dock steget längre och ritar om kartan så till den milda grad att ingen annan som var med under  uppväxten förstår bilden. Det kan handla om att försköna den till ”att jag hade en så lycklig och trygg barndom”, trots att den kanske bestod av både missbruk och våld. Eller också ett ”Svenssonliv” som kryddas med lite mer spännande innehåll. 

Kanske har ni svikits i kärlek. Här kan en ändrad verklighet te sig lite olika. Antingen blir ni så arga att ni inte kan se något gott med er tidigare kärlek, eller så blir hen den ouppnåeliga fantasin, som ni alltid tror er älska. Detta trots att ni kanske egentligen inte tyckte att er partner var perfekt.

Att medvetet frisera sanningen, för att ge den lite mer spänning är en annan sak än att ”förskjuta verkligheten” åt något håll och sen tro sig själv. Kan ni se det?

Om någon dött är det också vanligt att det med tiden händer att de mindre trevliga delarna av personen blir mindre och de goda blir större. Till en viss gräns är det gott, då det är sunt att inte gräva ned sig i gammalt groll, men samtidigt är det viktigt att inte låta någons elakheter bli ”ogjorda” när denne dör.

Så varför gör ni då om verkligheten? Det finns inte endast ett svar här, orsakerna är många. Men det som är gemensamt är, att det är  ett slags försvar, som ni känner ni behöver för att fortsätta på er väg.

Så vad har ni i era liv som ni kanske förskönat verkligheten i? Låt den frågan leda er, och var inte dömande gällande varken er själva eller varandra. Men försök leva i den verkligheten nu, med era minnen och era framtidsdrömmar, så hittar ni balansen i livets verklighet.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.