I dagens samhälle lever många barn i bonusfamiljer. Det skrivs mycket om detta både av psykologer och av diverse medlemmar av bonusfamiljer, så vi blev nu nyfikna att höra Änglarnas syn på hur livet i en bonusfamilj kan påverka barnen, och vad vi som vuxna kan göra för att underlätta för dem. Att barnen helst kan känna att de har fått fler vuxna som älskar dem – en bonus.

Barnen har inte varit med att välja en ny partner till sin förälder och varken kan eller ska göra det. Däremot är förälder och barn ett ”paket” som både föräldern och den nya partnern måste ha i åtanke även i den första förälskelsens blomning.  Barnen kan inte alltid få sin vilja igenom, men om den nya partnern inte tycker om barnen bör man ta det i akt och se vad man kan göra för att inte barnen ska ta skada.

Hur mycket de vuxna än anstränger sig för att göra det bra för inblandade barn, så kommer det att ta tid att anpassa sig till ett nytt sätt att leva och bo, och barnen behöver få känna att de är föräldrarnas prioritet och som det står i Ä-posten här under känna att de vuxna lyssnar. Man måste som vuxen tänka på att barnen inte är förälskade och inte kan se det som föräldern ser i partnern. Det behövs tid och tålamod.

Bonusföräldern är inte ansvarig för partnerns uppfostran av sina barn, men det betyder ju inte att den inte har något att säga till om. Det bästa bonusföräldern kan göra är att stötta partnern i dennes uppfostran av sina barn.

Något som inte så sällan händer är att barnen som flyttar mellan mammans och pappans boende kan känna att de står utanför. En del barn kan till och med känna att det ena är mammas hem och det andra är pappas, även om båda föräldrarna verkligen försöker göra sitt allra bästa. Det ultimata är att barnen känner att de har flera hem. Det behövs att alla hjälps åt att trygga barnen till att känna att båda boenden är deras.

Vi ställer följande fråga till Änglarna. Hur kan vi vuxna bäst hjälpa barn, som lever med skilda föräldrar och får en bonusförälder eller två?

Ä-post (se Hannahs förmåga).

”Att låta barnen vara med och bestämma i den mån det går, hur små eller stora de än är. Ty att vuxna bara säger, att nu är det si eller så, leder till att barnen kan bli otrygga och rädda att bli övergivna av den förälder, som vill skiljas. Men även om besluten ligger i de vuxnas val, så är det viktigt för barnen, att få känna att deras röst ändock är hörd. Om föräldrarna bråkar och sliter i dem, blir de också ständigt ångestfyllda och tror att de har orsakat problemen. Men om barnen får en ”gemensam” uppfostran, trots att föräldrarna lever skilda åt, kan barnen hitta en trygghet, att de har två egna hem. Och ej känna att de inte har något, utan ett som är mammas och ett som är pappas.

Barnet lever i kappsäck. Men om föräldrarna fortsätter samarbeta kring uppfostran och ger barnet samma regler, blir barnet tryggt och kan lita på att det är älskat. Och om och när en bonusförälder kommer in i bilden, är det viktigt att barnet förstår, att det ändock är nummer ett i förälderns liv, och att de bara får fler famnar att hoppa upp i, och en ny person att älska.

Att sära på barnen som en familj, och partnern, som en familj, och expartnern, som en familj leder till splittring. Försök se er alla som en familj, som bara är på olika platser. Samarbeta och låt barnet få vara centrum. Älska det och ge ej upp om barnet behöver tid att hitta ro i det nya. En förälder bör aldrig ge upp om sitt barn.”

Är det då självklart att älska sin partners barn? Nej så är det ju inte, kärleken måste man bygga över tid där man med öppet sinne lär känna varandra. Det är då viktigt att undvika att säga något nedlåtande om den andra biologiska föräldern, vilket då blir att man samtidigt gör ned barnet.

Hur kan en bonusförälder hitta kärlek till bonusbarnet?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Om bonusföräldern agerar ultimat visar den, att barnet inte är dennes, men att den älskar barnet för den barnet är.  Att älska alla går ej, inte ens alla barn. Ty barn är också individer. Det går ej att säga ”jag älskar barn”, att klumpa ihop dem som ett. Så se det enskilda barnet. Försök lära känna barnet, se vad barnet behöver och önska. Ge barnet chansen, att se det som gives och inte det som tagits ifrån det.

Men om du som bonusförälder inte älskar din partners barn, behövs det att alla parter känner efter, vad de vill och vad som är riktigt. Är det rätt att leva med någon, vars barn man ej tycker om? Är det rätt mot dig? Är det rätt mot din partner? Är det rätt mot barnet? Den frågan bör alla bonusföräldrar ställa sig tidigt, tidigt, tidigt i förhållandet. För ju längre tiden går, desto ”geggigare” bli familjebanden. Så försök ej tvinga fram kärlek till barnet. Det leder inte till kärlek utan irritation. Försök tala om för din partner vad du känner och sedan gemensamt vända och vrida på situationen.

Alla förtjänar att älskas, men man kan självklart inte älska alla. Men då är frågan, hur brister ett hjärta? Jo genom obesvarad kärlek och utanförskap. Så här är det de vuxna som måste ta ställning, så barnet inte tar skada och känner sig oälskat. Ty ni vet ju alla, att ni älskar vissa, men inte andra… Så måste det vara, men hur kan ni ge allt om ni inte älskar er partners barn? Vem sårar ni mest, er själv, er partner, ert bonusbarn? Alla blir sårade och ingen kan då känna kärleken i den stunden.  Välj vad som är nuets val och vad som kan väntas med och låt sedan tiden visa vägen.

Att som bonusförälder bli delaktig i barnets uppfostran är viktigt. Det leder annars till en klyfta mellan barnet och bonusföräldern. Och däremellan sitter den biologiska föräldern. Så bli en familj, men försök ej konkurrera ut den familj, som din partner har med sin före detta, i och med barnet de dela. Att våga se, att ni ej hotas av det. Då kan ni lättare hitta er egen relation till barnet. En viktig detalj är dock, att den biologiska föräldern måste med sin före detta, vara den som väljer uppfostringsmetoder. Men att ni, som bonusförälder ändock bli delaktig. Men delaktig på det vis, som de biologiska föräldrarna vill uppfostra sitt barn på.

Ibland måste man som bonusförälder våga ”ryta till”, när barnet gör något galet, ty det är kärlek och engagemang. Men om det gäller, att bonusföräldern ser uppfostran som ”fel”, då behöver alla vuxna hitta en gemensam lösning. Ty barnet är familjens centrum. Barnet är den, som behöver gemensamma regler och kärlek. Låt allt bli en kommunikation, där ni som bonusförälder deltar och även försöker hitta något gott i er partners före detta, då barnet är en del av denne också.”

Välkommen tillbaka nästa vecka då vi fortsätter på temat ”Bonusfamiljer”.

 Kontakt. Facebook.

I förra veckan tog vi upp hur vi kan försöka förstå  nationalismens krafter? Nu vill vi och Änglarna fortsätta med frågan hur vi kan bemöta dessa krafter, åsikter och människor som har dem.

Änglarna använde sig av fotbollsmetaforer och därav tänkte vi göra likaledes. Om vi exempelvis talar om Zlatan, så har de allra flesta en positiv känsla, han ”går hem” hos nästan alla. Zlatan spelar fotboll i landslaget, då representerar han Sverige och det svenska laget. Men däremellan har han också spelat i många klubbar i många olika länder.  Således har han inte bundits till bara sin nation, utan kunnat kämpa lika hårt för vilket lag och land han än representerar. Zlatan är dock svensk och dessutom svensk med en utländsk bakgrund. Därav blir han ett perfekt exempel på värdet av att inte vara en nationalist, men ändå kunna vara stolt över sin nation och spela för Sverige. Att fotbollen är viktigast, så laget han representerar blir hans, även då han spelar i andra länder.

Om vi nu tänker på detta så vore väl drömmen att vi alla kunde vara inkluderande och inte exkluderande. Att inse att människor har samma värde var än i världen vi kommer ifrån, var än i världen vi för tillfället befinner oss och för vilka vi än jobbar. Som uttrycket ”for the love of the game” är det kärlek till alla världens ”fotbollsspelare”/människor, som är vägen till gemenskap och till och med nödvändigt för framgång. Fotboll eller andra sporter är dessutom något som går över nationsgränser, språkbarriärer och politisk tillhörighet. Alla kan vara med oavsett om vi talar samma språk. Det är inte för inte som lagsport är ett oerhört effektivt sätt att möta varandra i och också lära känna nya människor. Att detta är en väg att integrera nyanlända i Sverige.

Och dessa metaforer kommer från oss som inte ens är några fotbollsfantaster eller ens är speciellt kunniga i ämnet, men ändock förstår dess värdeJ. Kontentan i bemötandet av nationalister kan ses som att inte börja med att ”ta bort” deras åsikter, utan inkludera personerna till en vidare vy, en bredare förståelse och en ny värld, och då hoppas på att deras åsikter ändras genom detta till en mer kärleksfull hållning.  Att inte skapa gemenskap på exkludering utan inkludering och våga lära sig nya saker på vägen.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Att tro att ni kan ändra någon annan genom att säga att ni vet att den har fel är inte vägen. Det är det säkraste sättet att få er ”meningsmotståndare” att låsa sig fast vid att hen vet att ni har fel. Nationalismen bygger som bekant på motstånd mot det annorlunda, de som ej är som ni. Att då ställa er som en motpart leder ofrånkomligen endast till ett än större ”vi och dem” tänkande.  Nationalismen bygger också på att vara lika vissa, att vara bland likasinnade, att tillhöra. Alltså är inte vägen att ”ta bort” deras tillhörighet. Att slå hål på deras illusioner av världen får dem ej mer vänligt sinnade mot er. Kan ni se det?

Om vi byter ut nationalisten till exempelvis ett barn, och lägger in ett liknande scenario. Barnet vill vara med och spela fotboll. Alla barnets vänner spelar fotboll, det är så roligt med en lagsport, lagkamrater. Det är roligt att spela fotboll men än roligare att vinna spelet. Låt säga att vi tar bort fotbollen från barnet, säger att det inte längre ska spela fotboll att fotboll inte är något för barnet. Tror ni då att barnet skall tacka er och säga ”okej, jag förstår”. Samma sak är det med nationalister, att säga till dem att deras tillhörighet är fel ger dem ingen önskan att lyssna på er eller att lita på er. Ni blir då bara ”dumma vuxna” som inte fattar någonting.  Den bästa vägen är att inte ta bort deras tillhörighet, men att istället försöka vidga deras vyer, att lära dem att det finns något annat större att tillhöra.  Att motståndarlaget också är fotbollsspelare, bara att de inte tillhör samma klubb.

Att våga vilja öka medvetenheten, att bli nyfiken på omvärlden. Inte bara ta bort deras värld, utan lägga till nya delar till den, tills den världen de lever i blir större. Och när den blir större desto mindre av den riktiga världen är det som nationalisten ej ser i sin värld. Detta är lättare sagt än gjort. Men vägen är att inkludera även de som ni ej ser som vänner, ty då ni gör det kan ni öka deras tolerans, och då kan de få ta del av en verklighet de blundar för.

Om ni alltid har era ögon öppna är det lättare att öppna andras. Med detta menar vi inte att ni bör bli vänner med nationalister som ni ej delar åsikter eller annat med. Men vi talar här om den vägen som det är störst chans att de hittar en ny väg. Ni har er fulla rätt att välja att inte involvera er, men vill ni förändra, så är vägen att lägga till en större värld, ej att ta bort.

En fotbollsspelare som har lyckats, spelar fotboll för det lag som köper den. Hen spelar fotboll för världen, ej för ett enda lag. Så om nationalister kan se det, att de kan vara de som de är var än de är, vilka de än har runt sig, så kan de se att de ej behöver vara nationalister utan världsmedborgare, som delar sporten, livet lika mycket med dem som ej är som dem, som med de som är som dem.  Då kan ni nå en bit på väg.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Att nationalism och fundamentalism funnits i alla tider behöver vi bara titta bakåt i historieböcker och till och med i bibeln, för att se. Så varför har vi människor så svårt att dra lärdom av det förflutna? De flesta krig skulle gå att undvika om vi lärde oss att se, att vi alla är människor som befolkar samma jord. Vi är alla lika och vi är olika, men vi är alla sammanlänkade och vi delar att vi är människor.

Många av oss har förstås en förmåga att lära av det som skett, men som med det mesta här i livet, så är det lättare att lära av egna misstag än av andras. Detta i både mindre och större skala. För i mindre skala är det viktigt, att låta barn växa upp genom att lära sig av sina misstag. Men då det handlar om större misstag önskar vi ofta att vi kunde skydda barnen, och istället få dem att lära av de erfarenheter, som de som kommit före gjort.

Vad det gäller nationalism, så är det svårare för människor att lära från det förflutna. För många nationalister tror på allvar, att det inte är samma sak det som hände då och det som händer nu, för de har ju ”rätt” i sina åsikter, och de har ”rätt” till sina åsikter. Till viss del är det sant att åsikten är deras, men det är som med allt annat vad man gör med sina åsikter som räknas. Om några har en åsikt om att alla som inte tillhör deras ras eller religion skall utplånas, så är det aldrig en grogrund för fred och gemenskap. Men det är först när de försöka sätta denna åsikt i praktik och utsätta och avrätta andra, som det gör en synlig skada. Dock behöver dessa åsikter ersättas av nya synvinklar, för att få nationalistiska fundamentalister att öppna ögonen för en större värld.

Att skapa en nationalist går genom att välja att bara visa denne en sida, en vinkling av världen. Men varje mynt har två sidor, så för att omvända en nationalist till en öppen tillåtande människa behöver man visa hen att inget i världen är svart eller vitt. Om alla tänker så att man bara kan vara bland helt likasinnade, så skulle alla vara helt ensamma, för ingen människa är ju en annan helt lik. Vad skulle då hända om vi alla var likadana? Ja, världen skulle inte utvecklas, vi behöver olikheter och inte kopior av varandra.

Alla nationalister har egentligen inte specifikt sökt sig just till den ideologin. Många av dem är egentligen ute efter gemenskapen i en delad åsikt, och så faller de rakt in i den första bästa gemenskap som dyker upp. Vilket kan vara inom nationalismen, en sekt eller något annat. Jag (Hannah) hade en vän som växte upp under svåra familjeförhållanden. Hen hade vänner men inte någon riktig ”familj”. När hen så fann en ny ”familj”, så råkade det vara bland ett gäng nationalister. Hen blev uppskattad och omhuldad i denna gemenskap, och hen kände sig delaktig och trygg, hade fått en ny ”familj”. Hen tyckte sig uppleva det som varje barn bör känna när det växer upp. Skillnaden är att tryggheten i en sund familj inte vilar på huruvida barnen delar föräldrarnas åsikter eller inte.  Medan en ”nationalistisk familj” väljer och väljer bort sina medlemmar enbart beroende på deras åsikter. Den ”familjens” kärlek kan därför aldrig bli villkorslös. Men det kände inte hen och många med hen. Det var inte hens egna åsikter, men lockelsen låg i gemenskapen. Tack och lov hittade hen en ny trygghet och kom ifrån nationalisternas grupp.

Vad vi anser och vad vi vet att änglarna alltid betonar är att vi behöver vara i balans. Att bli fanatisk i vad det än är, är inte vägen. För då dessa gemenskaper bygger på krav att tycka lika, vara lika, är det en falsk trygghet.  Ingen ovillkorlig vänskap. Om alla kunde se det, så skulle fler dra sig ifrån allt vad nationalism och fundamentalism står för. För alla behöver vi bli älskade villkorslöst. Vi behöver veta att vi kan förändras och ändra åsikt, utan att vi blir utstötta. Och det är just vad som sker om gemenskapen bygger på hat mot andra istället för kärlek till varandra.

Då det är många som har dessa nationalistiska fundamentalistiska åsikter bad vi Änglarna hjälpa oss förstå hur det kan komma sig. Den texten följer här.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”I alla tider har det funnits nationalism och fundamentalism. Det som varierar är vad som anses ”rätt” och vad som anses ”fel”. En annan variation är styrkan i nationalismens krafter och lockelser. I varje människa finns en önskan, en längtan och ett behov av att tillhöra. Tillhöra i något större sammanhang. Detta kan manifestera sig i nästan vad som helst. Det finns tillhörighet som är positiv och inkluderande, utan att exkludera andra, och med det inte göra något ont mot dem som ej tillhör deras grupp. Sedan finns det tillhörighet som bygger mer på exkludering än på inkludering. Även här finns det gradskillnader.  Om gruppen gör något ont mot dem som ej får vara med, eller om de endast blir exkluderade.

Så när dessa grupper består av nationalister, vad händer då? Låt oss ta ett exempel; en ung man som vill tillhöra något större. Han är inte troende så religion är inget att tänka på. Han tycker om att ha likasinnade runt sig, så han letar efter människor som ser ut som han gör och som är som han är. Han väljer sina värderingar efter den han är, och när han väl börjat se sig själv som den ”rätta” mallen börjar han se andra som ”fel”. Alla som ej är som han, ser ut som han, är ett hot mot honom. Och när hotet är att vara annorlunda riktas det ofta mot en person med en annan hudfärg och nationalitet.  Den unge mannen blir mer inskränkt och toleransen för olikheter minskar. Han kanske börjar att bara umgås med dem som tycker som han, och då växer hans åsikter. Han hittar en gemenskap i att vara likadan som andra. De hittar en gemenskap i att vara olika andra, och dessa andra som är olika blir då ”fel” och de själva ”rätt”. De vill fortsätta vara ”rätt”, och således vill de ej ”smittas” av de som är ”fel”.

Då uppstår ett ”vi och dem”, och när det dras till sin yttersta spets handlar det sedan om rasbiologi. Att inte vilja blanda sitt egna ”rätt” med någon annans ”fel”, det vill säga umgås eller bilda familj över rasgränserna. De flesta som blir nationalister blir det inte över en natt. Det är en längre process, som kan komma av att vilja tillhöra något eller genom ”grooming”, där en nationaliströrelse succesivt drar in människor i sin gemenskap ett steg i taget.

Längtan efter tillhörighet är på gott och ont. För att tillhöra något är gott, att vara stolt över den ni är det är gott. Men att i detta sätta ett likhetstecken med att allt annat, alla andra är fel, det är av ondo. Ty livet berikas av människors olikhet, av att öppna dörrar och hjärtat för nya bekantskaper, nya kulturer och att våga plocka godbitarna av olika religioner, olika politiska läger och olika kulturer.

Det enda konstanta i livet är förändring, men en fundamentalist och/eller nationalist vill stoppa förändring. Detta går ej, lika lite som det går att stoppa tiden, allt och alla förändras med tiden, av tiden och av vad som sker under tiden. Så nationalister och fundamentalister krigar för något de aldrig kan vinna. Detta i sig ökar deras hat och hot av det främmande. För hur de än väljer så går det ej att backa tiden. Men ju fler människor de får som ansluter sig till sin grupp kan de leva i en illusion av att de kan förändra hela världen om de bara tar bort alla, alla andra som ej delar deras världsbild. Kärnan i nationalism är inte ond från början. Det är vad nationalisterna väljer att använda den till som skapar hot, hat och krig. Om kärnan är att vara glad över att vara den ni är att ha den ras ni har, att leva i det land ni gör, då har ni plockat essen och essensen i att vara del av er nation.  Men när det blir till vi emot dem, vi är rätt, ni är fel, då växer olikheterna och människorna börjar hata de som ej är som dem.

Nationalism har alltid funnits. Från att människor var mer bundna till sin födelseort till att nu kunnan flyga och flytta vart de vill, har det dock hänt mycket. På många sätt har resandet öppnat dörrar och hjärtan till andra platser, länder, kulturer, religioner, människor och även andra länders matkultur. Men trots detta har det också uppstått en stor klyfta, det vill säga de som ser sig som förmer vill gärna resa till andra länder på semester, men de vill inte att människor från andra länder skall komma till deras land och beblanda sig med dem.  Det blir mer av ett ”ni- och vi” – tänkande trots att världen rent objektivt sett blir ett större vi.

Länder samarbetar, och människor reser frivilligt av längtan till andra platser eller flyr undan krig och svält. Världen blir en och det ökar då nationalismens motkraft. Så likt allt finns det två sidor av samma mynt. När världen behöver enas kommer det alltid finnas de som ställer upp, och de som endast värnar om sin lilla plats på jorden. Nationalister gömmer sig gärna bakom att de vill ”sitt” folks bästa, men i själva verket är det endast sig själva de bryr sig om. Så om varje nationalist skulle se sin vän och bundsförvant för vad den är, det vill säga en människa som egentligen inte bryr sig om dem heller, så skulle fler tänka till… Det är endast för att det ”passar” dem att dela åsikt, att stänga andra ute. Men det går ej att stänga vissa ute, utan att stänga sitt hjärta även för dem vid sin sida.

Så när världen blir större blir nationalistens värld mindre. Alla lever på samma jord, oavsett huruvida tiden har givit olika indelning av länder och städer, så förändras aldrig det. Ingen kan separera sig från det om de ej flyger till månen. Jorden innefattar hela världen, så varför inte vara jordnationalist?”

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi fortsätter med att då fråga Änglarna hur vi bäst kan bemöta dessa krafter!

Kontakt. Facebook.

Att vara andligt intresserad brukar liknas vid att tro på något mer än vad vi kan se och känna, att det finns något oförklarligt där ute, Gud, universum, Änglar, andar eller vad vi väljer att kalla det. Men vi stannar sällan upp och bara accepterar, att det på sätt och vis är just det, oförklarligt.

Det är inte lätt att med ord beskriva andlighet. Vi kan säga att vi känner av något som är ”därute”, något ”större”, och vi kanske känner att våra nära som gått bort fortfarande finns vid vår sida. Men det är inte hela andligheten, för utifrån vad vi tror och vad vi har upplevt, så är andlighet att vara del av allt liv, mänskligt, djuriskt och av naturen.  Att allt är sammanlänkat och att det inte endast är det vi kan se och ta på, som är verkligt.

Vi tänker oss att andligheten finns i medmänskligheten, och att livet i sig, att leva, är andligt. Andlighet är likaledes vardag som storslagna händelser. Vår tro är att alla är andliga i den bemärkelsen att vi alla är sammanlänkade, att vi har ansvar och att våra handlingar påverkar även andra. Så att stänga ute ordet ”andlig” för att det inte är beskrivbart, är som att inte tro på känslor, inte tro att de existerar för att vi inte känner dem just nu. Om vi till exempel tänker på kärlek; visst existerar väl kärlek även i de stunder vi inte känner att vi svämmar över av kärlek? Bristen på en känsla i stunden är inte lika med att den inte existerar. Detsamma kan gälla med ett land långt borta, ett land som vi hört talas om men aldrig besökt, men inte skulle vi komma på idén att säga att landet ifråga inte existerar bara för att det är utanför vårt synfält? Så varför skulle det vara annorlunda med andlighet?

Att tro på andlighet eller inte är en laddad fråga, men de flesta svaren man här får beror på vad var och en lägger in i frågan. Och då detta är olika, så kommer vissa svara ja och vissa nej, men kanske ändå mena samma sak. Så kanske bör vi lägga denna fråga åt sidan och kunna leva efter devisen, att alla har samma värde och det vi kan göra är, att leva våra liv på det bästa vis vi kan och vara här på jorden i vår mänskliga kropp och inte stänga dörren till vad som finns inom oss, omkring oss och tro på livet.

 Ä-post (se Hannahs förmåga)

”För oss är andlighet och mänsklighet endast två ord för samma sak. Ty alla väsen är andliga och alla som lever har en andlighet och en mänsklighet. Det går egentligen inte att separera dessa, ty i livet på vår sida är ni ej mänskliga, men för den sakens skull så frågar vi oss ej ”tror du på mänsklighet?” Vi vet att livet består av andlig, själslig och kroppslig sammanlänkning, och vi tror på mänskligheten.

Så hur ni väljer att definiera andlighet är nog egentligen det som bäst svarar på om ni ”tror” på andlighet. Ty lägger ni in hokus pokus och gengångare i definitionen kanske ni är mindre benägna att välja att tro. Men ser ni andlighet som en del av livet, en del av er och av andra, något som finns i er, men som ni inte riktigt kan sätta ord på, då är ni nog mer öppna att tro. Så om frågan ”tror du på andlighet?” skulle likställas med frågan ”tror du på mänsklighet?” skulle svaret vara detsamma. Och det är dit vi önskar ni når, att andlighet inte separeras från mänsklighet, att vara medmänniska, att leva i tro att det ni gör påverkar inte bara er och era närmaste, utan det går som ringar på vattnet ut till alla andra människor på jorden.

Vi vill inte ens försöka definiera andlighet, ty det går ej i ord att definiera. Det skulle ta bort dimensionen av andlighet, och det är just fler dimensioner som andlighet är. Om ni inte delade upp andlighet i tron på det eller icke-tro på det, så skulle ni också ta det mer naturligt. Att leva är att vara människa och själslig varelse, med kroppslig och andlig sammanlänkning som ej går att separera. Ni är inte till femtio procent kroppsliga och femtio andliga. Ni är människor och människor är andliga väsen likt allt levande. Så varför försöka gradera eller förklara det? Att däremot leva i enlighet med er själ och kropp på jorden och i världen ger er en självklar andlighet, som ni inte behöver tro på eller ej tro på, endast leva.

Kärlek, andlighet, mänsklighet går ej att definiera rättvist, det är något ni upplever, känner, lever och är. Så försök att inte försöka så mycket, utan bara vara. Då kan ni hitta en harmoni i det himmelska och det jordiska, det ni alla har inom er, omkring er och delar med varandra.”

Då många av oss ändå vill hitta en högre andlighet; hur ska vi då göra för att nå dit?  Måste vi regelbundet ägna oss åt meditation och dra oss tillbaka från det vanliga livet? Nej, så tänker inte vi. Vi behöver alla vila och lugn för återhämtning, och för vissa känns meditation och en retreat i tystnad, som det naturliga viset att ladda batterierna, och då är det också helt rätt. Men vi menar att det lika gärna också kan ske på något annat vis, och att var och en kan hitta sin egen andliga plats. Att vi inte behöver ”jaga” andligheten, för den finns redan där vi är. Så här säger Änglarna om den frågan.

Ä-post:

”Det viktigaste för att hitta den högre andligheten är att inte sväva på moln, utan ha huvudet i andevärlden samtidigt som fötterna är på jorden. I strävan efter er andlighet kom också ihåg livets gåvor.  Livet är till för de levande, och livet är till för att levas. Och inte genom att leva i en annan värld, men att hälsa på där och att få påhälsningar därifrån ibland ger ett liv i balans.  Så låt andligheten få växa genom att inte försöka vara andlig, utan att bara vara. Då har ni kontakten.

Genom att lyssna och känna in har ni kontakten ni söker. Det är sant som ni säger, att den som söker skall finna. Men det är också sant, att det händer när man som minst anar det. Två till synes motsatta ordspråk, men båda är sanna. För utan nyfikenheten, att hitta nya vägar, så blir man sittandes, och ödet kommer inte knackandes på dörren. Men också att vara öppen och inte leva i väntan på andligheten. Utan sänd ut er önskan och lev i väntan utan att vänta.  Då, då är ni som närmast andligheten, som ni redan bär på.”

Välkomna tillbaka nästa vecka.

Kontakt. Facebook.