Archive | oktober 2015

Offermentalitet – Självempati

Skillnader och Likheter

Självempati - Offermentalitet

Empati, Medkänsla, Medlidande, Offermentalitet. Ordens betydelser gränsar till varandra, och tillstånden har både sina likheter och skillnader. Medkänsla, empati kan man ha både med sig själv och med andra. Medlidande likaså. Medlidande med sig själv kan dock ibland övergå i en offerroll. Se gärna även vårt förra inlägg om “Empati“.

Har ni också funderat på varför en del människor verka “lida” mest hela tiden och andra aldrig? Och att vissa är “kämpar” samtidigt, som de vill visa att de “lider”, medan andra är passiva och “lider” på det viset?

Har ni tänkt på att en “lidande kämpe” ändock kan vara en martyr, bara på ett annat vis än den passiva? Och så finns det den evigt “nöjda”, som alltid tycker att livet är okej oavsett om det är uppgångar eller nedgångar. Alla dessa “skyltar” med sin åsikt, sitt beteende, sitt lidande på gott och ont, och därav blir mottagandet hos omgivningen ungefär likadant, det blir lätt obekvämt.

Istället för de som “unnar” sig alla känslor, att ibland tänka “livet suger”, ibland “livet leker”, ibland “tycka synd om sig” och ibland inte. Ibland lida med någon annan och lägga sig själv åt sidan. Sedan finns det de som aldrig tillåter sig att “tycka synd om sig”, att känna empati med sig själva. För att de inte “unnar” sig det. Inte heller så eftersträvansvärt. Återigen balans, balans, balans. Om ni tänker efter… var hamnar ni på den skalan? Var hamnar era nära och kära?

Det är ofta vi känner skillnad på när någon lider för själva lidandets skull, och när någon lider för att den faktiskt lider.  Att vi runt om i det första fallet värjer oss för att vilja hjälpa, och i det andra nästan snubblar fram, för att skynda till undsättning. Situationerna kan utåt sett vara ganska lika, men känslan som vi andra får den säger oss olika saker.

En person som i vuxen ålder axlat offerrollen har ofta någon gång i barndomen fått positivt gensvar för just det beteendet, och fortsätter sedan av bara farten, utan att märka att mottagandet inte längre är så positivt. Och ibland spelar man rollen så bra, att omgivningen verkligen tycker synd om en. Någon berättade om, att hon bara behövde träffa en viss person i fem minuter innan hon tyckte synd om honom. I botten ligger ofta en önskan och längtan efter kärlek och omtanke, och att man tror att man får det genom att få andra att tycka synd om sig.

Det ligger i offerrollens natur, att inte tro att man själv kan göra något åt situationen.

Härunder kan vi läsa ä-posten om skillnaden mellan självempati och offermentalitet, och om vikten av att ha empati både för oss själva och för andra.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“När självempatin är sann, ren och klar då växer den och utvecklas till en allmänmänsklig kärlek och empati för allt levande, inklusive er själva. Då kan den sammankopplas med alla själar. Den empatin den växer och ju mer ni ger er själva och andra desto mer empati och kärlek får ni ta del av.”

Offermentalitet är ingen vacker syn. Den speglas i hur den människan behandlar sig själv, som bättre eller sämre än andra. “Bättre” genom att vara självupptagen och självcentrerad och vända allt att handla om sig själv. “Sämre” för att få utlopp för sin offermentalitet; “Titta, titta, vad synd det är om mig. Jag har ingenting. Jag har ingen. Jag lider.” De skriker på ett vis efter hjälp, men ve och fasa om de får det! För det vill de inte ha. För att lida ger dem en vinst, en känslomässig vinst. De tror ofta att kärlek är att vara i fokus, genom att det är synd om dem. “Ta hand om mig”.

Men omgivningen reagerar ofta negativt på detta martyrskap. Det skapar en irritation och en ovilja att hjälpa. Det kryper in under skinnet, och där och då beslutar sig många; att “Så där vill jag aldrig bli. Bäst jag inte är självempatisk, ifall det kan uppfattas som en “tyck synd om mig karaktär”.

Men det är stora skillnader mellan självempati och offermentalitet. En offervarelse ser bara sig själv och sina våndor och tror att alla skall vara där för att klema bort dem.

Självempati är att behandla sig själv med samma empati och kärlek, som ni skulle ge era nära och kära, att inte göra skillnader i det. Inte vara snällare mot andra än er själva, men ej heller snällare mot er själva än andra. Att vara i kontakt med alla sina känslor och lita på, att det är okej att tycka synd om sig när det är svårt. Det är inte bara okej. Det är nödvändigt, att lyssna inåt lika mycket som utåt. Att vara sann mot sig själv och andra. Lära er vad ni behöver och vad ni kan ge andra. Att vara en vän som lyssnar och känner med era nära och med er själva.

Att låta empati för andra och självempatin väga lika tungt, och det är ej att vara självisk och självcentrerad. Tvärtom, det är att ni ser er själva som jämlikar med era medmänniskor. Ni är ej bättre men ej heller sämre. Så att ge sig själv empati är att inte göra sig till varken viktigare eller oviktigare. Att inte tro att ni är så annorlunda, det är nämligen på gott och ont. Alla är unika men jämlika. Där är likheten med empati och självempati och skillnaden på offerrollen.”

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-10-30 00:00

Empati, Medkänsla

Empati

När vi skriver detta befinner vi oss i Aten, och vi berättar för våra olika grekiska vänner vilka ämnen vi berör i vår blogg. Så vi sa, att vi nu tänker ta upp “Empati” och “Självempati” (självempati kommer i nästa inlägg). Vi pratade om vikten av att våga känna empati, inte bara gentemot andra, utan också inför sig själv. Vännerna tittade mycket frågande på oss, och undrade om vi menade allvar…?  När vi sedan nystade vidare i detta, så kom det fram att ordet “Empati”, som ursprungligen kommer från antikens grekiska, nu för grekerna har en helt annan betydelse.

Ordet Empathia är ett sammansatt ord, som härstammar från antikens grekiska.” Pathos” betyder stark känsla, passion, något som” drabbat” dig. Här har vi också orden antipati, som betyder stark känsla mot någon eller något och sympati, som är stark känsla för/med någon annan. Empati är stark känsla inuti en själv.

Betydelsen av ordet empati har utvecklats och förändrats till, att nu vara nästan motsatsen till vår betydelse av empati. Den nya betydelsen är elakhet och förutfattad negativ eller fientlig hållning.

En grekisk vän försökte genom ett exempel tydliggöra den nya grekiska betydelsen så här för oss: Om någon, som av någon anledning (kanske politisk,) har en aversion mot de som är rika, träffar på en person med en ovanligt “tjock” plånbok, så “dömer” han kanske genast ut den personen enbart på grund av att denne är rik. Och det gör han då på grund av empati! (i grekisk betydelse) På grund av en negativ förutfattad mening.

Det ord som nu i Grekland används synonymt med vårt ord “empati”,( medkänsla) i Grekland är “ensynesthisi”(här stavat som det låter) eller “sympathia”. Empati är alltså i grekiskan en negativ känsla och sympati en positiv. Går det att följa med i turerna? Rena grekiskan för oss! 🙂

Så vi håller oss här till vår svenska betydelse av “empati”. Där empati är detsamma som medkänsla, att känna med en annan människa som har det svårt. Detta inte att blandas ihop med medlidande, som ligger snubblande nära.  Man känner med någon annan person, men man tar inte över känslan och lider åt/med personen. När någon är svårt sjuk, så händer det ibland att omgivningen blir så nedslagen att den sjuke får trösta sina nära, vilket inte är bra.  Så därför återknyter vi här till Änglarnas favoritord “balans”. 🙂

Som vi kan läsa i Ä-posten nedan, så bör vi sträva efter att känna empati för alla våra medmänniskor, även de vi varken sympatiserar med eller ens tycker om. Däremot behöver vi inte älska alla människor och vi behöver inte ens förlåta alla.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Empati och kärlek finns i alla och envar. Det finns runt alla och envar. Flödet från en människa till en annan är konstant, om ingen sätter stopp för det. Att välja vilka man älskar och ger sin kärlek till det är naturligt och sunt. Det går ej att älska alla, och det går ej att bli älskad av alla.  Det är inte heller något att sträva efter, för då kommer livet vara en ständig jakt på en kärlek, som aldrig kan finnas. Och den kärlek som ni har kommer då kännas otillräcklig och otillfredsställande.

Men med empati är det ändock en skillnad. För empati är eftersträvansvärt att känna för alla och envar, att ge empati även till dem, som ej ger empati. För de behöver det än mer. Det betyder inte att ni älskar alla ni har empati för. Empatin innehåller många lager. Det kan vara empati för någon man tycker synd om t.ex. någon som är sjuk, fattig eller dylikt.

Men empati kan också sträckas ut till “onda” människor. För det är synd om dem, att de inte får erfara lyckan av att ge andra gott och vara goda medmänniskor. Det är en förlust ingen borde ha. Dock är det ett val för den människan, för de behöver inte vara “onda” eller göra “onda” handlingar.

Att ha empati är inte att förlåta vad som tycks oförlåtligt, ej heller älska någon som sårat er. För att stå upp för sig själv, sitt värde och sina nära såväl som främmande medmänniskor, det är empati för er och alla andra. Lyckan finns inte i att vara självutplånande, men ej heller i att vara självisk.

Så empatin kan delas ut till alla, även till dem ni ej vill ta i med tång eller överhuvudtaget ha i era liv. Älska dem inte, om ni ej väljer att göra det. Förlåt dem inte om ni inte kan, men försök hitta empati till den människan. Detta är inte ett svek mot er själva eller de ni älskar, som kanske sårats av den andre.

Empati är kärlek, förståelse och viljan att förstå, och den är alltid möjlig. Däri skiljer sig empati, kärlek och förlåtelse. Empatin är inte begränsad till de ni älskar och till de som ni tycker handlar rätt. Empati är att känna för den som mår dåligt, men även för de som får andra att må dåligt, för det är ett sorgligt, ensamt liv för den individen. Förstår ni likheten och skillnaden?”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-10-27 00:00

Vi människor strävar efter en tillhörighet… när vi inte känner att vi riktigt hör till ökar ensamhets- och utanförkänslan. Hur göra då?

Tillhorighet

En god tillhörighet fokuserar på att inkludera, inte exkludera. Så det viktiga är vad alla för med sig till gemenskapen, inte vad de inte för med sig. Det vill säga inte säga: “Du är med, du är med, du är inte med.” Såsom barn ofta gör, utan att för den skull mena illa.

Men när vi vuxna gör så, då är det ett medvetet val, och det bör vi därav undvika. För att vara utanför och titta in, det gör ont.

Så välkomna det goda, och då kan det “onda” falla ifrån av sig självt.

Ä-post: ( se Hannahs förmåga)

“Omvärlden är den spegel ni spegla er i. En sned omvärld kan få er att tro att ni ej är rätt. Så när ni söker er själva, söker ni både inåt och utåt. Men ni tolkar ert inre och det ni upplever utifrån, med era egna erfarenheter. Det är rätt och riktigt och den enda vägen.

Men lika viktigt som att fråga sig; “känner jag tillhörighet?, har jag tillhörighet?” och så vidare, är att fråga sig “Varför känner jag ej tillhörighet? Varför hör jag inte till?” Svaren på dessa frågor är byggstenar på er resa mot gemenskap från ensamhet. För livet är fullt av tillfällen där ni kan hitta tillhörighet, samhörighet och trygghet.

Men det finns även personer och situationer, som ni inte tillhör. Alla själar har egentligen en gemensam tillhörighet, men era egna liv formar ni själva. Och en tillhörighet med vissa, kanske t.o.m. “elaka” människor, är ju inget att sträva efter. De är inga ni vill likna. Så var gång ni känner er utanför fråga er själva då; “Vill jag vara med? Och till vilket pris? Är jag verkligen utanför,  eller upplever jag det så p.g.a. andra tidigare händelser i mitt liv?”

Det finns en längtan efter att tillhöra något större. Och då föddes ni ändå med vetskapen att ni tillhör både livet på jorden och allt himmelskt. Sedan formas och präglas ni, och ni tappar då ofta bort den grundtryggheten.

De flesta människor, som hamnar i extrema grupper är de som är ensamma och söker en tillhörighet. Detta är inte eftersträvansvärt, men kan vara förståeligt. För känslan att tillhöra kan vara skillnad på liv och död.

Men genom att hitta vad ni faktiskt vill tillhöra kan ni finna det, och också finna glädjen i att inte vara delaktig och tillhöra de “elakas” gruppering.”

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-10-23 00:00

Ensamhet av alla de slag


Alla har vi nog mer eller mindre erfarenhet av olika slag av ensamhet. Ensamheten kan vara både självvald och icke självvald. Och när vi står utanför en gemenskap tror vi ofta, att allt skulle vara så mycket bättre om vi bara fick delta, vilket inte alltid är fallet även om vi skulle fått delta.

En del väljer att vara ensamma i svåra stunder och situationer, andra vill dela det svåra med andra.

Vi människor strävar efter en tillhörighet, och det är nödvändigt att hitta en sådan. Dock är det inte nödvändigt, och självklart inte ens möjligt att alltid höra till i alla upptänkliga sammanhang. I vårt nästa inlägg kommer vi att fördjupa oss i just tillhörighet.

Så ensamheten kan finnas både i tvåsamheten och i stora sammanhang.

Många säger att det är bättre att vara ensam än, att känna ensamhet i tvåsamhet. Men vad många glömmer är, att även i en oerhört nära relation kan man känna sig ensam, trots att man älskar och blir älskad tillbaka. En ensamhet som då ofta springer ur, att det är liten del av sig själv man inte vill eller kan visa för den nära… och den ensamheten är annorlunda än att “vara med någon som inte förstår en, bara för att inte vara fysiskt ensam”.

På ett sätt är vi alltid ensamma… innerst inne i oss. Samtidigt är vi aldrig ensamma… i ett större perspektiv. Vi föds ensamma och vi dör ensamma, trots att vi i bägge fallen är på väg till en ny tillhörighet.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

Ensamhet kan vara frihet eller fängelse. Om ensamheten står för frihet att kunna göra vad ni vill, utan att behöva fråga någon annan, att inte vara beroende av andra, så kan det tyckas skönt och kravlöst. Dock finns det alltid andra att ta hänsyn till, för även om ni ej i era vardagliga beslut har några nära och kära, som ni vill värna om, och som inkluderas och påverkas av era val, så finns världens andra människor, som era val i längden kan påverka. Så det går aldrig, att vara helt ensam i den bemärkelsen att inte behöva tänka på andra.

Ibland kan ni längta efter att få sitta ensamma och bara vara, njuta av en god bok, en kopp kaffe, naturen eller något annat där ni väljer att gå in i en välförtjänt vila i er egen bubbla. Då används ensamheten till det bästa, en stund av njutning i eget sällskap, där ni har ro och kan lämna allt och alla i stunden, och bara vara här och nu.

Sedan finns det ensamhet, som kan kännas som ett ok att bära, att känna sig isolerad och kanske utfryst. Som om ni inte tillhörde den mänskliga världen, att ni kan känna er bortglömda, bortvalda, och som om ni inte har någon som älskar er. Det är den svåraste ensamheten, den som ger sorg och som tynger er,

Den sortens ensamhet botas med tillhörighet, och tillhörigheten kan komma både utifrån och inifrån er själva. För känner ni att ni tillhör något större än er själva, och det behöver inte vara något gudomligt, så vet ni att ni kan vara ensamma men aldrig allena. Det kan vara att bara känna, att ni är en människa likaväl som grannen er.  Att ni har en gemenskap, ni består av kött och blod och har samma värde som alla andra. Ni kanske tillhör en bokklubb eller en idrottsklubb eller något så enkelt som, att ni åker på samma buss etc.

Ensamhet, i tvasamhet o sallskap

 Sedan finns det även ensamhet i tvåsamheten, att ni lever i ett äktenskap, ett förhållande, där ni lever tätt inpå någon, men ändock känner er ensammare och ensammare. Det är en ensamhet, som ökar ju längre bort ni drar er känslomässigt från er närstående. För även om det ej är denne som drar sig undan, så påverkas ensamhetskänslan av, att ni drar er in i er själv eller undan från någon annan. För avståndet till den andre känns och “blir” då ändock längre och längre.  Kan ni se det? Denna ensamhet botas endast med ett eget aktivt val, att “titta ut” och öppna upp, och släppa in och släppa ut. Att vara i kommunikation även om den andra inte svarar på önskat vis.

Ensamheten kan också vara stor och svår i större sällskap, där ni känner utanför. Ni känner att ni ej är del av den inre kretsen, den ni umgås med, men ändå känns det som om ni är annorlunda och ej lika viktiga. Att ni vill delta, men inte riktigt får. Men betraktar ni gemenskapen utifrån, så blir ni aldrig del av gemenskapen. Så vänta inte på en inbjudan, bjud in er själva. På detta vis kan ni välja när ni vill delta, och när ni vill vara ensamma.

Att inte känna sig delaktig behöver dock inte vara en negativ upplevelse. Ibland kanske ni ser ett gäng människor, som ni betraktar och tänker; “Huh, tur att jag inte är bland dem…!” Så olika former av ensamhet kan vara goda eller svåra, allt beroende på inställning och situation. Så allt som leder till gemenskap är att våga vara med, våga vara ensam och att välja efter tillfälle.”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-10-20 00:00

Ron ror roddbåten mot land. Oron ror planlöst ut på djupt vatten.

RonAnnmari här:

Vi oroar oss för så mycket, allt ifrån små saker till rena katastrofer. Detta tar en enorm energi ifrån oss. Energi som vi skulle kunna använda till något konstruktivt.

Är oron alltid onödig? Eller kan den fungera som förberedelse, för att klara sig bättre om något händer? Klarar vi oss utan oro? I stunder av nyfunnen ro kan det kännas “lite konstigt”, nästan “tomt”, för hur ska vi nu fylla vår tid?

Oron

Oron är i alla fall inte den bästa följeslagaren, och jag vill berätta ett exempel om min mamma, som många gånger höll “Oron” i handen. Lustigt nog var hon aldrig rädd för döden, vad gällde henne själv, sin egen i alla fall. (se “Besök från himlen“). Vad gällde mig och att jag skulle hålla mig frisk, så lyssnade hon ofta på “Oron”, istället för kanske en doktor… Varje vår och sommar nös och snörvlade jag friskt 🙂 . Och min lilla mamma trodde förstås att jag var förkyld, och då… måste jag ju ha tjockare kläder på mig…och absolut inte bada!! Och sicken otur att jag förkyld varje sommar och att förkylningen höll i sig hela sommaren! Det var först när jag var i elva års ålder, och jag och mina föräldrar gästade några vänner i Tyskland som mannen i den tyska familjen löste gåtan om mina förkylningar.. Frun i huset klippte gräset, medan mannen gömde sig inomhus. Det var nämligen så att han var gräsallergiker. Han hörde hur jag nös högljutt under själva klippstunden, varpå han lugnt konstaterade, att jag nog helt enkelt också var allergisk. Och ja, det kunde en läkare konstatera sedan när vi var åter i Sverige. Jag fick medicin, blev bättre och badförbudet upphävdes 🙂 . Detta var ett exempel på hur “Oron” helt i onödan under lång tid styrt både henne och därav mig.

Vinterbad

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Oron är inte vänlig eller god. Den är envis och kryper under skinnet. Den bosätter sig i alla öppna sår och stannar där och ger infektion. Den äter upp er inifrån, som en mördarbakterie och den är autoimmun. Och så länge ni ej hitta rätt medicin, så kommer den knapra av er inifrån och ut, utifrån och in. Ingen doktor i världen kan bota oron, utom ni själva. Här är det “själv bäste dräng” som gäller. Ty endast ni själva känner, vad oron vill säga. Att den blir tystad av andra “doktorers” välmenande råd och bot, hjälper bara för stunden. För infektioner kan ej botas med bandage. Och det är inte “doktorns” uppgift att läka er själ.

All oro är onödig. För hur mycket ni än oroar er för något, ändrar ej oron i sig ej utgången av händelseförloppet. Det enda oron gör är att ta energi. För den är ej, som ni ofta tror en förberedelseberedskap, “alltid redo, aj, aj kapten”, utan en störande, växande känsla/bakterie.

 Och hur oroliga ni än är, så ske det som skall ske. Så om oron är så kallad befogad, och det gå åt pipsvängen, så har ni ju bara lyckats må dåligt längre tid istället, för att vänta på utgången av händelsen. Är den “dålig” ta i den då, rengör såret från alla bakterier och påbörja ny läkningsprocess.

Och är det så att ni oroat er för något, som visade sig gå galant, så har ni ju mått dåligt helt i onödan. Och för varje gång brukar ni säga er, “nu har jag lärt mig att oron är onödig…” Men har ni det? Inte om ni oroar er sen, även om det är för något nytt. För orons brist på läkning, bör kunna överföras från en situation till en annan. Så har ni haft oro i onödan över något, tänk då ett steg till, att då innebär det nog att jag ej heller behöver eller bör, oroa mig för detta heller…..

Så ett frö, som inte innehåller oro, så när fröet växer upp finns ingen oro i ingredienserna. Oron är som en ständig “vän”, som ej är “vänlig”. Man måste kanske se den, som en svartsjuk vän, som gör allt för att oroa er, trycka ned er, för att själv må bra. Den kan vara så av en orsak, som ni förstår och känner ömhet för, att ni vill ta hand om denne vän. Visa den att den ej behöver göra ned er för att glänsa, men försök att inte gå in i orons spel. För när oron grabbar sig fast, är den svår att få bort.

Så om oron ej är vänlig, hitta en vänligare vän och det är ron. Ro är snäll och fin, ömsint och har ovillkorlig kärlek. Den budbärare för kärlek och acceptans är. Så lyssna på den stället. Att nå ro är att släppa oro. Och att släppa oro är att nå ro. Orden är lika till bokstäver men motsatser i livet. Så oroa ej fram ro, för ron kommer då ej dyka upp. Så för att ro ron iland, behövs ett medvetet val, medvetna ro/årtag och ett land i sikte. Ron ror roddbåten mot land. Medan oron ror planlöst ut på djupt vatten. Och oron kan ej simma, så drunkna ej i försök att rädda oron. Ro nu iland och finn mark under fötterna. Så har ni rott hem.”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-10-16 00:00

Vissa dömer sig själva för allt som sker, och vissa dömer bara andra…

I rattsalen

Hannah här:

Nästan alla har vi nog en tendens att luta åt det ena eller andra hållet. Antingen tar vi på oss onödig skuld, eller så föredrar vi att lägga vi den utanför oss. Men det eftersträvansvärda är återigen balans 🙂 . Att veta när vi gjort något fel eller tokigt, och ta ansvar för det.  Och att inte ta över ansvaret från någon annan, när vi inte gjort något fel. Det är mönster, som kan vara mycket svåra att bryta, då det ofta är en snabb automatisk reaktion; “det var inte jag” eller “du gjorde…” eller i andra änden ett “förlåt”, som slinker ur en utan att det “behövs”. Jag minns så väl när en gammal kompis tappade en penna på golvet, vi böjde oss bägge ned för att plocka upp den. Hon hann först, och vad sa jag då? Jo, “förlåt”, varpå hon svarade, “men du har ju inget att be om ursäkt för .., du försökte ju bara hjälpa till.”
Ett exempel på den andra ytterligheten är Donald Trump, som på frågan om han aldrig ber om ursäkt svarar något i stil med “det får jag ta ställning till om jag skulle göra något fel”. 🙂

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“För att vara på det klara med vad som här menas med ordet döma, så är det att “lägga skulden på…” vare sig det innebär att den läggs på den som är ansvarig eller på en icke ansvarig.

Så vem dömer då sig själv, och vad leder det till? Jo, det kan leda till ett ständigt anklagande mot sig själv. Var sak som sker går att vända till att ni felat, “ni borde vetat bättre”. Ni inte bara gör fel, ni är fel. Ni stärker detta mönster, för varje gång ni väljer att döma er själva. Inte oskyldig tills bevisat skyldig, utan skyldig oavsett det bevisats eller ej. Detta är både en förenkling och en försvåring av en rättvisa i rättssalen. Ty förenklingen är, att domaren alltid kan klubba ned “skyldig”, och alla jublar för ni är då både domare, åklagare, försvarsadvokat, jury och åtalad. Så ni vinner, och det ni inte vinner, det tror ni är rätt. Rättvisa. Men är det så vist att alltid tro att ni har fel istället för rätt, eller endast rätt i att ni har fel?”

Det var inte jag

“Så finns den andra ytterligheten, de som väljer den andra vägen. “Det var inte jag”. “Du började”. “Det är ditt fel, jag…”. “Du triggar min ilska, det är inte mitt fel…”. Ibland må detta vara sant, men inte alltid och även om så är fallet, så är attityden att aldrig ta ansvar, den mest oansvarsfulla att ha. För där väljer ni ej heller utifrån situationen ni befinner er i, utan ni vill oavsett hur det verkligen är, bevisa att ni ej felat. Och skulle ni ha felat, så är det verkligen inte ert fel, så egentligen har ni rätt, men någon annan har “gjort” att ni gjort fel.

Det tänkandet och beteendet bör ha upphört i redan i tidig barnaålder. Barn säger gärna “det var inte jag, det var han/hon”. Det är sedan varje förälders uppgift att lära barnet att det är okej att göra fel. Det som inte är okej är att skylla det på någon annan. Och där brister det för den, som aldrig gör fel. Kanske är personen så rädd att göra fel, att den av skräck “måste” förneka allt. Eller så är det så, att personen tycker sig stå över det mänskliga draget, att ibland ha fel, göra fel.

Så varför är då ibland fel rätt, och ibland fel fel och rätt rätt? Jo om ni gör rätt och ser det, då är rätt rätt. Om ni gör fel och ser det, då är fel rätt. Om ni gör rätt och ser fel, då är felet fel.

Ingen har alltid rätt, lika litet som inte någon alltid har fel. Men om ni alla kunde våga vara sanna mot er själva och varandra, och inte låta det finnas dömande av rätt och fel, utan mer ett konstaterande, så skulle felen ej vara så livsavgörande. Livet utspelar sig inte i en rättssal, livet utspelar sig på en mycket mindre svart-vit yta. Och när ni lever i den världen, så behövs inte att varken döma er själva eller andra orättvist. Bara att leva efter rätt och fel, ert och varandras.”

“Ingen har hela bilden, ej ni eller de ni vill döma ut. Så lita på det, det finns ingen mänsklig domare, som kan ge en helt rättvis dom. Hur många bevis de än har och hur många andra jurymedlemmar de förlita sig på. Ty livet utspelas som sagt inte i en rättssal. Ni är varken domare, jury, åklagare eller försvarsadvokat eller för den delen den åtalade/anklagade”

“Tro aldrig att ni vet bäst vad andra behöver. Tag lärdom av varandra och se er, som ett kollektiv av själar, som må samarbeta och bo tillsammans. Visst bli det lättare, att bo med sin vän än sin fiende. Så lägg domarperuken på hyllan och lek i världens gudomliga lekplats.”

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-10-13 00:00

Principer och prestige, som vän eller fiende

Principer och prestige

Hannah här:

Att ha principer och att leva efter dem kan både hjälpa och stjälpa oss. Ibland kanske principer står där i vägen och blir så viktiga för oss, att vi förlorar en vän, kärlekspartner eller ett jobb, för att vi är för stolta för att stå över något. En konsekvens som kanske blir svår att hantera och en “onödig” förlust. Vi gör ett “felval” för att ha “rätt”.

Men det gäller att veta när det är viktigare att stå upp för sina principer, för det finns lika många tillfällen, då det är det sanna att göra. Återigen som Änglarna säger, välj med hjärta och hjärna hand i hand. Och som jag brukar säga; en dålig konsekvens av ett “sant” beslut, är lättare att ta än en dålig konsekvens när vi inte valt med vår intuition, instinkt, känsla, förnuft etc.

Så i princip är principer bra om de väljs med precision. 🙂

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Vem har rätten att säga om prestigen är av godo eller ondo? Ligger det då prestige i bedömningen av prestigen? Prestigen bör bedömas både med inre och yttre mått. Att vinna ett prestigefyllt pris är en ära och ett mått på det ni åstadkommit.

Att låta prestigen styra er när ni vet att något är fel, men ni av prestigeskäl inte vill vika er, är ett mått på ett hinder, som bakbinder er. För lever ni efter den principen att inte vika er, ej ha fel, så kan ni medvetet styra er själv i fel riktning bara för att ha rätt. Kan ni se att prestigen att ha rätt, kan göra att ni gör fel medvetet?”

“Att vara principfast i den goda bemärkelsen är att vara tydlig, stark och pålitlig, att inte vara rigid och låst. När ni väljer principer utifrån vad ni vill, är det gott. Men här som med prestige, så kan det hindra er att välja rätt, av skälet att ha rätt. Det vill säga om ni bryter mot era principer, de som ni tycker är rätt, så gör ni fel. Men så länge principerna är låsta kan detta rätt vara fel här och nu.

Att släppa principer och prestige, för att uppnå något mer varaktigt är viktigt att våga. Att inte låta chanser och människor glida er ur händerna på grund av prestige och principer. En egen lagbok leder till ensamhet. För ni integrerar då ej med era medmänniskor, med livet och livets förändring.

I princip så är principen en kompass som kan leda er, men ni måste uppdatera principens karta vartefter, annars kan ni gå vilse. För världen förändras, värden förändras och principen behöver förändras i takt med det. Tänk om ni tittade på en gammal karta över en stad, och ni tänker “finfint, dit går jag”. Men ni lägger inte märke till att det nu ser annorlunda ut, och så går ni rätt in i en husvägg. Så stirrar ni blint på en gammal princip, karta, och går efter den, då kommer ni ofrånkomligt krocka med nya hus, nya vägar etc.

Så välj, och välj om era principer, och låt prestigen vara prestigelös och tacksam för det prestigefyllda ni möter. Då kan bara gott komma ur prestigen och principerna i era liv.”

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-10-09 00:00

Samtal från himlen

Samtal fran himlenAnnmari här:

Vi har ju tidigare berättat om några upplevelser mellan världarna… Jag brukar säga att det bara är en tunn slöja, som skiljer vår värld från den där de, som lämnat jordelivet befinner sig… ibland lyfter sig slöjan och vi kan se…

I inlägget “Besök från himlen” berättade jag om när min döda mamma besökte min pappa. När någon dött är det ganska vanligt, att den döde på något vis försöker ta kontakt med sina nära. Man vill ofta visa att man “lever” 🙂 och att man nu är frisk och har det bra.

För den som är intresserad av att läsa mer om hur en sådan kontakt kan gestalta sig, så kan jag tipsa om boken “Hello From Heaven” av Bill och Judy Guggenheim. Paret intervjuade 2000 personer i åldrarna 8 – 92 år, i USA och Canada. De berättar om olika typer av andliga kontakter, och har samlat 3300 berättelser av personer som är övertygade om, att de haft kontakt med någon död närstående. Deras korta sammanfattning efter alla dessa intervjuer är att “Life and love are eternal.” Det finns flera intressanta böcker på detta tema, såsom bland annat “Återföreningar” av Raymond Moody, och “Avskedvisioner” av Melvin Morse.

Nu till några egna upplevelser. Min älskade “låtsasmamma” (Kerstin) gav sig till känna några veckor efter sin död genom att helt enkelt ringa till mig. Telefonsvararen gick igång och hennes röst hördes tydligt… vi var två som hörde det 🙂 . Jag hann inte fram att lyfta luren. Kanske hade det inte hjälpt… Hennes telefonnummer (det gamla) syntes i alla fall på displayen, däremot fastnade inte hennes röst på svararen.

Min farbror Lasse avled på operationsbordet. Lasse var diabetiker och hade nu blivit tvungen att amputera ben nummer två… Det var en riskfylld operation, och hans hjärta orkade inte. Några veckor efter Lasses död pratade jag med min underbara “låtsassyster” Eva i telefon. Plötsligt blir jag varse att cd-spelaren gått igång. Jag berättade detta för Eva, som tyckte att jag skulle se efter vilken låt som spelades. “Det kan ju vara en hälsning” sa hon. Det var lite extra lustigt, för det var inte den första låten på skivan som hade börjat spela…

Den som sjöng var Jon Randall… och låtens titel var: “Walking among the living again”.

“I’m walking among the living again.
I´m talking and breathing for giving up my sins.
I´m finding new faith in the arms of old friends.
Now I´m walking among the living again.
Now the morning sun is warmer on my skin.
I´m hearing nature´s song, smelling flowers again.
This world is so much brighter than I´ve ever known.
And I swear I heard angels when I rolled away the stone.”

För mig var det självklart att min farbror Lasse på detta vis ville tala om, att han nu var frisk och rörlig igen, och att han fortfarande fanns med oss.

Renée, min fina vän (som gästat oss på bloggen “Han sköt sig i morse …”) och jag har ju som sagt upplevt mycket tillsammans.  Renée har ett öppet sinne och en medial förmåga, som är långt större än vad hon själv är medveten om. Hon och jag hade en gemensam vän sen många år, en konstnär, Sven Inge, som tyvärr lämnade jorden 2008. Sven har också figurerat här på bloggen. Sven hade befunnit sig i himlasfären i kanske sex månader när Renée och jag var uppe i hans gamla lägenhet, som fortfarande fanns kvar. Fotona på oss är från lägenheten. 🙂

Vi befinner oss i vardagsrummet, när vi plötsligt hör en hostning och en harkling följt av ett “Hallå!” Det var helt klart Svens röst och hans hostning (han hade haft lungcancer). Jag ser på Renée, som nu ser ut som en fågelholk. Hennes ögon är klotrunda och hoppade raskt ut ur sina hålor! “Jaha, du hörde också?” konstaterar jag lugnt. Det var ju inte första gången jag hörde någon död prata. 🙂  Renée var till en början livrädd, så jag tog henne med ut i hallen varifrån rösten kommit, och visade henne att där var det tomt… Och lite senare var både hon och jag helt klara över, att det faktiskt var Sven som ville heja på oss. Och det var inte längre något obehagligt i det, utan bara fint, även för Renée.

Som sagt kontaktförsöken kan visa sig på många olika vis. Vi kommer berätta fler historier framöver. Det verkar i alla fall vara lättast att nå fram genom olika elektriska apparater. Tv:n kan gå på och av… byter kanske kanal utan att någon rört den. Lampor kan tändas och släckas med mera, med mera…

Jag vill här avsluta med en liten anekdot, som inte på något vis är paranormal, men ändå passar in i sammanhanget. Det var efter att min pappa hade dött, och jag ringde Radiotjänst för att säga upp TV-licensen. En vänlig kvinna svarade och undrade vad hon kunde stå till tjänst med. “Jo, jag skulle vilja säga upp TV-licensen för min pappa, då han är död”, säger jag. “Är du säker på att han inte har TV där han befinner sig nu då?” frågar hon och jag blev lätt road. Jag är ganska nöjd över mitt svar: “Nej, det kan jag ju inte vara säker på, men jag tror däremot att det i så fall är gratis”. “Jag sa att han var död”, la jag till för säkerhets skull… Hur samtalet avslutades kommer jag inte ihåg, däremot avslutades hans avtal 🙂 . Och som jag sa så verkar man intressera sig för elektiska apparater på andra sidan…så vem vet…kanske tittar pappa på TV då och då. 🙂

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-10-06 00:00

Vem har företräde när våra vägar korsas?

Och om att “göra upp” med personer och händelser i våra liv för att hitta rätt väg.

Vem har foretrade

Ä-post här nedan. (se Hannahs förmåga)

“På livets väg kommer ni råka ut för händelser, som sårar er. Ni kanske gör er så illa, att ni måste stanna och vila för att läka era sår, eller halta fram i en maklig takt. Sedan kommer vägen också kantas av livets goda, och där kanske ni vill stanna upp och lukta på blommorna.

Och när er väg korsas med någon annans, så har ni företräde på er väg och den andre på sin. Men när era vägar går sida vid sida, så har ni bägge samma rättigheter och skyldigheter, ni följer samma lagar. Om vägen sedan smalnar av, och ni måste välja om ni fortsätter era resor var för sig eller tillsammans, och vem som i så fall får köra först, och oavsett vems väg ni väljer, så kommer valet påverka er båda.

Så om ni nu egentligen vill åt samma håll, men inte tillsammans, så måste ni hitta en väg som leder er dit ni vill, men åtskilda. Eller så vill ni egentligen fortsätta resan tillsammans, men att ni ej kan det, då ni inte vill åka på samma väg. Då måste ni våga välja väg, och då välja vägen eller den andre. Allt detta sker under hela livet, medvetet och undermedvetet. Ni färdas ständigt, och det enda som är beständigt, det är förändringen och resan.”

Vi har väl alla märkt hur situationer, som vi har svårigheter kring, har en tendens att upprepa sig under livet. De kan uppenbara sig tillsammans med olika människor, och de kan visa sig i lite olika skepnad. Detta gäller både i kärleksrelationer, vänskapsrelationer och i arbetssituationer och dess relationer. Och även om personerna i de olika situationerna kan verka helt annorlunda, så brukar snart liknande problemställningar och utmaningar visa sig igen. Detta tills vi har börjat ta hand om våra ouppklarade känslor inom oss.

I arbetssituationer kan det yttra sig som konflikter med kollegor, eller att man alltid har problem med chefen. Man kanske byter jobb, för att lämna problemen, men så händer samma sak igen. Och hur många gånger man än byter jobb kommer detta att fortsätta, tills man upptäcker att den gemensamma nämnaren i ekvationen faktiskt råkar vara en själv. Och tur är väl det, för det är ju bara sig själv man kan ändra på.

Självklart drabbas vi också av händelser och personer, som ligger utanför vår kontroll. Men det vi tar upp här är våra “upprepningsmönster” i arbetslivet, i kärleksrelationer och i vänskapsrelationer, och också i våra val av vänner och kärlekspartners. Ett klassiskt exempel är kvinnan, som varit gift med en alkoholist och skilt sig från honom, och sedan träffat en ny man, som på ytan föreföll vara exmakens totala motsats. Men sen vid en närmare titt börjar likheterna hopa sig även i olikheterna. Och problemställningen med alkohol är densamma.

Ä-post:

“När ni “tar tag i” era ouppklarade känslor och händelser, så blir det automatiskt en läkande kedja, som hjälper er, att inte försätta er i samma situation igen. En klarsynthet, som bara kan ses klart i eftertankens kranka blekhet. Men där och då ser ni den så tydligt. Låt den inte blekna innan ni lärt er inför nästa möte.
Som er väg så är ert liv. I klarhet gå, var trygga och se världen från er väg, så går ni alltid rätt.”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-10-02 00:00