“Lyckan kommer lyckan går, lycklig den som lyckan får.” Ett uttryck som implicerar att lyckan är något, som vi “slumpmässigt” får om vi har tur. Det vi i Ä-posten nedan kan läsa, är att vi har val, att kunna “välja” lycka även i svårare tider. Det innebär dock inte att man ska minimera det svåra, utan att man också kan hitta något man kan vara tacksam och “lycklig” över. Men vi kan inte vara lyckliga hela tiden, och det är viktigt att tänka på. Så på ett visst sätt kommer lyckan och går.

Så vad är då lycka egentligen? Olycka är ju inte en motsats till lycka, däremot är olycklig motsatsen till lycklig.

Vi kan känna lycka även när livet inte ler mot oss. Jag minns speciellt ett ögonblick då min morfar var svårt sjuk i cancer och blev bjuden på choklad. Han njöt av godisbiten och hela han utstrålade för ett ögonblick lycka. Ett annat exempel på det är något vi läste om häromdagen. Det var i ett flyktingläger i norra Grekland där man till och med hade ordnat med bröllop.

Man kan även vara olycklig, eller i alla fall nedstämd, även om man till exempel är lyckligt gift, har god hälsa och en “lyckad” karriär. Att vara “lycklig” under längre tider innehåller både upp- och nedgångar. Och vi behöver då och då “fylla på” med ögonblick av lycka.

Hur uppnår man då lycka? “Var och en sin egen lyckas smed” heter ordspråket. Och det är ju det vi kan läsa om i Ä-posten. Ofta kan vi i någon mån välja lycka. Blir vi lyckliga om vi eliminerar olycka, och det som är negativt? Har precis diskuterat det med min fina “låtsassyster” Katerina idag. Hon hade funderat över hur det skulle vara, att leva i ett paradis, där allt var bra och lyckligt hela tiden. Vi kom fram till, att man nog ganska snart skulle man tröttna på det, och därmed skulle det uppstå något problem, och problemet skulle i det här fallet vara själva lyckan.

Behöver vi alltså svårigheter? Det är ju ofta genom att gå igenom det svåra, som vi utvecklas och det är ofta då i efterhand, som vi känner lycka. Motsatserna behöver varandra för att bli synliggjorda för oss, glädje och sorg, liv och död, det ljusa och det mörka.

Vi kan längta efter något väldigt intensivt och tro att vi kommer bli så lyckliga när det väl inträffar, men som vi kan läsa i Ä-posten blir vi ofta besvikna då. Kanske vi först känner den värmande lyckokänslan, men väldigt ofta fylls vi snart av en tomhet. Vad ska vi göra nu?

Lyckokänslan ligger alltid i nuet. Vi kan tänka tillbaka på något vi är så tacksamma och lyckliga över att ha haft eller fått vara med om, men det är likafullt i nuet vi känner den.

Hur blir vi då lyckligare? Vi nämnde tidigare Fred Luskin, psykologen och professorn, vid Stanford University, och vi och änglarna är överens om hans sammanfattning. Tacksamhet, Medkänsla och Förlåtelse leder till ett lyckligare liv. Livet består alltså av många ögonblick av lycka, men lyckliga kan vi vara under långa tider även under upp- och nedgångar.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

“Alla människor förtjänar att vara lyckliga. Så det heter, och så sant det är. Men genom att tro att bara för att ni förtjänar lycka, så kommer den inte automatiskt landa i ert knä. Att kräva lycka gör ingen lycklig rakt igenom. Det är lika omöjligt som att kräva kärlek, trots att alla människor förtjänar kärlek.
Så vad är då den magiska formeln för lycka? Finns det överhuvudtaget en sådan? Svaret är både ja och nej. För det finns ingen formel, som att två plus två är fyra, som fungerar för alla och envar i alla situationer. Men det innebär inte, att det inte finns en unik formel för varje situation och för varje människa.

Så valet att vara lycklig är faktiskt just ett val. Självklart går det inte att vara lycklig hela tiden, och ibland är det så många svårigheter i era liv, att ni självklart ej känner er lyckliga och tillfreds med er tillvaro och med livet. Det är inte det vi syftar till, utan den vardagliga lycka, den som kan värma kropp och själ under en annars grå dag.

Lycka är inte något ni vinner på lotto. Vinna på lotto är lyckosamt. Lyckan är något, som ibland väller över er, men ibland så måste ni “stanna upp och lukta på rosorna”, för att förnimma känslan av lycka och en harmonisk sinnesfrid.

Lycka är aldrig statisk, den är rörlig. Om ni strävar mot ett mål och väntar på, att lyckan skall stå och vänta på er när ni når mållinjen, så kommer ni att bli besvikna. För lyckan står inte still, den följer med er hela vägen. Den kommer med er när ni tar er förbi mål. Målet är ej heller statiskt. Men lyckan känns ej av då ni “väntar” på att bli lyckliga, tills ni nått dit och dit. “När jag gått klart utbildningen, då blir jag lycklig, när jag fått toppjobbet, då ska jag njuta, när jag gift mig, då är jag lyckligare, när jag bildat familj, då är jag komplett, när barnen blir stora, då kan jag resa och se världen och bli lycklig, när jag går i pension skall jag njuta etc.”

Notera att drömmar om lycka oftast ligger i framtiden, medan själva lyckligkänslan alltid är i nuet. Det förgångna kan sända er lycka när ni berörs av era minnen, men det är likaså här och nu ni känner lyckan för det ni upplevt. Så lyckan är er följeslagare och vän, som kan vandra livets väg med er. I nöd och lust, i sjukdom och hälsa.

Det är inte i de stora gesterna och upplevelserna, som all lycka ligger. Lycka kan vara att njuta av en kopp kaffe. Lycka kan vara att se sitt barn leka. Lycka kan vara att vara tillfreds i en situation, som ej är optimal t.ex. vid sjukdom. Att vara lycklig är inte bara, att vara tillfreds i tillvaron, utan även att ha en gnista att livet har än mer att ge. Att ni har en plats i världen.

Att vara lyckad är inte detsamma, som att vara lycklig. Ni kan nå alla era mål, ni kan vara “herre på täppan”, rika och mäktiga, men ni kan ändock vara olyckliga.

Så länge ni lägger lyckan i händerna på någon annan, kan ni ej slappna av i lyckan. Då blir det som om lyckan är er till låns, istället för att välja en lycka, som ni alltid kan bära med er, likt er egen skugga. Den lyckan som är er behöver inte en lyckad karriär, familjeliv etc. för att vara. Utan ni bär den inom er, om så ni ej är “lyckade “på pappret, så kan ni vara lyckliga ändå.

Men se inte ned på dem som inte är lyckliga. För en människa i djup depression kan ha svårt att hitta lyckan. Ge varken er själva eller varandra dåligt samvete om ni ej är “lyckliga nog”. Lycka går ej att mäta.

För att vara lycklig behövs att kraven släpps, att inte döma er själva eller varandra. Att se möjligheter, ej hinder, att inte bara springa mot ett mål, utan leva livet när livet sker. Ta lyckan i handen och gå mot solnedgången och lev lyckliga med lyckan i alla era år.”

Vi återkommer nästa vecka när vi är åter i Sverige. Kontakt. Facebook.

Vi har nu kommit till det viktiga ämnet “tacksamhet”. Det är så lätt att ta det vi har runt oss för givet, och så klagar vi kanske över både det ena och det andra. När vi skriver detta befinner vi oss i Aten bland nära vänner, och vi känner oss så priviligierade. Grekland är ju sedan länge i en mycket svår ekonomisk kris. Människor har blivit fattiga, och det märks förstås, också bland våra vänner. Men det vi förundras över är, hur stark medkänslan med andra, trots egna svårigheter, är. Man hjälper varandra så gott man kan.

Vi tänker på allt vi har att vara tacksamma för…

Hemma har vi vår fantastiska familj och många underbara vänner, vilket vi förstås är djupt tacksamma för.

Och nu är vi alltså i Aten, så därför skriver vi om det nu…Vi vill dela med oss lite av hur vår vardag ser ut här i vårt andra hemland, Grekland. Vi slås varje gång vi är här av hur välkomnade vi blir. Vi bor på Hotel Ilissos, som vi gjort så många gånger förut. Vi har lärt känna alla som jobbar här, underbara människor med härliga personligheter. Och de skämmer bort oss… De låter oss numera bo i en svit med egen balkong och utsikt över Akropolis. Vi är så, så tacksamma för det, och vi njuter i fulla drag. Hannah har sytt “Good- Do- Dockor” av både personal och ägare. 

Sotiris är en mycket nära vän sen över trettio år. Han är tandläkare, en begåvning i sitt yrke och en gåva för oss. Hannahs tänder behöver mycket ompyssling, och han tar sig tid och fixar allt, utan att önska sig något tillbaka. Han bjuder till och med ut oss på café efteråt. Hannah syr honom förstås en “Good-Do-Docka” varje gång. 🙂

Även människor vi inte känner är så vänliga, att vi fylls av tacksamhet. Vi har vårt favoritbageri, där vi köper fantastiska spenatpajer. Hela personalstyrkan skiner upp och blir så glada när vi kommer. De står sen och vinkar av oss, önskar oss en härlig dag och ger slängkyssar, som om vi vore kungligheter, trots att vi handlar för väldigt små slantar.

I en annan butik har vi i alla år gått in och köpt en flaska vatten. Kvinnan bakom disken blir lika glad varje gång och vet exakt vad vi vill ha. En gång slog vi på stort och köpte två flaskor! Vi sa vi skulle ha fest! Både expediten och vi skrattade, och detta blev sedan ett stående skämt oss emellan.

Ja, nog möter vi så mycket vänlighet och generositet… Så sent som idag var det en ung stilig man, som var ridderlig mot oss. Tunnelbanan strejkade, (något som händer lite då och då) och vi visste inte vilken buss, som skulle ta oss hem till hotellet. Hannah frågade den unge mannen, som inte bara förklarade vilken buss vi skulle ta, utan han hoppade på vår buss, och följde med oss tills han sa, att vi skulle stiga av. Vi gick av alla tre, och han visade vägen vi skulle gå. Sen sa han, att han skulle ta en buss tillbaka och byta till bussen dit han skulle. Vi blev så rörda av hans värme, och hur han så ödmjukt och “självklart” hjälpte oss.

När man möter så mycket generositet är det inte svårt att känna tacksamhet, det vore omöjligt att inte att inte fyllas av det.

Att ägna några minuter varje dag åt, att stanna upp och tänka på vad man är tacksam över, skänker lugn och välbefinnande. Det är dock ingen magisk formel, som skyddar oss mot livets svårigheter och sorger, (det har vi också fått vår beskärda del av) men det hjälper både oss själva och vår omgivning att hitta harmoni ändå.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Att vara “tacksam” kan ha lite varierad innebörd. Det som är tacksamhet för en person, behöver inte nödvändigtvis vara exakt detsamma för en person, som för någon annan. En del kan säga till andra eller för sig själva “gnäll inte, du har så mycket att vara tacksam för”. Men den tacksamheten är då inte genuint läkande, för den grundas i en känsla av att ge dåligt samvete till den som ska vara tacksam”.

Att däremot känna en djup innerlig tacksamhet är något annat. Den läker och den ger inte dåligt samvete. Tacksamhet bör inte vara grundat i, att “jag måste vara tacksam, för det är så många i världen, som lider mer än jag av krig, svält, fattigdom, ensamhat etc. Tacksamhet som fyller er med värme är den som helt enkelt är, den tacksamhet som ej behöver ställas i relation till någon annans lidande, utan för att ni känner denna varma djupa läkande tacksamhet i er kropp. Den tacksamheten växer fram och går att övas upp. Men den kan aldrig övas upp genom samvetskval och krav, utan endast genom att ni genuint väljer den. Och att ni väljer att fokusera på det ni har att vara tacksamma för.

Hur mycket ni än har att vara tacksamma för, så finns det alltid något att vara mindre tacksam för. Så det är inte meningen att ni skall vara överlyckliga och tacksamma till allt. Det vore ej mänskligt och ej genuint.

Ni har ett val att välja tacksamhet, ibland känns det ej så, men det är så i den stunden, i nästa kanske ni kan välja tacksamhet. Tacksamheten behöver inte, att ni är hundraprocentigt medvetet fokuserade på att gå runt och vara tacksamma. Men att en varm känsla av tacksamhet vilar någonstans inom er, det ger er energi och läkning.

Redan i början av livet lär sig barn, att säga tack när de får någonting, en sak eller en komplimang. Först förstår barnen ej vad det betyder, det blir ett inlärt ett ord. Men när de sedan känner känslan av tacksamhet, då vet de vad orden tack verkligen betyder. Det är inte som en hälsningsfras av artighet, det är en känsla och ej ett ord.

Visst är det god hyfs att tacka, även när ni får något ni ej är överförtjusta i. Där har det inlärda ordet “tack” en bra plats och rätt innebörd. Men det “tacket” är egentligen långt ifrån den genuina tacksamheten.

“Tack” är ett ord. “Tacksamhet” är en känsla. Bägge går att övas upp, bägge går att hitta, så att ni menar det.

För även om ni fått något ni tycker är fult, kan ni känna er tacksamma att någon vill ge er något och att då bli tacksamma för den gesten.

Ordspråket “Otack är världens lön” innebär att man är bitter över att inte ha fått ett tack för något man gjort eller givit. Men när man ger någon annan något från hjärtat ingår det inga krav. Det är en äkta gåva.

Men återigen “tack” och “tacksamhet” är inte alltid samma sak. Ty vad vi menar med tacksamhet är känslan av nöjdhet och glädje över något, att vara tillfreds och uppskatta det ni har.

Ett “tack” är ett ord ni kan mena från hjärtat, och det är då med en känsla av tacksamhet ni svarar. Men “tack” kan också vara en artig fras, som är välmenande, men kanske inte alltid en helhjärtad känsla i.”

Välkomna tillbaka nästa vecka. Kontakt. Facebook.

Med rättigheter kommer vissa skyldigheter. Men kommer alltid rättigheter med skyldigheter?

Vi lever i ett så kallat rättssamhälle. Det i sig säger implicit att vi har rättigheter. Ingen säger ju att vi lever i ett “skyldighetssamhälle”. Men detta att leva i ett rättssamhälle ger oss skyldigheter. Vi har inte rätten att göra exakt vad vi vill. Gör vi något olagligt ställs vi inför rätta. Det är vår skyldighet att följa lagar och förordningar. Det är vår rättighet att prövas rättvist för det vi handlat fel eller rätt. Vi har också rättigheter och skyldigheter, att inte handla.

Att ha “rätten på sin sida” heter det. Men vad menar vi med det? Jo, oftast är innebörden, att jag hade rätt att göra si eller så… men det behöver inte betyda att det är moraliskt rätt. “Rättigheter och skyldigheter” gäller inte bara samhället i stort, att följa regler och att ha rätten till våra rättigheter.

Utan det finns det som är lika viktigt, och det är det emotionella, det medmänskliga, det vi lever varje dag. Att veta att vi må ha “rätten på vår sida”, men är det så att vi verkligen behöver/vill kräva den rätten om det sårar någon annan? Det är viktigt att inte stirra sig blind på rättigheterna och bara kräva vår rätt, för livet är så mycket mer än vår rätt. Det är samspelet mellan människor, att veta att vi kan frånsäga oss vår rätt, för att ge plats åt någon annan. Det är att vara medmänsklig, ett givande och tagande.

Vi har skyldigheter inte bara mot andra, utan även mot oss själva. Att vara goda mot andra, men också mot oss själva. Att välja att sträva efter en värld där skyldigheter och rättigheter är lika för alla människor, att alla har samma chanser och därmed samma krav på sig. Att bedöma alla lika, lika värde. Att ge och ta och ta ansvar för oss själva och varandra. Allt vi gör påverkar både oss själva och andra. Så rätten till vårt liv går hand i hand med skyldigheter till andras liv.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Det talas om att “alla föds ensamma och att alla dör ensamma”, vilket är en sanning med modifikation. Ty när ni föds, så föds ni i ett sammanhang, en familj, som ni antingen växer upp med eller sedan överlämnas till en annan. Men ni är inte ensamma. Så för att födas och bli till behövs andra människor.

Vad är då era skyldigheter gentemot era nära och er omgivning? Jo, att leva ett liv som rimmar med er önskan, ert samvete och att veta att de val ni gör inte bara får konsekvenser för er, utan som ringar på vattnet sprider sig era val och handlingar till er omgivning. Så även om ert liv vore isolerat från alla andras, men ni fortfarande befolkade samma jord, hade ni då haft skyldigheter mot andra? Svaret är ändock ja, för så länge som ni lever i samexistens är valen ändock inte bara era. Jorden länkar er samman.

Så aldrig någonsin går det att separera era handlingar, så att de inte påverkar någon annan någonstans. Väljer ni en självdestruktiv väg, så lita på att era nära och kära också drabbas. För i er relation till varandra har ni ett ansvar att ert liv är ert, men ändock är det ej helt ert eget, ty det betyder något för alla som älskar er.

Dela ej upp i “dig” och “dem”, för då är risken att besluten ni fattar ej gynnar någon av er. Lämna utrymme för era nära att välja med er. Sedan är det alltid ni som till syvende och sist måste göra valet. Det är er skyldighet och er rättighet mot er själva. Men glöm ej att valen är era, men era liv delas av många och så gör valen.

Era skyldigheter gentemot er själva är att inte ge bort er makt till någon annan, men ej heller ta makten över någon annan. Att välja efter ert samvete och vad ni tror är rätt. Men även här, glöm ej, att ni faktiskt inte vet vad som är rätt varken för er själva eller andra.

Så genom att bjuda in vänner och familj i era val, så hittar ni lättare er väg. Vägen kantas av hinder och av medvind, och ni får så svaren längs vägens gång.

Så ta en god titt på er själva, era liv och era val. När har ni valt något ni ej velat, men för att ni trott att det var bäst för någon annan? Hur gick det? Hur mådde ni inuti er då?
Kände ni er stolta över det, eller kände ni ett slags förakt för er själv, då ni inte tagit ert eget parti?
Kom det något bra ur det?
Kom det något dåligt ur det?
Stärkte det er relation till den andre personen? Eller inte?
Stärkte det er relation till er själv eller inte?

Ställ så samma frågor gällande då ni valt något, som ni trodde var det bästa för er själv?

För att ni skall hitta en balans i att veta vad ni vill, men ändock vara öppna för att ändra er, om ni blir presenterade en annan möjlighet, ett nytt resonemang, behövs kärlek, medmänsklighet och kommunikation, inåt i er själva, med er själva och med andra. För ni lever i en värld där alla lever på ett eller annat sätt sammanlänkade med varandra. Därför är ni trots självbestämmanderätt ej fria från de konsekvenser som era val medför. Kan ni se det?

Så rättigheter och skyldigheter är lika viktiga till er själva, som till andra. Visheten ligger i att ha visshet i, att livet ni lever inte bara är ert eget. Det är till låns, som det brukar sägas. Detta är också en sanning med modifikation, för det är inte så att någon annan kan “låna” ert liv. Det är bara ni som kan, men sanningen ligger i, att då det är ett privilegium att leva, så är det er skyldighet att försöka ta hand om er så bäst ni kan. För ni har fått en gåva, som är ert liv och det tar en dag slut, och det är “lånet”.

Så ni bör vara lika rädda om er själva, som om ni vore om något ömtåligt och vackert, som ni lånat och sedan vill ge tillbaka i gott skick. Det goda skicket innebär att ta hand om er själva, i detta livets nu.”∞

Vi har ett lite lugnare tempo då vi är på semester i Aten, så vi återkommer med nästa inlägg på tisdag. Ta gärna kontakt med oss antingen på “Kontakt” eller “Facebook”.

Hannah: Vi har tidigare skrivit om ålder. Det finns dock många infallsvinklar gällande ålder, och i Ä-posten längre ned valde vi att titta på ålder, som makt.

Visst kan vi använda oss av ålder för att få makt, både i egenskap av vara yngre och att vara äldre. Och när det används på det viset, så är man helt chanslös, för man är ju så gammal som man är. Det är något som inte går att göra något åt.

Hela samhället är väldigt fokuserat på ålder. Vissa ser det i vissa fall som mer positivt att vara ung, medan andra ser det positivt med högre ålder och erfarenhet. Men som med all generalisering är åldersgrupperingar inte tillförliga. Det är heller inte alltid den äldsta, som har mest erfarenhet över om det utåt sett är det vi antar.

Tänk er en lite äldre läkare och en yngre. Ni kanske förutsätter att den lite äldre jobbat längre, men så behöver ju inte vara fallet, för det beror ju helt på när de blev färdiga med sin utbildning. Så vi gör ofta antaganden medvetna som undermedvetna om andra människors kompetens, erfarenhet osv. Med detta sagt behöver inte längden av erfarenhet göra oss mer kunniga.

Att visa respekt oavsett ålder bör vara en självklarhet. Men ibland när vuxna pratar “barnspråk” med barn kan det låta “nedlåtande”. Mammas kusin, Eva, råkade ut för det när hon var tre år. En äldre herre böjde sig ner till Eva och frågade på klingande barnspråk: “Och vad heter jag då?” Varpå Eva svarade “Rönnberg”, dvs. hans namn, och nog tyckte hon han var lite konstig som inte visste vad han hette 🙂 .

Att kalla någon barnslig är väl är sällan en komplimang, dock är att “ha barnasinnet kvar” oftast förenat med något positivt. Min underbara gudmor Renée är en riktig “postergirl” för att ha barnasinnet kvar. En dag när hon kände sig alldeles ovanligt sprallig, gav hon sig till att hoppa upp och ned i sängen!! Något som tyvärr slutade med ett besök på akuten… för hon hade i all sin iver glömt, att hon faktiskt inte var barn längre och blivit lite väl våghalsig … Så hon hade råkat ramla ned från sängen och slagit i huvudet… Som väl var så resulterade äventyret bara i en lätt hjärnskakning och en bula på hennes söta huvud.

Att vara ungdomlig är nog alltid menat som en komplimang, (och vi håller med), men om vi bara leker med tanken… “Varför är det så?” På ett vis är det ju en förstärkning av samhällets hets, att behålla ungdomen. Som att “ungdomlig” är det bästa.

Men med sagt är det gott att inte tänka i åldrar, varken att tala till oss själva, att vi är “för gamla” för det eller det, eller att döma oss eller andra utifrån ålder.

Så vad är då gammal och ung? Ibland så kan vi säga, att en ung människa har en gammal själ, likväl kan en gammal människa ha en ung själ. Här syftas det på hur vis och klok vi uppfattar människan, att vissa unga kan kännas vis bortom åren.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Förr i tiden (och även i vissa kulturer) stod hög ålder för visdom. De yngre lärde sig av de äldre och respekterade deras kunskap. Men likafullt var tanken att lärjungen en dag skulle gå förbi mästaren. Och det var vad mästaren strävade efter, att lärjungen blev ett snäpp kunnigare, för att föra denna kunskap vidare.

Men hur är det idag? Jo, visst finns det de som är glada, att en ung och nyfiken person lär sig nya saker, som de sedan kan lära de äldre. Men sedan finns det alltför många, som fnyser och säger:” Äh du är ju så ung, du kan inget jag inte kan”.

Ålder kan användas som makt. En som är gammal i gården kan tycka att ” inte ska du din nykomling komma och berätta för mig hur det är, hur jag kan göra bättre på nya sätt”. Kanske säger “så här har jag gjort i alla tider, och det har fungerat bra.” Då stängs dörren till ny kunskap.

Det omvända kan vara att nykomlingen tycker: “du är stelbent och en stofil, din kunskap är gammalmodig, och nya rön visar att allt du gör är fel”.

Det som är önskvärt med ökad ålder är ökad klokskap och visdom. Men hög ålder behöver inte vara synonymt med visdom. Ej heller behöver lägre ålder var synonymt med novis.

Ett barn törstar efter kunskap, de frågar, tittar, pekar, känner och vill veta hur allt fungerar, vad som sker. Det är nyfikenheten som ofta går förlorad med åren. När kraven i skolan ökar, kan kunskapstörsten bli en press att prestera, och då kan glädjen och nyfikenheten komma i skymundan.

Men om lärandet fortsätter att vara kul då kan nyfikenheten växa i takt med att ni växer. Och det, det fostrar unga, som är öppna och villiga att lära sig ett snäpp mer än sin föregångare. Men det är då viktigt, att de som lär dem är villiga att bli omkörda.

En del som är äldre än sina chefer kan tycka att de kan mer om branschen, och således ej respektera chefens beslut. Det är för många svårt att lyda under en yngre. Men i och med att alla åldras, så vore det helt omöjligt att alltid ha en chef som är äldre än sina anställda. Då skulle det bara gå att anställa ungdomar, vilket redan är ett problem i samhället, att ju närmare pensionen ni är, desto svårare att få ett nytt jobb är det. Ett ännu absurdare sätt, att alltid se till att chefen är äldst vore att varje år som nuvarande chef går i pension byta ut honom/henne till en som är ett år yngre. Och att sedan göra om proceduren vart eviga år.

Att svara ett argument med hänvisning till ålder, är inte att vinna argumentet. Visst kan det klippa av en diskussion, men det leder ingen vart. Ty ålder är inte ett vapen i “vem som vet mest” utan en oundviklighet, att åren går.

Så för att nå en aktningsvärd ålder finns ingen genväg. Lev år för år och låt inte åren i sig stå för var ni är i livet, utan vad ni gör under alla dessa år. För att nå bakom ålderns betydelse, fråga inte det första ni gör “hur gammal är du?” Presentera er ej med: “hej, jag heter … och är så och så gammal”.

Döm inte människor efter hur gamla eller unga de är. Ta alla människor på allvar oavsett ålder, åtminstone tills de visar att de ej är ansvarsfulla, kunniga osv. “Innocent until proven guilty”. Döm inte efter åldern, bedöm efter människan, och det som är viktigt då har inget med åren att göra.”

Välkomna tillbaka nästa vecka! Kontakt. Facebook.

Ansvar gränsar till kontroll, som vi behandlade nyligen i “Vem är det egentligen som kör…”. Men som vi kan läsa i Ä-posten längre ner är det en väsentlig skillnad. Att när ansvaret övergår i kontroll, är det inte längre en frihet utan en boja.

När ett barn kommer till världen ligger allt ansvar för den nyfödda bebisen hos föräldrarna, och så ska det givetvis vara. I takt med att barnet sen växer, så växer också barnets eget ansvar för sig själv. Föräldrarna finns där och leder barnet, och om barnet kommer vilse får det hjälp att hitta rätt.

Annmari: När jag var elva år blev min mamma sjuk i epilepsi, en sjukdom som kan vara skrämmande för närstående, både för barn och vuxna. Mamma ramlade och fick kramper. Detta hände också när mamma och jag var ensamma. Pappa reste en del i jobbet, så jag lärde mig hur jag skulle göra när mamma fick anfall… Jag ringde efter ambulans, och jag la mamma i rätt läge. Jag var förstås jätterädd, men jag “tog mitt ansvar” och gjorde de “rätta” sakerna.

Detta att jag så tidigt fick ta ett stort ansvar fick dessvärre sina konsekvenser. Jag började ta ansvar för mer än jag behövde. Och så var det något som jag i min “barnlogik” missuppfattade. Jag trodde att det var jag, som hade ansvar för min mammas liv. Och det var något, som satte sig djupt i mig. Och eftersom jag hade ansvar för hennes liv, så måste jag ju kolla av hur hon mådde… hela tiden. Jag minns tydligt en gång när mamma och jag var i Malmö hos mormor och morfar, och mamma och jag sov i samma rum. Jag kunde inte slappna av, för jag skulle ju hålla mamma vid liv… Så om jag tyckte hon gjorde några konstiga ljud, väckte jag henne för att kolla att hon var okej, och om hon sov ljudlöst, så blev jag “tvungen” väcka henne för att kolla att hon levde. Detta var ju inte bra varken för henne eller för mig.

Som barn hamnade jag alltså i, att det ansvar jag trodde jag hade för mamma också övergick även i kontroll. Jag höll till och med reda på, att hon tog sina mediciner som hon skulle. Men det var endast när det handlade om min mamma och hennes sjukdom, som jag blev kontrollerande, annars har jag aldrig varit det. Däremot finns det kvar ett starkt ansvarstagande och att gärna hjälpa mina medmänniskor när så behövs. Detta är också något som Hannah har starkt i sig. Oftast är detta en bra egenskap, men ibland kan det bli absurt, när det känns som om man har ansvar för något, som man absolut inte kan påverka.

Det finns flera typer av ansvar: “personligt ansvar”, “eget ansvar”, “kollektivt ansvar”, “samhällsansvar”.

Man kan vara “tyngd av ansvar”, men något vi alla bör sträva efter är “frihet under ansvar.
Vi har ansvar för våra handlingar, och när vi handlat fel i något sammanhang, så är det viktigt att vi “tar vårt ansvar” och ber om ursäkt, och gör vad vi kan för att rätta till det. Att smita från det ansvaret och skylla på någon annan är alltid fel.
∞

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att ta ansvar är inte att ta kontroll över sig själv, livet, situationen eller andra människor. Att ta ansvar är att veta att det man gör, gör man för allas bästa. Ingen kan styra en annan människa till ansvar, för då är ansvaret inte deras. Hela tiden finns det en del i människan, som vill vara i kontroll, som vill kunna ta ansvar. Det är en god strävan, en viktig del av att växa upp och bli vuxen.

Men när ansvar sammanblandas med kontroll blir det inte en frihet utan en boja. Att ta ansvar för sina handlingar är inte ädelt, det bör vara självklart. Men det ansvaret är ändock inte en fri väg till ett kontrollerat och lätt liv.

Med ansvaret kommer det en gåva, som är den viktigaste delen. En gåva där andra kan lämnas rum för att ej behöva “ta ansvar”. Det vill säga att lita på någon annan, som kanske vet mer. Att våga lägga sitt liv i någon annans händer. Dock veta att till syvende och sist är det ert val som styr. För då har ert val varit att lämna ansvaret i någon annans liv, och vad som då än händer, händer det utav att du lagt sista ordet till den andra.

Vissa klarar att hjälpa ansvarsfullt och vissa inte. Så välj de ni anförtror era liv till. Tänk som om ni själv är ert lilla barn. Ni skulle inte lämna barnet om ni ej litade på dagispersonalen. Tänk nu så med er. Vem liter jag på? Vem kan hjälpa mig? Det är ansvarsfullt.

Vissa människor går genom livet genom att frånsäga sig allt ansvar. Inga handlingar, inga möjligheter som funnits, kan då lösa dessa människors ansvar om de ej vill det själva.

En del tar ansvar för allt. De tror i alla fall det. Men det är också en onödig börda, för tittar ni närmare så är inte hela ansvaret ert. Så kanske ni då bör dela ut ansvaret till de ni vet bör få tillbaka det.

Så om ansvar är kontroll, är det inte rätt. Om ansvar är en god förmåga att känna sig själv och andra, och veta rätt och fel, då är det suveränt.

Så att våga överlämna ansvaret över dig till någon annan är ibland ansvarsfullt. Men välj då noga vem som får det.”

Vi har tidigare skrivit om ålder och åldrande, men där finns fler infallsvinklar, så i nästa inlägg tittar vi närmare “Ålder som makt.”

Hannah: “Orden Tack och Förlåt bygger broar mellan människor”, så sa min morfar till mamma när hon växte upp, och det har hon fört vidare till mig och min syster. Och detta är verkligen sant…

Men går då allt att förlåta? Och bör allt förlåtas?
Att förlåta är inte möjligt för alla människor i alla situationer. Vi är alla människor med känslor, och vissa saker är mer eller mindre oförlåtliga. Men något vi alla bör sträva efter är försoning, att försonas med vad som hänt. Och att de som gjort oss illa har gjort det, och att det inte går att göra ogjort.

Så att försonas med att det som hänt har hänt, är att acceptera livet här och nu, och det är det enda sättet, som vi kan vara tillfreds i nuet. Med detta menar vi inte att försoning behöver innebära, att vi försonas med personen, som har sårat oss, och att vi sedan lever lyckliga ihop i alla våra dagar. Vi kan försonas med en händelse, vad en person har gjort, utan att behöva försonas med personen i sig.

Att förlåta och försonas betyder inte, att vi har överseende med vad någon har gjort mot oss och som har skadat oss. Det betyder att vi väljer, att ge oss själva makten över våra liv. Att stänga förlåtelse och försoning ute är, att bjuda in bitterheten.

Bitterheten bygger på en upprepad känsla av oförrätter mot oss. Vi kan tycka att vi är orättvist behandlade, vi kan vara orättvist behandlade, vi kan ha haft ett väldigt svårt liv, och vi kan ändå acceptera det.

För så länge vi vill ändra på dåtiden, så kan vi inte ändra på framtiden. För vi upprepar då dåtiden och talar till oss, att “det och det var så hemskt, den och den var så elak och orättvis mot mig”, och på det viset lever vi om oförrätterna igen och igen.

Så vi har här ett val, att lära oss ,att oförrätter inte kan lösas bakåt eller med bitterhet och sårade känslor, utan endast genom försoning och acceptans, för att sedan ge oss själva makten att ändra framtiden. Genom att ge större utrymme för det positiva vi har i livet, det vi har att vara tacksamma för går vi mot, att släppa det negativa gamla, som fortsätter att snurra runt och runt. Och då vi släpper något gammalt, så öppnar vi oss samtidigt för något nytt.

Att förlåta någon innebär inte att vi tycker, att den vi förlåter handlat rätt. Tvärtom, hade vi tyckt det, så hade det inte funnits något att förlåta. Så när vi förlåter någon, är det för att vi anser att de gjort oss orätt, men att vi ändå väljer att förlåta.

Att ge förlåtelse är en gåva, både till den vi förlåter och till oss själva. Att be om förlåtelse, är en gåva, både till den vi ber om förlåtelse och till oss själva. Och oavsett vad mottagaren gör, så vet vi, att vi nu tagit makt över vår del i processen och kan därav leva i acceptans.

När man verkligen kan förlåta någon en oförrätt, så ger det en vacker och befriande känsla, som sprider sig som ringar på vattnet för alla parter. Men ordet “förlåt” är så kraftfullt, att det inte bör missbrukas. Att lättvindigt “haspla ur sig” ett “förlåt”, utan att mena det eller att ge förlåtelse utan eftertanke, leder inte till denna befrielse. För att nå genuin förlåtelse, så måste man först tillåta sig att gå igenom alla de sårade känslor, som händelsen eller personen åsamkat oss.

Det gäller alltså, att gå igenom sina sårade känslor och bearbeta dem i den takt det tar, men samtidigt så vet vi inte hur lång tid vi har kvar tillsammans…

Men även om man väntar till dödsbädden, så är det inte för sent. Med döden närvarande, blir det plötsligt mer bråttom och angeläget att reda ut det trasiga som legat under ytan. Och det kan handla om förlåtelse att ge och få både för den, som är på väg att lämna jordelivet och för dem som blir kvar.

Inför döden, när vi vet att tiden är begränsad, så kan vi ofta komprimera den och “hinna med”… att förlåta våra nära och kära för vad de gjort eller inte gjort, och förlåta oss själva för vad vi gjort eller inte gjort. Detta är läkande både för den döende och för de kvarvarande. Men vi vet att även, då vår nära har gått över har vi möjlighet till försoning, förlåtelse och läkning.

Fred Luskin, Ph D, forskare vid Stanford University är grundare och ledare för “Stanford Forgiveness Projects”, där man gjort en rad försök med vad som händer i oss när vi förlåter. Han menar att det går att träna förlåtelse, och han har också utbildning i det. Hans forskning visar att för varje konflikt, som hans deltagare lyckats lösa eller försonas med, så sjunker blodtrycket, depressioner lättar och immunförsvaret förbättras. Stressen på hjärtat minskar och deltagarna känner sig mer hoppfulla.

Luskin är författare till boken “Forgive for Good , a Proven prescription for Health and Happiness”. Han har utarbetat ett program om förlåtelse i nio steg. Hur man går från att vara offer I sitt eget liv till, att bli dess hjälte. Fred Luskins tankegångar och de resultat han fått ligger helt I linje med våra, och vad vi kan läsa om i Ä-posten här under.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Hur illa ni än behandlats, så leder ett “förlåt” till en öppning. Ett “förlåt” kan öppna en väg, men om det är någon som behandlat er så illa, att det känns oförlåtligt, kan ett förlåt kännas som ett hån. Det kan kännas provocerande som; “tror du, att du kan göra vad som helst och sen bara be om ursäkt…” Då ni känner så är ni inte redo att förlåta.

Men det handlar även om uppriktighet i dennes ord, den som säger förlåt. Är det bara ord, eller menar han/hon det? Ty det är lätt att säga förlåt, även då ni ej tro ni handlat orätt. Så förlåt kan vara en väg att lätta sitt samvete, men då lägger man över sitt “dåliga” samvete på den ni be om ursäkt till. Så att mena det förlåt ni säger, det är det viktigaste. Menar ni det ej, säg det då ej. Ty det blir då ett missbruk av något, som är så vackert och heligt.

Låt förlåt vara ett äkta förlåt, inget ni hasplar ur er, för att ni tror ni bör göra det. Den som då är mottagare, känner att ni ej mena det, och istället skadar det då igen. Att uppriktigt säga förlåt är det vackraste och mest lärorika ni kan göra.

Vill ni ej förlåta den som gjort er illa, eller om ni vill men ej kan, än i alla fall, vänta då att ta emot det. Ty då är ni sanna mot er själva och mot era medmänniskor. Men det ni alltid bör försöka göra, det är att förlåta er själva, förlåta både det ni gjort fel, och det ni inte gjort, men borde ha gjort. Ty ni är beroende av er själva. Så att lita på er själva är det viktigaste ni kan göra. Ty om ni bannar er för era val och sorger, så stänger ni dörren till livet. Då lever ni i ett ältande av det som skett, den svunna tiden kan ni ej få tillbaka. Då fortsätter ni och fastnar i “om jag bara…”

Ingen kan säga till någon annan vad den bör förlåta eller ej förlåta. Ty det är ingen, som vet vad som sker i den andra människan på djupet. Att be om ursäkt är lätt, det som väger tungt är att mena det. Att försona sig med vad som hänt är viktigt, även då ni ej kan förlåta. Ty det leder framåt. Att älta det “om inte…, om bara… osv. leder till stopp. För det går ej att ändra på verkligheten. Det går ej, att ändra på det som allredan skett. Då ni försonas med, att så här har det varit, då kan ni leva i nuet och gå mot framtiden. Att förlåta kan ibland vara för mycket begärt, så försök istället försonas med det ni genomlidit.
Se skillnaden. Bli klar över vad ni kan förlåta och vad ni ej kan. Det viktigaste är att inte hata andra och ej heller hata er själva, ty då slösar ni era liv. Kan ni ej förlåta, försök bli vän med det som skett. En dag kanske ni kan förlåta, men den dagen behöver ej vara nu.

Lås inga dörrar. Håll dem öppna. Det enda ni inte bör göra, är att ge igen på dem ni sårats av. Stå över det. Så visar ni, att trots allt så är ni inte besegrade. Låt “förlåten” i sann anda flöda. De sanna uppriktiga ursäkterna sprider sig som ringar på vattnet och leder alltid rätt. Att förlåta från hjärta till hjärta, själ till själ öppnar nya vägar.

Man kan ej kräva ett “förlåt”, ej heller kan den som ber om ursäkt kräva att ursäkten tas emot. Ni kan aldrig kräva förlåtelse. Den som gör det, ber nämligen ej om ursäkt egentligen, utan det är ett spel. Då förlåt betyder just det, förlåt, och då mottagaren är fri, då finns det hopp och liv.

Ingen stund varar för alltid, så lita på att ni gå framåt, I förlåtet ligger hopp, kärlek och ånger, men ej krav. Så ta vara på de riktiga uppriktiga ursäkterna. Detta kan skapa nya vägar.” ∞

Vi tar nu en liten helgpaus och återkommer om en vecka. Vi önskar våra läsare en trevlig helg!
Som vanligt är ni välkomna att höra av er till oss. Kontakt. Facebook.