Archive | maj 2018

Nu har Terapeutiska skattkistan öppnats!

Nu har vår första bok, ”Terapeutiska skattkistan”, kommit från tryckeriet. Den är full av djupare dyk i skattkistan, och vi hoppas att ni vill passa på att beställa ett signerat exemplar till specialpris.
Klicka på bilden  eller länkarna härunder för att läsa om eller ur boken.
Vill du sen köpa den lägger du den i varukorgen som vid vilket annat nätköp som helst. Den finns också i nätbokhandeln, som Adlibris och Bokus, från 1 juni men vill du ha den signerad beställer du här. Boken väntar på dig, perfekt att ha med i hängmattan i sommar :-). Trevlig läsning!

EBOK:

Danskt band (mjuka pärmar):

 Eller KONTAKTA oss för att beställa direkt från oss till specialpris.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2018-05-27 16:44

Kan det vara meningsfullt att göra något meningslöst?

Alla vill vi nog känna att det vi gör är meningsfullt, men vad innebär det egentligen? Kan vi alltid avgöra om något är meningsfullt eller meningslöst? Och är det verkligen så dåligt att göra något meningslöst?

Att vi tycker att det vi gör och är är meningsfullt, är en god och tillfredsställande känsla och upplevelse? Att däremot ständigt söka den ”högre” meningen i det vi gör, söka för att vi tror att det vi nu gör är meningslöst kan bli destruktivt. Den bästa balansen är att blanda ”mer meningsfulla” saker med mer eller mindre ”meningslösa”. För det går ju även att översättas som att ”meningsfullt” är uppdrag såsom jobb eller kall, medan ”meningslöst” står för skoj och hobbys.

Alla behöver vi ha lättsamma stunder som ”rensar” oss från det tunga. Vad det kan vara är upp till var och en av oss. Om vi nu tänker på vad vi båda gör för att koppla av från alla världens problem, våra egna och det vi möter i vårt arbete, så är det att vi brukar titta på den amerikanska evighetssåpan ”Glamour”. Den halvtimmen har blivit något av en ”helig stund” för oss, där vi kan gå in i en annan värld, engagera oss i såpapersonernas liv och leverne och på så vis ”glömma” vardagen. Många skulle nog se det som ”meningslöst”, och om vi här använder oss av termer som jobb, kall etc. så är det ju det. Men som en rolig stund, är den oerhört ”meningsfull” för oss.

Fundera gärna över vad i era liv ni tycker om att göra? Vad ni mår bra av? Fortsätt sen att göra det och strunta i om det är meningsfullt eller inte. Men däremellan får vi göra det bästa vi kan med det vi har. Mer eller mindre är inte meningsfullt.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla har ni en större mening, och sedan formas livet likaså av mer eller mindre ”meningsfulla” händelser, möten, relationer osv. Men vem är det som bestämmer vad som är ”meningsfullt” och vad som är ”meningslöst”? I detta som i det mesta, så finns det inte ett rätt svar och ett fel svar.

 Livet i sig är meningsfullt. Alla människor har en mening, och detta går aldrig att fråntas. Men i vardagen kan ni finna att ni söker efter en mening med vad ni gör, den ni är och hur ni väljer att leva era liv. En orsak till depression är att ni känner att ni inte betyder något, att det ni gör betyder ingenting, och ni känner er därmed ”meningslösa”. Så länge ni känner så kan ni ej ta er ur depressionen, ty varje människa behöver känna sig speciell, att hen är viktig och gör skillnad.  Det som ofta sker är att ni inte ser vad ni gör. Ni tror att ni måste göra mer, beröra fler människor, rädda liv, skapa världsfred och därmed bli kända för era handlingar. De flesta av er lever inte era liv i offentligheten där ni räddar världen. Men detta betyder inte att ni inte gör skillnad i era liv, i era näras liv eller till och med för främlingar ni möter på gatan.

Att ständigt söka efter meningen med livet gör att ni inte lever i nuet, och det är meningen med livet, att sträva framåt, lära sig av det förflutna men leva här och nu. Så om meningen och meningsfullheten alltid ligger framför er, och att det ni tror är meningsfullt, måste se ut på ett visst sätt, så missar ni den. Kan ni se det?

Om ni istället tänker efter och känner efter vad det är som ni upplever som meningsfullt, och sedan  försöker leva efter de deviserna, då har ni hittat ett meningsfullt leverne. Men var inte för upptagna med av att vara meningsfulla, så att ni glömmer, att det som kan upplevas som meningslöst kan vara ack så roligt, skönt och avkopplande från livets allvar. När det handlar om att t.ex. göra något roligt, unna er något extra, som inte gör ett stort avtryck på er livskarta, men som ger er glädje, då blir det ”meningslösa” ”meningsfullt”. Kan ni se det?

Det finns på gott och ont ingen magisk formel, som ger er mening och som visar att detta är meningsfullt, detta är meningen och detta är meningslöst. För till syvende och sist så har allt mening, även då den inte är så kallat ”viktig”. Meningen är att det finns många ”meningar” med livet, mer er och alla andra. D.v.s. ”meningsfullt” blir fullt av ”meningar”.

”Meningslöst” är när ni tror att allt ni gör och är, är separerade från varandra, att de är lösa delar, som inte känns viktiga, ni inte får ihop ”meningen”. Men det är bara att lägga det pusslet och ta med alla bitar i ert liv, stora som små, ”oviktiga” som ”viktiga”, så har även det lösa i ”meningslöst” fått sin ”mening”.

Om alla människor skulle definiera mening på ett och samma vis, så skulle inget i världen kunna fungera. Ty alla människor behövs, alla yrkeskategorier, alla vardagliga småsaker behövs, för att stordåd skall kunna ske. Det viktigaste av allt är att känna att ni aldrig kan vara meningslösa, för ni är meningsfulla oavsett vad ni gör. I alla stunder, även då ni gör mindre viktiga saker.

Tillåt er att bara ha kul, inte ständigt vara sökare, för att finna måste ni stanna upp och lukta på blommorna. Den som söker finner… Visst men vad händer om ni inte slutar söka? Då är ni ständigt på jakt efter meningen, och den hittas inte i framtiden och den är inte heller förlorad i det förflutna. Den hittas endast här och nu, och den är i er, ni behöver ej söka, utan leva på det bästa vis ni kan. Det är er mening och meningen med livet.”

Kontakt.   Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2018-05-23 13:23

Är det normalt eller onormalt att vara normal?

När vi började fundera över ordet ”Normalt” fann vi att det verkligen är ett ord, som vi alla har lite olika definition av. Det är nog så att vi alla har vår egen betydelse av ”Normalt”.  Såsom Änglarna skriver här nedan, är det nog tveksamt om det finns något som är helt normalt eller helt onormalt. Däremot måste vi ju som i allt annat utgå från oss själva, hur vi är och hur vi lever.

Här är några exempel på hur vårt eget personliga styr vad vi anser vara ”normalt”. En vän som var barnläkare berättade en gång hur han hade haft en patient, en flicka som redan vid 13 års ålder var 1.80 lång. Flickan led av att vara så mycket längre än sina jämnåriga kamrater, och det var därför föräldrarna sökte hjälp för sin dotter. Hon var inte inom den ”normala” längdkurvan för sin ålder. Doktorn kände att det skulle vara meningsfullt att sätta in en hormonbehandling, då flickan sannolikt skulle bli ännu mycket längre framöver. Innan man slutligen tar beslut om sådan behandling kopplas psykolog in för att ge sin bedömning. Nu råkade det vara så att i psykologens familj var det ”normala” att vara strax under eller över två meter, flera familjemedlemmar hade blivit basketspelare. Så psykologen, som var kvinna på 1.95 m, tyckte utifrån sitt ”normala” inte, att det var befogat att denna flicka skulle genomgå en hormonbehandling. Efter ytterligare samtal slutade det dock med att flickan fick hjälp att stoppa tillväxten, vilket var vad både hon och föräldrarna önskade.

Från barns perspektiv ter sig det ”normala” ofta skilt från vuxenperspektivet. Detta är ju helt följdriktigt då barnets erfarenheter än så länge är mer begränsade. En bekants barn, ca 4 år, hade förundrat lyssnat på en konversation mellan mor och en granne med en hund. Grannen sa något om att hon måste skynda ut med hunden så den fick kissa. Barnet utbrister då: ” precis som pappa, han kissar också ute”. Barnet hade erfarenhet av att pappan kissade ute när familjen var på sitt lantställe. För barnet var detta det ”normala” och blev förvånad att hunden också kissade ute.

När jag (Annmari) var i fyraårsåldern var jag med mina föräldrar på Skansen. Där såg jag för första gången en häst. Så jag utgick från min ”normala” värld och utbrast i förvåning ”vilken jättestor vovve!”

En annan historia på detta tema handlar om en mamma som för många år sen hade en speciell strategi när hon var ute med sina barn på stan och där såg någon person som hade något som stack ut, det kunde vara någon form av handikapp eller funktionshinder.  När barnen frågade mamman om den personen, svarade mamman alltid att ”det pratar vi om när vi kommer hem”. Detta ledde till att så småningom barnen själva om de såg någon t.ex. i rullstol, pekade på personen och sa.” mamma där en sån som vi ska prata om när vi kommer hem!” Det vill säga det gav lite motsatt effekt mot mammans avsikt.

Det som de flesta av oss gör blir lätt det som vi känner är normalt, och därmed blir alla som är annorlunda ”onormala”, med en positiv eller negativ klang. För visst vill ju de flesta av oss klassas som ”normala”, men ändå ”lite speciella” på ett positivt vis. Så egentligen vore det väl trevligare att vi inte slänger oss med uttryck som; ”du är ju helt onormal”, utan att vi hittar vårt ”normala” utan att bedöma andras ”normala”.  Att leva efter vad vi har för värderingar, och ge andra utrymme att vara sig själva. Att vara snäll och mena väl, det är något vi bör sträva efter, kalla det vad vi vill, men om något borde vara normalt så är det nog det.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”För att kunna definiera ”Normalt” behövs en definition av ”Onormalt” och vice versa. Så hur skulle en sådan definition kunna se ut? Om ni verkligen tänker på ordet ”Normalt”, kan ni då i ärlighetens namn hitta en ”normal” beskrivning av ”normalt” som passar in på alla ”normala” personer och ”normala” situationer? Om svaret är ja, då är ni inte ”normal”, för det är omöjligt att alla människor och själar skulle kunna bedömas likvärdigt och listas som normala eller onormala.

Det som däremot går att hitta är det normala för just er och era nära och kära. För att hitta vad ni känner är normalt, är en helt annan definition än vad som är det. Kan ni se det? Ni bildar er en uppfattning om vad som är ert normala. Där innefattas även normer och värderingar exempelvis kanske ni lever ett laglydigt liv, då kanske ni bedömer en som ej gör det, som att hen har tippat över på den ”onormala” sidan av skalan. Men kan ni se att detta ses ur ert synsätt och genom era värderingar? En person som däremot genom livet tagit sig fram på mer eller mindre tvivelaktigt vis kan känna att det är det ”normala”, den enda vägen de vet.

Ni kan önska er något utöver detta, ert ”normala”, men ändock känna att det ni har är det normala. För det ni lever det är er normalitet så som det bör.

Många tänker ”åh, jag lever ett så normalt liv, ett Svenssonliv, det är så tråkigt jag längtar efter spänning och passion.” Det extraordinära utöver det normala. Medan många andra drömmer om just det ”normala” lugna livet. Men det är först när ni ser att inget är normalt eller onormalt i endera av dessa fall, som ni dels kan uppskatta vad ni har, och eventuellt jobba mot att ändra ert ”normala” liv.

Att använda frasen ”du är onormal” till sina medmänniskor är aldrig rätt. Ty ingen kan göra sig till domare och jury i livets rättssal, om vad som är normalt. Tänk er själva om en så kallad ”normal” person anklagas för att vara ”onormal”. Försvarsadvokaten skall då föra talan att klienten är fullt ”normal” och åklagaren i sin tur att den åtalade är ”onormal”. Hur skall då domaren och juryn välja påföljd? Det är ingen slump att dessa fall inte existerar.

Kan ni vara onormala? Ja, i bemärkelsen att de flesta människor är goda, har goda intentioner och ambitioner, så kan ni säga att då majoriteten är det, så är det det som är normalt? Men egentligen handlar det inte om normalt eller onormalt utan något mänskligt eftersträvansvärt.

Kan rädslan att vara onormal få er att låtsas vara någon annan än ni är? Svaret är ja, men den rädslan är inte onormal utan handlar egentligen om en rädsla att inte bli omtyckt eller accepterad. Tänk om alla människor vore exakt likadana. Hur roligt vore det? Ni skulle visserligen inte sticka ut på något negativt vis men ej heller positivt.

Det normala är att alla är olika till kropp och själ, och vem ni än är, så är ni ni och det är rätt. Att hitta er egen plats i livet där ni känner att ni trivs, det är det som blir ert eget ”normala”.

Kontakt. Facebook!

Välkomna tillbaka nästa vecka!

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2018-05-13 11:52