Allt vi gör får konsekvenser, det är något vi aldrig någonsin kan komma undan. Men visst känns det som om somliga ”kommer undan” med de mest häpnadsväckande beteenden, medan om någon annan kopierat samma beteende inte hade sluppit konsekvenser. Vad händer om vi ”skyddar våra barn för mycket mot konsekvenser”? Finns det då en risk att beteendet fortsätter upp i vuxen ålder? Ja, om omgivningen faller in i att möjliggöra ett sådant beteende så kan det vidmakthållas, medan det annars kan bli ett abrupt uppvaknande för den lille prinsen eller prinsessan.

Barndomens ”sanning eller konsekvens” kan här leda oss in på en viss herre som just nu är ”poster boy” för någon som varken håller sig till sanningen eller får särskilt stora konsekvenser av sitt handlande, nämligen Donald Trump. För dem av oss som har retat oss på, att han alltid verkar ”komma undan” med saker andra aldrig skulle göra, är det provocerande. Men om vi kan bortse från själva sakfrågan och titta på mekanismen bakom, så är det förundrande.

Trump hade ju rika föräldrar, vilket i sin tur gjorde honom rik redan från födseln. Vid finanskriser har han blivit bankrutt ett flertal gånger. Han har misslyckats i affärer, konkurser i kasinon, hotell etc. där sedan banker gått in och betalat, för att de velat behålla namnet Trump. Det vill säga banken tog konsekvensen och Trump själv seglade igenom, och vad lärde sig Trump då? Jo att vad han än gör, så ordnar det sig, andra fixar det. Och nu när han sitter som president i USA är det republikanerna och Vita husets personal, som försöker släta över hans beteende. Man bortförklarar det han gör, och på så vis lär han sig att han kan göra vad han vill, när han vill och utan konsekvenser.

När han anklagas för att konspirera med främmande makter är försvaret, ”Nej så är det inte, han är inte tillräckligt smart för att klara det…”Detta visar verkligen att det går att skapa ett ”monster”, genom att bejaka allt någon gör och inte visa att lögner och kriminalitet istället bör straffas. Anledningen att vi valde att använda Trump som exempel, är för att det så tydligt belyser, vad som händer när en person konsekvent skyddas från konsekvenser oavsett handling.

Att ge någon en frisedel för ett beteende och sedan ”bestraffa” någon annan för samma beteende är dubbelmoral. Därför är det viktigt att visa våra barn att allt vi gör betyder något, det gör avtryck. Att göra rätt bör få goda konsekvenser och att göra något dåligt bör ge konsekvenser som motsvarar det. Som Dr Phil brukar säga; ”when you choose a behavior , you choose the consequences.” När du väljer beteende, väljer du konsekvenserna av det. Det vill säga vi måste vara noggranna med vad vi ger för gensvar på vårt eget och andras beteende, för att skapa en rättvis och förståelig värld.”

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Tidigt i barns utveckling lär sig barn automatiskt, att det de gör får konsekvenser av olika slag. Är barnet olydigt kanske det får skäll, detta kan leda till att barnet vet; ”att så ska jag inte göra om jag vill undvika skäll”. Dock finns det barn, som är olydiga, men inte får några konsekvenser av det. Det kan då leda till att barnet fortsätter med sitt upproriska beteende och inte förstår att beteendet ens ses som ”fel”. Eller så blir barnet högst medveten om det, men ser, att ”det fungerar ju ändå, jag får inte skäll, inget straff, så jag kan spela på det.”

Ett barn som gör något roligt, som får föräldrar och andra att skratta kommer ofta fortsätta göra exakt samma sak om och om igen, för att åter få den glada reaktionen. Ett litet barn förstår inte, och ska inte förstå, att det inte blir lika roligt den tionde gången. Här är det dock på sin plats att ni vuxna bekräftar barnet om och om igen ändå. Det är det, som leder till trygghet och ger en känsla av att vara värdefull hos barnet.

Men om barn har föräldrar som hela tiden skyddar dem från konsekvenser, och som duttar och duttar med dem. Vad händer då? Vissa kan hitta en egen kompass, vad som är rätt och vad som är fel och se och lära av andra. Medan andra kan utnyttja detta konsekvenslösa föräldraskap, för att få det som de vill, när de vill. Men det förutsätter att hen är medveten om att handlingar bör ha konsekvenser, men att hen också vet hen kan komma undan.

Sedan finns det de, som faktiskt växer upp i tron att de alltid kommer, bör och ska vara i centrum. Att allt de gör ska hyllas och vara rätt, för om de inte fått konsekvenser som matchat handlingarna, så har de ingen måttstock att mäta sig med.

Om hela världen vore full av vuxna, som trodde att deras handlande alltid var rätt, att de räknar med att alla skall rätta till eventuella snedtramp, sopa banan åt dem och det som inte sopats i förväg sopas då under mattan, så att konsekvenser uteblir. Då hade mänskligheten inte överlevt.

Är det någonsin rätt att låta andra komma undan konsekvenser? Det enkla svaret är ”nej”, eftersom allt ni gör och är får konsekvenser för er själva, era nära och i förlängningen för alla andra. Så varför ska några få bäras upp som ”kungar” och gå genom livet som en ångvält, där lärdomarna är få och konsekvenserna likaså. Även här är det enkla svaret ”nej”, så ska det inte vara. Men med detta sagt finns grader av ”specialbehandling”. Låt säga att stjärnan i ett fotbollslag är en smula mindre charmig, då har laget och omvärlden ofta en större tolerans för det. För vem vill inte vinna matcher? Det är först när beteendet är så oacceptabelt att det måste ”straffas”, som andra lägger sig i.

Detta är anledningen till att det finns divor, men en diva kan bara vara en diva så länge den är på topp. Men när applåderna tystnat och piedestalen rykt blir fallet hårt. Kan ni se det? Somliga blir då kränkta, medan andra fortsätter tro att de lyser som den klaraste stjärna. Det är bara de andra som inte vet det.

Så vårt råd till er alla är, var medvetna om vad ni gör, vad ni ser andra göra och var konsekventa i konsekvenser för olika handlingar, men med en öppenhet för viss variation av förmildrande omständigheter och så… Lär er av era misstag och av andras, så slipper ni upprepa dem. Sträva inte efter att leva ett liv utan konsekvenser, för livet i sig är en konsekvens. Det finns goda konsekvenser, och det finns svåra konsekvenser, och att veta var det ni gör hamnar på den skalan är det viktigaste. Välj medvetet, ta ert ansvar och var konsekventa, så kommer ni få så goda konsekvenser ni kan.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Är det alltid ”fel” att förneka verkligheten och är det alltid ”rätt” av omgivningen att påpeka hur verkligheten egentligen ser ut? Mekanismen att förneka något i verkligheten, något vi inte kan eller inte vill ta in, kan vara ett skydd men också något som skadar oss.

Att förneka är en skyddsmekanism, men som vi alla vet så betyder det inte att det utgör ett verkligt skydd. Dock kan förnekandet rädda vårt förstånd i en chockfas … kanske ger det oss en möjlighet att ta in verkligheten bit för bit, det vi klarar av. Till exempel om vi får höra att vi har en svår sjukdom.

I det långa loppet gör förnekandet kanske att vi inte tar emot hjälp och vård, men i den första fasen kanske det hjälper att inte ta in allt på en gång. Det är dock inte alltid lätt för de runt om, att veta hur man ska bemöta någon som är i en förnekande fas.

Jag minns en gång för många år sen, jag stod och väntade på bussen och mina ögon föll på ett äldre par på andra sidan gatan. Paret gick i armkrok, såg ut att samtala med varandra. Plötsligt ser jag hur mannen segnade ner på marken. Jag rusade över gatan och ringde 112. Både ambulans och akutbil var snabbt var på plats. Man satte dropp på mannen och jag fick agera droppstång och hålla upp det, medan de undersökte mannen. Jag märkte snart hur mannen drog några sista andetag, ambulansskötaren tittade på mig och nickade. Jag la försiktigt ned droppåsen på marken. För sjukvårdarna och för mig var det uppenbart att mannen var död. Lika uppenbart var det att frun inte kunde/inte ville/inte var redo att se den verkligheten. Hon var nu mycket orolig över att hennes man inte hade fått en filt över sig och därför kunde bli förkyld…

Ambulanspersonalen skötte i mitt tycke denna situation bra. De tog med mannen i ambulansen och åkte till sjukhus och sjukvårdarna i akutbilen valde att ta frun i bilen, för att som sjukvårdaren sa till mig, försiktigt försöka låta henne ”vänja sig” vid tanken att mannen skulle dö. Jag undrade förstås hur det gått för hustrun sedan och jag fick så småningom veta att paret varit på väg till tandläkarmottagningen alldeles intill där detta hände. Jag var själv patient där och fick höra att kvinnan långsamt började hämta sig från den stora chocken.

En annan god vän, som är läkare, berättade hur hon i början av sin karriär hade undersökt en man med stetoskop, lyssnat på hjärta och lungor m.m. Hon frågade mannen om han var rökare. Han riktigt lös upp och sa stolt att han slutat röka för 10 – 11 dagar sedan. Varpå vår vän antecknade detta och sedan pratade med sin överläkare som sa: ” vet du varför han slutade röka? Jo han hade för 10 – 11 dagar sen fått beskedet att han led av obotlig lungcancer”. Vår vän berättade för oss att denna historia alltid stannat med henne, att mannen trodde att han skulle bli frisk för att han nu slutat röka.

Om man drabbas av en svår sjukdom, och får en diagnos som kan komma att förkorta livet, så fyller förnekandet en funktion. Vi behöver en ”andningspaus” för att kunna komma till ett accepterande och detta gäller för de flesta av oss.

En vän till oss gick nyligen bort i levercancer. Han var gediget medicinskt utbildad och hade tillika god kroppskännedom. Trots detta dröjde han med att gå till doktorn, och när han väl gjorde det blev han genast inlagd på sjukhus. Även efter diagnos och med en prognos om cirka två månaders överlevnad, märkte vi att han varvade väldig insikt med att skjuta vissa saker på framtiden. Detta var inte riktigt ett förnekande, men ändå någon form av ”mellanläge”. Vi och vännen hade många djupa samtal under de sista veckorna och dem bär vi för alltid med oss i hjärtat.

En annan patient, en man som väntat så länge med att söka vård trots många symtom, att när han slutligen gjorde det så fanns det inte längre någon behandling som skulle kunna hjälpa mot alla de metastaser som fyllde hans kropp. Trots läkarna sagt att det inte finns något att göra medicinskt, och trots att han placerades på palliativ avdelning, så vill han inte acceptera verkligheten. Han vandrar mellan olika ”förklaringar” till varför han mår som han gör, och han tror att läkarna har fel i cancerdiagnosen. Med en nära vän leds han nu långsamt och kärleksfullt framåt mot ett accepterande.

Det här med förnekande kan se olika ut för olika människor, och vi kan också använda förnekandet mer ”medvetet”. Jag tänker här på hur min ”låtsamamma” Kerstin agerade när min pappa höll på att lämna jordelivet. Pappa låg på sjukhus sista veckan han levde, och det var uppenbart att hans tid var nära att ta slut. Kerstin hade en historia att gärna förneka vad gällde egen sjukdom, något vi berättat om i vår blogg och i vår bok Terapeutiska Skattkistan. Men så här nära pappas död visste jag att hon var helt införstådd med vad som väntade. Läkarna var dock oroliga att Kerstin var i förnekande och pratade med mig om det. De försökte få henne medveten och ju mer de försökte det, desto mer viftade hon bort det. Jag fick övertyga personalen om hur hon fungerade, och det blev ett väldigt fint avsked när Kerstin och jag höll pappa i handen när han drog sina sista andetag. Kerstin berättade att hon behövde ”låtsas” ett förnekande för att klara av den svåra situationen.

Här har vi valt att beskriva förnekande i relation till svår sjukdom, men det kan ju också gälla förnekande av exempelvis känslor eller av vetenskapliga fakta och fynd ,som till exempel förändringar av klimatet m.m.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla vet ni, att det ni vet, det vet ni, och det går inte att bli ovetande igen. Eller går det? Förnekandets magiska kraft kan försätta berg, styrkan i förnekande har oanade krafter men den kraften är svår att mäta. Den är inte bara omätbar, utan den är ofta obegriplig för alla runt om, alla som ser vad ni förnekar.

Att ta ett problem och sedan gömma det, och att försöka glömma det är inte detsamma, ty förnekandet kommer omedelbart, det är inget ni kan tänka ut, för i samma stund ni blir tänkande, så har ni redan brutit förtrollningen av förnekandet.

Så om ni tittar tillbaka på era liv, kan ni då se att ni i perioder har levt i förnekande av något? Känslor, situationer, sjukdomar? Att bli varse detta i backspegeln är det bästa sättet att lära er att en annan gång inte välja samma väg, utan att leva i den verklighet ni erbjuds där ni bor och lever.

Om en sjukdom är livshotande ökar risken för att den drabbade och/eller anhörige får en chock, som ger er enda väg ut i förnekandets gyllene värld. En värld där alla är friska, både ni och era nära. Ni har livet framför er, era magsmärtor är inte farliga, det är inte cancer det är magknip. Er grusiga syn är inte tecken på att ni har skadat synen, utan beror på att ni är trötta.

Att förneka verkligheten kan tidvis göra att ni förlorar fotfästet, men känner det som att det är alla, alla andra som gör det. ”Vad är det för galningar som tror att ni är sjuk”, ni som mår så bra. Och ni har ju alltid mått bra, ni lever ju. ”Käre tid, vad är det för fel på hela världen? Den är ju upp och ned, ni står stadigt fast, ni vet, ni är ju ni, ni vet?” Eller?

När är förnekandet gynnsamt och när är det farligt? Att förneka att ni står i något oerhört svårt, som ni inte känner att ni klarar kan vara skyddet ni behöver tills ni är redo att ta in det ni redan vet. Men i det långa loppet gör förnekelse ingen nytta utan bara skada. Ty att förneka något stort som en sjukdom kan leda till, att ni inte tar den hjälp som ni behöver av läkare och mediciner och av era nära och kära. Att inte lyssna till kroppen kan ge er bestående skador. Men hur kan det vara så? Det känns ju så skönt i stunden…

Förnekelse kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Den kan rädda er i en chock fas, men den kan förgöra er när ni behöver samla ihop alla krafter, för att ta in en svår verklighet. Alla behöver vara i förnekelse ibland. Det kan ge er kraft att sedan ta itu med problemet, men faran finns när ni går upp i förnekandet och ni blir ett med det, och det blir den enda sanna verkligheten. För då kommer ni stå väldigt ensam, för ni lever i en verklighet där ingen annan finns.

Så vad gör ni om någon i er närhet förnekar en verklighet som de behöver ta itu med? Att bara säga ”så här är det” kommer inte hjälpa och ni kan istället stressa in den andre längre in i förnekandet. Eller så bryts den förnekelse som tillfälligt är ett gott skydd, för att bryta ihop i en miljon bitar, som ingen kommer kunna pussla ihop. Att neka någon förnekelse innan de är redo att ta sig an verkligheten, kan leda till en stor chock och förvirring hos den ni vill hjälpa. Det som kan verka vara ett galet tankesätt, kan vara det enda rätta och som gör att personen kan behåller sitt ”förstånd”. Att då bryta förnekandet kan istället göra att den andra totalt tappar ”förståndet”.

För att vara ett med verkligheten behöver ni sätta er in i den andres förnekelse likväl som dennes verklighet, först då kan ni hjälpa den andre att landa mjukt i verkligheten och väl där att navigera i den, hur svårt den än är. Lotsa er fram mellan hinder och svårigheter, inte genom att gå före utan tillsammans möta verkligheten.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.