Archive | september 2015

Vägen bakåt behöver ej spegla framåt, så länge ni väljer rätt spegel

Framtiden bakat

Ä-post härunder (se Hannahs förmåga):

“Så för att vara nära med dem som ni vill och kan lita på, så krävs egentligen framförallt bara en öppenhet för att ha urskiljningsförmåga. Det är viktigare än tillit och hopp, för ni kan då bli trygga och starka i er själva och med andra. Andra som ej sårar er eller trycker ned er eller påpekar era fel och brister, som ni kanske eller kanske inte redan tänkt på själva.

Så låt inte en annan person eller flera bestämma er väg. Ni har makten i era liv genom att ta den, och välja utifrån nuet med erfarenheter i backspegeln. För så länge ni ser erfarenheterna framför er, så kommer samma erfarenheter hända igen och igen och “bekräfta” er rädsla, era sår och så vidare.  Men om erfarenheterna är i backspegeln, så ser ni dem, har koll på dem och kör framåt mot nya mål, med vetskap om den väg ni redan färdats på. Vägen bakåt behöver ej spegla framåt, så länge ni väljer rätt spegel.”

Framtiden framat

Hannah här:

Vi människor har ofta inte så lätt att ändra våra beteenden. Det finns många citat och ordspråk kring detta. Dr Phil brukar saga;  “The best predictor of future behaviour is…past behaviour”. Det gamla ordspråket; “Det går inte att lära gamla hundar sitta.” Ett gammalt ordspråk (tror det är indianskt) säger att “det är dags att kliva av hästen när man upptäckt att den är död”. Albert Einstein sa; ” Insanity= doing the same thing over and over again, and expect different results”.

Men vi skulle vilja göra ett tillägg här. Man kan faktiskt få ett nytt resultat, även om det till det yttre ser ut som om man fortsätter att göra samma sak. Det är om man byter perspektiv och hittar en ny inställning. För då ändras resultatet per automatik. Det är som det vi i tidigare inlägg skrev om, att vi inte alltid hör vad någon annan säger till oss, för vi tolkar orden med vårt “inre Lexikon”… Och det yttrar det sig så, att vi kan säga exakt samma mening och med samma ord, men beroende på hur vår förväntan är på hur någon annans svar ska bli, kommer det vi säger att uppfattas på olika vis. Förväntar vi oss en negativ reaktion, så kommer det att finnas med mer eller mindre subtilt i det vi säger, och risken är då stor, att vi kommer att få det. Medan om vi förväntar oss en positiv reaktion till svar, så kommer vi att förmedla det, och chansen är då stor att vi får det.  Så små nyanser, betoningar och förväntningar, är vad som ibland gör den stora skillnaden, och det är ibland svårare att ändra små nyanser än större saker.

Vi har väl alla varit med om missförstånd på sms, då vi skriver kortfattat och betoningarna görs sedan av den som läser, ej av den som skrivit meddelandet. Och nu menar vi inte missförstånd via den automatiska ordlistan, för det är en saga för sig… utan rena och skära missar i kommunikation… Till exempel minns jag, ett sms jag fick av en vän; “träffade vår gamla klasskompis, (här kallar jag honom Sverker) idag. Kul. Hans mamma dog igår. Tråkigt.” Jag som var i Aten skickade genast ett beklagande sms tillbaka “åh hälsa honom, jag är så ledsen för hans skull, vad hände? Osv… ” Varpå hon, som satt på tunnelbanan i Stockholm, fick ett hysteriskt fnitteranfall… För det var inte Sverkers mamma som dött utan Hans, vars mor var mycket gammal och cancersjuk, och hennes död var förväntad.. Hade inte punkten i meddelandet varit innan Hans, så hade jag ju förstått att Hans ej var hans… Tyckte väl att det lät lite okänsligt uttryckt …

Sen har vi också hört om ett par, där frun bad om ursäkt till sin man i sms (hon var den som “felat”) men hon formulerade det på ett sådant sätt, att han trodde hon skrev, att hon förlät honom… Han blev inte glad… Ja det är inte lätt det där med kommunikation. Ibland kan man nästan tycka att det är otroligt, att det inte blir ännu fler missförstånd. 🙂

Vi påverkas olika mycket av andras varanden, icke varanden och åsikter beroende på vad vi har upplevt i livet. Så bakgrunden är viktig, men det är nu vi kan ändra framtiden.

Ibland kan det hända, att man är så beredd på kamp, att man inte märker att den andra personen redan är med på tåget. En vän berättade häromdagen för oss att hon i yngre dagar i sin handelsutbildning fick lära sig, att “inte fortsätta sälja varan när den redan är såld”.

Ä-post:

“Det är en ständig förändring i livet och att våga vara öppen för det, det leder er rätt.

En misstänksamhet mot alla, är att inte öppna för målet, att inte göra skillnad på “ond” och “god! Är att vara ovarsam med er själva. För det finns människor, som ni ej bör släppa in. Men så länge som ni inte låter nuet styra era val utan tidigare erfarenheter och ärr, så kan ni ej se personen framför er för den som den är, en vän eller någon ni bör hålla er på er vakt mot.”

Som en psykologvän till mig uttryckte det. Av tio personer som går förbi här, så är kanske 9 av dem värda att litas på. Och det gäller alltså att öva upp sin bedömningsförmåga, för att vara trygg i sig själv och veta att man har denna urskiljningsförmåga. Då behöver inte andras eventuellt negativa åsikter såra en så mycket.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-09-29 09:30

Om girighet, snålhet, sparsamhet och generositet.

Och en anekdot om systrarna Hilda och Hulda.

Valkomna till mitt kakkalas

Hannah här:

Har ni också någon gång funderat på likheter och skillnader mellan snålhet och girighet? För mig dök nyfikenheten upp när jag träffade på ett par systrar, jag kallar dem Hilda och Hulda. Hilda är den snåla och Hulda den giriga (hon kan mer än gärna omhulda sina egna utvalda, och för att inte tala om att se till sig själv 🙂 ). Vid första anblicken, så kan man kanske tänka, att det väl är samma sak. Men ju mer jag såg av Hilda och Hulda, så började jag tycka, att det bli riktigt komiskt.

Hulda hade inga problem med att unna sig själv och sina barn märkeskläder, och allt det “bästa” som livet har att erbjuda. Samtidigt ville Hulda sko sig på så mycket som möjligt till minsta möjliga kostnad. Inte lägga ut ett extra öre. Om Hulda hade lånat ut pengar till någon, så ville hon ha exakt samma summa tillbaka, t.ex. 399 kronor. Jo, hon kunde förstås gärna tagit emot 400 kronor men aldrig 398. Andra än de sina ville hon inte gärna bjuda.

Så har vi då Hilda, som snålar på allt, både till sig själv och till andra. Hon sparar på allt, inte för att hon är fattig eller” sparsam” utan för att hon är snål. Exempelvis till och med när Hilda fick höra, att någon skall slänga ett par mammatrosor, så sa hon “men varför skall du slänga dem, de kan ju jag ha?”. Sedan ville nog inte ens Hilda bära dessa trosor.( Hon hade inte längre åldern inne för graviditet,) Men impulsen är att spara för sparandets skull, inte bjuda och inte ta emot heller. För en snåljåp som Hilda har också ofta svårt att ta emot, för hon blir då misstänksam och tänker; “jag vill inte bjuda igen”. Till skillnad från Hulda, som gärna tar emot, och inte ens tänker på, att det skulle kunna vara fint att bjuda igen.

Även sparsamhet är i denna diskussion ett intressant ämne. Att vara ekonomisk och sparsam kan vara mycket positivt och ansvarsfullt. Det vill säga, att veta vad man vill unna sig och andra, och då veta vad man kan spara in på för att möjliggöra detta. Att ha koll på sin ekonomi, men inte bli fanatisk och räkna ören. Det finns många människor, som är både sparsamma och generösa, och den balansen är nog den mest eftersträvansvärda, för en själv och för omgivningen. 🙂

Däremot att spara något för att vänta till ett “bättre” tillfälle och inte “unna” sig, kan leda till att det man spar inte kommer till användning. Jag minns så väl när jag var liten och hade önskat mig röda lackskor. Så fick jag ett par sådana i present av min låtsasmormor. Jag blev så lycklig över min gåva, och jag var så rädd om dem. Så rädd om dem, att jag ville vänta med att använda dem. Jag hade dem stående prydligt i sin kartong i garderoben, och jag tog fram dem lite då och då och provade dem. Men jag ställde alltid tillbaka dem, för jag ville spara dem till ett “speciellt” tillfälle. Jag kommer faktiskt inte ihåg någon gång, som jag använde dem. Som vuxen frågade jag mor vad det blev för ett speciellt tillfälle. “inget”, svarade hon. “Du växte ur dem”. Hon berättade också, hur förtvivlad jag hade blivit den dagen de inte längre passade. Detta har jag alltså förträngt. Så denna typ av sparande är inget jag rekommendera.

Unna sig är viktigt, men att inte leva som om varje dag vore den sista, för det är inte att vara ansvarsfull i den goda bemärkelsen.

Här under följer utdrag ur vad våra bevingade vänner i det blå har att säga om detta ämne. Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Om den girige står för den som väljer först och väljer störst, så står den snåle för den som väljer länge och väl. För i snålhet finns en försiktighet att välja fel, då snålheten själv ej unnar sig att välja om, för det är snålheten för snål med, även med sig själv.

Generositeten däremot väntar av en annan anledning, det vill säga att unna andra att välja först, för generositeten växer när det som ges uppskattas och bringar andra glädje. Och då sprids denna glädje även till generositeten.

Så det finns skillnader mellan att vara snål och att vara girig. En del kan vara både snåla och giriga, men ofta har de två helt skilda sätt att vara. En girig person kan unna både sig själv och sina nära det bästa. De vill äta upp kakan och ändå ha den kvar, och inte själv behöva baka en ny. De vill ha det bästa av det mesta och gärna genom att sko sig lite på andra. För girighet står för en “beskyddande” känsla av, att “jag är värd detta och därför är det helt i sin ordning om min lycka och välgång påverkar någon annan negativt. Det är inte girighetens mål, men det kan dock bli en efterföljd.

Ata kakan och ha den kvar

Girighetens mål är enkelt, mitt, mitt, mitt. Likt barn som leker i sandlådan där ett barn tar en leksak. Ett annat barn säger; “nej den är min” och tar den ifrån barn ett. Sedan tar barn ett en ny leksak, och då säger barn två; “nej, den är min och så vidare. Till slut sitter barn två med alla leksakerna runt sig och kan omöjligt leka med alla sakerna på en gång. Här är det “haendet”, som är viktigt och inte nödvändigtvis användandet.

Så vad gör snålheten då? Jo, den vill ha så lite som möjligt, och den vill ge ännu mindre. Snålheten äter inte sin kaka, den spar den och spar den, ibland tills den kanske rent av möglar. För vem vet när snålheten får en ny kaka? Snålheten söker att spara, ibland bara för själva sparandet skull. Att hitta lika lite i sin egen hand som snålheten är villig att ge andra. En person som lider av snålhet är i regel snål inte bara mot andra, utan även mot sig själv. För är man bara snål mot andra, men unnar sig själv så börjar gränsen till girighet tunnas ut. För en riktig snåljåp vill inte ge varken till sig själv eller till andra. Det är “den som spar han har”, men helst skulle det sparandet redan vara sparat, inte nytt.”

Den som spar den har

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-09-25 00:00

Om pengar och rikedom, värde och värderingar. Om att ha och inte ha.

Om att ha och inte ha.

 

Annmari här.

Alla har vi någon form av förhållande till pengar. Det finns de som sätter en ära i att berätta hur rika de är, men det finns också de som tycker att det är “fint” att inte ha pengar. Det finns de som tycker det är fult och skamfyllt att vara rik, och det finns de som tycker detsamma om att vara fattig. Så vad är då betydelsen av pengar och rikedom egentligen?

Pengar är nödvändigt i dagens samhälle. För utan pengar kan vi inte leva. Pengar ger mat, vatten och all slags förnödenheter. Så att vara fattig och inte ha råd med det som behövs för dagen, kan få förödande konsekvenser, och det ser vi på många ställen i världen.  Men sedan finns det vissa, som tycker det är fel att ha pengar, och därav har en stolthet över att inte vara “beroende” pengar. Men det är lite hål i det resonemanget, för pengar är livsnödvändiga. Det är vad vi gör med pengarna och inställningen till dem som ger dem liv, värde och mening.

Egentligen handlar det ju om att ge och att ta emot. Vilket alltid är viktigt, att försöka hitta en balans i.

Vid workshopparna i Grekland brukade jag göra diverse övningar med deltagarna. En väldigt enkel sådan kom jag att döpa till “Citronövningen”, helt enkelt för att vi befann oss Grekland, där citronerna fanns lätt åtkomliga. Jag delade ut en citron till var och en, och sedan gav jag den alldeles enkla instruktionen, att på vilket sätt man ville, ge varandra och ta emot citronerna. Ibland kastades citronerna mellan deltagarna, och ibland gav man dem väldigt försiktigt. Efter en stund stoppade jag övningen helt kort och lade nu till en instruktion. Jag bad deltagarna att försöka ge akt på sina känslor, om det var någon skillnad på känslan, då man gav iväg sina citroner och när man fick dem…

Strax därefter stoppade jag övningen helt, och då hände det, att någon just då stod med famnen full av citroner, medan någon annan kanske inte hade någon alls. Vi pratade om hur detta kändes, och sedan vidare om vilka olika känslor, som kommit upp under olika delar av övningen. Och vi diskuterade om detta var något, som man kunde överföra till livet i övrigt. Det var spännande att upptäcka hur laddat detta med att ge och ta emot är för oss människor. Det hände att några till och med kunde bli osams där mitt bland citronerna.  Att trots att det här bara handlade om citroner och en lek, så visade det tydligt hur en del är givare, och inte alls känner sig bekväma i att vara på mottagarsidan. Att man kanske snabbt ville bli av med sina citroner, och såg efter om någon saknade. Medan andra kände sig trygga med att ha någon eller några extra citroner utifall att…

Här under kommer utdrag ur vad Änglarna säger om Pengar och rikedom. (se Hannahs förmåga)

“Att ge är att få, och att få är att ge. En gåva av kärlek och villkorslöshet är det vackraste ni kan ge. Men att mottagaren tar emot gåvan utan skuld och återbetalningskrav från sig, är att ge den som gav gåvan en ännu större gåva, tacksamhet. Tacksamhet är, att våga ta emot en gåva, utan att känna krav på att återgälda den till den som givit dem gåvan. För då tar det bort det fina i att ge och få. Att däremot ge till den andre, eller någon annan, när möjlighet finns, det är vackert. Så att lämna skam och skuld för pengar, är det bästa viset för att få pengaflöde, och hjälper världen att hitta balans hos fattig och rik.”

“Att ha pengar är inget man bör ha dåligt samvete för (om de ej är stulna förstås 🙂 ) Så välj att se pengar, som värdepapper, som byter ägare och hela tiden ges vidare till nästa och nästa. Då är flödet i sin rätta natur.

Pengar är ej fult, makt är ej fult. Det som kan bli fult är vad den rike gör, och vad en i maktposition, som missbruka den, gör. Så kontentan är; pengar har inget värde i sig, men de har det värde och pris ni satt på dem. Så att vara rik är ej, att vara egoistisk och att vara fattig är ej att vara osjälvisk. Att våga ge och våga ta emot, det är en konst och det gör pengar till något vackert!”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-09-22 10:00

“Han sköt sig i morse. Var det några blommor?”

Blommor

Annmari här.

Som vi berättat tidigare har också jag kontakt med andra sidan, fast på annorlunda vis än Hannah. Det är om en sådan upplevelse jag här skall berätta…

Sedan 1985 är jag mycket nära vän med Renée, som också är gudmor till Hannah. Renée kallar Hannah “Dunis”. I egenskap av att vara gudmor har hon väl all rätt i världen att ge sin guddotter ett extra namn? 🙂

Renée och jag har alltså följts åt i många år och haft så mycket roligt tillsammans. Renée är en helt fantastisk person med en sprudlande energi,  som “smittar” av sig på alla, som har förmånen att möta henne. Vi träffades i en skrivarverkstad och “fann” varandra direkt. Vi har rest tillsammans, fysiska resor till Grekland och till Paris, men vi har också varit med på varandras olika inre resor med både glädje och sorg. Vi kallade oss “Black & White 🙂 .

 


Annmari på Kos

Renée på Kos
 

Året var 1998 och jag satt i köket hemma hos Renée och vi pratade. Det var lite rörigt runt oss, för en hantverkare sprang omkring där och gjorde något arbete, som jag inte längre minns vad det var. Plötsligt känner jag hur jag mitt i vårt samtal dras in i mig själv och hör Renées röst, som om hon befann sig längre bort. Jag ser i mitt inre en man som presenterar sig som Bert. Jag fick genast en känsla av att det var Renées pappa, som jag visste hade varit död i några år. Jag var osäker på om jag hört hans namn tidigare. Jag visste att han och Renée stått varandra nära, men visste inte några närmare detaljer. Eftersom situationen var som den var med en hantverkare i rummet, så sa jag inget till Renée då… tänkte att jag ringer henne när jag är hemma.

Väl hemma ringde jag upp Renée, som bekräftade att pappan visserligen hette Herbert, men kallades för Bert. Renée blev glad och förstås nyfiken på vad pappan hade att säga henne. Jag sa att jag skulle försöka få kontakt igen, men att jag inte kunde lova något. Detta var precis innan Hannah hade hittat sin specalgåva mer tydligt.

Nåväl, jag gick ut och handlade och på vägen till affären kände jag av Bert igen. Han var ivrig och jag sa inom mig till honom; “nu får du vara så tydlig att Renée kan förstå att det är du.” Och det han då omedelbart förmedlar är “Han sköt sig i morse. Var det några blommor?” Genast stängde jag av kontakten. Jag var ju ute bland folk och det där lät ju faktiskt både tokigt och dramatiskt. Jag ville gå hem och mer i lugn och ro se om jag kunde få ur honom något som lät mer “verkligt”. När jag kom hem la jag mig ner och sökte kontakt igen, och då förmedlade han sig vidare till mig.  Han ville hälsa till Renée och till hennes mamma, att han alltid var med dem. Han berättade också, att han blivit så förvånad när han vaknade upp i en ny värld, men också glad att livet inte tog slut vid döden.

Det var dock några saker, förutom formuleringen om att “han sköt sig i morse”…. som gjorde det lite svårt för mig att bara utan tvekan ringa Renée. Det var nämligen så, att han kallade sin fru för Draken och Renée för Pyret! Kunde detta vara sant? Skulle jag verkligen kunna säga det? Jag minns att jag berättade om det för Göran (Grip), som genast sa att jag såklart skulle berätta exakt vad pappan sagt. Jovisst, så lätt för honom att säga, det var ju inte han som skulle ringa Renée. Dessutom fanns en rädsla i mig att jag skulle ha fel, och vad det i så fall skulle föra med sig i min tro.

I alla fall tog jag mod till mig och… signalerna gick fram och där var Renée. Mitt hjärta slog lite extra då jag försiktigt sa att jag nu haft mer kontakt med hennes pappa. Jag hörde hennes förväntan. “Jooo, det var en lite speciell sak han sa…och så berättade jag. “Han sköt sig i morse. Var det några blommor?” “Nää…va….är det sant?” ropar Renée. Jag försökte snabbt hinna tolka hennes ord…tyckte hon det var tokigt? Handlade det kanske om någon hemsk händelse?

Men sen berättar hon att detta var ett speciellt signum för hennes pappa. Och nej, det var inte någon hemsk händelse som låg bakom. Renée kommer här under berätta lite från sin sida om detta, vad hon tänkte och kände när pappan nu tagit till orda igen och vad det betydde för henne. Jag gick vidare och frågade om resten…och,  jodå han kallade sin fru för Draken och Renée för Pyret. Det här kom att betyda mycket också för mig. Och det styrkte mig i, att även om man inte själv förstår budskapet, så ska man återge det ordagrant. För den som budskapet är riktat till kommer förmodligen, att veta precis vad det handlar om.

Här välkomnar jag nu Renée…

Annmaris och min vänskap började alltså i en skrivarverkstad 1984 och har fördjupats genom åren. Tänker på våra fysiska och inre resor med stor tacksamhet. De mest minnesvärda och osannolika situationer vi upplevt tillsammans och delgivit varandra. Rasande roliga, spännande, sorgliga och ibland så verkligheten överträffat verkligheten.

Min älskade “papsi” (vi hade en väldigt varm och kärleksfull relation, trots att den fysiska frånvaron många gånger var större än närvaron), hette Herbert, men kallades Bert. Han betraktade sig som ateist med orden “jag respekterar all religion, så länge man inte skadar någon annan”. Hans religion var att tro på det goda hos människan, vilket han tyckte var tufft nog många gånger. När man var död så fanns det ingen fortsättning, enligt pappa. Minns att han vi något tillfälle sa; “ge mig en blomma medan jag lever. När jag är död kan jag inte se den”.

Därför fick jag en smärre chock när Annmari som aldrig mött pappa (han gick bort 1981) ringer mig en dag och säger; “jag har haft kontakt med din pappa”. Annmari och jag känner varandra så väl, så jag hör på hennes spända röst, att hon inte riktigt känner sig bekväm i situationen. Mot bakgrund av vad jag berättat om min pappa går luften ur mig, och jag säger att jag måste sätta mig ner. Det gör jag i en stol, som kallas “Åskbollen”, som pappa och jag köpte på den tiden han hade bokförlag.

Annmari beskriver kontakten, och hur hon ville förvissa sig om att det verkligen var han, innan hon var beredd att förmedla någon hälsning till mig. Då drar Annmari efter andan och säger: han hälsar “Han sköt sig i morse. Var det några blommor?” Jag måste ha blivit knäpptyst, tusen tankar snurrade i huvudet.

Jag kom ihåg en bok skriven av författaren Arne Häggqvist med titeln: “Nästan hela sanningen”. I den fanns ett avsnitt om de glada förlagsherrarna. Det handlade om pappa och hans kollega Herman. Det hände när någon ringde och sökte Herman, att pappa lite skämtsamt svarade precis som Annmari återgav det. Den stora skillnaden var dock att Annmari exakt återgav pappas repliker, medan Arne broderat ut dem i sin bok. Jag letade rätt på boken bland raden av osorterade böcker i en av mina hyllor. Hittade den. Kopierade avsnittet med pappa och Herman och faxade till Annmari. Nu var det hennes tur att bli rejält överrumplad, samtidigt som hon fick en bekräftelse på sin förmåga/gåva. När pappa även bad Annmari att hälsa till Draken och Pyret fanns ingen tvekan. Mamma kallades i många år för Draken och jag kallades Pyret sedan jag var liten.

Hälsar Renée som inte är en övertygad ateist längre.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-09-18 00:00

Att hjälpa någon i nöd är kärlek, att ta emot hjälp, som den nödställde, är också kärlek

Kulturell mangfald

Vi har som de flesta andra just nu tänkt lite extra på hur det ser ut i världen. Hur vi människor har det så olika. Vi som bor här i trygga Sverige och alla som behöver fly för att de inte kan vara trygga i sina hemländer. Och vi tänkte; varför inte ge änglarna ordet? (se Hannahs förmåga). Så här nedan kommer deras ord om, hur vi människor skulle kunna se på varandra. Som om vi alla människor av alla olika folkslag, åldrar och kön levde i ett enda stort “medmänskligt äktenskap”, där alla är enade.  För då är ingen utanför. Sen är det såklart inte lätt att efterleva, men likt vi ofta annars vill sikta på våra drömmars mål, varför inte drömma stort för världen och värden? Lika värden och en värld där alla är lika värda, trots alla de underbara olikheter vi har.

Om vi blir bättre både på att ge och ta emot, så kan det bli en balans, som är det viktigaste i livet. Och om allt kunde sammanfattas i ett enda ord, så vore ordet att sträva efter “balans”. Ge, ta emot. Som i en cirkel.

“Redan som nyfödda är ni beroende av andras värme, kärlek och omvårdnad för att överleva. Ett barn kan inte leva utan mat och vatten men ej heller utan kärlek och själslig omvårdnad. Det har bevisats om och om igen i olika “experiment”.

Så hur är då behoven i resten av livet? Jo, faktiskt inte så annorlunda. Som vuxen och barn behöver ni kärlek, värme, vatten och mat. Om världen då gav alla människor detta, skulle då inte alla ni människor leva lyckligare och tryggare? För om ni förtjänar det, förtjänar då inte alla det? Hjälpa sin nästa…, som det heter. Ja, och inte bara sin nästa utan sin nuvarande och sig själv och alla som kommer på er väg och som behöver något ni vet att ni kan ge.

Gammal som ung

Det är dock aldrig rätt att ge bort allt ni har och äger, för då offrar ni er själva, och det är lika fel som att offra någon annan. För att bäst kunna hjälpa varandra krävs kärlek, och den är inte mätbar, och den kan inte ta slut. Så ös på av den.

Däremot är mat, pengar, vatten, och tak över huvudet saker ni ej har obegränsad tillgång av. Men för maximal utdelning, var inte rädda för att hjälpa när ni kan. Men var inte heller rädd att våga säga, att om jag lämnar över allt jag äger, så kan jag inte hjälpa min nästa. För då har min nuvarande fått all hjälp. Så vägen till att hitta balans i livet gäller även här. Hjälp genom att göra allt ni kan, det är enda vägen, inte mer och inte mindre.

I ett äktenskap lovar ni att älska varandra “i nöd och lust och försaka alla andra”. Försök att se hur ni och världens alla människor leva som i ett äktenskap tillsammans. Där människorna har lika värde och lovar varandra vara trogna i nöd och lust och försaka alla andra. Då kan ni aldrig utesluta någon, för att ni inte tycker att de har samma rätt. För i detta heliga äktenskap, medmänniskor emellan, är alla med, så alla andra blir då ingen.

Och ibland är nöden långt större än “lusten”. Livet är kantat av svårigheter och alldeles underbara möjligheter och stunder. Men nu är nöden stor för många människor i världen, och här och nu har ni alla en möjlighet att låta de “äktenskapliga” löftena hållas. Det är inte lätt, frestelser att överge löftena är ibland stora. För visst är det lättare att leva i en bubbla, där ni har allt som ni och era närmaste behöver.

Det är lika fel i det “medmänskliga äktenskapet” att vända ryggen till era medmänniskor i nöd, för att hellre leva i er bubbla av trygghet, som det är i ett vanligt äktenskap, att vända sig till någon annan än sin partner, för att uppleva spänning och äventyr. Handlingarna är motsatta, det vill säga att söka något utanför äktenskapet eller att inte öppna det “medmänskliga äktenskapet” för alla. Men det är ändock samma sak ni väljer, att inte kämpa för det ni lovat varandra. Löftena där ni är säkra på att den dag ni är i nöd, så tas ni om hand. Så vilken väg väljer ni, svaghetens och begärens väg, en dåres väg eller tillitens, hoppets och trohetens väg, en medmänniskas? Låt inte vägen välja. Välj nu och det som finns i nuet är alltid val, val, val. Och i livets val finns resan, som tar er dit ni ska.

Vem vet vem ni möter på vägen? En nödställd kan bli en räddare, en räddare kan behöva räddas. Så var ej rädd varken för att ge eller att ta emot. Glöm ej, att ta emot är lika viktigt som att ge. Att bara kunna vara i ena änden är inte vägen, för det är en cirkel, som ej kan brytas. Att hjälpa och ta emot hjälp, så länge den cirkeln går åt bägge håll är harmonin framme. För att bara kunna ge eller bara kunna ta emot är inte vägen. Balansen är viktig, för bägge saker görs av kärlek om det är en hjälp som ges från hjärtat, och om hjälpen tas emot av hjärtat. Att däremot ge för att inte stå i tacksamhetsskuld eller att inte ta emot för att inte hamna i tacksamhetsskuld försvårar det som bör vara enkelt flödande. Så när det är lika bekvämt att få som att ge behövs inte frågorna; “När skall jag ge? När skall jag ta emot?” Det bara sker.”

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-09-15 00:00

Vem är svartsjukan egentligen?

Svartsjukan pa sjukhus

Ordet svartsjuka är ett väldigt passande namn, För det är verkligen en sjuka, en mörk sjuka. Och den får bäraren av den att tänka “mörka tankar”. Ingen doktor kan bota denna sjuka om inte bäraren själv vill det. Och när svartsjukan väl blivit inneboende, så behövs det ett eget aktivt val att säga upp den.
Så om svartsjukan nu ligger där i sjukhussängen och väntar på besök… Kommer du då att besöka den? Om du gör det, vad ger det då svartsjukan för signaler? Jo dels uppmärksamhet och vänskap, så svartsjukan känner sig utvald och ompysslad. Men en ompysslad svartsjuka växer sig starkare och “friskare” i sin sjuka, det vill säga den får en sjukdomsvinst. Väljer du att sända blommor, “krya på dig” så kan den också gro.
Men om du istället säger; “Svartsjukan, jag har inte lust att hälsa på dig. Jag vill inte smittas av dig. Om jag en gång hittar ett vaccin mot dig, då kan jag hälsa på dig, men inte än.” Vaccinet är nog tillit och kärlek, men det biter inte förrän svartsjukan har lämnat rummet, och du har sagt “hej då” till den.

Ä-post här under: (se Hannahs förmåga)

“Svartsjukan är inte stark eller trygg. Den är en orolig liten parvel, som likt oron göder sig själv med din hjälp. Svartsjukan är ett tecken på en tillitsbrist till sig själv och till sina kära. Luta er inte mot svartsjukan, ty då faller ni pladask, då svartsjukan är lömsk och den förflyttar sig hela tiden. Då ni tror att, “nu har den stannat och står stadigt, nu kan jag vila mig mot dess axel”, se då till att inte göra det misstaget, för svartsjukan kommer ej att stå kvar och fånga upp er. Och då faller ni än längre ned, vilket leder till än mer brist på tillit. För kan ni inte ens lita på er egen svartsjuka, vem kan ni då lita på?

Svartsjukan på fest, sedd genom svartsjukans ögon
Svartsjukan på fest, verkligheten
 

Då svartsjukan är oberäknelig, så finns det en risk att ni istället orättvist uppfattar den som är föremålet för er svartsjuka som oberäknelig, och att denne inte förtjänar er tillit. Så fokus går då till, att hitta saker ni kan misstro den andra om, och att ni letar i stort och smått, tills ni hittar något, att rikta misstankar mot. För alla bär ni på hemligheter. Ingen vet exakt vad, som försiggår inuti någon annan människa. Svartsjukan försöker dock få kontroll över den andre, så att ni kan känna er lugna. Men vad ni inte märker då är, att det är svartsjukan som kontrollerar er, och ni som då försöker kontrollera den andre. Men det är svartsjukan, som då håller i alla trådarna. Och vi har ju kommit fram till, att svartsjukan är opålitlig och nyckfull och ute efter egen vinning. Så att lägga ert och er partners liv i händerna på en sådan individ, är väl allt annat än tryggt?

Ska svartsjukan få styra era liv? Den kan det ej, om ni ej bjuder in den. Den smiter aldrig in bakvägen. Svartsjukan kommer med en inbjudan, men bjuder ni in den, kommer den utan tvekan. Svartsjukan är den första att svara på er inbjudan.  Och han kommer ta över festen, lämna er i ett hörn, och flirta med alla andra, så ni blir ännu mer svartsjuka, och får era misstankar bekräftade. Men kom ihåg att det är er svartsjuka, som flirtar, ej er partner. Så skilj dem åt. Du är du, din partner är sig själv och svartsjukan är din “vän”, inte din partners. Så försök en annan gång, att inte bjuda in svartsjukan. Vem vet, kanske blir du då festens drottning?

Lys av egen kraft. Att vara svartsjuk är, att låta andra styra era liv, era val. Det är inte så det bör vara. Låt svartsjukan bli portad och var er egen dörrvakt. Så är ni tryggare.

Svartsjuka grundar sig i dålig självkänsla, dock sammanblandad med ett visst egenvärde. Ty att vara svartsjuk innebär, att man tycker man har rätt till kärlek, inte att man är helt oduglig och ej förtjänar kärlek. Men blanda ej ihop svartsjuka med kärlek, ty de är varandras motsatser.

Kärleken är fri och älskvärd. Den lämnar ingen oberörd. Svartsjukan är kontrollerande och den lever sitt eget liv. Men ingen är offer för sin svartsjuka. Att ta kontroll över svartsjukans kontrollbehov, det är kärlek. Ser ni skillnaden? Kärleken kan kontrollera svartsjukan, men svartsjukan kan aldrig kontrollera kärleken. Ty kärleken är fri, en gåva och ett privilegium, som ej kan tvingas eller kontrolleras fram.

Svartsjukan binder kärleken och låter den dö i ensamhet. Så svartsjukan bedrar er och er älskade. Den har ihjäl det heligaste av band, kärleken mellan människor. Svartsjukan föds och göds av det. Men då stå ni ensamma kvar, och vem ska ni luta er på nu? Har kärleken dött, finns väl inget att vara svartsjuk på? Så således kan ni ej låta er vila i dennes famn. Svartsjukan kommer aldrig vara er trygghet. Så kom ihåg; kärleken är fri, svartsjukan är bunden. Bandet av kärlek är inget man kan ta på, det är ett osynligt band och det kan strypas av svartsjukan. Men svartsjukan säger adjö då ni slutar tro på den.

Kärleken lura er ej, men det gör svartsjukan. Men inte förrän ni se det, kan ni välja vem ni kan lita till. Svartsjukan kan tala för sig själv, likt en psykopat, men svartsjukan ljuger också, som en psykopat för egen vinnings skull, medan kärleken bara är. Men så länge ni lyssna till svartsjukans lögner, se och känner ni ej kärleken. Så våga säga: “svartsjuka, du är inte inbjuden till min fest! Du är portad! Med dig gå då kärleken.”

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-09-11 00:00

Mod och kärlek gå hand i hand. Kärleken är modig och modet är kärlek.

I varje nyhetssändning, i varje dagstidning ser vi människor på flykt. Bakom varje enskild person, man, kvinna eller barn ryms berättelser som alla vittnar om stort mod.  Det är människor som på grund av krig lämnat allt de har, och nu tar sig fram på extremt farliga vis och riskerar sina liv, på väg mot en oviss och kanske också farofylld framtid. Det ligger nu på oss här runtom i Europa att hjälpas åt och välkomna dessa människor. Även detta görs genom både mod och kärlek.  Det kommer vi tillbaka till i ett annat inlägg. Andlighet är egentligen detsamma som medmänsklighet.

Hannah i berg-o-dalbanan

Mod kan handla om små vardagliga saker, som att vara rädd för att tala i grupp och ändå göra det, eller att göra något annat, som i andras ögon kan tyckas litet. Det handlar om att man gör något som man är rädd för. Det som är mod för den ene behöver inte vara mod för en annan. Mod är alltid relaterat till om personen ifråga gör något den är rädd för. Och det kan också vara olika i olika skeden i livet. Det man har varit rädd för tidigare i livet har kanske krävt mod för att utföra, medan om man sedan kommit över den rädslan så är det inte längre modigt att utföra samma handling. Och mod kan vara storslagna gester och hjältedåd, som att rädda någon från en fara och då ta en egen risk. Att däremot vara vårdslös, hoppa från en balkong, är inte modigt. Det är bara dumt, även om man är höjdrädd.

Hannah här:

När jag var liten var jag definitivt inte höjdrädd, och jag klättrade mer än gärna på vad som fanns att klättra på. En gång i klass fyra satt jag och tre kompisar uppflugna på tunna grenar i toppen av en gran, på två våningars höjd. (Det berättade jag inte för mor förrän jag var vuxen :-)) Denna bedrift vill jag inte kalla mod, för vi var ju inte rädda. Jag tror nog mer det får räknas in i det vi kallar dumdristighet.

Sen “poof” blev jag höjdrädd. Då jag gick i klass sex hade jag äntligen växt mig tillräckligt lång, för att få åka den nya berg-och dal banan på Gröna Lund. Och trots att jag nu var höjdrädd, hade jag bestämt mig för att åka den en enda gång, bara för att känna att våga det. Och så gjorde jag det … och rädd var jag. Efteråt var jag stolt och nöjd, och än nöjdare med att aldrig behöva åka igen. Så mod behöver inte vara storslagna hjältedåd, utan det kan vara för att till exempel höja självkänslan. Nu för tiden blir jag höjdrädd bara av att stå på ett par skridskor, men det hör nog inte hit :-).

Annmari här: Jag däremot har varit höjdrädd hela livet. 🙂

När jag var elva år var jag tillsammans med mina föräldrar på semester i Tyskland. Vi bodde hos några tyska vänner. Jag minns tydligt med en mix av känslor, hur vi en dag var på utflykt med familjen till ett mindre nöjesfält. Den stora attraktionen där var en Rodelbahn, en mindre berg-och dalbana… Farbror Gustaf, en äldre man, hade väldigt goda avsikter… när det enda barnet i sällskapet (det vill säga jag) skulle roas. Det riktigt glittrade i ögonen på farbror Gustaf. Han var ivrig som ett barn, när han ville åka tillsammans med mig i denna bana. Det var bara det att barnet, det vill säga jag, inte ville låta sig roas på detta vis. Jag var nämligen jätterädd.

Jag kommer ihåg alla mina känslor i detta “drama”. Mina föräldrar såg farbror Gustafs önskan att åka tillsammans med mig, och de ville inte att han skulle besviken. Farbror Gustaf och hans familj hade ju varit så generösa mot oss… Jag var jätterädd, och samtidigt kände jag skuldkänslor inför farbror Gustaf, både mina egna och mina föräldrars och dessutom allas förväntningar på mig. Det var ett krig av känslor inom mig, och det slutade faktiskt med att jag sa “nej tack, jag vill inte åka”. Och farbror Gustaf “klarade” faktiskt av sin besvikelse mycket bättre än vad både jag och mina föräldrar hade trott. Så modet här kom att handla om, att säga nej och att våga stå upp för mig själv.

Här under följer utdrag ur Ä-post. (se om Hannahs förmåga)

“Mod är att stå för den man är. Att inte sträva efter att vara någon annan. Att lyssna på sig själv och leva enligt de drömmar och värderingar man bär på. Att stanna upp och leva, inte stressa mot ett mål. Modet att våga drömma och våga längta. Men i detta mod ligger att vara där man är, inte vänta att leva tills drömmarna slagit in, dvs. dröm stort och modig var, att gå efter en dröm, men på samma gång, leva nu och ej vänta tills drömmen blir sann.

Mod är, att sluta låtsas, att leva i den verkliga verkligheten, hur tuff och svår den än må vara. Mod är, att lita på sig själv och på sin omgivning. Mod är, att hitta vägen, som ingen annan gått, att våga lämna oförrätter i tid, att inte skapa liv genom att leva på andra.

Mod är, att bli den bästa du kan vara, den som du är. Inget hinder är för stort, för i mod ingår hopp. Och hoppet hjälper modet, att hoppa över eventuella hinder. Det är modigt att sträva framåt, men leva i nuet och inte stanna i oro och ältande av gamla oförrätter.

Att vara modig är att göra det du räds, att lita på det ordnar sig. Men med detta sagt, så är mod inte att vara våghalsig, vårdslös och oförsiktig, utan att gå den rätta vägen, hur svår den än må vara. Det du inte räds och gör, det behövs inte mod till. Modet tar över, då det finns något ni önska och vill ha, men ni räds. Att trotsa sina rädslor är modigt! Men att hoppa över ett stup är inte modigt, utan fullkomligt vårdslöst.

Mod och kärlek gå hand i hand. Kärleken är modig och modet är kärlek. Bli modig här och nu.”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-09-08 10:00

Nattistanten

Nattistanten

Annmari här.

Som vi berättat tidigare så har Hannah och jag följt ett antal personer i livets slutskede. Och de har ofta fått sin egen Ä-post genom Hannah (se Hannahs förmåga). Något som varit till stor tröst och hjälp på vägen. Här är Ä-posten alltid lugnande och inte längre någon terapi.

Mitt i det svåra hittar man också ofta glädje och humor. En del situationer blir rent av komiska. Jag vill i det sammanhanget berätta om några grannar, som jag här kallar för Hans och Greta. Hans var nästan 90 år och sjuk i cancer. Greta var lite yngre och vid tidpunkten ganska frisk. Jag var ofta med Hans på läkarbesök och både Hannah och jag träffade ofta de båda i deras hem. Vi hade många intressanta samtal, då Hans var mycket andligt intresserad. Det sista halvåret i Hans liv skrev Hannah ofta Ä-post till de båda och speciellt till Hans.

Hans var ofta orolig när natten var på väg, och vi utvecklade då en lite ovanlig rutin. När det var läggdags så ringde Hans… “Var är nattistanten?” “Jag kommer strax!” svarar jag och vips ilade jag iväg till Hans och Greta. Medförande dagens Ä-post.

Lite lustigt blev det en kväll då vi hade släktbesök hemma. När Hans hade ringt, så sa jag i förbifarten, att jag skulle in och natta grannarna. Min kusin Eva hann inte riktigt med i svängarna och undrade efter en liten stund vart jag tagit vägen… “Hon gick ju till grannarna”, sa Hannah. Evas ögon blev stora som tefat…”Var det på riktigt?”. 🙂

I alla fall sprang jag iväg till grannhuset och smög där upp till ovanvåningen, där Hans och Greta låg i sina sängar och väntade på mig. Jag ställde mig vid fotändan och läste där upp senaste posten. Innehållet var då enbart lugnande, och både Hans och Greta kom till ro, innan det var dags för John Blund att avlösa mig.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-09-04 00:00

DO-GOOD-DOCKOR

Jannica
Jannica
Jannica i dockform
Jannica i dockform
 

Jag, Hannah roar mig inte bara med att rita personer och illustrera situationer… utan jag har även en annan uttrycksform, som jag vill berätta om nu.

Jag syr små dockor av människor. Och nu tänker ni kanske… “hjälp, voodoo- dockor” eller…? Men det är exakt det motsatta. Jag kallar dem “Goodo – dockor” eller” DO-GOOD-DOCKOR”, för poängen är just det, att de ska göra gott. Medan jag syr så “besjälar” jag dockorna med förebildernas “personligheter” (inget blod och inga hårstrån här inte, förutom kanske mitt eget om jag råkar sticka mig på nålen).

Tanken är sedan den, att om man tar väl hand om sin lilla docka, så mår man bra själv också.

Det hela började som ett skämt för kanske fem år sen. Sotiris, min underbara grekiska tandläkare, vän och extra-pappa sa “jag är så trött och har ofta huvudvärk. Skulle ni (jag och mor) kunna skicka mig goda tankar och helande energi?” Här väcktes idén i mig. “Jag skall sy dig en docka, som är du, och som jag ska pyssla om hemma, och du kommer då må toppen.”

Så Sotiris blev den första dockan jag sydde… Jag kan säga; “ja det fungerade”. Han mådde toppen i knoppen och kroppen. Men dockans utseende liknade dock mest ett skämt. 🙂 För såklart har syendet utvecklats genom åren. Sotiris såg ut som en förvuxen baby i dockform, vilket blev extra kul, då han är så stilig.

Så från början sydde jag dockor och behöll dem själv och pysslade om dem. Jag skojade om att jag skulle öppna ett “dock-boende”, “Hannahs hem”, där folk skulle kunna hyra in sina dockor, och så skulle jag ge dem vad de behövde.

Det kunde till exempel innebära, att om någon hade svårt att sova, så skulle jag lägga dennes docka ned om natten och bädda om den. Men vara noga med att väcka den på morgonkvisten och ställa den upp inför dagen. Såsom man bör göra i verkligheten med den som har sömnproblem. Eller ett barn som inte var så pigg på att gå till skolan. Där fick det bli en skolbänk och en läsebok som blev accessoarer. Och om någon tillfälligt hade ont i halsen, så fick dockan ha en liten halsduk på sig.

Möjligheterna är oändliga och “Hannahs hem” blev snart fullt. Så nu har jag istället börjat överlämna dockorna till dem de föreställer. Och många har nu sagt; “jag skulle vilja köpa en, och jag har vänner som också skulle vilja det.” Så nu har jag äntligen tänkt göra om “Hannahs hem” till en liten “dockfabrik”, och den som önskar kan beställa en liten “mini me” eller av sitt barn, barnbarn, partner eller vän.  Och sedan ta väl hand om sig själva eller sina nära.

Nu drar jag mig till minnes en gång när en docka kom till väl användning. En vän var på semester på andra sidan jorden. Han hade fått blodförgiftning i ena benet, hamnat på sjukhus och läkarna var oroliga att de skulle behövas amputation. Vännen ringde och bad oss skicka goda tankar. Så jag satt och höll min hand om dockans ben. Nästa morgon ringde han och sa, “läkarna fattar ingenting, men de säger att benet börjat läka”.

Dock 🙂 kan vi aldrig veta riktigt hur det gick till, men dockan kanske blev sin egen do(c)ktor.”

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-09-01 00:00