Archive | oktober 2016

Det vi försöker gömma om oss själva, är ofta helt synligt ofta för andra

det-ingen-ser-eller

Vi har nog alla sidor och känslor, som vi inte vill visa upp för vår omgivning i stort eller ofta inte ens för våra nära. Vi visar dock alltid några känslor, det går inte att undvika, och om vi försöker gömma vissa känslor så blir det genast “fritt fram” för andra att synas.

Vi har sidor och känslor, som vi är medvetna om men vill dölja: T.ex. kanske vi sitter i en grupp med andra personer och diskuterar något, kanske en bok, en film eller kanske en nyhetshändelse. Vi är medvetna om att vi har brist på kunskap i ämnet ifråga, men det är något vi inte vill att de andra ska märka. Så vi försöker “spela” att vi hänger med, kanske med hummanden, nickanden eller genom skakande på huvudet.

I politiska diskussioner kanske vi säger emot, för att verka mer insatta och ändå inte röja vad vi egentligen tycker, eller så “håller vi med” för att smälta in i sällskapets åsikt. Kanske vi sedan i ett annat sällskap med andra åsikter, istället ger uttryck för ett helt annat politiskt synsätt.

Sen finns det sidor som vi är mer omedvetna om, och därför förnekar mer eller mindre medvetet. Exempelvis säger en person: “Jag är inte nervös” trots att nervositeten ligger som en dimma över personen. Eller: “Jag är inte arg”, samtidigt som det riktigt osar ilska runt om personen. Eller “Jag är inte rädd”, fast man nästan kan se hur personen darrar av rädsla.

När någon gömmer sina “äkta” känslor, antingen personen är medveten om dem eller inte, kan det vara frustrerande för oss runtomkring, då det blir förvirrande, eftersom det krockar med det vi förnimmer hos den andra.

Vi har också när vi tidigare skrivit om känslor, pratat om hur vi alla har närmare till vissa känslor, rädsla kan visa sig som ilska, ilska kan visa sig som anpassning och frustration kan se ut som ilska.

Obs! Föredraget på lördag 29 oktober är inställt. Vi återkommer snart med ett nytt datum.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Alla bär ni på känslor, beteenden och tankar ni inte visar för andra. Eller är det vad ni tror? Kan det vara så att det ni försöker dölja är fullt synligt för andra? Kan kanske även det ni försöker dölja även för er själva ändock vara synligt för andra? Dock har ni och endast ni tolkningsrätten för hur ni känner er, vad ni tänker etc.

Men det må ändock inte vara det som andra ser. Låt säga att ni är mycket blyg. Ni kan då ibland uppfattas som dryg och ointresserad av er omgivning. Så i hopp om att dölja blygseln, kan ni istället uppfattas som något annat? Men är det verkligen bättre? Om ni däremot inte försöker dölja er blygsel, och den lyser igenom, blir det en större chans att ni ej uppfattas som dryg, utan det ni faktiskt är; blyg.

Så att välja att vilja dölja en känsla inom er, kan leda till stora missförstånd, feltolkningar, eftersom det inte går att helt dölja sina känslor. Så när ni döljer något, så lyckas ni kanske dölja det, men något annat kanske då istället uppfattas, och detta något behöver inte nödvändigtvis vara en mer accepterad känsla, beteende eller tanke.

Tänk er ett barn som är förtjust i någon kamrat. Barnets beteende är då ofta, att “bråka” med den tycker om. För en vuxen som står bredvid är det oftast uppenbart vad som här försiggår. Dock kan föremålet för kärleken, det andra barnet, istället kanske faktiskt tro att det handlar om motsatsen till kärlek, och det är därför den andra “bråkar”. Detta beteende kan fortsätta genom livet, om än kanske mer subtilt.

Så frågan är inte om ni kan dölja era känslor eller vem ni är? Utan vem är det som andra ser? Ni visar upp en del av er, och ni försöker dölja en annan? Ibland blir det då att det ni döljer, är det som märks allra mest. Och ibland kanske ni då fokuserar så mycket på vad ni vill dölja, att ni inte visar något alls. Detta blir ett hinder i kommunikationen med andra som vill lära känna er mer.

Det finns vedertagna analyser av kroppsspråk, och hur ni talar, som visar vad ni känner. Detta är förstås aldrig helt och hållet tillförlitligt. Ni kan nog själva känna igen hur ni gör om ni t.ex. far med en osanning. Även då ni vet hur ni förändrar kroppsläge, röstläge etc. är det inte säkert, att andra i er omgivning lärt sig tyda er så väl.

Även kroppsspråk kan vara missledande t.ex. en person som varit väldigt blyg och försynt och kanske därav “krupit ihop” vilket satt sig i hållningen. Även om denna person sedan kommer över sin blygsel, så kan hållningen fortfarande vara böjd.

När ni använder stor energi på att försöka dölja något, så blir det att ni uppfylls av just det ni vill dölja. Det blir då det enda ni ser, och ni tror då följaktligen, att det är vad alla andra ser också ser när de tittar på er.

Så ibland tror ni att det ni skäms för eller inte vill visa är det ni visar, för ni är så uppfyllda av att dölja det. Men ibland kan det vara så, att det ni framför allt vill stoppa åt sidan och inte vill visa, är det som står där mitt i rummet som en elefant. Ändock spenderar de flesta stora delar av livet med, att försöka dölja sina “dåliga” sidor, “dumma” tankar osv.

För att vara i balans behöver ni hitta er själva, era olika delar, och välja när ni döljer vissa och när ni inte gör det. När ni är medvetna om era känslor, först då kan ni “styra” dem till att döljas eller synas. Så våga känna efter, stäng inte in det ni vill dölja så långt in i er så att det blir till er kärna. För då tar det över. Låt livet vara en “kurragömma-lek”, gömma, leta osv.. “

Nästa vecka är ni välkomna tillbaka!
Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-10-25 00:00

Saknaden som känsla är alltid sann, men den behöver däremot inte vara “faktasann”.

saknadI vårt förra inlägg skrev vi om “Längtan” och vi fortsätter här med “Saknad”, känslor som flätas samman med varandra. “Saknaden” bara är, och den är mer här i nuet, medan “Längtan” sträcker sig bort, in i framtiden och tillbaka till det förflutna. Längtan går att beskriva mer poetiskt.

“Saknad” kan innebära så mycket. Man kan till och med sakna något man aldrig haft. Adopterade kan t.ex. känna en ospecificerad, odefinierad saknad av sin biologiska familj, även om de har en underbar och kärleksfull adoptivfamilj. De uttrycker ofta det som, att det är som om en pusselbit saknas. Och att de som sökt upp och funnit sin ursprungsfamilj ofta känner sig mer hela efteråt.

I dessa fall saknar man några som existerar. Men så finns det en annan form av saknad där man saknar någon som faktiskt inte existerar. Så kan det vara för ensambarn, som kan sakna att ha syskon. Jag (Annmari) är ett ensambarn, men jag har själv aldrig saknat syskon när jag var liten. Det var först i samband med mina föräldrars sjukdom och död, som jag kände en saknad av, att inte ha någon som var i samma situation som jag, och som förhoppningsvis skulle dela mina känslor.

En vän till oss har berättat om ett tvillingpar, som kom till sina föräldrar och bad om att få ett syskon. “För vi har ju inget syskon”. 🙂

Man kan också sakna något i form av “avsaknad”. Det kan gälla avsaknad av utbildning, kompetens m.m. Det kan också gälla avsaknad av en kroppsdel. Denna typ av saknad = avsaknad kan vara helt utan känsla och enbart ett faktum. Men det kan också vara att man har en känslomässig saknad av att sakna en arm, ett ben eller ett öga eller en utbildning etc.

I saknaden efter en partner vi förlorat, antingen till döden eller att vi mist kärleken till någon annan, kan vi ofta överromantisera och plötsligt har allt med personen blivit till ideal. Alla” fel och brister” är borta, och detta kan därmed bli till ett hinder för att se nya möjligheter i nuet.

Vi kan sakna någon att vara förtrolig med, även om vi har andra människor omkring sig. Vi kan sakna någon som förstår oss på djupet, vilket kan vara ett faktum, en känsla eller både och.

Saknaden som känsla är alltid sann, men den behöver däremot inte vara “faktasann”.

Här innan Ä-posten vill vi igen passa på och påminna om, att vi nu på lördag 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha ett föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Om längtan är en längtan till något, så är saknad en saknad, en avsaknad av något. Längtan driver er mot ett mål, medan saknaden inte har samma drivkraft. Saknad är en känsla, som är stark, och den lever i nuet.

Kan ni sakna något ni aldrig haft? Svaret är ja, ty längtan efter det ni aldrig haft, drömmen av det ni aldrig haft, föreställningen om hur det skulle vara att ha det, är just saknad.

Att sakna något/någon ni haft och mist är likaså en stark känsla, som kan få er att längta tillbaka till det förflutna där det/den ni saknar fanns i era liv. Om ni sedan drömmer om att få det igen, så går saknaden in i längtan och drömmen.

Så saknaden länkas samman med många andra känslor och upplevelser. Det är svårt att separera den från längtan och drömmar. När ni saknar någon ni älskar kan saknaden vara den mest centrala känslan, eller så är saknaden en del av det, och era minnen av en människa ni mist, och er önskan att åter få en chans att skapa nya minnen tillsammans med, starkare.

Så saknaden i sig saknar inte vänner, som förstår den. Dessa vänner är då bland annat längtan, önskan, drömmar, minnen av svunna tider. Och ändock när ni saknar någon, så känner ni er allt som oftast otroligt ensam. Ni kanske inte kan artikulera er saknad i ord, och då förblir den inom er och delas ej av era vänner. Så saknaden är med sina vänner, medan ni avskiljer er från era vänner, som inte är dem ni saknar.

Att sakna är att leva, att ha levt, och känslan är en viktig del av livet. Ty utan saknad skulle ni ej vara mänskliga. För oavsett hur bra ni har det, så är det ändock något eller någon ni inte har. Balansen är att hitta en nöjdhet, en acceptans av ert liv, men ändock tillåta er att sakna något/någon. Det är inte att vara missnöjd och otacksam, utan det är att se, att trots det goda i ert liv, så har ni inte allt.

Så saknaden i att önska er något är längtansfull. Saknaden att inte ha något är mer i nuet.”

Nästa vecka är vi tillbaka igen. Välkomna då och välkomna på föredraget på lördag!
Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2016-10-18 00:00

Är det konstigt att man längtar bort nån gång…?

langtanDet finns många sångtexter som handlar om “Längtan”, Lena Andersson sjöng på 70-talet “Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, och Cajsa-Stina Åkerström sjunger den vackra “Av längtan till dig”, listan kan bli lång. Längtan har en central betydelse för oss. Som vi kan läsa i Ä-posten här nedan så “knuffar” den oss framåt i livet. Den hjälper oss hitta vad vi vill, och ger oss en väg och möjlighet att nå dit. Och den stimulerar vår fantasi.

I Ä-posten kan vi också läsa om hur viktigt det är, att inte låsa oss fast vid att det vi längtar till “måste” bli av, för det kan då leda till att vi tappar tron på en lycklig framtid, om det vi längtar efter sedan aldrig blir till verklighet. Ibland kan ju vår längtan faktiskt vara helt orealistisk att förverkliga, och är vi då inte öppna i sinnet kanske vi missar något viktigt, kanske vi till och med missar att vi faktiskt redan har det vi längtat till. Det kanske bara ser lite annorlunda ut.

Jag (Annmari) drar mig till minnes hur min fröken i sjätte klass skrev i min poesibok om hur hon såg mig ibland i längtan och drömmar fly ut genom fönstret… Var det sant? Jo det var det nog.

Här innan Ä-posten vill vi passa på och påminna om, att vi lördagen 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha ett föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post:( se Hannahs förmåga)

“Ordet “längtan” kan appliceras på många olika slag av längtan.

Längta bort. Längta hem.

Längta efter någon. Längta efter något.

Längta till något ni inte har. Längta till något ni har, men inte har just nu.

Längta till något ni haft och mist.

Längtan är en känsla, som kan ge lycka och hopp. Men längtan är också en känsla, som kan orsaka en sorg över vad ni inte har, och en rädsla att aldrig få det ni längtar efter. Dock är att längta efter något en oerhört viktig del av livet. Ty utan längtan skulle ni ej blicka framåt på samma vis.

När någon är så deprimerad att till och med längtan göms undan och glöms bort, då blir det svårt att se en ljusare framtid. Även när ni är tillfreds med ert liv har längtan en plats i er. För att längta efter något/någon ger er drömmar och förhoppningar, som kan bli sanna. Och ni når då ännu ett steg närmare en ännu lyckligare tillvaro.

Så varför kan då längtan göra så ont? Jo, när ni längtar efter något ni tror er ej kunna vara utan, så låser ni fast ert hopp, er framtid med att denna längtan skall bli till verklighet. Ni lägger således över kontrollen av era i liv i händerna på något/någon utanför er själva. Ni kan bli så fixerade vid att “om den personen aldrig älskar mig, så är mitt liv slut”, eller om ni inte får det eller det jobbet så är allt “kört”.

Så längtan kan bli en boja, där ni är fast fixerade vid, att just denna önskan/dröm/längtan kommer vara avgörande för er framtid. Så länge ni går med den bojan kring er fot, så blir det trögt och tungt att slita sig loss från den önskan/drömmen/längtan, för den hindrar er då från att lösgöra er och hitta nya saker att längta efter. Kan ni se det?

Men om längtan får er att kunna öppna er, ej låsa fast er vid en enda person, händelse etc., då är den en av livets goda krafter. En väg att hitta vad ni vill, att vara i kontakt med era innersta känslor och att längta efter något blir då en morot och en väg att nå era mål.

Att längta efter kärlek är en mänsklig faktor, men längtan kan göra att ni även här låser er för hur denna kärlek skulle se ut, och ser den då inte ut som i er dröm, så kanske ni missar den. Och om det är själva längtan efter kärlek, som ni får ett “kärleksrus” av, så kommer ni att välja bort den kärlek ni har och får, för att få fortsätta längta.

Vissa kan vara “kära i kärleken”, likadant kan känslan av att längta efter någon/något vara det ni egentligen vill hålla kvar. Mer än att få det ni längtar efter.

Längtan efter att få något speciellt stort eller litet, kan få er att jobba hårt för att kunna ha råd med det. Det kan få er att växa och hitta en väg, att få det ni vill ha. Det kan vara, att när ni väl får det ni önskar är ni så glada och tacksamma, att ni vågar stanna upp och njuta innan ni längtar efter nästa sak. Men det kan också få er att direkt längta efter nästa sak.

Att längta efter något är aldrig fråga om klasskillnader. Längtan i sitt innersta väsen är lika för alla. Dock kan förnuftets rationella sida spela in, och om ni är otroligt fattig, så kanske ni försöker styra er längtan till att vara någorlunda realistisk. Medan någon annan som har stora resurser, pengar, utbildning kanske längtar efter något större. Längtan är ändock likadan. Dock kan ni vara olika nöjda när det ni längtat efter väl är ert.

Längtan är viktig och att ha drömmar är viktigt, ty utan längtan och drömmar blir livet ganska trist. Det är dock en vågskål, en balans att hitta en väg att vara tillfreds med hur livet är nu och att ändå längta till något mer, längta efter att nå era mål, att hitta er kärlek. Att vara den ni vill vara.

Längtan i sig är en hoppfull känsla, men den kan tyngas ned av förväntningar, rädslor och när den låses fast vid en enda sak, person eller jobb kan det istället bli till ett hinder.
“Längtans tider” heter det, och det kan betyda att tiden ni spenderar med att längta är minst lika viktig, som att nå dit hän. Det finns alltid tid för längtan. Till skillnad från att gå i “väntans tider”, som till slut når dithän där det ej längre är en väntan utan ett nu. Så att längta är betydelsefullt och ökar era chanser till lycka.

När ni vänder längtan till en drivkraft, en morot och en dröm, är den endast positiv. Längtan behöver vara fri, längta inte efter endast en enda sak utan försök vara öppna. Tillåt er små, små “längtanar” och stora visioner. Längta efter det lilla och det stora, och fortsätt sedan att njuta av det ni längtat till, när det är i er hand. Så hittar ni balansen mellan nuets verklighet och längtans drömmar.”

Nästa vecka är ni välkomna tillbaka igen. Då tänker vi skriva om ämnet “Saknad”.

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2016-10-11 00:00

Trots för trotsandets skull…?

trots

Ordet “trots” har flera olika innebörder. Det kan handla om att “trotsa alla hinder”, att “trotsa faror”… men det är inte trots i den bemärkelsen, som vi vill fokusera på här nedan. Vi tar istället upp det trots, som barn i trotsåldern visar upp och som är helt nödvändigt då, men som sedan ibland kan följa med upp i vuxen ålder. Det trotset som står för att trotsa något för trotset skull, inte i betydelsen att “stå upp för sig”, vara tuff o.s.v.

Det skrivs inte så mycket om trots i vuxen ålder, som vi har valt att kalla för “vuxentrots”. Vi har funderat på olika exempel och varianter av detta trots, och här följer några.

Ett sådant trots kan vara, att någon inte vill följa lagar och förordningar (inte för att vara kriminell), utan för att det är några andra som har bestämt regler. Detta kan då leda till att göra uppror mot något, som egentligen inte betyder något för oss. Något som i själva verket kanske till och med är tvärtemot vad vi vill. På samma vis som ett barn kan trotsa sin förälder, trots att det inte egentligen vill ha just det som det bråkar om. Om detta kan vi läsa mer i Ä-posten längre ned.

När en vuxen person allt som oftast säger emot andra människor oavsett…, kan det egentligen handla om ett fortsatt trots mot en förälder och vad som hänt i barndomen. Ett beteende som stannat kvar genom livet. Något man oftast inte är medveten om.

En annan typ av vuxentrots är, att inte vilja ändra åsikt, inte vilja visa att man tycker någon annan har rätt, eller inte vilja göra något som en annan person ber om eller föreslår. Att då fortsätta hålla sin linje för att sedan om ett tag själv “komma på”, att “det vore ju toppen att göra så här”, det vill säga det som den andra personen föreslagit.

Det finns ytterligare en variant av trots, och det är att trotsa normer och vad vi kallar “god uppfostran”, och det som är “socialt korrekt”. Man kanske vill “bestämma själv” och tänker: “jag tänker inte heja på någon för att det är så som man bör göra, så därför gör jag inte det”. Man vill kanske inte ta seden dit man kommer, för “jag har rätt att vara mig själv”.

Envishet kan bli till trots och trots till envishet. Men så vidare vist är det inte, att faktiskt grunda det vi gör och säger, på att göra tvärtemot normerna, och kanske då också göra tvärtemot vad vi egentligen vill. Där styr normen än mer än om vi följer den när vi vill och inte när vi inte vill. Så bokstavligt talat trotsar vi då oss själva.

Här innan Ä-posten vill vi passa på och påminna om, att vi lördagen 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha ett föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“Trots är ett vitt begrepp, som innefattar många nyanser och lager. Att trotsa ingår i barnets utveckling, men det som hindrar en vidare utveckling är om trotset stagnerar och ej förändras genom livet, då ni utvecklar nya kunskaper och erfarenheter.

Barn i trotsåldern heter det. Det kan dock användas som en generell term, att förringa barnets önskningar och det de vill förmedla. Att avfärda barnets ord och handlande, som trots, stänger en dörr till kommunikation.

Men med det sagt bör inte allt trots behandlas lika. Ibland har barnet ett klassiskt “trots”, det vill säga de spelar ut hela sitt känsloregister och sätter sig på tvären. Det trotset leder till en kamp, där ni inte bör ge efter för barnets trots. Ibland inser även barnet, att de ej längre vill trotsa, men de vill ej heller förlora striden, så de fortsätter ändå trotsa. Och kanske de då egentligen gör tvärtemot vad de önskar. Så genom att trotsa er, trotsar de egentligen sig själva.

Det som gäller är att veta skillnaden på att sluta trotsa för att ni ej “vinner”, och när ni slutar trotsa för att ni vet att ni “vinner” av det.

Så är det då bara barn i trotsåldern som trotsar? Svaret är ett rungande “nej”. Vuxna människor kan ha lika mycket trots i sig. Skillnaden är att det uttrycks annorlunda. Vuxna har mer att säga till om än ett barn, så en vuxen persons “trots” kan påverka fler människor i större skala.

“Trots” som handlar om att stärka sin position, och trotsa en annan för att inte ge vika, kan vara fruktbart eller ej. Återigen handlar det om vad målet är. Är det att vara “motvalls” oavsett vad “motståndaren” säger, så kan vi nog säkert säga att ni aldrig kommer gå vinnande ur den bataljen. Om ni däremot “trotsar” en annan människas åsikter och handlingar, för att ni inte håller med, är det rätt väg. Men kanske är det då ej rätt att benämna det som “trots”, utan då handlar det mer om att stå för sin åsikt.

För här är det en milsvid skillnad. Att trotsa för trotsandets skull leder till, att ni och era val styrs helt av andra, att ni “måste” göra tvärtemot dem. Inte att ni väljer vad ni tycker är bäst. Kan ni se det?

Så är då trots aldrig bra? Svaret är “jo, det är det”. Som vi sa i början av texten, är det goda i trotset när barn lär sig att testa sina gränser, att se hur det är att hålla fast vid något så benhårt, att de inte märker när de går emot sin egen önskan. Och att sedan inte stagnera i det, utan lära sig att trots kan hindra det de önskar, och att lära sig skillnaden mellan “trots” och stark åsikt.

Så om trotset från barnaåren lärde er det, så skulle ni inte som vuxna behöva trotsa. Men trots det, så är det lika vanligt att vuxna trotsar och stampar ned foten i marken likt en 6-åring. När trotset sätter in, blir ni alla barn.

Trots och logik är inte förenat i samma stund. För så fort ni tänker logiskt och analyserar er situation, så tvingas trotset åt sidan. Sedan kan ni via denna logiska överläggning med er själva ändå välja att fortsätta trotsa, och då försvinner logiken i samma stund. För trots är att trotsa det som sägs och görs, utan att man egentligen tycker tvärtemot.

Att tycka tvärtemot eller annorlunda är sprunget ur en åsikt som är er, ej baserad på att ni under inga omständigheter skall hålla med någon annan. Kan ni se det? Så att trotsa trotset kan vara en god idé, för att trots trotset välja vad ni vill och tror på.”

Nästa vecka är vi tillbaka med ett nytt ämne. Varm välkomna! Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-10-04 00:00