Archive | november 2015

Glädje, ett av livets glädjeämnen

Gladje av alla de slagDet kan vara svårt att beskriva känslan/ordet glädje med ett annat ord, för glädje innefattar så mycket. Så glädjen är obeskrivlig. Men glädje finns av många olika slag.

Den härligaste känslan av dem alla är väl när glädjen spritter i hela kroppen, och känslan av livsglädje ökar och skrattet flödar och “smittar” sin omgivning. Det finns väl få tillfällen som är så härligt befriande, som ett riktigt fnitteranfall, där man inte kan sluta skratta utan fortsätter så att tårarna rinner.

Att glädjas åt någon kan vara en glädje utan skratt, mer som en kärleksfull känsla, som också sprider sig i hela kroppen, men på ett annat sätt en ovanstående.

Att däremot skratta åt någon, istället för att skratta med den, är något helt annat och inte snällt. Att göra sig rolig på någon annans bekostnad och där den personen såras är ingen positiv glädje. Ordspråket “Skadeglädjen är den enda sanna glädjen” är absolut inget vi ställer oss bakom. Nej, skadeglädje är inget att sträva efter, även om det kan finnas tillfällen då en person gjort något otrevligt, och som fått en konsekvens av det, då vi kan “unna” oss lite skadeglädje.

Men skrattet och glädjen, som vi alla strävar efter, den är inkluderande och inte exkluderande. Det finns många ordspråk och citat om “glädje”. Vi har valt ut några… Några ställer vi oss bakom, andra inte. 🙂

“Glädje är inte något som ramlar över oss, utan resultatet av ett medvetet sätt att leva.”

“Skrattar bäst som skrattar sist.”

“Den högsta glädjen ligger så nära smärtan, att den som smärtan har sina tårar.”

“Du undviker avund om du förstår att hålla din glädje inom dig.”

“Jag skyndar mig att skratta åt allt, för att hinna före gråten.”

“Glädje är själens hälsa.”

“De flesta har mycket att glädja sig åt om de bara hade tid.”

“Man ska inte vara ledsen för ett fiasko, för det gläder en massa människor.” (Liv Ullman).

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Glädje är en känsla som värmer er och som ger er hopp och livslust. Glädje liksom alla känslor bär ni inom er, även då den inte är i främsta rummet och den starkaste känslan just i nuet.

Det talas mycket om att välja glädje, och det är gott och väl, men detta tankesätt kan bli som en börda. Att när ni inte lyckas välja glädje, så känner ni er misslyckade och ni blir då än mindre glada. Ni kan då bli rädda att era nära och kära inte vill vara med er, och det ger då i sin tur en rädsla, att andra skall uppfatta det, som om ni inte försöker tillräckligt att vara glada. “För bara bestäm dig att vara glad, så blir du det…” För det är en omöjlighet att bara göra.

Men det som ni kan göra är att se, tänka och känna efter: “Vad är det i mitt liv som gör att jag inte så ofta känner glädje? Vad kan jag göra åt det?” Och sedan ta små steg åt det hållet. Då kommer ni till slut fram till glädjen, den som redan finns inom er, men som bara kan blomstra när den vattnas lagom mycket. Det vill säga likt en planta kan den torka ut eller övervattnas, och med det menar vi, att leta efter glädjeämnen i livet är att vattna den lagom. Att “tvinga” sig glad är att övervattna den, och det är än värre än att inte vattna den alls.

Glädje i sin natur är ett öppet hjärta, som sprudlar av livslust. Det är en av de mest positiva känslorna att känna. Glädje är eftersträvansvärt, för den är livsnödvändig. Därför pratas det så mycket om just livsglädje. Men det finns många fler varianter av glädje.

Ni kan glädjas åt smått och stort. Ni kan glädjas åt er själva och andra.

Att vara glada när ni gjort något bra är då att bli både glad och stolt.

Att ni kan glädja er när ni njuter av något ni tycker om, eller när ni njuter av sällskapet med någon ni tycker om.

Att glädjas åt att ni har det ni har, att ni är den ni är, är en form av kärlek.

Ni kan glädjas åt varandra, när ni får höra om någon som lyckats med något, eller med någon som överlevt en svår sjukdom, eller vad som helst. Då växer glädjen till en allmänmänsklig kärlek, och det gamla ordspråket “delad glädje är dubbel glädje” får här sin rättmätiga mening.

Men att även kunna glädjas i sin egen vrå för sig själv och för andra, är en lika viktig del. Att ni unnar er en glädje, som bara är er, även om den är glädje över någon annans lyckande. Kan ni se att det är en viktig del och en skillnad? För gläds ni bara när ni får visa det för varandra, så kanske ni inuti er ej känner samma tillfredsställelse vid de tillfällen, då ni inte har någon att dela glädjestunden med. Detta gör er då beroende av varandras glädje, och då kan ni inte glädjas ensamma. Men att hitta glädjen i er, leder till att den alltid är där i nöd och lust. Även i sorg, så bor glädjen inom er.

Så vad gläds ni åt? Vad är glädje som spritter i kroppen? Vad är glädje såsom i “ha ha-humorn”? Vad är glädje inom er? Vad är glädje omkring er och er emellan? Vad gör er glada?

Känn efter så kan ni välja att öka de sakerna, och då väljer ni glädjen aktivt, men ej som ett “att nu måste jag vara glad, jag har så mycket att vara tacksam för etc…” Utan en vald glädje, för ni väljer att göra det som gläder er och er omgivning. Det går att välja.”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-11-27 00:00

Rädda rädslan

Radsla eller inteRädslan har likt många andra känslor många ansikten. Vi kan vara rädda för naturkatastrofer, terrorism och våld runt om oss och i världen.

Vi kan vara rädda för personer i vår närhet och omkrets.

Vi kan vara rädda för saker som inte är rationella, men då halkar vi ofta in på fobier eller en slags “paranoid” rädsla, som inte har så mycket verkliga hot och faror att göra, utan mer om vad vi upplevt och om hur vi är som personer.

Ä-post- citat:

“Att följa sin rädsla är inte vägen att gå, för rädslan går alltid åt det hållit ni räds att den skall gå, och då går ni ju mot det ni är rädda för. Kan ni se det?”

Men om vi ser på våra rädslor med en viss distans, så kan vi se när rädslan skyddar oss från att vara oförsiktiga, och när rädslan hindrar våra liv. För rädslan i sig räddar oss inte från fara. Sitter vi på ett flygplan som störtar, så är det inte rädslan i sig som är orsak till att vi kraschar eller inte kraschar. Att vara rädd att dö i en jordbävning skyddar oss inte från jordskalv, men det gör inte heller att jordskalv dras till oss som en magnet.

Så det bästa är att se på vad vi räds, och sedan se vad sannolikheten att det kommer hända är, och därefter se vad vi kan göra för att skydda oss. Då har rädslan pekat oss i en riktning till lösning, ej till ökad rädsla. Så om vi bor i ett område med ökad risk för jordbävning vidtag då alla försiktighetsåtgärder, stärk huset etc. eller gör valet att flytta till ett mindre jordbävningsbenäget område.

Rädsla för krig och våld i världen är inte lätt att värja sig från. Nyheterna pumpar hela tiden ut läget i världen. I nuläget handlar alla nyhetssändningar om de fasansfulla terrordåden i Paris, och om hur skräcken sprider sig i världen. Vi som sitter framför Tv:n blir oftast skrämda, och vi lider med de som drabbas, samtidigt som vi räds för vår egen och våra näras skull.

Att leva i trygghet är nog en önskan som vi alla bär på. Sen har vi olika vis, som vi tror leder oss dit. Själva tror vi, att det aldrig går att kriga för fred. Det är helt enkelt en omöjlig ekvation. Men att undvika krig är ändå inte lätt när världen är i kaotisk oro. Det vi kan göra är att vara där vi är, vara vaksamma och försiktiga, men inte paniskt rädda, utan leva våra liv i fred och frid och hoppas att andra följer efter.

Att ha en våldsam person i vår närhet leder till en annan typ av skräck, en personlig skräck och denna bryter ofta ned oss till en skugga av vårt forna jag. Vi anpassar oss kanske för att “göra rätt”, för att inte bli straffade, kanske slagna… Den rädslan smyger sig på oss, vilket gör att den ofta är så långt gången när vi upptäcker den, att vi då är för rädda för att bryta oss loss från den våldsamme. Här är rädslan reell och nära inpå, vilket också ger en större möjlighet att påverka situationen, personen, och ta ansvar för att välja livet.

Skräcken till följd av gamla händelser är inbyggd i kroppen, och den behöver hanteras på ett fysiskt och ett psykiskt plan samtidigt, att ta en bit i taget och hitta en lösning, som leder bort från rädslan. Att veta att det skräcken handlar om är dåtid, inte nödvändigtvis nutid eller framtid. Att leva med denna rädsla, kan innebära stora problem i vår vardag. Här är det oftast värt, att ta en närmare titt på rädslan, och se hur vi kan leva med våra minnen, men utan att gå under.

Den irrationella rädslan i fobier och t.ex. panikångest hanteras bäst genom att se sannolikheter, och att ta en extra titt på varifrån rädslan kommer och vad den vill säga. Detta är ibland värt att jobba med och ibland inte. Det beror på hur mycket vår rädsla påverkar vår vardag.  Exempelvis om du är rädd för att åka ut i rymden, så kanske den rädslan inte är så mycket värt att träna bort. Däremot rädslan för att flyga eller åka bil är ett hinder, som är väl värt att titta närmare på. Återigen balans och en dans med hjärta och hjärna.

Utdrag ur Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Kära “Tilliten” och rädda “Rädslan”. Om rädslan fick ett namn, så skulle den kallas “följa John”, för den följer er rädsla och ger er en missvisande tro att den är er. Ni räds och då ni räds det, så väljer ni antingen att undvika det ni är rädda för eller att utmana det. Men i bägge dessa fall, så är det ändock rädslan som styr era val. Kan ni se det?

Så för att förstå att rädslan inte är er, och att nå en punkt där den ej styr er, så behövs medvetna val och en tanke som leder känslan och upplevelsen av rädsla. Att välja att lyssna till er kära “Tillit” och inte till rädda “Rädslan”, för “Rädslan” kommer alltid att vara rädder.

Så vem är då ni om ni släpper rädslan? Det är inte många som mer än kortare stunder riktigt har kunnat känna sig själv helt utan rädsla. Men det är värt att försöka. Ty en rädsla kan vara befogad eller obefogad, men den är på något vis alltid logisk i sin ologiskhet. Så kan den då vara farlig? Eller ligger faran i att inte vara rädd? Om ni räds, så uppmanar ni kroppen att vara beredd, men ingen orkar vara beredd på fara dygnet runt. Så det ni räds kanske ni sedan inte har ork kvar att undvika.

Vad är då faran i att inte vara rädd? Svaren är många och olika. Om ni tror att rädslan hindrar er från att råka illa ut, då tror ni att rädslan är er till hjälp. Men om ni ser en skillnad i att vara lagom försiktig och inte vårdslös, men ändock leva ett fullt liv, och att vara rädd, då kan ni känna att rädslan i sig inte är ett skydd. Ty de som är vårdlösa är inte modiga eller orädda. De är helt enkelt inte riktigt grundade.

För varaktig icke-rädsla, var noga med skillnaden i att trotsa sin rädsla och att släppa den fri. En nyansskillnad som är hårfin men viktig. För då, då styrs ni ej av en rädsla, utan av er, och då har ni en möjlighet att vara försiktiga när fara nalkas, men ej vara rädda för den. Då leder ni er själva mot ett friare liv, där ni inte styrs av rädslan och dess nycker.

Räds ej att inte vara rädd.  För livet är att leva och ge er en chans att njuta inom vett och sans. Styr era egna liv.”

“Rädslan har så många källor. Den springer ur sådant ni varit med om och av sådant ni inte varit med om. Det är därför rädslan så lätt kan ta över era liv. Kan ni se det?

Om ni hittar rädslans källa så kan ni laga denna läckande källa och läka. Kropp, själ, nutid, dåtid, framtid, allt genom att vara i kommunikation med rädslan, men ej i interaktion. Ej låta rädslan sända er på uppdrag, som rädslan vill nå eller inte nå. Utan sunt förnuft, intuition och erfarenhet samt sannolikhet. Sannolikheten för skada, vad är den?

Nästa steg. Är det värt det? Svaren leder er från, att rädslan styr vare sig till paralyserande, flyende eller fäktande handlingar. Räds ej rädslan. Ta bara inte dennes råd utan att tänka och känna själva.”

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-11-24 11:30

Ledsnadens många ansikten

Ledsnadens manga ansiktenLedsnaden kan verkligen ta sig många uttryck. Som vi varit inne på i våra föregående inlägg om känslor, så har vi människor ofta närmare till en av känslorna “ledsenhet” eller “ilska”. Och på grund av det, så visar vi ibland ilska både när vi är arga och ledsna, och ibland gråter vi inte bara när vi är ledsna, utan också när vi är arga. Ibland är det så, att vi är så vana vid att välja “motsatt” känsla, att vi kanske inte ens själva är medvetna om vad vi egentligen känner. Då blir det ju förstås ännu svårare för omgivningen att tolka det vi visar, vilket förstås kan kännas förvirrande. Om man inte är sann mot sig själv med det man känner, så visar man ju ofta en annan känsla än den äkta utåt, och reaktionen man får från sin omgivning blir då på det man visar.

Så det är viktigt att försöka lära sig separera och urskilja sina olika känslor, och se vad de står för.  Är ilskan egentligen ledsenhet? Eller handlar de flödande tårarna istället om ilska?

Så hur är det med gråten då? Är man mer ledsen ju mer tårarna flödar? Och kan man själv påverka sina tårar? Hur brukar då omgivningen reagera på en person som gråter mycket? Ja, här finns det nog inget generellt svar. Det beror nog mycket på vad de olika personerna i omgivningen har för inställning till gråt., vilka olika erfarenheter var och en bär på.

Vi träffade nyligen en kvinna, som var förtvivlad och grät för att hennes far precis hade gått bort. Hennes pojkvän hade svårt för att se henne ledsen och blev då istället arg på henne. Vilket i sin tur gjorde henne ännu mer ledsen, och samtidigt nu också arg. Pojkvännen, som är en mycket fin man och inte alls okänslig, var nog egentligen arg på sig själv, för att han inte bara kunde “lyfta bort” hennes sorg och göra henne glad igen.  Och så visste han inte vad han skulle göra… med hennes känslor och med sina… Så nog kan det vara ett virrvarr bland känslor, både inom varje individ, men också mellan människor.

Ibland kan det kännas som om tårarna “frusit” någonstans djupt inom oss och inte kommer ut. Detta händer inte sällan vid sorg (som vi kommer återkomma till i ett senare inlägg). Man kan känna att man är så ledsen, att man tror att gråten aldrig kommer ta slut om man skulle släppa den fri. Så var det bland annat för min “låtsasmamma” Kerstin när min pappa hade dött. Hon “vågade” inte gråta och stängde därför med viljekraft in sina tårar…

Det finns en fara med alla “självhjälpsböcker”, som ofta propagerar för ett “hysteriskt” positivt tänkande. Med denna förenklade syn finns det en risk, att man kan få skuldkänslor, om man inte klarar av att alltid vara “positiv”. Och även om man själv förstår, att det är okej att ibland vara lite mer “negativ”, så kanske inte omgivningen gör det, och därmed i all välmening lägger ytterligare “krav” på att man skall vara positiv och därmed bli glad.

Det är förvisso bra att ha en positiv inställning i grunden, men faran är när man hindrar sig själv från att känna så kallade “negativa” känslor, som ilska eller ledsenhet.  För vi behöver känna de känslor vi känner, även de “negativa” för att komma vidare till en “verklig” glädje.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att vara ledsen kan betyda så många olika saker. Det finns många nyanser av ledsenhet och det finns nyanser även inom ledsenheten. När ni är ledsna för att någon sårat er blir ledsenheten begriplig för er själva och för er omgivning, beroende på hur sårade ni blivit och på vem som sårat er, om det är en närstående eller en främling.

Allt detta är lätt att förstå. Men när ledsenheten bara finns där, bygger bo i ert innersta väsen, och varken ni eller er omgivning kan placera ledsenheten i ett fack, en situation, relaterad till en person. Då blir ni uppslukade av ledsenheten, och den ledsenheten har mängder av nyanser, som gör att det är svårare att känna vad som ledsenheten egentligen vill tala om för er. Ni känner er då ofta misslyckade, som om ni borde vara glada, men att ni bara inte kan det. Denna ledsenhet kan yttra sig så, att ni stänger in er i er själva, och/eller så stänger ni andra ute.

Ni kan välja att bli utåtagerande, att antingen skrika ut er sorg eller “förvandla” den till ilska. Denna typ av ledsenhet är svårare att förstå och därav svårare att “bli kvitt”. Det går inte att bara säga; “var glad, bestäm dig för det, så blir du glad.” Dessa hurtiga utrop kommer från människor som vill väl, men som ej förstår ledsenhetens komplexa natur. Det kan då ge den ledsne skuldkänslor och en tro att det är fel på henne/honom eftersom hon/han inte bara kan bli glad. Då växer ledsenheten och då växer självanklagelserna, och det blir en ond cirkel, som är svår att bryta. För denna ledsenhet botas ej “vips”, för att ni säger; “nu skall jag vara glad”.

Nej denna ledsenhet som genomsyrar er läks genom, att hitta vad den vill säga er. Och att ni väljer att lyssna, och att inte tycka synd om er i en offermening, men ha medkänsla och förståelse för att ni är ledsna. Så “okej, jag är ledsen, även om jag inte vet varför. Varför skall jag anklaga mig själv för att jag är ledsen, och inte kan ta reda på varför och göra något åt det?”  Det är att vara aktiv, och det leder er bara från offermentalitet, men ej in i självförebråelse. Och det är nyckeln till att låta det ni känner, vara det ni känner.

Det går inte att tvinga bort en känsla, för då kommer den tillbaka starkare och starkare i er. Ni behöver istället bejaka er själva, gilla läget. “Nu känner jag så här.” Men sedan se vad ni kan göra, för att på riktigt göra er själva glada igen. Ej som ett måste eller en läxa, utan som en investering i er själva, ert välmående och ert liv. Ledsenhet är en viktig del av livet och ert känsloregister och  bör inte tvingas bort. Den bör lyssnas på och sedan försöka läkas och ge er glädje. Så ledsenheten som blir lyssnad på, behöver inte skrika högre, och det innebär att ni inte behöver fastna i den, när ni känner att det är dags att säga adjö till ledsenheten.  Inte förr, inte senare. Så var inte rädda för ledsenheten. Den är som alla känslor en vägvisare, en indikation på något ni behöver titta på, lyssna på och agera efter.”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-11-20 00:00

Ställ till en scen och ge känslorna varsin roll

Kanslor pa scenVi fortsätter nu på tema “Känslor” och här speciellt “Ilskan”. Nästa inlägg kommer handla om “Ledsenhet”.

När är ilska närande?
När är ilska tärande?
Vad händer med oss när vi trycker ned vår ilska, gentemot när vi öser ur oss den?

En konstruktiv ilska, i den meningen att vi får fram det vi vill få fram, bör vara faktabaserad men också känslobaserad, dock utan att gå till personangrepp. Såvida det inte är just personligheten, som vi är arga över. 🙂 Men då blir det ju ändå känslo- och faktabaserat. 🙂

Så låt oss alltid fråga oss själva: “Vill jag ha rätt att få säga mitt hjärtas mening och på vilket sätt som helst? Eller vill jag nå fram med mitt budskap?” För då vet vi när det är värt att bli arg, trots risken att stöta bort någon, och i så fall vara beredd att ta konsekvensen därav, eller när vi inte är beredda att riskera relationen. Det går att öva upp förmågan att snabbt kunna göra en konsekvensbedömning, så att vi kan reagera i stunden, men vara både här och nu och ändå kunna tänka framåt.

Att i ilska explodera och inte “kunna” hindra ordflödet och sina handlingar kan leda till svårreparerade relationer. Så ilskan är inte att leka med, dock är den en känsla att jobba med på ett eller annat vis. Att hålla inne med ilskan leder ofta till slut till en explosion, och då ofta inte alltid i rätt situation eller till rätt person. Så att aldrig bli arg är inte sunt, och att alltid bli rasande är inte sunt. Så vi säger som änglarna säger: ” Lagom är bäst!”

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Tiden det tar från att något gör er arga, tills ni agerar på det, är olika lång. En gång kan ilskan komma som en blixt från en klar himmel, och ni exploderar direkt, och sedan lugnar ni er igen.
Var då ilskan förhastad? Kanske eller kanske inte…

Ibland händer det er något svårt, och ni biter ihop så pass hårt, att ni själva varken tror eller känner, att ni är arga. Men sedan kommer det en fördröjd effekt, och när ni smält det som smällt, så smäller ni.
Är då den ilskan genomtänkt? Kanske eller kanske inte…

Så det finns inget recept som fungerar för alla individer, alla situationer och alla relationer.
Det är inte alltid rätt att explodera direkt, men ej heller att inte göra det. För ilskan har många tillstånd och nyanser. Den kan byta skepnad, och den är som en kameleont. Den finns där inom er alla, men den syns ej alltid.

Den tid det tar för ilskan att gå från tanke till handling är olika lång, och vägen dit är egentligen vad som är viktig för bedömningen om ilskan är närande eller tärnade.  Ty oavsett hur lång eller kort tid det tar att bli arg, så är det händelserna, tankarna och känslorna som leder dit och som visar vägen.  Om ni hittar vägen, så är en genväg och en senväg lika rätt, och ni kommer fram dit ni skall.

Så om ilskan behöver ut låt den komma ut, men välj till vem och när. Ibland mår ni bäst av att tiga still och ibland ej. Om konsekvensbedömningen hinner infinna sig emellan det som triggar er ilska tills ni agerar på den, så kan ni alltid hitta rätt tillfälle att vädra ilskan. För då vet ni att ni bedömer det så, att ni för ert välmående behöver ventilera ilskan, för att behålla en relation ni värdesätter, eller för att avsluta en relation ni inte vill delta i igen.

Men så länge som ilskan agerar på egen hand är konsekvensbedömningen frikopplad, och ni kan ledas på villovägar, snåriga spår som leder er in i ett virrvarr av ilska och förtret. Men om ni hinner känna er känsla i stunden och sedan agerar, då är ilskan produktiv och livgivande.

Alla känslor bär ni på, men en känsla eller kanske två visar sig i taget. Det är inte för att ni ej bär de andra inom er, men just där väljer ni vem som står på scenen. Men hela ensemblen står bakom scenen och väntar på sin tur, och den turen är då er att hitta. Ni är regissören, skådespelarna och publiken. Era känslor är skådespelarna på scenen.  Så intag positionerna och var och en av era känslor får lagom utrymme för dem. (se bilden ovan)

Att däremot gå runt med en ilska mot världen, mot er själva och/eller andra människor, det äter upp er inifrån. Och bitterheten som blir ni är inte fri. Men om ni ilsknar till och är konstruktiv i det, så äter ni av ilskans energi. För ilska i en rättmätig miljö är energigivande. Ge alltså er vägen till närande ilska, ej tärande.”

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-11-17 00:00

Om att inte kämpa emot känslor eller tankar, men att välja vilka vi kämpar för

Motorvag eller atervandsgrandVi fortsätter på tema känslor. Se gärna vårt förra inlägg om “Känslorna som elever i klassrummet”.

Många brukar använda ord såsom “den är en känslomänniska” och “den är det inte”. Och med det brukar då menas, att den första styrs av sina känslor, och kanske också att den utagerar sina känslor lite väl mycket. Så ordet “känslomänniska” kan användas både i positiv och negativ betydelse.

Begreppet “känslomänniska” är lite missvisande, för alla har vi ju känslor, och vi styrs av dem men kanske på totalt olika vis. Vissa följer sin känsla i allt och säger “jag bara följde min känsla”, så jag behöver inte ta ansvar för utgången av det hela. En annan person kanske motarbetar sin känsla och då försöker styra åt det andra hållet. Men det är då ändå känslan som styr från början, innan tanken att göra tvärtemot följs.

När vi är med om både något bra eller dåligt reagerar vi instinktivt med ett antal känslor och tankar. Ibland är reaktionen medveten och ibland undermedveten. Vad vi sen gör med känslorna och tankarna är olika från person till person, men också för samma person i en annan situation, och/eller samma person beroende på personens mående innan den specifika händelsen. Så det är otroligt mycket som spelar in på hur vi instinktivt reagerar, och hur vi reagerar på längre sikt. Och både det instinktiva och det mer begrundade är viktigt. Det är det som ger oss en kompass att följa i stunden, i framtiden, i nya situationer.

Då kan vi utvärdera våra tidigare reaktioner och handlingar, och se om de styrt oss på villovägar eller inte. Och vi kan se om vi, som vi kan läsa i Ä-posten längre ned, kör på för fort, och  kanske inte upptäcker om vägen vi kör på är en” återvändsgränd eller en motorväg”. Det är ju så vi lär oss om livet, om oss själva och varandra.

Vem har inte reagerat i stundens hetta med en stark känsla, ibland kanske en för stark känsla? Kanske beroende på att något påminner om någon tidigare händelse eller person, som inneburit en svår erfarenhet. Eller så kan det helt enkelt handla om en alldeles trivial reaktion. Jag (Hannah) har till exempel en automatisk reaktion att säga “aj!” om någon stöter till mig. Och jag gör det även när det inte gör ont. 🙂

Andra situationer som är vanliga för oss alla är väl till exempel när vi inte blir rättvist behandlade, och vi först i efterhand kommer på något klatschigt vi velat säga. Men det fiffiga är, att ofta kan vi om vi vill och vågar ändå “rätta till” vad vi inte sagt, eller vad vi sagt och skulle vilja ha osagt.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Har ni någon gång tänkt tanken att känslan skenar iväg med er?
Vad händer om ni skenar med?
Vad händer om ni lägger in bromsen och inte skenar med?
När når ni dit ni skall?

Det finns inget svar, som går att följa som en manual. För varje situation och känsla behöver behandlas separat. Så om ni nu har något ni inte tillåter er att känna, t.ex. ilska eller sorg, och om ni då väljer att tränga undan den känslan, och vända på klacken och döma er själva, (“nej så får jag inte känna, och nej, jag måste få bort känslorna och tankarna nu, nu, nu”), så vet ni inte om känslan hade lett er in på en återvändsgränd där ni hade hittat ända fram till vändplanen innan ni vände. Då finns den undantryckta känslan kvar i er som ett frågetecken av en möjlighet, som ni inte vet om den var omöjlig.  Kan ni se det?

Om ni däremot hade stannat kvar i känslan och letts av den, så hade ni sett om det var en väg för att nå målet eller en vändplan. Och då hade ni kunnat vända om och inte behövt titta tillbaka och undra.

Men när en stark känsla uppkommer, registrera den som en känsla, och sedan med hjälp av tanken sätt in den i en situation, som inte behöver vara den situation känslan just nu uppkom i. Utan i situationen ni egentligen vet att den härrör från. Sedan när det är sammankopplat, där och då först vet ni, om ni bör agera efter känslan, att reagera med tanken och låta det bära eller brista.

Skillnaden mellan att tränga undan obehagliga tankar och känslor, och att välja att inte agera ut dem alla kan ibland kännas hårfin. Men det är egentligen inte så svårt bara ni tillåter er alla känslor och tankar. Skillnaden är att veta vad som inte bör yppas eller ageras på. För så länge ni tillåter er alla känslor, även de som känns förbjudna, så har ni kontroll över era liv.

Kör inte med full fart, för tänk om det ni trodde var en motorväg faktiskt var en återvändsgränd. Sväng inte innan vägen svänger, för annars kan det bli en omväg. Kämpa ej emot känslor eller tankar, men välj vilka ni kämpar för. Då är valen inte så svåra, för det ni vet, det vet ni. Och det ni inte vet, det kan ni lära er. Men om er väg svänger, så sväng med. Om er väg är upp och ned, så åk med. Om gatan tar slut, så vänd om. Om rondellen är svår att komma ur, så kör ett varv till. Och om bromsen inte fungerar, så laga den. Om gasen inte fungerar, så laga den.

Övningskörning finns av en anledning, men var både elev och körskollärare. Låt eleven i er få instruktioner och ett lagom eget ansvar. Men låt också eleven lyssna på den erfarna delen av er, bilskollläraren. För ibland behövs det struktur och snabba reaktioner. Trafikkaos uppstår endast om eleven i er inte lyssnar på er inre lärare. För det behövs att ni kan lämna över en del av er till en annan i tillit, för att vägen skall gå som smort.

Läs skyltarna, tanka, gasa, bromsa, parkera, kör o.s.v.. Allt behövs, men att veta när och var, det behöver ni lära er, av er. Så får ni körkortet, som är bara ert.  Testkör lite och lär er er egen takt och väg, så finns det ingen fel väg, bara olika vägar till målet.”

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-11-13 00:00

Tänk om känslorna var elever i ett klassrum…?

KlassrummetDet sägs att tårar och skratt ligger nära varandra, likaväl som hat och kärlek. Men ilska och ledsenhet går verkligen inte ens bara hand i hand, de flätar in sig i varandra. Oftast smälter de samman till en så stark enhet, att det kan vara svårt att urskilja vilken av känslorna som utgör själva grundkänslan. Somliga tar ton både när de blir oroliga, rädda och när de är arga, andra visar istället ledsenhet vid alla dessa känslor.

På workshopparna i Grekland lät jag (Annmari) ibland deltagarna i en guidad meditation (avslappning) försöka hitta var i kroppen de olika grundkänslorna glädje, sorg, rädsla ilska satt hos just dem. För det kan vara olika ställen för olika känslor, och olika ställen för olika människor. Så det kan vara till nytta, att försöka lära känna sig själv även på det viset. För ibland när vi har ont i magen eller kanske i huvudet, så kanske det inte handlar om “vanlig” huvudvärk eller magont. Det kanske faktiskt är en indikation på en känsla, som gömmer sig där bakom, oro eller ilska, och genom att hitta den, så kan det ge en möjlighet till lindring både i kroppen och i själen.

Längre ned i Ä-posten kan vi läsa om ett tips om hur vi kan göra, för att skilja ut våra olika känslor och titta närmare på dem. Att ta varje känsla och döpa den och sedan sätta känslorna som elever i ett klassrum, där man själv är läraren.

Som sagt så blandas känslorna ofta samman, och detta får då sina olika konsekvenser.

Utdrag ur Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“En orosilska kan ibland vara förståelig, som när ens barn t.ex. springer ut på vägen utan att se sig om efter bilar. Då blir oron till ett skrik, och barnet får en “utskällning”. Detta är för vuxna inte svårt att förstå. Men ändock så blir det lilla barnet då rädd för förälderns reaktion. Och ofta tar den rädslan över, så att barnet ej förstår varför den vuxne blev arg. Då känner sig barnet “fel” och skamsen, och det kan leda till att barnet t.ex. växer upp och omvandlar och beblandar ilska och oro.

Så hur välmenande intentionen än må vara, så grundas svaret på en annans känsla, som ej är dennes huvudkänsla, svaret blir på den känsla som den andre visar. Men den som visat “fel” känsla tror ofta att den visat “rätt”, och kan då svara på bristen av svaret av den andre.

För mången gång är ni inte lika tydliga som ni tror. Era medmänniskor är inte tankeläsare, och ni är ej buktalare. För att få svar på sin känsla behöver den få komma fram. Så vissa tenderar att bli arga när de är ledsna, och vissa tenderar att bli ledsna när de är arga. Det är ofta en av dessa känslor ni har närmare till. Men det är en poäng i att hitta den omedelbara känslan och tanken, för det är där ni kan utvärdera vad ni känner.

Reagera inte av vana. Låt det inte bli en ovana att välja enbart en känsla, som uttryck för de “negativa” känslorna, ledsenhet, ilska, rädsla, oro o.s.v. Försök våga acceptera att ni alla bär på alla känslor inom er, men att det är olika hur mycket utrymme ni ger var och en av dessa känslor.

Så för att lära er att identifiera era känslor, döp dem och se dem som om ni är läraren framme vid tavlan och framför er sitter era små skolelever d.v.s. känslorna. Kan ni då se vilka känslor som sitter på första raden? Vilka har bänkat sig längst bak? Vem står i skamvrån? Vem sover? Vem småpratar och skickar lappar? Vem käftar emot?

När ni har dem alla där framför er, var noga med att visa att ni ser dem alla, individuellt och tillsammans. Då kan ni ge dem vad de behöver. Uppmuntra de försynta, jämka med de stökiga, skoja med de roliga, bjuda in de osynliga. Lär er era elevers namn och egenskaper. Då har ni en ypperlig chans att få “högsta” betyg och med det menat att vara i kontakt med alla känslor. Inte förbjuda dem, men välja vad ni bejakar i ert uppförande.

Så ilska som kanaliseras konstruktivt är gott, ilska som äter upp er eller era nära inifrån är destruktivt, d.v.s. inte gott, kanske rent av mögligt och förgiftat, inte gott. Såklart när ilska och rent av hat är befogat, då är den viktig att släppa fram, ibland direkt till den det berör, ibland uttrycka den till andra och få ondgöra sig över den som sårat/skadat er. Då äts ni ej upp.

Om någon svikit er, gjort er ledsna, och fått er att känna er övergivna och utanför, var då inte rädda att visa er sårbarhet. För om ni plåstrar in ett infekterat sår kan det ej läka. Tårar tvättar såret rent och sedan kan läkningen börja. Så våga vara arg när det krävs, våga vara ledsen när det känns rätt. Var inte rädda, men var rädda om ert sunda förnuft, för alla känslor bör ej bejakas i varje stund.
Men känn dem ändå, tänk dem ändå och hitta en väg att läka.”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-11-10 09:30

Förakt av olika slag och olika grad

Forakt
I förra inlägget behandlade vi “Dyrkan och nu är det dags för dess motsats “Förakt”. Både “Dyrkan” och “Förakt” gränsar till att vara en slags fanatism.

Förakt är en komplicerad “känsla”, som innehåller många ingredienser. Här nedan låter vi änglarna beskriva deras syn på saken. Men först några ord från oss.

Förakt kan vara olika starkt, och det kan vara riktat åt olika håll. Det går att rikta både åt sig själv och mot andra. En del föraktar bara andra, och kanske högaktar sig själva. Men att förakta andra behöver inte vara synonymt med att högakta sig själv.

Det finns gott om folk som riktar föraktet både in mot sig själv och mot andra. Då brukar (dock inte alltid) föraktet, som riktas mot en själv vara kopplat till ens samröre med de utomstående som vi föraktar. Kanske vi blivit illa behandlade av någon och vi föraktar det, och sedan föraktar vi oss själva, för att vi låtit oss behandlas illa. Vi kanske fortsätter älska någon, som sårat oss djupt, och detta kan leda till ett självförakt. Detta blir en ond cirkel av självanklagelser och kan väcka både depression och ilska. Så förakt är inte att leka med, men att “arbeta” med, för att nå känslan av vara okej igen.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Förakt är att ha en negativ uppfattning om någon, och som inte bara anses som att det är något fel på någon annan, utan det innefattar även ett visst nedlåtande. Att vara arg på någon eller rädd för någon, eller tycka illa om någon, behöver ej betyda att det finns förakt inblandat. Ty det är när det är en nedlåtande negativ uppfattning, som det definierar om det är förakt. I uttrycket “Inte vilja ta i ens med tång” ligger förakt och avsky och ett tydligt avståndstagande. Om ni känner förakt för någon, känn då efter vad som ligger i det. Vad är förakt? Vad är då avsky?  Vad är ogillande? o.s.v..  För föraktet är en lite annan typ av känsla. Den tangerar många andra, som då avsky, äckel, se ned på…

Det finns de som föraktar alla, som inte har levt med de kriser som drabbat dem.  Till exempel om någon varit svårt sjuk och andra då säger “jag förstår precis hur det känns”. Och som då väljer att känna förakt för den andra och då säger: Du vet inte ett jävla dugg”. Du är frisk och kry” och så vidare., istället för att välja att se medkänsla och försöket att förstå lidandet. Eller om någon vän dött och det känns som om alla på jorden borde se att den förlusten är starkare än alla andra. Och då omgivningen inte ser det, så kan det vakna ett förakt mot andra, som då absolut inte kan förstå. Men lever ni efter den devisen blir livet ensamt och leder till att ni kommer gå in i ert lidande så till den milda grad, att ert medlidande för andra minskar. Kan ni se det?

För ingen kan uppleva exakt samma saker, för ni är unika, men genom medkänsla kan ni komma väldigt nära att förstå den andras lidande, förlust etc. Det är aktningsvärt och bör ej föraktas.

Det finns också förakt såsom äckel och avsky för människor som medvetet skadar andra människor. Till exempel känner de allra flesta förakt för pedofiler, mördare. Den sortens förakt är nästan allmänmänsklig och universell.

Förakt delas ibland även ut till svaga människor. Att ni ser en människa, som ni upplever som svag, och ni istället för att tycka synd om den andre, ser med förakt på dennes svaghet. Denna typ av förakt brukar sällan handla om den personen ni föraktar, utan mer om er själva och kanske andra människor ni mött i livet och som påminner er om den svage inför er. Det är väldigt vanligt att en person får bli substitut för någon annan. För visst har det väl hänt någon gång, att ni stört er på någon bara genom att se personen? Trots att personen ej gjort något alls mer än att bara vara. Denna känsla springer ur egna känslor eller tidigare möten med någon människa ni haft svårt med, och som ni nu tycker att den högst “irriterande” personen framför er liknar. 

När föraktet vänds inåt till självförakt blir det som en infektion som växer och växer, ni ser ned på er själva eller till och med avskyr er själv, men ni kan då inte välja bort att umgås med er själva. Därav är det viktigt, att verkligen ta reda på alla ingredienserna i detta, att veta vad ni föraktar, vad ni “bara” ogillar, vad ni skäms för etc. För när ni hittar det och ser, att ni antingen ej har gjort något, som gör att ni förtjänar självförakt. Eller så upptäcker ni att ni genom er inre sökning ser, att ni kanske har lite rätt att tycka att ni gjort fel, och då kan ni rätta till det och på så vis fria er från självföraktet, genom att ta ansvar för era handlingar och era liv.

Om föraktet hindrar era liv och gör er bittra, så är det värt att försöka jobba bort det. Om ni har ett allmänmänskligt förakt gentemot “onda” människor, onda handlingar, så är det däremot kanske inte något att ta itu med.

Men genom att titta på vad föraktet innehåller, står för, och vad ni vill och kan göra, för att minska det eller bara förstå det, kan ni hitta vägar att fria er från bördan av förakt. Att döma folk med förakt bör väntas med tills ni vet om det är riktat åt rätt håll. Att hitta medkänsla med er själva och andra, även om de inte förstår er fullt ut, är värt att göra.”

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-11-06 00:00

Dyrkan i dess olika former

Dyrkan

Vad betyder dyrkan för dig? Slår upp ordet, så finner man synonymer såsom tillbedjan, beundran, vördnad och verbet dyrka är detsamma som att idolisera, avguda, prisa, ära m.m.

Så finns ju dyrkan också i betydelsen att öppna ett lås utan nyckel 🙂 .  Jag (Annmari) drar mig nu till minnes hur när jag var liten, min pappa ibland spelade Jules Sylvain på piano, och att det fanns en sång som hette “Får jag låna nyckeln Anne-Marie?” Sången var gammal redan då, men med nätets hjälp hittade jag texten 🙂

Refräng:

“Får jag låna nyckeln Anne-Marie?
Till ditt hjärtas lilla lönndörr.
Alla blickar som du mig har sänt,
dom har bestämt
Ställt den på glänt.
För jag har alltid dyrkat dig.
Nu kan du dyrka upp för mig,
till lägenheten
och hemligheten
Som leder till min hjärtedörr”

Efter denna lilla anekdot lämnar vi nu dock denna betydelse av dyrkan därhän. 🙂

Dyrkan finns alltså i flera olika former och i mer eller mindre positiva sådana.

Man kan dyrka sin partner, vilket om det är i betydelsen avguda eller idolisera inte är det bästa, då balansen, som är så viktig en relation, i det fallet blir satt ur spel. Och den som blir uppsatt på piedestal, riskerar att närsomhelst falla både djupt och hårt. Och dyrkan kan då i värsta fall istället vändas till förakt (som vi kommer behandla i vårt nästa inlägg). Och i inget av dessa fall blir personen sedd för den hon/han är. Både “Dyrkan” och “Förakt” gränsar till fanatism.

Däremot att högakta sin partner eller någon annan person för det fina personen gjort, är något gott, och som inte placerar varken sig själv eller någon annan i underläge. Utan det är helt enkelt, att man ser med mycket stor respekt på hur den andra personen är.

Så finns det också de personer som dyrkar sig själva.  Där hamnar narcissisten, som dock sällan i längden brukar få så många andra anhängare. 🙂

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“För att förstå ordet dyrkan, behövs ett sammanhang att placera in det i, en situation och en eller flera personer.  Om dyrkan ger trygghet, för att den eller det ni dyrkar sätts upp på piedestal, så lägger ni er tillit, er tro och ert hopp till något utanför er själva. Detta kan vara på gott och ont.  Det goda är att ni har tillit, hopp och tro på att det ni ej klarar, det får ni hjälp med av den/det ni dyrkar. Det som är “ont” är om dyrkan leder er till ett beroende av någon/något, och ni lägger all er tillit till en enda person eller en enda högre makt, så blir ni försvarslösa. Ni har då givit bort er kontroll, er styrka och tillit till er själva till någon annan.

Så vad är då dyrkan för er?

Att dyrka en idol kan innebära, att ni ser upp till denne och vill vara som denne. Ni ser denne som perfekt, den ultimata människan. Det kan leda till att ni alltid tycker att ni är fel, har fel, för ni kan aldrig bli den andre personen. Ni är ni och den bästa ni som finns, likaväl som den ni “idoldyrkar” är sitt bästa jag. En idoldyrkan kan dock vara god, men då är det mer i form av en förebild och gott exempel, någon som sporrar er att bli det bästa jag ni kan och är.

Sedan har vi religionsdyrkan, som även den kan ta en positiv väg och en mer negativ. För det är genom religion och tron på något större, som ni ofta klarar er igenom kriser. Ni hoppas att det som sker, det sker av en mening, en mening ni ej kan förstå nu, men ändock är sann. Där och då är religionen en positiv livskraft.

Den negativa kraften i religionen, ligger inte i religionen i sig utan hos utövaren. Att låta religionen bestämma vem ni är, vilka ni älskar, vilka ni inkluderar, vilka ni exkluderar, är lika galet, som att be en främling på gatan bestämma detta åt er. Ty varje religion har sina goda sidor. Och när religionen missbrukas kan den förstöra och förgöra. Något som ingen religiös egentligen vill. Men så länge det ni tror på är öppet och inkluderande, ej exkluderande, så är det gott. Att bli fanatisk och blind för andra vägar sluter era hjärtan, ej öppnar. Så som uttrycket säger: “Lägg inte alla dina ägg i samma korg.” Ge aldrig upp er egen vilja, er egen bedömningsförmåga och era egna beslut varken till en person, eller en högre makt.

När ni dyrkar er partner eller annan närstående finns också en risk att ni tappar bort er själva. Ni låter er partner definiera er, ni ser denne som mer älskansvärd, och ni är så glada att denna fantastiska människa valt just er, så ni väljer att i den tacksamheten ge er partner nyckeln till ert liv.  Ni kan då inte se er själva, som fina om inte den ni dyrkar gör det. Men så länge den ni dyrkar väljer er, då är ni någon, och ni är utvald. Men det är en obalans i en sådan relation, som aldrig går att läka, så länge ni dyrkar er partner och inte “bara” älskar denne. Att högakta er partner är gott, men aldrig om det beror på att ni ringaktar er själva.

Att dyrka sig själv är likaså en obalans, som kan få er eller er omgivning att tappa balansen. Att dyrka sig själv på ett vis där ni förväntar er att alla och envar skall dyrka er, leder till en ensamhet som är baserad på er i toppen och alla andra i botten.

Att däremot älska sig själv med “fel och brister”, och att vara öppen för att ni inte är allsmäktiga, det är vägen till balans.

Så vad är då dyrkan för er? Är det dyrkan ni känner? Vad dyrkar ni? Svaren är ej konstanta. Det ni dyrkar idag må ni kanske ej dyrka imorgon.

Så när dyrkan är fri, obunden, ej statisk, då är den god och då betyder dyrkan trygghet och kärlek, inte idealiserande eller idoliserande. Att ha ideal är gott, men ej att idealisera för alla är fullkomliga, men med fel och brister till trots.”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-11-03 10:30