Archive | maj 2017

Är det alltid ansvarsfullt att ta ansvar?

Ansvar kan ha så många infallsvinklar och betydelser. Vi tog upp ämnet från en infallsvinkel i inlägget 10 maj 2016, ”Vad händer när ansvaret går över i kontroll”.  En del av det kan handla om att man tänker att ”det är bäst att själv göra vad det nu är, för annars blir det nog inte gjort eller i alla fall inte lika bra”.

Här behandlar vi nu hur vi kan göra för att hitta balans i vårt ansvarstagande. Hur vi kan hitta vad som faktiskt är vårt ansvar, och när vi tar på oss ett ansvar som inte är vårt. Hur vissa av oss är som scouterna ”Alltid redo” att hjälpa, något som kan vara både stressande och energikrävande. Ibland är detta säkert bekvämt för den som blir ”hjälpt”, men ibland kanske det inte är det allra bästa där och då…

Teckningen här ovan illustrerar en situation som vår grekiske vän Sotiris berättat för oss. Historien handlar om en äldre kvinna, som stod med sin rollator vid ett övergångsställe medan trafiken susade förbi. När det så blev grönt för de gående stod kvinnan fortfarande kvar. En rådig man grep då in, tog ena handen i rollatorn och den andra i damen. Och så eskorterade han henne över gatan och sa sedan adjö till damen. Varpå damen artigt tackade, dock med tillägget: ”jag hade precis gått över gatan och stod och funderade över åt vilket håll jag skulle gå.” Huruvida den rådige och hjälpsamme mannen sedan hjälpte damen tillbaka över gatan förtäljer inte historien J. Denne man blev i alla fall en utmärkt ”posterboy” för detta att ta ansvar utan att undersöka om damen faktiskt behövde hans hjälp.

Vi vill här understryka att vi människor självklart ska hjälpa varandra. Vi ska bara vara uppmärksamma på att vi inte tar bort själva ansvaret från någon annan när vi hjälper.  Och vi ska tänka på det ansvar vi har gentemot oss själva, att vi inte släpper allt vårt eget när vi hjälper någon annan. Detta är en mycket fin skiljelinje, för ibland är det ”rätt” att lägga sitt eget åt sidan.

 

Ä-post:(se Hannahs förmåga).

”Huruvida ni har läggningen att ta ansvar eller inte behöver inte betyda, att ni är mer eller mindre ansvarsfulla. Detta kan låta som en motsägelse. Men om ni tänker er att ansvar är att ta ansvar för ert liv och era handlingar, ni gör det ni tror är bra inte bara för er själva, utan också för andra, då tar ni ansvar i en sund bemärkelse. Det vill säga det ni kan ta ansvar för, inte det ni ej kan. Att däremot inte ta ansvar för sin del i en ekvation, det är ansvarslöst.

Sedan har vi den delen av människor som tar ansvar både för sig själv och för andra. Detta kan i sin tur vara sunt eller inte så sunt. Ty att ibland ta ansvar för någon annan behöver inte vara fel. Era barn till exempel har ni uppfostrat, så till en viss del är ni ansvarig för hur de beter sig. Dock aldrig fullt ut, ty även barn som är väluppfostrade kan göra något som ej är ”rätt”. Då får föräldrarna rycka in och agera ansvarsfullt, och ta på sig den del de kan.

Men handlar ansvaret ni tar för någon annan om, att ni ”tar över ansvaret” har ni en mindre sund ansvarskänsla. Ni kan ej ta ansvar för en annan persons handlingar eller icke-handlingar. Ni kan sträva efter att inspirera personen till att själv ta ansvar, och ser ni något ni tror den behöver göra för att klara det, våga då delge er insikt, men lägg sedan ansvaret i den andres händer. Då har ni tagit ansvar för er del, ni har lämnat över bollen till den enda som kan kontrollera bollarna i slutändan.

Att bara stå bredvid och se någon vandra rakt in i en katastrof är inte ansvarsfullt. Men att själv rusa före in i katastrofen för att skydda den andre är ej heller det. Kan ni se det? Det är ibland väldigt små nyansskillnader i detta, att låta ansvaret ligga kvar hos den som det hör hemma hos, men ändock vara behjälplig.

Så vad är det som driver människor att vara ”sunt” ansvarsfulla, att vara ”oansvariga” eller vara ”för ansvarsfulla”? Det finns inte ett enda rätt svar på dessa frågor. Ty alla människor utvecklar sin ansvarskänsla, dels via vad ni upplever och lär er, samt hur er personlighet är.

Det är väl värt att sträva efter att hitta en balans i ansvarsfrågan. Att ni lär er känna skillnad på det ansvar som ni kan påverka och ta hand om, och det ansvar ni ej har kontroll över. Att känna er själv och känna in andra. Att tänka efter före; ”är detta något jag bör göra något åt?” När ni känner och tänker efter före, så kan ni se era mönster och vad ni kan och inte kan göra. För att vara en person, som har läggningen att ta all världens ansvar på era axlar i stort och smått gör er ej till en godare människa eller en mer ansvarsfull samhällsmedborgare. Det kan endast leda till att ni ständigt ”råkar” ut för situationer där ni förvisso har chans att dra nya lärdomar. Men risken med ett sådant beteende är, att ni tyngs ned av allt ansvar, medan den andra trippar iväg med lätta steg och inget ansvar i världen.

Att hitta balansen är inte lätt, för i vissa situationer är det svårare än i andra att veta vad som ni faktiskt kan ta ansvar för och vad ni inte kan. Att inte ta ansvar för andra innebär inte att strunta i andra, utan önskvärt är att ni ändock kan ställa upp och hjälpa någon annan, kanske exakt lika mycket som om ni hade tagit över ansvaret. Men med en skillnad inom er, där ni ändock överlämnar ansvaret till den andra. Här talar vi inte om att våga lita på någon annan och vila i vetskapen att den vill ert bästa, vilket är en viktig del av livet. Utan här pratar vi om att ni i er själv känner er fullkomligt ansvarig för någon annan person, som kanske eller kanske inte har bett er om det. Vi syftar här till ansvar i den bemärkelsen att ta över ansvar från någon annan, för att ni tror att ni måste hjälpa och vara självutplånande.

Det är när ni är redo att hitta balansen i att våga ta ansvar, och våga lägga ansvaret i den ansvarigas händer, som ni kan hitta rätt. Det är inte lätt, men när ni bemästrar denna balansgång, så kommer ni känna skillnaden i er själv. Att ni har ett eget ansvar och ett kollektivt ansvar och en ”ansvarslöshet”. Det är att ta ansvar.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2017-05-29 13:55

Respekt, som krav eller av fri vilja.

Vad ligger i ordet ”respekt”? Respekt kan innebära mycket. Att respektera någon kan vara att se upp till någon, att beundra denna person och vad den gör. Detta i sig kan göras underdånigt eller vara på en likvärdig nivå. För även om beundransformen av respekt kan vara icke underdånig, så behöver den inte vara ömsesidig.

Att respektera sig själv kan också vara på ett enkelt vis, som en självklarhet, att vi har både rättigheter och skyldigheter som alla andra. Vi ser oss då inte som varken mer eller mindre värda.

Alla förtjänar respekt, även om allt vi gör inte är respektingivande. Ty i ”respekt” ligger en form av acceptans. Om vi respekterar någon annans åsikter behöver det inte betyda något annat än att vi accepterar, att det inte är vår sak att försöka ändra på dem. Vi kanske inte håller med, men vi överlåter det till den andre. Vi respekterar att vi tycker olika, som det engelska ordspråket säger så bra; ”We agree to diagree”.  Detta är en form av respekt.

Vi kan älska någon utan att respektera den, vi kan respektera någon utan att älska den, vi kan också respektera vissa sidor men inte alla hos någon.

Den som kräver respekt får sällan respekt i sin ”rena, enkla mening” utan genom att andra räds personen ifråga. Likaså kan någon som är så underdånig och självutplånande framkalla känslan av att de är mindre respektingivande. Så hur gärna vi än skulle vilja isolera ordet ”respekt” till en enda betydelse så går det ej. Det finns många nyanser och det behövs fler ord för att förklara respekt än vad man vid första anblicken kan tro. Så med detta i åtanke, vad är respekt för er? Änglarnas tankar följer här nedan.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att vara respekterad, vad innebär det egentligen? Ordet ”respekt” slängs det ofta med i olika sammanhang, där de kan ha olika betydelse. Det kan användas till något mycket vackert, men också till något näst intill hotfullt. Men ”respekten” i sig är något fint. ”Respekten” har inga onda avsikter, den är stolt och stark och står med huvudet högt utan att vara högfärdig.

Det finns många uttryck där ”respekt” är inblandat. Till exempel att vara en respekterad samhällsmedborgare. Men vad betyder det egentligen? Att någon är för mer än andra? Att rangordna människor efter befattningar och ras och religion, det är egentligen inte vad ”Respekt” står för, ty ”respekten” har inga samhällsskikt, inga rasideologier och har stor respekt för religionsfrihet.

Någon klär sig respektfullt. Inte heller här finns ett facit för vem som bestämmer vad som är respektfullt. Är det att kvinnor ej får ha korta kjolar, att män ej får ha shorts eller sandaler. Det är ej heller ”respekten” roll att agera klädpolis. ”Respekten” själv ikläder sig aldrig polisrollen, det är endast att den används till detta syfte när någon vill tjäna på det.

”Jag förtjänar respekt.” Det kan betyda att det är sagt i vredesmod och som ett slags hot: ”att om du inte… så straffas du”.  En människa som ”förtjänar” respekt bör inte behöva påpeka det. Det är något omgivningen bör lägga märke till på egen hand. Det är den respekten som ”förtjänas” genom handling och vänliga ord, ej genom ”tvång” och stränga ord.

Ömsesidig respekt. Det är något som sällan kan snedvridas, ty det är just fråga om ömsesidighet, och så fort den missbrukas så tippar skålen och ömsesidigheten är ur balans.

Respektera din nästa… Det är gott och väl, men lika viktigt ert nu och ert förflutna. Att respektera livet och de människor och djur ni möter. Att respektera naturen och värna om den.

Att vara respektingivande. Det står ofta för någon som har en sträng personlighet, någon som inte många vågar gå emot, trotsa eller ignorera. Denna respekt är ofta byggd på rädsla och då ej i grunden respekt i dess rena form. Först när ni ej är ”rädd” för den ni ”respekterar”, kan ni veta om ni respekterar denne eller ej.

Att respektera någon behöver ej vara synonymt med att tycka om någon. Att tycka om någon behöver ej heller vara synonymt med att respektera denna någon.  Ingen människa kan ej heller respektera alla sidor hos någon annan människa. Det vill säga ni kan älska någon, men ni kan se att denna någon har sidor som ni faktiskt ej hyser respekt för. Med detta menar vi inte att ni bör disrespektera den personen, men att veta att ni inte håller med i allt den säger, gör och tycker. Kan ni se skillnaden?

Det är viktigt att ”respektera” att någon annan är så som den är. Ni kan respektera att den människan har vissa sidor som ni ej gillar och respekterar, men att ni respekterar att dessa sidor finns.  Det är två olika former av respekt. Att respektera hur ”landet ligger” och att respektera som i ”se upp till”, ”vilja vara så” etc.

Att respektera någon kan vara att acceptera någon med fel och brister. Att inte se det som om ni bara kan respektera den som bara har sidor ni håller med om.

Att respektera sig själv handlar också mycket om acceptans, att acceptera er själva. Och när ni känner att ni gjort något ni ej känner respekt för, något som var fel, acceptera då vad ni gjort och försök hitta vägar framåt, att göra bättre nästa gång.  Be om förlåtelse när ni behöver, och visa respekt mot era medmänniskor och er själva genom att ta ansvar. Då har ”respekten” hittat hem.”

Välkomna tillbaka nästa vecka.

Kontakt. Facebook.

 

.

 

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-05-23 11:14

”Att älska sin nästa, sin näste, sig själv och sin föregångare leder till ett evigt flöde av kärlek och medmänsklighet.”

Som man brukar säga, så kan vi inte älska hela världen. Det är inte heller vad vi tänker på, när vi talar om den allmänmänskliga kärleken. Utan mer som en kärleksfull hållning till oss själva, till våra medmänniskor, och till djur och natur. Att det som finns inom oss knyter an till det som finns utanför oss, och vi bildar så länkar till varandra och till omvärlden. Att känna kärlek till någon/något behöver inte betyda mer än att någon/något är oss kär/kärt. Alltså inte som när vi älskar en partner.

I Ä-posten under läser vi att sann kärlek är, ”att lita på varandra, att se den andre för den han/hon är och att acceptera honom/ henne precis så han/hon är”. Detta betyder inte att man alltid ska acceptera vad den andra personen gör. Man kan älska någon ändå.

Även den allmänskliga kärleken har många nyanser. Vi kan känna oss närmare vissa personer, vissa kulturer och vissa länder, men det som är viktigt är att vi inte separerar oss från de övriga människorna, kulturerna och länderna. Utan att vi inser att vi alla är sammanlänkade, vi är människor som befolkar samma jord.

Som vi ser det så är kärleken en kraft, en energi som alltid finns, även om den inte alltid känns eller syns. Kärleken i sig finns ändå alltid, det är endast vi människor som känner den eller inte känner den. För det som kallas kärlek är något större och som aldrig kan sluta existera. På samma vis som solen finns, även när vi inte ser den. Det kan vara mörkt där vi befinner oss, men någon annanstans därute lyser solen ändå med sina varma strålar. Så liknar vi kärleken. En egen kraft som finns för oss alla och som lyser på oss.

 

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

Flyktig är förälskelsen, men evig är kärleken. All form av kärlek är evig. Ingen som älskat av hela sitt hjärta kan glömma den kärleken, men den kan gömmas. Så för att nå varandra i kärlek behövs en öppenhet, ett hjärta, som både kan ge och ta emot kärlek. Ty den vackraste gåvan ni kan ge någon är, att förbehållslöst ta emot dennes kärlek. Så vikten är att hitta balansen i givande och tagande. Ni kan aldrig kräva kärlek och ni bör inte kväva kärleken. Att älska sin nästa, sin näste, sig själv och sin föregångare leder till ett evigt flöde av kärlek och medmänsklighet. Att inte skilja på kärlek och kärlek, utan att leva efter de normer, som ni vill att andra skall leva efter.

Att hjälpa någon i nöd är kärlek, att ta emot som den nödställde är också kärlek. Men ingen gåva med krav på mottagaren är kärlek eller ovillkorlig. Att ge är givande, men även att få. Så vi se er alla som ett. Ni är alla sammanlänkade, alla människor och själar är ett, så att såra någon annan är att såra sig själv. Att såra sig själv är att såra andra.

Så för att visa sin kärlek, är det bästa ni kan göra att ta hand om er själva, att vara rädda om er, och sedan göra likadant mot era nära och kära. Att hjälpa en främling i nöd är kärlek och den kärleken sprider sig, som ringar på vattnet. Ty den som fått hjälp kan i sin tur hjälpa en annan, och kärleken kommer alltid tillbaka till er. Ty kedjan är aldrig bruten. Att kärlek för er närmare varandra är det ingen som tvivla på. Men kärlek är också, att lita på varandra, att se den andre för den han/hon är och att acceptera honom eller henne precis så han/hon är, det är den sanna kärleken.

Om ni sträva efter, att våga välja från hjärtat och möta varandra, så kommer kärleken till allt att växa. Ni vattnar den och den gror. Och den kärlek som bestå är sann. Kärleken överger er aldrig, så lita på kärleken och dess kraft. Den är gudomlig, och alla kan ta del av den. Ingen är utesluten, så vila i det. Att älska är att älskas och att älskas är att älska. Kärleken är evig.” ∞

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi skriver om ”Respekt”.

Kontakt. Facebook. 

 

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2017-05-15 16:27

Allt som är ett band och som finns, men ej binder, är kärlek.

När vi knyter band till andra människor kan vi välja hur nära vi vill att detta band skall bli. De människor vi möter och som vi känner en gemenskap med är ofta de som också känner gemenskap med oss. Så för att bilda riktigt nära band krävs en ömsesidighet. En vänskap som är ”ensidig” är därför inte ”riktig” vänskap. Visst man bör vara vän med sig själv och det är gott, men för att vara vän med någon annan behövs det minst två personer.

Kärlek som ges och tas emot alstrar mer kärlek. När vi hittar de personer vi vill lära känna och bilda nära band till, så är det viktigt att ge dem chansen att också lära känna oss. Här tar vi det första steget för att knyta ett kärleksfullt band. Ett band som bygger på frivillighet ger en bas av trygghet. Detta så länge vi inte försöker binda någon till oss för hårt, för då man gör det vill de flesta av oss skaka sig loss, det ligger i vår natur. Vi vill känna oss fria att när vi så önskar tänja ut bandet, för att sedan komma nära igen. Om vi känner oss ”fast” och inte kan röra oss fritt, kan det vara svårt att avgöra om vi egentligen faktiskt vill vara nära.

Vi kan dela en nära vänskap med någon, för att sedan när vi varit ifrån varandra ett tag upptäcka att relationen inte längre är lika stark. Men är relationen ett band som är ”obundet” och tight, så kan vi när som helst återuppta den nära vänskapen och det känns som det var ”igår” som vi sågs. Likaså kan vi när vi tänjer ut vänskapsbandet ibland tänja det så långt att det spricker. Det är då ett tecken på att vi bör gå vidare på vår väg och knyta nya band.

Vissa av oss väljer att ha några få riktigt nära vänner, andra har flera bekanta eller så väljer vi att vara nära några och bekanta med andra.

Kärleksbandet vänner emellan är ofta mer tillåtande än mellan kärlekspartners. Så det ligger något i uttrycket att ”kärlekspartners kan komma och gå, men vänner bestå”. Detta är dock inte hela sanningen, för även vänner kan ju glida isär och växa ifrån varandra eller bryta upp såsom i partnerkärleken.

Det viktigaste vi kan göra är att vara rädda om de vänner och de band vi önskar ska vara livet ut. Att vara tillåtande och inte binda någon så hårt att den ”behöver” bryta sig loss.

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”De band, som finns människor emellan, själar emellan, är kärlek. Allt som är ett band och som finns men ej binder, är kärlek. Det är den ovillkorliga, rena kärleken. Kärleken till livet, människorna och världen, att öppna sitt hjärta för en annan person, är den vackraste gåvan man kan ge sig själv och sin vän. Att låsa kärleken i en parrelation binder partnern till er på ett kravfyllt vis. Ty även den relationen, älskande emellan behöver bygga på frihet. Ett band som inte bryts kan tänjas ut ibland och studsa tillbaka, som ett gummiband, men den rena kärlekens band binder ej. Ser ni skillnaden?

Den som vill få kärlek måste ge ovillkorlig kärlek, ty kärlek som är ensidig är ej kärlek. Kärleken är till för alla, och det är det bandet vi talar om. Att snärja någon i en snara och binda den vid sin sida är inte vägen.

Många vänner har en friare kärlek än par och det är oftast för att de ger varandra frihet. De vet att deras vän har andra vänner, de kräver ej att vara den enda vännen. Att lita på sin partner, att kärleken är stark, att han/hon ej är otrogen är viktigt, men också att se att ingen snara kan binda en kärlek som vill bort. Så försök våga lita på era vänners, partners och familj, att de älskar er, de finns för er för att de vill det, ej för att de måste.

Vänner fyller olika behov, och det är viktigt ty människan är mångsidig, och en enda person kan inte vara allt för någon annan. Så försök våga lita på, att de band, som den rena kärleken leder till, de bryts ej. Och att ha fler vänner är inte otrohet. Älska kan och bör man göra många. Men kärleken mellan älskande bör vara helig och den enda i det slaget. Ty det är så menat. Men att älska vänner, familj och djur är lika viktigt för era liv.

Det finns de som ej förstår, att man kan älska vänner utan att dela den intima kroppskärleken med dem. Det har med deras egen begränsade syn på kärlek att göra. De har inte förstått att kärleken är fri, och att ens partner är trogen om kärleken är ren. Och att älska sina vänner ej tar av kärleken till partnern.

Kärlek alstrar kärlek. Trohet är viktig i kärlek, ty annars försvinner tilliten och tilliten är en grogrund för kärlekens låga. Så att visa, att du har tillit till din partner är kärlek. Vissa kommer missbruka din tillit, men ge ej upp, ty den som sviker din tillit är inte din sanna kärlek. Så lita på, att om kärleken är ren håller bandet utan knopar och knutar för att binda. Kärleken är livet och som det är, så är kärleken livsviktig i alla dess former.” ∞

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi fortsätter på kärlekstemat, denna gång om den allmänmänskliga kärleken.

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-05-08 15:45

Förälskelsen är flyktig, kärleken är evig.

När vi blir förälskade känner vi inte den andre personen. Vi blir förälskade i vår bild av den andre. Tiden går och förälskelsen planar ut. Vi börjar upptäcka saker hos varandra, som vi kanske inte är så glada åt. Här står vi vid ett vägskäl. Kanske väljer vi att gå åt varsitt håll, eller så är vi nyfikna på att se mer… Kärleken har nu möjlighet att djupna. Vi vet nu vem den andre är. Skulle vi kunna väcka förälskelsen till liv igen och denna gång förälska oss med ögon som nu kan se?

Kärleken är inte rädd. Det är vi människor som är rädda. Kärlek rymmer en vacker känsla, som vi ibland missar för att vi är rädda.

En enda person kan aldrig fylla alla behov för oss. Vi behöver fler människor runt oss, och fylla det behovet är vad vänner och familj kan göra. Vi kan ha flera vänner och vi kan dessutom ha flera ”extramammor”, ”extrapappor” och ”extrabarn” och ”extrasyskon” också.  Vad det gäller kärlekspartner är det nog ändå bäst att bara ha en i tagetJ, men att vi då inte ska förvänta oss att den andre kan göra oss hela. Vi kan komplettera varandra likt ett pussel, för vi är redan hela, men kärleken binder oss samman.

Den rena kärleken är accepterande, ändå försöker vi ofta ändra och forma de vi älskar. Det vi först dragits till, blir ofta det vi sedan vill ”sudda ut”.

Vad är då passion?

Wikipedia säger:

  ”Passion, lidelse (av latinets patio= lida), kan betyda stark förkärlek till någonting, till exempel att man har passion för ett ändamål, en sak, en person, en förändring eller en åsikt.

Den ursprungliga betydelsen är den kristna. Under 1800-talet får passion utifrån den kristna betydelsen en överförd betydelse av en kärlek som är så stark och mäktig, att den leder till lidande och död, främst i romantiska kärlekshistorier såsom Romeo och Julia, Tristan och Isolde. Därifrån har passion senare övergått till att syfta på en vurm i största allmänhet.”

Det kan vara lätt att blanda ihop passion med kärlek. Det är inte helt ovanligt att i ett förhållande med häftiga gräl, ofta med inslag av svartsjuka, med tårar som sprutar och som sedan som final åtföljs av en rad ”förlåt” och lidelsefulla återföreningar fyllda av löften om framtiden, tro att detta är ”riktig kärlek”. Till skillnad mot ett förhållande som lugnt ”tuffar” på utan större dramatik, som då av vissa kan upplevas, och som lite ”tråkig”. I ett längre förhållande orkar dock ingen med en ständig dramatik, och passionen är ofta tillfällig.

En förälskelse sägs kunna vara mellan sex månader till ett år. Sen övergår den antingen i en djupare kärlek eller så planar förhållandet ut. Förälskelsen, passionen med alla sina känslor hålls ofta vid liv, kanske till och med växer, genom diverse hinder, avstånd eller att någon eller båda parterna är gift, hinder som gör att ett djupare förhållande är nästan ”omöjligt”. Änglarna säger ”Förälskelsen är flyktig, kärleken är evig”. Förälskelsen är inte bara flyktig, den är ofta också en ”flykt”, vi mer eller mindre medvetet väljer att ta, från vardagens problem. Vi är mer benägna att bli förälskade när vi har det eländigt omkring oss.

Den djupa äkta kärleken kan vi aldrig ta för given, den måste vi jobba för. Att skapa trygghet och tillit i förhållandet, att veta att man finns för varandra både i lätta stunder och i svåra och att ta ansvar för att vårda kärleken. Vi måste här också tänka på att vi alla är olika, och att vi har olika sätt att visa kärlek på och att vi har olika behov. Själva kärleken är dock alltid densamma, det är hur vi visar den och tar emot den som är olika.  

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”När ni är små får ni ofta höra orden; ”kärlek börjar med bråk…” Vilket ofta kan vara sant när ni som små barn ”retar” föremålet för intresset för att få uppmärksamhet, detta då ni inte vet hur ni ska visa ert intresse, eller att ni ej vågar visa att ni är förtjusta och därför väljer att istället ”låtsas” vara störande. Men när ni växer upp och får mer insikt i vad det innebär att vara kär bör ej kärleken börja med bråk.

För när kärlek visas genom kärlek kan kärlek bestå. Finner ni någon som får ert hjärta att klappa lite extra, var då uppmärksam på om ni vill visa det för vederbörande i hopp om att starta en relation. Eller om ni väljer att hålla er förälskelse mer på avstånd.

När ni växer upp har ni ofta idéer om hur kärlek ska se ut, hur den ska kännas och kanske också en bestämd uppfattning av er drömman eller drömkvinna. I de flesta fall är det sedan inte samma typ som ni faller för när ni väl blir förälskade. Att ”öva” på att vara förälskad i idoler eller människor i er närhet, som ni känner är ouppnåeliga, kan leda till att när ni är redo, hittar vad ni söker i en närvarande kärlekspartner. Det kan dock hindra er att se vad som finns framför er, om ni ständigt strävar efter att nå perfektion.

Det sägs att ni ej kan välja vem ni älskar. Men vad vi vill tillägga är att ni kan välja vem ni ger ert hjärta till. Ty det kan ibland vara klokt att trots en stark kärlek välja, att inte ge ert hjärta till någon ni tror kommer krossa det. Så när ni blir förälskade i någon finns där ofta ett mått av spänning och nyfikenhet på den andre. Ni bygger upp en bild av den andre, och ni får om förälskelsen är besvarad en chans att se om er bild stämmer med den verkliga personen.

Så när ni känner er partner på djupet vilar kärleken på en stark grund, eller så upptäcker ni att när förälskelsen lagt sig infinner sig ej kärleken. Förälskelse är ”före” att älska någon. När så detta ”före” blir ”nu”, då blir frågan ”älskar jag personen, eller har ”före” blivit ”efter” och känslorna är borta. En del vill alltid vara förälskade, och då förälskelsen blir ”vanlig” känns det som att kärleken är borta. Men det är en konst att veta om det är så, eller att kärleken djupnat i något tryggt, men ej nytt. För ”förälskelsen är flyktig men kärleken är evig”.

När är ni som lyckligast? I obesvarad kärlek? Besvarad kärlek? I förälskelse? I passion?

Passion är inte detsamma som förälskelse och definitivt olikt kärlek. Passion bygger på att det är en ”tillfällig” stark känsla, som ebb och flod. Den kan komma och återkomma, men ingen kan leva i hundraprocentig passion. Det är en kärlek som bygger på att ni vet att detta ej är varaktigt. Det är som en drog, en tillfällig sinnesförvirring, och att det kan vara lockande, men i de flesta fall är det förgörande. Passion väcker starka känslor, likaledes lidande, som åtrå och längtan och ni känner att ni lever. Men passion tar energi lika mycket som den ger. Det finns en anledning till varför de passionerade älskande i kärlekshistorierna i berättelsernas värld oftast dör. För passion är ej bestående, och ingen önskar eller kan leva med dessa känslor i det långa loppet.

Så vad är då ”kärlek”? Kärlek går ej att bevisas, men den kan dock visas. När ni väljer att inte leka med ordet ”kär”, men låta kärleken vara lekfull, kan ni hitta en djupare kärlek, som både kan vara trygg, men ändock ej tråkig. Att finna vad ni önskar i en partner och i er själv är första steget i att bygga en kärleksrelation.

Låt hjärta och hjärna gå hand i hand. Ingen finner en stark kärlek endast genom hjärtat, ty hjärtat kan vilseleda er. Likaså kan ej hjärnan välja själv, ty någon som ”ser bra ut på pappret” må inte få er att vilja leka med den. Så tag emot den kärlek ni vill och välj vem ni ger er kärlek till, så kan ni få en balans med kärlek, förälskelse och en gnutta passion.”

Nästa vecka fortsätter vi på tema ”Kärlek”. Välkomna tillbaka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2017-05-01 17:25