Ansvar kan ha så många infallsvinklar och betydelser. Vi tog upp ämnet från en infallsvinkel i inlägget 10 maj 2016, ”Vad händer när ansvaret går över i kontroll”. En del av det kan handla om att man tänker att ”det är bäst att själv göra vad det nu är, för annars blir det nog inte gjort eller i alla fall inte lika bra”.
Här behandlar vi nu hur vi kan göra för att hitta balans i vårt ansvarstagande. Hur vi kan hitta vad som faktiskt är vårt ansvar, och när vi tar på oss ett ansvar som inte är vårt. Hur vissa av oss är som scouterna ”Alltid redo” att hjälpa, något som kan vara både stressande och energikrävande. Ibland är detta säkert bekvämt för den som blir ”hjälpt”, men ibland kanske det inte är det allra bästa där och då…
Teckningen här ovan illustrerar en situation som vår grekiske vän Sotiris berättat för oss. Historien handlar om en äldre kvinna, som stod med sin rollator vid ett övergångsställe medan trafiken susade förbi. När det så blev grönt för de gående stod kvinnan fortfarande kvar. En rådig man grep då in, tog ena handen i rollatorn och den andra i damen. Och så eskorterade han henne över gatan och sa sedan adjö till damen. Varpå damen artigt tackade, dock med tillägget: ”jag hade precis gått över gatan och stod och funderade över åt vilket håll jag skulle gå.” Huruvida den rådige och hjälpsamme mannen sedan hjälpte damen tillbaka över gatan förtäljer inte historien J. Denne man blev i alla fall en utmärkt ”posterboy” för detta att ta ansvar utan att undersöka om damen faktiskt behövde hans hjälp.
Vi vill här understryka att vi människor självklart ska hjälpa varandra. Vi ska bara vara uppmärksamma på att vi inte tar bort själva ansvaret från någon annan när vi hjälper. Och vi ska tänka på det ansvar vi har gentemot oss själva, att vi inte släpper allt vårt eget när vi hjälper någon annan. Detta är en mycket fin skiljelinje, för ibland är det ”rätt” att lägga sitt eget åt sidan.
Ä-post:(se Hannahs förmåga).
”Huruvida ni har läggningen att ta ansvar eller inte behöver inte betyda, att ni är mer eller mindre ansvarsfulla. Detta kan låta som en motsägelse. Men om ni tänker er att ansvar är att ta ansvar för ert liv och era handlingar, ni gör det ni tror är bra inte bara för er själva, utan också för andra, då tar ni ansvar i en sund bemärkelse. Det vill säga det ni kan ta ansvar för, inte det ni ej kan. Att däremot inte ta ansvar för sin del i en ekvation, det är ansvarslöst.
Sedan har vi den delen av människor som tar ansvar både för sig själv och för andra. Detta kan i sin tur vara sunt eller inte så sunt. Ty att ibland ta ansvar för någon annan behöver inte vara fel. Era barn till exempel har ni uppfostrat, så till en viss del är ni ansvarig för hur de beter sig. Dock aldrig fullt ut, ty även barn som är väluppfostrade kan göra något som ej är ”rätt”. Då får föräldrarna rycka in och agera ansvarsfullt, och ta på sig den del de kan.
Men handlar ansvaret ni tar för någon annan om, att ni ”tar över ansvaret” har ni en mindre sund ansvarskänsla. Ni kan ej ta ansvar för en annan persons handlingar eller icke-handlingar. Ni kan sträva efter att inspirera personen till att själv ta ansvar, och ser ni något ni tror den behöver göra för att klara det, våga då delge er insikt, men lägg sedan ansvaret i den andres händer. Då har ni tagit ansvar för er del, ni har lämnat över bollen till den enda som kan kontrollera bollarna i slutändan.
Att bara stå bredvid och se någon vandra rakt in i en katastrof är inte ansvarsfullt. Men att själv rusa före in i katastrofen för att skydda den andre är ej heller det. Kan ni se det? Det är ibland väldigt små nyansskillnader i detta, att låta ansvaret ligga kvar hos den som det hör hemma hos, men ändock vara behjälplig.
Så vad är det som driver människor att vara ”sunt” ansvarsfulla, att vara ”oansvariga” eller vara ”för ansvarsfulla”? Det finns inte ett enda rätt svar på dessa frågor. Ty alla människor utvecklar sin ansvarskänsla, dels via vad ni upplever och lär er, samt hur er personlighet är.
Det är väl värt att sträva efter att hitta en balans i ansvarsfrågan. Att ni lär er känna skillnad på det ansvar som ni kan påverka och ta hand om, och det ansvar ni ej har kontroll över. Att känna er själv och känna in andra. Att tänka efter före; ”är detta något jag bör göra något åt?” När ni känner och tänker efter före, så kan ni se era mönster och vad ni kan och inte kan göra. För att vara en person, som har läggningen att ta all världens ansvar på era axlar i stort och smått gör er ej till en godare människa eller en mer ansvarsfull samhällsmedborgare. Det kan endast leda till att ni ständigt ”råkar” ut för situationer där ni förvisso har chans att dra nya lärdomar. Men risken med ett sådant beteende är, att ni tyngs ned av allt ansvar, medan den andra trippar iväg med lätta steg och inget ansvar i världen.
Att hitta balansen är inte lätt, för i vissa situationer är det svårare än i andra att veta vad som ni faktiskt kan ta ansvar för och vad ni inte kan. Att inte ta ansvar för andra innebär inte att strunta i andra, utan önskvärt är att ni ändock kan ställa upp och hjälpa någon annan, kanske exakt lika mycket som om ni hade tagit över ansvaret. Men med en skillnad inom er, där ni ändock överlämnar ansvaret till den andra. Här talar vi inte om att våga lita på någon annan och vila i vetskapen att den vill ert bästa, vilket är en viktig del av livet. Utan här pratar vi om att ni i er själv känner er fullkomligt ansvarig för någon annan person, som kanske eller kanske inte har bett er om det. Vi syftar här till ansvar i den bemärkelsen att ta över ansvar från någon annan, för att ni tror att ni måste hjälpa och vara självutplånande.
Det är när ni är redo att hitta balansen i att våga ta ansvar, och våga lägga ansvaret i den ansvarigas händer, som ni kan hitta rätt. Det är inte lätt, men när ni bemästrar denna balansgång, så kommer ni känna skillnaden i er själv. Att ni har ett eget ansvar och ett kollektivt ansvar och en ”ansvarslöshet”. Det är att ta ansvar.”
Välkomna tillbaka nästa vecka!