Archive | juni 2017

Narcissist?…Javisst!!!

I förra inlägget skrev vi om att hitta kärleken till oss själva, om hur viktigt det är och om hur vissa av oss inte har så lätt att ta fram dessa känslor. Nu går vi vidare och ser vad som sker när egenkärleken går överstyr och blir till ett självförhärligande och en övertro på sin egen betydelse och narcissismen blommar ut.

Termen Narcissism kommer från den grekiska mytologin med figuren Narcissus, den vackra ynglingen som förälskade sig i sin egen spegelbild när han för första gången såg sig speglas i en källa. Narcissistiska personlighetsdrag är ganska vanliga i befolkningen, medan helt utvecklad narcissistisk personlighetsstörning utgör knappt en procent.

När världen och värden förändras, bör vi då förändra vår syn på narcissismen? Det kan vara värt att fundera lite extra på. Ingen tycker längre att det är förmätet att ta selfies och lägga ut bilder på sig själv på olika sociala medier. Detta är en förändring i kulturen. Om vi skulle klassa det som narcissism, så skulle det inte vara många som inte var narcissister.

Men det finns förstås även nu en skillnad i att tycka om sin egen spegelbild, att älska sig själv, och att känna sig förmer än andra.  Att tycka om sig själv är positivt och något vi önskar, men att vara narcissist innebär egentligen inte att dessa personer tycker om sig själva. Det handlar om en grandios självbild som övertygar dem att de är centrum för allt. Narcissisten bländas av sin egen storhet och förväntar sig att andra ska göra detsamma. Blir de inte bemötta som de tycker sig förtjäna intar de ofta en försvars- och attackinställning där de växer genom att trycka ned andra. (USAs nuvarande president Donald Trump är ett skolboksexempel på ovan- och nedanstående.)

 

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Narcissism har funnits så länge det funnits människor på jorden. Det är endast definitionen av narcissism som förändras med tiden. Vad som en gång ansågs som narcissism, kan i dag klassas som något annat. Så vad krävs det för att vara en narcissist idag? En narcissist har inte bara höga tankar om sig själv utan också högdragna sådana. Hen har en grandios självbild som inte är förankrad i verkligheten. Ty om en mycket intelligent person som är geni inom sitt område kallar sig själv geni, så är det fakta. Det är sanningen och således ej narcissistiskt utan en sann självbild bara att detta själv nu råkar vara ett geni. En narcissist däremot kan se sig själv som bättre än andra även när den ej är det. Narcissisten saknar självinsikt och i och med det likaledes att se andra människor. Ty ni människor behöver använda er själva som referensram och relatera till er själva.

Så om ni ej har realistiska och verklighetsbaserade insikter om er själva, så kommer ni ofrånkomligt referera och relatera andra till era ”felaktiga” insikter. Kan ni se det? (Detta kan dock lika gärna gälla de med lågt självförtroende och en överdrivet nedvärderad självbild. För då kommer ni ofrånkomligen bedöma andra som bättre då ni ser er som sämre.)

Något alla nog kan enas om är att en narcissist ej lever i verkligheten, utan i en ”verklighet” han eller hon skapat. Där han är kung eller hon drottning.

En narcissist ser sig som förmer, ser ned på andra människor, och om någon försöker slå hål på dennes självbild riktar hen en än skarpare kritik mot den som ser igenom den. Ty narcissisten ser att denna person ej förstår dess storhet, och således måste denna person vara ”trög” och därför förtjänar att ses ned på.

Narcissisten tål ej kritik, deras uppblåsta ego klarar ej av att punkteras med ett nålstick, ty då riskerar deras uppblåsthet att pysa ut likt luften ur en punkterad ballong. Så kritik kan ta hårdare på en narcissist, för den stämmer ej överrens med den onyanserade självbilden av storhet. Det finns dock en dubbeltydighet hos narcissisten. De vill bli beundrade, men de som beundrar dem ser de ned på. De som ej beundrar dem vill narcissisten däremot imponera på, således blir detta en svår ekvation och svajig balansgång. Ty de vill att de som beundrar dem ska fortsätta med det samtidigt som dessa personer i narcissistens ögon ej är ”vatten värda”. De som ej beundrar dem vill de ”locka” över till sin sida. Men så fort de fått ”napp” blir även denna person en av dem narcissisten förbrukar och sedan trampar på för att gå vidare och lägga fler beundrare vid sina fötter.

Narcissisten har dock ofta ett mycket, mycket tunt skinn och blir ofta kränkt om någon inte ser dess ”storhet”. Narcissister saknar helt förmågan att kunna överföra känslor, det vill säga de kan utan problem trycka ned andra, men om någon trycker ned dem, så blir de överdrivet kränkta och kan inte förstå hur någon kan göra så mot dem. De som är så stora.

Så hur är det då bäst att bemöta en narcissist? Det finns tyvärr inga enkla svar på den frågan. Men det som alltid bör finnas med i bakhuvudet är, att ni ej kan nå narcissisten med logiska förklaringar som kräver att narcissisten måste gå utanför sig själv och sätta sig in i någon annans perspektiv. Ty för narcissisten är dennes perspektiv ej ett perspektiv, utan faktasanning och det enda rätta.

Så att övertyga en narcissist om er syn på något är inte fruktbart. Att stryka den medhårs är heller ingen väg att nå fram för den enda hen då ser är sig själv, ej er, för då ni delar dennes uppfattning syns ni ej i narcissistens ögon då förstärks endast dennes ögon och syn på sig själv. Ni bleknar in i dennes spegelbild och blir så en ”icke-person” för narcissisten.

Att däremot välja att inte interagera med en narcissist är ibland lättare sagt än gjort. Då ni kanske ändå måste det, finns det ytterligare ett alternativ, och det är att strunta i att övertyga narcissisten om er syn på något, på personen själv eller på någon annan men ”sila” bort vad den säger. Låt inte narcissisten lura in er i sitt spel, ”spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i världen är?”. Narcissisten svarar ”jag, jag, jag”, men ni kan välja att agera spegeln och spegla något annat, utan att behöva övertyga narcissisten om er syn, men ändock ej höja upp den redan uppblåsta narcissisten.

Att känna igen en narcissist är inte så svårt. Att ej har förmåga att föra över känslor och resonemang på sig själv och andra är ett kännetecken. Brist på empati är ett annat. De kan känna ”empati” med sig själv. Detta är dock ej empati i sin rätta bemärkelse utan det är själupptagenhet, det vill säga narcissisten kan bli kränkt lättare än andra, men hen kan ej förstå och föra över att andra kan känna så av något kränkande som hen gör.  Narcissisten har en tendens att skapa oreda runt sig och skylla på andra. Att vara förmer än andra och tycka att hen förtjänar guld och gröna skogar. Får hen ej det blir hen ofta arg på världen som ej ser dennes unika storhet.

Narcissisten känner att hen förtjänar att vara upphöjd även om hen inte har uträttat stordåd. Hen ser inte att hen gör andra illa, medan hen själv tar illa vid sig av ”små” saker. Så våga lyssna till er magkänsla när ni känner att en narcissist är i er närhet, ge ej denne era förtroligheter, för det är något som narcissisten gärna sedan använder mot er när tillfälle ges. Ge dem ej ett finger för då tar de hela handen. Håll dem på en armlängds avstånd och håll ert huvud högt och kallt, så kan ni ”lura” narcissisten att visa sin natur, och ni kan då välja hur ni handskas med dem där och då. Låt deras spegel spricka av sig själv, deras uppblåshet pysa ut. Ge dem ej makten så kan ni hantera dem och gå därifrån oskadd.”

                                                                        ∞

Nu när sommaren är här och många går på semester passar vi på att under några veckor göra ett uppehåll med bloggen. Dock kommer vi att fortsätta skriva och författa på en kommande bok. Vi kommer dyka ned i Skattkistan och hitta nytt material, nya äventyr och vi kommer göra djupdykningar i redan öppnade ämnen.

Nu vill vi önska alla våra läsare en härlig sommar med plats för återhämtning!!! Varmt välkomna tillbaka igen om några veckor!!! Önskar Annmari, Hannah och våra bevingade vänner i det blå.

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2017-06-27 12:26

Hur kan vi lära oss älska oss själva? Ibland kan vi älska oss själva då och då och vissa delar av oss. Men hur kan vi få en kontinuitet, inte bara små förälskelsefaser, utan äkta kärlek?

Det pratas mycket om hur viktigt det är att älska sig själv. En del säger till och med att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan. Där håller varken vi eller änglarna med, man kan faktiskt älska andra ändå. Men man kan däremot, som vi kan läsa i Ä-posten längre ned, ha svårt att ta emot kärlek då man inte tror man är värd det. Man kan också missa att se den kärlek man faktiskt får. Vi föds med en naturlig kärlek till oss själva. När en baby ser sig i spegeln skiner den upp och det är kärlek vid första ögonkastet. 🙂

Alla förtjänar att älskas, även om inte allt vi gör är älskvärt. Så att ha samma standard för vår egen kärlek, som för den kärlek vi ger andra bör vara en rimlig tanke. Men det finns en viktig skillnad i att älska sig själv och att älska andra. Man kan aldrig någonsin fly från sig själv. Vart man än går, var man än bor, ”vem” man än är så är man sig själv. Vi behöver därav för att kunna leva lyckliga hitta en form av egenkärlek. De flesta av oss har säkert ögonblick, längre eller kortare då vi känner kärlek till oss själva, men vi behöver hitta en kontinuitet av äkta kärlek.

Nästa vecka tänkte vi ta upp hur det är när ”egenkärleken” går överstyr, s.k. ”narcissism”. Men här tänker vi på de av oss som kanske har lite svårare att acceptera våra egna brister än andras. Så hur kan vi göra för att hitta en balans i att älska oss själva, men att ändå vilja bli bättre som människa. En del är att acceptera sig själv och hitta vem man är, med goda och mindre älskansvärda sidor. Att vi accepterar oss själva men ändå strävar efter att göra det goda mer framträdande. Observera att detta inte är för att vi ska bli mer accepterade eller älskade, utan för att det är eftersträvansvärt att göra gott, att vara god.

Vi ska inte sträva efter att utplåna oss, utan ge oss samma spelregler som vi ger grannen, vännen, arbetskamraten, främlingen på gatan och våra nära. Inte bara älska oss när vi är duktiga utan hela tiden. Men att kunna se skillnad på att vi likaså som vi kan älska någon annan utan att älska allt den gör, göra detsamma för oss.

Fördelen här är att om vi inte älskar något vi gör, så kan vi göra något åt det. Så egentligen borde den enklaste relationen vara den till oss själva. Men tyvärr är det oftast inte så. Men det är väl värt att fundera vidare på det…

 

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Kring ämnet eller snarare känslan att älska sig själv finns det så mycket att säga. Att älska sig själv, vad betyder det för just dig? Hur definierar du älska? Är att älska dig själv en likadan känsla, som att älska andra? Dessa frågor är enkla att ställa, men svaren är desto svårare. Och det är bara var och en av er som kan svara på era frågor.

Kärlek är ett mångfacetterat ord med mångfacetterade känslor. För att älska sina barn känns annorlunda än att älska sina föräldrar. Att älska sin partner känns annorlunda än att älska sig själv. Att älska sina vänner är annorlunda än att älska sin familj. Det är därför omöjligt att försöka rangordna olika former av kärlek; ”jag älskar den mest och sedan den och sedan den o.s.v.” Ungefär som när ni var små och ”frågade chans” på varandra, och hade små listor med vem ni var mest kär i och sedan nästa och nästa. Det är barnets och tonåringens tänkande.

Kärleken gå ej att dela lika till alla, för varje relation är unik. Så om kärleken ni bär på skall räcka till alla och till er själva, ge då lika mycket som ni önskar få tillbaka. Kärleken är en av de få ”saker”, som ökar ju mer som ni ger. Men om ni inte spar kärlek även till er själva, så missar ni livets goda. Ty att älska sig själv betyder inte att ni tycker ni är perfekta, är högdragna och själviska, utan att ni vet att varje själ och varje människa är unik och ni likaså.

Ni som inte tror att ni förtjänar er kärlek behöver öppna era hjärtan för er själva och så låta kärleken flöda. Ni vet att ni älskar andra trots deras ”fel och brister”, så varför inte pröva det med er själva också? Kanske till och med för era ”fel och brister”. För varför skulle ni inte få fela och ändock vara älskade? Vem bestämmer det? Är det verkligen rättvisa ”regler”?

Att ställa sig själv utanför kärleken och egenkärleken leder till en oro, att vara sämre än alla andra och till en tro att ni måste vara perfekta för att älskas av andra. Men om ni tänker efter, så är sann, äkta, djup kärlek inte att man blundar för det ”dåliga”, utan det är när man ser en människas själ och hjärta och älskar dem såsom de är.

Så att älska er själva må inte vara nödvändigt för att älska andra. Men utan att ni älskar er själva, så är det svårt att våga tro och hoppas att ni kan älskas av andra. Så för att läka det låt er själva föra över känslan på någon ni älskar ovillkorligt, och försök sedan känna så för er själva. Det är inte alltid lätt, men alltid rätt.

Narcissism är inte äkta, sann, djup, själslig kärlek. Den är en falsk uppblåshet som kan spräcka spegeln. ”Spegel, spegel på väggen där”. Den är skör för den bygger på en illusion, men kärleken vi talar om är den där ni accepterar era medmänniskor och låter er accepteras av er själva och era medmänniskor. Men med sagt är det viktigt att sträva efter, att inte fastna i acceptansen ”jag är som jag är”. För det uttrycket myntades av just själviska men osäkra, smått irriterande personer, som bara helt enkelt använder det som en ursäktande fras och med en känsla av berättigande. 

Det är inte livets mening. För i alla tider så är det strävan efter att leva i godhet och kärlek, som har fått världen och människorna att blomstra. Men de som tror de ej behöver ändra på sig, utan vill ändra på andra runt sig och ändra världen, det är sådant som leder till krig och utanförskap.

Så kärleken i dess goda, rätta mening räcker till alla inklusive er själva. Och det är ej att vara egoistisk, utan att vara rättvis. Så dela inte upp kärleken ”broderligt och systerligt”, rangordna den inte och mät inte heller mängd och substans. Då är ni ett med kärleken till er och till varandra.”

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi tar upp vad som händer när egenkärleken går överstyr och blir till narcissism.

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-06-18 19:11

Hur hittar vi en balans där ”vara” och ”prestera” väger lika tungt?

 

De flesta av oss har nog någon gång känt en önskan att bara kunna vara och att det duger. Att vi duger även när vi inte presterar eller är ”lyckade”. Känslan att få vara speciell trots att vi inte gör något speciellt, utan bara är den vi är. Samtidigt har nog de flesta av oss också en önskan att få vara speciell för att vi gör något speciellt och att lyckas och vara duktig.

Båda dessa saker är viktiga, men det som är viktigast är att försöka hitta en balans i det. Ibland är det bara prestationer som räknas, men det vi då bör kunna vila i är att även om vi ”misslyckas”, så är vi värda lika mycket i våra egna ögon och i våra näras. Vi må inte ha fått det där jobbet, vi kanske fick ett dåligt resultat på en skrivning, den vi är kär i kanske inte är kär i oss, men vi är okej ändå, det finns andra jobb, fler skrivningar och det finns dem som kan älska oss.

Vi är inte vad vi presterar. Vi är alltid rätt, men vi kan göra fel. Vilket alltså är en viktig del i att kunna landa i ett ”bara varande”. Det är att våga pröva och lyckas och misslyckas, men att fortfarande vara samma vi oavsett. Detta är inte lätt, för det är inte bara inom oss som vi har svårt att hitta denna balans och harmoni. Samhället kommer utifrån med många krav och måsten som vi behöver hantera. Som det ser ut i samhället så kan det ibland kännas som kraven blir större och större. Prestationskraven kryper allt längre ned i åldrarna. Till exempel känner barn som deltar i olika sporter tidigt krav på sig att vara duktiga, att de annars kanske inte ens får vara med i laget.

Detta gör att det är svårare att hitta känslan av att duga som vi är. Vi menar inte att man inte ska sträva till att nå framgång och att lyckas, men vi önskar att hitta balansen i att klara både lyckanden och misslyckanden. Ty bägge har med sig sina egna svårigheter. Lyckas vi vill vi gärna fortsätta att lyckas, fallet från en högre höjd är längre än lägre. Fallet från ett misslyckande må vara mindre, men det är vad vi gör av det som avgör hur vi reser oss igen. Vissa tar ett nederlag hårdare än andra, vissa har naturligt förmågan att börja på nytt.

Till och med detta att ”bara vara” kan bli till ett prestationskrav, både inifrån oss själva men också från samhället runt oss. Vi erbjuds kurser för att utöva att ”bara vara” och i och med det finns en risk att även här känna att vi ska prestera.  Och så kan vi även lyckas eller misslyckas med att ”bara vara”.

Så hur gör vi för att våga vara, och riskera att lyckanden eller misslyckanden definierar oss? Här nedan säger Änglarna några ord om detta.

 

Ä-post(se Hannahs förmåga).

”Om livets cirkel började med prestationskrav skulle världen se annorlunda ut. För det första skulle inte många barn överleva det. För spädbarnen behöver få kärlek och värme och omhändertagande för att överleva. De skall inte och kan inte prestera något annat än just bara vara, och det är jobb nog. De älskas för att de är de.

Sedan med ökad ålder ökar kraven från föräldrar, skola, jobb och från sig själva. Där någonstans tappas varandet bort. Och om ni bara är, så är det inte gott nog.

Världen är en lekplats där handlingarna har vida konsekvenser. Striderna är större än i sandlådan. Vinster och förluster påverkar fler människor. Men om ni vill, så finns möjligheten att hitta en balans i tillvaron, där vara och prestera väger lika tungt.

För om ingen presterade eller kämpade framåt, skulle också världen se annorlunda ut. Folk skulle sitta still och önska att allt föll ned i deras knän Då skulle också mänskligheten tunnas ut. Men där emellan är spektrumet vitt. Om barnkänslan, den trygga goda var i centrum, och då ni förgyllde tillvaron för era föräldrar och andra, åter får gro, så kan ni hitta balansen, att ni kan älskas för den ni är, ej för vad ni gör.

Men att göra gott är en bonus för er och era medmänniskor, men att veta att ni har någon eller några som älskar er oavsett. Att om ni kommer hem och berättar att ni haft en dålig dag då ser, att de där hemma inte tycker att ni är dålig. Den tryggheten är alla värda. Ty så är det, och ett fel raderar inte bort allt gott. Allt det goda finns kvar, även då det känns som om allt går fel. Kan ni se det?

D.v.s. verkligheten går ej att ändra. ”Fel” handlingar får konsekvenser, men det betyder inte att allt ni gjort ”rätt” är utsuddat. Allt ni gör och gjort finns kvar i känslominnet och i fakta. Så varför bara fokusera på det ni upplever som att ni gör fel? Jo för att skydda er från att göra samma misstag igen.

”Fool me once – shame on you”

“Fool me twice – shame on me.”

Om det vore så enkelt i praktiken, vore ni alla nöjda, men så är det ej. En börda av att alltid vara beredd och inte tillåta sig att slappna av emellan gör att ni bränner ljuset i bägge ändar.

Försök våga stanna upp, lev det liv ni vill med vara och ära, och med äran att vara den ni är och göra vad ni gör, och inte leta fel på er, men ej heller rättfärdiga dåliga beslut genom att skylla ifrån er.

Balans mellan självinsikt, självkärlek, insikt om andra och kärlek till andra, och göra och vara, nås, då ni ser er som människor som andra, unika, var och en, men inte mer eller mindre värda.

Våga hitta balansen mellan vila och prestation innan ni genom livet ”tvingas” stanna upp. För vilar man aldrig orkar man inte ett maraton. Det är omöjligt orka om man springer som om det bestod av hundrameterslopp. För då fördelas inte er kraft och ni stupar.

Men väl avvägda så kan ni leva i ett varande där ni vill göra gott, men inte behöver det för att bli älskade.”

Välkomna tillbaka nästa vecka.

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2017-06-11 17:34

Följa sin intuition…eller inte?

Hannah: Vi har tidigare varit inne på temat ”Intution”. I inlägget om ”Ånger” berättade vi om en händelse då Annmari haft en stark intuitiv känsla att inte ta bussen utan istället välja spårvagnen. Annmari lyssnade tyvärr inte till intuitionen den gången och blev bestulen på plånboken, som tyvärr var välfylld. När vi människor talar om intuition är det som med allt annat, att vi kan ha lite olika tolkningar av den, olika synonymer. Vi vill försöka visa det med några exempel. Intuition är något vi alla har, även om alla inte lyssna till den alltid. Vi har intuition i viktiga såväl som i oviktiga händelser.

En form av intuition kan vara att rätt och slätt ”känna på sig något”.  En sak jag speciellt minns som totalt oviktig, men där ändå intuitionen, ”stämde” var följande. För några år sen hade jag en förkänning att jag ”visste” att jag skulle möta en viss bekant på bussen den morgonen, och det skedde. Detta gjorde varken till eller från i mitt liv eller i den andres liv. För mig blev det endast ett roligt litet ”kvitto” på att jag känt rätt.

En god vän till oss var innehavare av en stark intuition, och en dag när hon gick förbi en tobakshandel sa hennes intuition henne; ”jag ska gå in här och köpa en trisslott och vinna 10 000 kronor, så att jag kan ge pengar till en vän som hjälpt mig mycket”. Varpå hon stegade in i affären, köpte sin triss och skrapade fram exakt 10 000 kronor. Detta att hon följde sin intuition var av större vikt, en händelse som påverkade vardagen.

Bägge dessa händelser ovan har gemensamt att de är väldigt specifika. Intuitionen är dock oftast inte lika specifik. Vi kan känna att vi dras till ett beslut utan att riktigt veta varför vi känner att vi ska göra vad det nu är. Sedan i efterhand kan vi se att det kanske ledde till saker som var av stor betydelse i vårt liv.

En närstående hade när det begav sig en stark önskan att få ett ” friår” för att pröva på att starta egen verksamhet. Det verkade dock vara ett låst läge, ansökningstiden för ”friår” var egentligen ute. Så det verkade närmast omöjligt att förverkliga denna hans önskan. Så en dag kände han på sig, att han skulle gå en annan väg från jobbet än han brukade. Det ledde till att han mötte en kvinnlig bekant som hade samma yrke som han och som berättade att hon var arbetslös. Kort sagt så satte detta igång en kedjereaktion som i slutändan ledde till att kvinnan tog över hans jobb och han fick sitt friår.

Ibland kan intuitionen få oss att göra saker som vi efterhand har svårt att förstå hur vi vågade. Både jag och Annmari hade en stark förkänning att vi skulle lära känna en offentlig person, varpå vi modigt, eller galet, skrev ett långt brev till personen och överlämnade det personligen till honom. Han lovade att läsa det och återkomma till oss. Vi fick vänta länge på svar, men sen ”vips” så hade vi lärt känna denna någon och det har varit ett sant nöje allt sedan dess. Det har också ökat vår tilltro att våga följa intuitionen även när det tycks ”läskigt”, trots rädsla för kanske ett avvisande.

Intuitionen, såsom också änglarna pratar om här nedan, är något som kommer inifrån oss själva, men den handlar om något som finns utanför oss. Den kopplas till andra personer, platser, tillfällen etc. Men intuitionen föds inne i oss i nuet och sen tolkas den från vad som skett utifrån.

 

Ä-post: (se Hannahs förmåga).

”Intuition är något ni alla besitter i mer eller mindre utvecklad grad. Intuition kan vara att känna på sig något starkt, detta något kan då vara väldigt specifikt som till exempel att ”imorgon kommer jag att få ett erbjudande om ett nytt jobb”. Eller så kan intuitionen vara mer diffus, en känsla av att något kommer att hända, bra eller dåligt.

Intuitionen kommer inifrån, den känns i stunden och den syftar till något i framtiden, något som skall hända. Tecken däremot är något som kommer utifrån och som ni tolkar inåt. Tecknet sker likaledes i nuet, men det är ofta först i backspegeln som det kan förstås. Så en enkel förklaring av skillnader och likheter mellan intuition och ”tecken” är, att intuitionen kommer inifrån och tolkas ”utanför”, tecken kommer utifrån och tolkas ”inuti”. Likheten är att både intuition och tecken är något som upplevs i nuets nu och sedan tolkas.

Som med allt annat gäller det att hitta en balans i hur ni använder er intuition och hur ni tolkar tecken. Ty att ständigt leta efter tecken kan göra att ni missar leva här och nu, och kanske ”övertolkar” varje detalj i er omgivning i ert känsloliv och i mötet med andra. Likafullt kan att ständigt låta sig ledas av intuitionen, göra att ni inte lever som det är tänkt på jorden, det vill säga att ni är människor som har både hjärta och hjärna. Att inte använda sin hjärna till att tänka ut vad som är bäst att göra, utan bara lyssna till er intuition kan leda er fel. Ty även den bästa intuition kan inte vara en exakt kompass. Så för att utveckla intuitionen och lära er se tecken behöver ni samarbeta med hjärta och hjärna, med ert inre och med omgivningen och dess människor.

Ni kan öva upp intuitionen i små steg, som att försöka känna vad som känns rätt att göra gällande något mindre viktigt beslut. Försök då känna utan att tänka, och när ni sedan hittat vad er intuition säger er, så kan ni sammankoppla den med tankarna. Är beslutet oviktigt kan ni prova att välja helt efter er intuition och se vad som händer.

Detta är hur ni kan öva upp er intuition. Men den delen av intuitionen som kommer spontant är oftast det som menas med intuition. Det som också kallas magkänsla. Ni kanske bara känner att ni ”måste” välja på ett vis, för det är det enda rätta. Er intuition behöver inte bara handla om er själv, ni kanske känner att en vän har valt något totalt fel och som kan få katastrofala följder. Här får ni då känna/tänka efter hur ni bör agera gentemot er vän.  Intuitionen kan sällan backas upp med bevis, för då vore det ej längre intuition. Endast tiden kan utvisa om er intuition stämde med verkligheten, eller om den var baserad på era egna känslor, tankar, rädslor eller önskningar.

Det finns många uttryck kring intuition både på svenska och på andra språk. Gå på magkänsla. Go with your gut. Följ er intuition. Follow your intuition.

Detta visar att det är ett ämne som berör och som människor över världen försöker förstå. Intuition kan förstås med känslan, men den kan ej bevisas. Det är lite liknande att tro. Så länge tro är tro och ej vetskap är den obevisbar, och då är det tro. Intuition är också något ni ej kan bevisa, men ni kan i efterhand se om er intuition visat sig stämma. Ni kan så känna skillnaden på intuition och rädsla eller önsketänkande.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-06-04 17:13