Archive | november 2018

Rätt och fel, fel och rätt, när är rätt rätt och fel fel? När är rätt fel och fel rätt?

 

De flesta av oss tycker nog bättre om att ha rätt än att ha fel. Att göra rätt istället för att göra fel. Men vad är fel och vad är rätt?

Ibland är det tydligare som inom ”lagens långaarm” och gällande mänsklig moral. Dock kan även detta tolkas lite olika.

Men om vi nu fokuserar på hur vi förhåller oss till att själva ha rätt eller fel och huruvida andra har rätt eller fel. Detta är ofta mångfacetterat… Vissa är så rädda att ha fel och göra fel att de gör allt i sin makt för att förneka eventuella fel. ”Nä det var inte jag”

Andra kan vara så övertygade om sin egen briljans att de faktiskt inte ens överväger tanken att de kan göra fel. Det finns inte i deras världsbild. De kan t.o.m. försöka ändra verkligheten för att passa deras föreställning och agenda. Förneka det som tycks uppenbart för andra. Trump känns som ett uttjatat exempel… men också ett som passar som handen i handsken för denna inställning.

Så finns det människor som inte vågar ha rätt. Som sagt de flesta av oss vill nog ha rätt… men om att ha rätt innebär att vi riskerar att vi stöter bort andra så finns de, de som hellre viker sig och ”erkänner” fel de ej har begått.

Så kan vi då hitta en balans i detta? Det enkla och det svåra svaret är att våga ha rätt och våga ha fel, våga göra rätt och våga göra fel.

Hannah drar sig till minnes en konversation från barndomen. ”Jag och min kompis var 4 år. Vi satt i min morfars bil och diskuterade matematik. Jag sa 2+2 =4. Medan hon sa 2+2=5. Vi höll båda fast vid vad vi ansåg var rätt (även om jag hade rätt 😊) tills hon sa Men det kan bli 5 också. Jag minns så tydligt hur jag tänkte okej det är ingen idé att diskutera vidare och lät det hela bero…

Nu när vi planerade detta ämne var det en vän som drog sig till minnes en ”norgehistoria”… ”En norrman körde mellan Oslo och Göteborg. Då han hör ett meddelande på trafikradion… Varning en galning kör mot färdriktningen på motorvägen. Var på norrmannen muttrade en det är ju flera hundra”… På tal om att inte överväga att själv kunna fela. Anledningen att historien blir rolig är för att den ibland ligger närmre verkligheten än den borde. Då syftar vi inte på norrmän 😊 utan om människor över allt.

Så det är viktigt att vi lär oss konsten att acceptera att vi kan ha fel. För annars blir ingenting rätt.

 

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Rätt och fel, fel och rätt, när är  rätt rätt och fel fel? När är rätt fel och fel rätt?

Genom livet lär ni er nya färdigheter, kunskaper och ni får livserfarenhet. Med det kommer ni ibland ändra er åsikt om vad ni tycker är rätt och vad ni tycker är fel. Vissa saker däremot handlar om det moraliska rätt och fel, andra om det juridiska rätt och fel, förhoppningsvis går dessa hand i hand.

Men hur resonerar ni? Får ni göra fel? Tillåter ni er att misslyckas? Att tillåta sig att misslyckas behöver dock inte vara synonymt med att ni vågar erkänna att ni gjort fel/haft fel. Det är inte alltid exakt samma sak. Kan ni se det?

Att vara säker på något och vara beredd att ta ett misslyckande och ändå fortsätta att tro på er själv är en viktig del av livet. Men om ni  gör något ni finner är rätt, och om det sedan visar sig att det nog var fel blir frågan; väljer ni att hävda att ert fel är rätt eller ger ni vika och rättar till felen för att få rätt? Somliga människor vill inte inse att de kan ha fel, och denna rädsla för att ha fel kan bottna i olika saker. Om ni som barn blivit straffade när ni gjort fel, hånade när ni haft fel, kan det göra att ni inte vågar ha fel. Det kan också vara så att ni när ni var små alltid fick ha rätt, att de vuxna inte varsamt visade när något gått fel och ni då växte upp med en världsbild där ni omöjligt kunde fela.

Andra har lätt att tro att de har fel, tar på sig fel som inte var deras. Detta har också  grundats av olika tidigare erfarenheter. Kanske ni likaså blev straffade om ni gjorde fel, hånade när ni hade fel, men att i ert fall ledde detta till ett ”urskuldande” beteende, d.v.s. ta på er att ni gjorde fel för att vara till lags eller för att få straffet avklarat. Ni kanske tror att om ni erkänner att ni felat får ni inte samma straff som om ni upptäcks ha felat.

Viljan att ha rätt är eftersträvansvärt, d.v.s. att ha rätt i betydelsen att ni gör rätt, att däremot sträva efter att ha rätt oavsett om ni gör rätt är inte det rätta. Däremot är det viktigt att våga stå upp för det ”rätta” även när ni får motstånd av andra som tycker ni har fel, att följa ert hjärta och er moraliska kompass, utan att för den sakens skull inte vara villiga att ompröva er tes av det rätta med jämna mellanrum. För att vara säkra på att ni har rätt behöver ni våga ifrågasätta er själva och lära er av era och andras misstag. Att inte trycka ned andra genom att ni har rätt. Som att säga ”det var ju det jag sa” om ni hade rätt och någon annan fel.

Ibland kan det rätta vara att avstå att påpeka andras fel. Ibland kan det vara viktigt att belysa andras i era ögon felaktiga beteende. När det handlar om t.ex. mänskliga rättigheter och människors välbefinnande är det aldrig rätt att behandla någon illa, det är alltid fel. Ni som vågar ha både rätt och fel kommer oftast få rätt. För då ni rättar till era fel får ni rätt. Döljer ni däremot era fel genom att fortsatt hävda att ni har rätt kommer ni ju fortsatt ha fel. Detta är värt att tänka på.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2018-11-25 21:04

Vem i hela världen kan man lita på?

Hur kan vi veta vem vi kan lita på? Det är frågan som vi nog alla ställer oss. Kan vi lita på vårt eget omdöme om vem vi kan lita på? Det finns tyvärr inga enkla svar. Dels för att det inte är så svart och vitt, de mest pålitliga kan även de ibland svika vår tillit, och de mest opålitliga kan ibland vara trofasta. Så vi kan inte dela in människor i fack av pålitlig och opålitlig. Men när det verkar som hela världen vänds upp och ned ,och vi inte hittar någon sans och förnuft, när de vi litat på visar sig vara mindre pålitliga: hur hittar vi då en balans?

Redan 1972 skrev Mikael Wiehe låten ”Vem i hela världen kan man lita på?” som Hoola Bandoola sjöng. Den melodin och texten dök upp i huvudet på mig (Hannah) häromdagen. Vi tänkte att detta ämne, denna text,  känns mer och mer aktuellt, och delar av låttexten inspirerade mig till teckningen ovan. En mer lögnaktig president än Trump har oss veterligen aldrig funnits.

Det känns faktiskt som om hela världen nu är satt ur balans. Det handlar inte bara om att lita på människor i vår nära omgivning, det är något så mycket större vi behöver fundera på. Hur vi skall navigera i i en värld där pålitlighet tycks vara mindre värt än att bara låta säker på sin sak. Att människor lovar lösningar, som inte kan gå ihop, och sedan skyller på andra när det inte fungerar i praktiken. Detta sker i stort och i smått, i politiken och i vår vardag. Vi behöver hitta en väg framåt där pålitligheten kan vinna. Det vinner vi alla på.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla människor går inte att lita på, allt går ej att lita till. Så hur skall ni då veta vem  som faktiskt är pålitlig och tillräknelig osv? Det finns många nyanser i ”lita på”. Det kan innebära att lita på en person för den den är, en som är pålitlig och någon som alltid finns där. Att ”lita på” kan också vara att lita på ett löfte, som kanske inte bara är bundet till en person i sig utan till något syfte, t.ex. i politiken.

Att lita på att det finns något ”större”, någon högre makt att hålla i handen och som finns som ett skyddsnät, är ytterligare en del av tilliten. Innan ni fått uppleva att bli sviken har ni tillit och ni litar på människor. Men beroende på dem ni möter på er väg och på den ni är, så kommer tilliten att bära eller brista.

För att veta vem och vad ni skall lita på, behöver ni först hitta tilliten till er själv. Er bedömningsförmåga. För kan ni inte lita  på den, så är det än svårare att lita på andra, för då vet ni inte om ni bör lita på att ni litar på den och den. För ni vet ej om ni kan bedöma pålitligheten.

Om ni litat på fel person så kan ni börja ifrågasätta ert eget omdöme, då ni inte upptäckt att denne var pålitlig. Om detta styr er vidare i livet kan ni bli allt mer misstänksam och restriktiva med er tillit, och det kan leda till att ni aldrig hittar någon att lita på. Då bekräftar ni er egen syn, att alla är opålitliga. Motsatsen kan ibland vara nog så illa, för om ni valt en pålitlig person att lita  på, så kan det faktiskt ibland få till följd att ni får en ”overkligt” positiv bild av tilliten. Så vad är då lagom? Finns det ens något sådant som ”lagom tillit”, att vara lagom pålitlig och lita lagom på er och andra? Svaret är att lagom är bäst, men lagom varierar d.v.s. döm inte hunden efter håret. Ni får bedöma varje situation, varje person etc.  var och en för sig, för att hitta ert lagom.

När hela världen står i oro är det svårt att veta var tilliten bör läggas. Om allt gungar; vad är då den fasta punkten? Om allt ni trott på vänds upp och ned är det svårt att veta vad som är sant och inte, vad som är rätt och inte. Det som behövs då är självtilliten, att ha en egen inre kompass som kan veta vad som är upp och vad som är ned, vad ni kan hålla fast vid för att inte falla. När ni så ser att ni står kvar, att det är världen som gungar och är upp och ned, då kan ni urskilja vad som är rätt och vad som är fel, för ni står stadigt på er plats.

Det som ni råder över är er själva, ni kan inte styra andra och det är på gott och ont. Löften som hålls är tillitsbejakande, löften som sviks är tillitsberövande. Tro handlar mer om tillit än pålitligheten i att lita på. Pålitligheten är den som är konstanten i era liv och som finns  där i upp och nedgångar. Både pålitligheten och tilliten behövs för att hitta vem och vad ni kan och bör lita till/lita på.

Alla kan bryta några löften och hålla andra, men ingen kommer någonsin kunna hålla allt den lovar. Men det betyder inte att ni skall sluta lita på dem som ibland brutit ett löfte. För människor och situationer kan ändras. Ett löfte kan vara menat att hållas, men ändras omständigheterna tillräckligt kan även ett ärligt menat löfte behöva brytas. Ett löfte som är givet ur ett redan planerat svek är dock en annan sak.

 Det gäller att vara öppen för att kunna ändra er och ändra åsikt om er och om andra. Att låta pålitlighetens ständiga konstant möta tillitens hopp och tro och hitta balansen i den, för gör ni det, så vet ni vem ni kan lita på.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2018-11-18 20:13

Don efter person…när vi möter olika personligheter.

Tidigt i livet lär vi oss att se att människor är olika. Jag är jag, du är du, ni är ni. När vi väl fått denna insikt vet vet vi att vi är individer separerade från varandra. Vi ser att vi kommer bättre överens med vissa än med andra. Vi lär känna oss själva för att vi sedan ska kunna lära känna andra. Så finns det då en formel, en färdig mall för hur vi ska bemöta personer med olika personligheter? Svaret är nej. På gott och ont. För det kräver att vi måste vara närvarande i möten med andra, se dem för dem de är och visa oss för vem vi är.

Alla har inte personlighetsdrag vi är speciellt förtjusta i. Handlar det om människor vi kan välja bort kontakten med så är det enkelt, men är det någon vi kommer råka på då och då, så måste vi hitta ett förhållningssätt till denne. Som förälder till ett eller flera barn är det en utmaning att se dem för de individer de är, med sina egna personlighetsdrag som kan vara lika våra egna eller inte. Två syskon kan vara totala motpoler, och då gäller det att som förälder hitta sätt att uppmuntra våra barn lika mycket, men på olika vis. Det är aldrig lätt att vara totalt rättvis, än mindre  när barnen har olika behov. Men genom samspelet med barnen kan vi lära oss vad de behöver och kunna vara likvärdigt rättvis om än inte på likadant vis. Likaväl som vi låter våra barn odla sina intressen och aktiviteter, gäller det att ge dem samma chans gällande personlighetsdragen. Även om det inte är lika enkelt och tydligt mätbart, som att Svea spelar hockey och Sverker fotboll.

Lärare har likaså en svår uppgift, att se alla i klassen som individer men också som en helhet. Kraven på dem är likvärdiga, men för att hjälpa dem nå sin fulla potential, kan de behöva olika hjälp för att nå dit. Högpresterande, stressade elever kan behöva hjälp att se att betygen inte är allt, medan lågpresterande kan behöva hjälp att hitta motivation till lärande och skolan.

De som söker sig till läraryrket bör ju tycka om barn, men de som blir chefer kanske inte är de bästa människovännerna. Kanske är det därför det oftare blir krångel i personalgrupper. Det kommer ständigt nya rön och böcker om chefer som är psykopater osv. Dessa har såklart mindre intresse av att bemöta varje människa där denne står.

I relationer krockar ofta personligheter med varandra. De ”egenheter” vi i början tyckte var så gulliga kan reta gallfeber på oss vid senare tillfällen. Det gäller att hitta balansen i att vara sig själv men ändå kompromissa. Om ingen kompromissade skulle var och en av oss stå helt ensamma. Många gräl handlar om missförstånd, och att vi tolkar situationer annorlunda pga vilka vi är.

Så personligheten må vara högst personlig, men den vi är behöver vi visa andra, för att andra ska få chansen att möta oss och vi dem.

 

Ä-post(se Hannahs förmåga):

”Alla människor är unika och bör så bemötas. Dock finns det ett antal personlighetsdrag som ni alla har i en eller annan mix. Lista dock ej dessa personlighetsdrag gällande människor ni möter på er väg. När ni möter någon börja först med är att se vem ni har framför er? Vem är det? Vad har hen för egenskaper och intressen? Om ni har ett öppet sinne och inte placerar in andra i fack, så finns det stor möjlighet att ni får se den andres alla personligheter. Ty ingen person bär på endast en personlighet.

Försök först och främst lära känna er själv. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är jag duktig på? Vad behöver jag jobba lite extra på? Vad vill jag och vem vill jag vara? Osv. Då kan ni på allvar möta andra där de är och försöka se svaren på samma frågor gällande dem. Men försök aldrig berätta för någon annan vem den är. Ty ingen kan någonsin veta allt om någon annan. Ni är endast observatörer i andras liv. Dock finns det mycket ni kan göra för att lära känna varandra och vara personliga.

När ett litet barn föds, så föds det med ett ”jag”. Detta ”jag” är inte ”färdigt”, för inget är någonsin konstant, det enda ”konstanta” är förändringen. Men varje barn föds med sitt ”jag” och det är konstant. Kan ni se skillnaden? Detta ert ”egna jag” bär ni alltid med er, men jaget kan utvecklas åt olika håll och formas om och om igen under hela livets gång. 

När ni som förälder får äran att möta ert eget barn, behöver ni vara lyhörda och försöka lära känna denna nya lilla individ, som nu är en egen liten person med egna tankar, känslor och egen vilja. Ni har möjlighet att forma era barn, ni har skyldighet att forma era barn, men ni har likaså ett ansvar att hjälpa ert barn hitta sitt unika ”jag”. Inte stöpa alla i samma mall. Har ni fler barn kommer ni, att se att de inte alltid är lika sina syskon. Kanske inte lika er heller. Då kommer den såra uppgiften att vara rättvis, men inte behandla barnen lika, lika väl, men inte likadant. Kan ni se skillnaden? Ett barn kanske behöver hjälp på traven att hävda sig, medan ett annat behöver hjälp att stå tillbaka. För att vara rättvis behövs att ni vågar behandla barnen olika. Inte gällande kärlek, uppmärksamhet och hjälp. Men hur ni väljer att fördela dessa och vad som är bäst för varje enskilt barn.

Varje barn borde komma med en bruksanvisning, men tyvärr gör det ej det, och ni som personer behöver lära andra hur de skall behandla er och ni lära er hur ni skall behandla andra. Detta gäller i alla åldrar och i alla skeden i livet. Tänk om en lärare i en skolklass var exakt likadan mot alla elever i klassen.  T.ex. om Måns bråkar och pratar som han ofta gör och läraren därför  måste säga till honom att vara tyst,  då också för att vara rättvis, kände sig tvungen  att även säga till blyge Klasse  att inte störa lektionen. Klasse som aldrig ens vågar räcka upp handen. Hur skulle det då gå…?

Att förstå sig på personer och personligheter är inte att behandla alla lika, men att behandla alla som om de har lika värde. För det har de och ni.

Även vuxna till vuxna behöver lära sig detta. Vissa personer behöver mer uppmuntran än andra för att de skall våga ta plats. Andra kanske behöver lära sig att ta ett kliv åt sidan och släppa fram någon annan. Försök så se andras behov likaväl som personligheter. Självklart är det inte så att ni kan eller bör älska alla personligheter. Vissa personligheter går inte ihop och det är gott och väl. För livet är fullt av tillfällen då ni inte ”behöver” umgås  med dem ni finner mindre ”älskansvärda” . Dock är livet också fullt av andra tillfällen då ni ”måste” komma överens med varandra. Merparten av personligheter går att komma överens med förutsatt att alla är med på det, men inget kan någonsin vara ensidigt. Så välj inte personlighet efter person men person efter personlighet och var den ni är och sträva efter att bli den ni vill.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2018-11-11 20:36

Personligheten – är högst personlig.

Är det så att vi föds med en personlighet?

Alla är vi personer och vi har våra personligheter. Men vad är det som avgör dessa personligheter? Det finns många tankar kring det, men inget enkelt entydigt svar. Dels har vi flera ”personligheter”, som lockas fram i olika sammanhang och med olika personer, och dels så fortsätter vi att utvecklas som människor livet igenom.

Det finns redan mycket skrivet i detta ämne. Man talar om sexton olika personlighetstyper. Forskningen fokuserar i stor grad på arv och miljö. Vi vill lägga till en dimension om själen.  Hur pass befäst är denna själens personlighet? För personligheten är ju ändock högst personlig. Ingen av oss är exakt som någon annan. Vi kan dock ha mer eller mindre liknade personlighetsdrag, intressen och talanger.

Så då till frågan : Är det så att vi föds med en viss personlighet, som inte bara påverkas av arvsanlag. Det är vad vi tror, att vi har en ”egen” del inom oss som vi kan välja att kalla själ eller själv eller personlighet. Att detta är något som ligger till grund till vilka vi är. Men inte ens detta är konstant  utan i ständig förvandling, för inget i livet står ju någonsin helt still, varken tid eller människor.

Så vi har möjligheter att utvecklas genom livet och att ”vässa” våra personligheter på samma vis som vi kan ”vässa” våra talanger och Cv:n. Det som dock känns viktigt är att vi behåller vår kärna, den vi är, och inte väljer bort oss själva i tro att det är bättre att vara någon annan, (som mytomanen, som vi snart tänker titta närmare på).

Men om vi ändå nämner några olika varianter av personligheter…

Vi har den som alltid tror sig ha rätt. Det spelar ingen roll om hen motbevisas.

Sen har vi den som är så envis och fastnar i detaljer som kan tyckas ovidkommande, att denne åter cirklar tillbaka till något den hakat upp sig på… Ett sådant ”möte” fick mig att ”hitta på ett nytt ordspråk” … ”Det är som att tala med en vägg…fast värre…då hen säger emot.”

De finns de utåtriktade människorna… Många av dem oerhört charmerande och entusiasmerande. Dock finns det där  en variant, som då kan bli mer påfrestande.

Och så har vi de introverta och som inte visar så mycket av sig själva.  De som är uppenbart blyga, medan andra som också är blyga tyvärr kan uppfattas som dryga. Och på tal om dryga så finns det givetvis gott om dryga också, men som då inte tillhör de introverta.  Ja listan på personlighetsdrag kan göras lång men det blir bara långrandigt att räkna upp…

Så innan vi lämnar över till Änglarna väljer vi att avrunda med vår teori ”ja vi föds med vårt jag, vår egen personlighet som dock kan utvecklas och modifieras under hela livets gång” Ofta kan vi tycka oss se en personlighet framträda  redan hos en baby, men här kan det ju vara svårt veta om det verkligen är så, eller om det är något vi som vuxna närstående tillskriver babyn.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Alla människor är unika hur lika eller olika ni än må tyckas vara? Om ni föds in i en familj kommer ni tveklöst att påverkas av hur era föräldrar och eventuella syskon är. Men inte bara det, för ett barn som ej växer upp med sina biologiska föräldrar eller syskon påverkas också tveklöst av sina nära och kära. Den eviga frågan om arv och miljö går ej att besvara med exakta procenttal av vad som påverkar mest. För allt handlar inte om det, utan att varje människa bär på varsin unik själ. Denna själ kan också översättas i personlighet.

När de små bebisarna föds till jorden kan det redan synas vilken personlighet de besitter. Vissa barn har lättare till tillit och skratt, medan  andra barn har oftare svårt att hitta lugnet i sig. Så vägen till att bygga upp ett ”jag” börjar redan innan ni föds. Ty ni är ni, och ni bär med er er själva när ni föds.

För att illustrera detta kan ni titta på dem som föds som s.k. ”underbarn”, genier. Vissa barn kan exempelvis spela hela symfonier felfritt, trots att de inte övat en längre tid, Medan andra kan öva och öva och aldrig sätta dessa toner rätt. Vad beror det på? Somliga skulle säga att det är ett” tidigare-livminne” som förkroppsligades över i detta liv. Andra skulle kanske fokusera på att detta är en unik men slumpmässig egenskap. Det finns inga exakta svar på varför vissa har en fallenhet för något och andra inte. Detta är dock en talang och icke själva personligheten. Men era talanger talar även om era personlighetsdrag.

Er själ, er personlighet är bara er, men genom möten med människor, kommer ni att forma och omforma era personligheter. Ni kan slipa av de vassa kanterna och bli mindre svart-vita, eller så väljer ni att öka på er kantighet, och bli mer bestämd och inte låta andra påverka er. Personligheten är något som är i ständig förändring, men det är ni själva som styr, sitter vid ratten och kan lägga in handbromsen. Om ni märker att ni är på fel väg kan ni backa, och ni kan köra tills ni hittar dit ni vill nå. Gällande personligheter, så kan ni aldrig ge någon annan plats i förarsätet. Ni kan vilja det, andra kan vilja ta över ert körkort. Men ni är egentligen den enda, som har bilnyckeln och kan ta er dit ni behöver komma.

Kanske är ni osäker på vem ni är, vad ni vill och hur ni kan hitta dit. Då är det viktigaste att inte försöka ta samma väg som någon annan, för att ni tycker att det varit så lyckat för dem. För ni är ni och er väg är en annan. Visst finns det fler filer som ni kan köra parallellt med någon annan, men någon gång måste ni svänga av på er väg. Där är det viktigt att låta er egen själ vara med att hitta den ni är. För att sedan veta vart ni skall,  behöver ni veta var ni kommer ifrån.

Så det som börjar i livets första stund, den ni är, den bär ni med er hela livet. Ni kommer utvecklas på gott och ont, men ni har er egen kärna och det är den själen/personligheten ni bär med er. Den kan dock tappas bort på färden genom livet och då behöva hittas  igen. Och när ni hittar den sluta aldrig köra, för personligheten utvecklas, och det ger alltid en väg framåt, inget stopp, ingen återvändsgränd utan nya vägar.”

Välkomna tillbaka nästa vecka då vi tittar närmare på hur vi bäst kan bemöta varandras personligheter!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2018-11-04 17:35