Archive | juni 2018

När trotset fortsätter livet igenom…

Idén att skriva om vuxentrots kom efter att vi tittat på ett Dr Phil-program. Det blev så tydligt hur en av gästerna på scenen fortsatte att försöka övertyga ,i det fallet sin moster, om att hennes uppförande berodde på mostern. Det viktigaste var här trotset och inte att få hjälp för att kunna lämna sitt destruktiva beteende. Hon levde kvar i tron att övertygar hon mostern om att hon beter sig bra, så är allt lugnt. Hon förstod inte, att det inte längre var  mostern, som bestämde, om hon skulle hamna tillbaka i fängelse och då missta vårdnaden av sin 9 veckor gamla son.

Som barn behöver vi trotsa (framförallt mot föräldrarna eller andra närstående).  Vi upptäcker på det viset var gränserna går, vi ges chansen att se skillnad på rätt och fel och hitta början på vår väg i livet. Som barn och ungdom är det alltså helt i sin ordning att då och då trotsa sin omgivning.

Men sen när vi blivit vuxna är det önskvärt, att vi lämnat trotsandet för trotsandet  skull bakom oss. Alltför ofta fortsätter vi genom livet att trotsa mamma eller pappa , fast det nu är partnern eller någon annan, som får ta emot trotset. Några säger emot i stort sätt allt vad andra säger och märker inte ens att den andre personen ibland håller med, andra kan inte om de blir tillfrågade om hjälp bara göra det rakt av, utan säger att det ”kan du ta reda på själv”  eller ”det klarar du själv” . Det är inte ovanligt att människor som har svårt att ta emot råd och hjälp och som fortfarande är kvar i ” kan själv”, har varit den i familjen som aldrig fått bestämma under uppväxten . Att man då fortsätter att hävda ”kan själv” även när beteendet är kontraproduktivt, både för en själv och omgivningen.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

När det lilla barnet trotsar, så testar det föräldrarnas gränser, det testar sina egna gränser. Det kan handla om att försöka få sin vilja igenom eller enbart en test om hur långt de kan gå…

Hur ser det då ut senare i livet? Tonåringar är kända för sitt trots, det som benämns ”större barn, större problem” kan visa sig stämma. Tonåringen trotsar av samma skäl som barnet, att få sin vilja igenom och att testa gränserna, vad de får och inte får göra. Om föräldrarna hotar med straff och konsekvenser, upptäcker tonåringen  snart om det är tomma hot eller om de följs. Beroende på detta lär sig barnen att deras val får konsekvenser goda eller dåliga, eller så lär de sig att de kan göra vad de vill, för att de ser att de kommer undan med det. Här startar problemen som kan följa med i livet, det vill säga att trotset ej växer bort, utan det ni lärt er komma undan med gentemot er familj, tror ni sen gäller i livet i stort.

Så ni fortsätter testa gränser på jobbet, men chefen kanske faktiskt har regler som måste följas. Ni kan inte bara säga ”oups, förlåt jag ska bättre mig”. Här finns då ytterligare en lärdom att nå, att ni måste följa samhällets regler. Vissa tar detta till sig, andra kanske bara tycker att chefen är dum och fortsätter på sin inlärda bana.

Ett annat scenario är om barn tillåtits göra något olagligt och föräldrarna har skyddat dem. Dessa barn kan bli vuxna, som bryter mot lagen och inte tror att de att de kommer straffas.  De tror att det fortsatt är föräldrarna som de trotsar, och förstår inte att det nu inte är föräldrarna som bestämmer konsekvenserna efter ett lagbrott, utan polismyndigheten. Det spelar ingen roll om de försöker övertyga mamma och pappa, att de skall bättra sig, det är nu utanför deras händer.

Så vad har ni trotsat mot som barn? Är det något ni än gör i trots? Somliga trotsar mot sina egna sjukdomar, ”det jag ej erkänner finns ej”. ”Om jag trotsar sjukdomen och doktorn, så är jag frisk”. Kruxet här är att det då är det bara er själv som ni straffar, inte doktorn, inte sjukdomen.

 Vuxentrots är i regel en fortsättning av mönster ni lärt er som barn. Något som kanske en gång fungerat för er, men som nu endast hindrar er i er utveckling. Trotset förstör endast för er själva, för när ni är vuxna och har ansvar för er själva, ert liv, ert välmående, då spelar det ingen roll om ni känner er orättvist behandlade och tror att ni trotsar omvärlden, ty det är till syvende och sist bara ni som drabbas. För när ni inte har någon som ”tar smällen” är det er själva ni trotsar. Kan ni se det?

För att bli kvitt trotsets lockande kraft gäller det att ni tar ansvar för era egna liv och val och accepterar att vissa saker bara är, och inte kan trotsas bort. Trots att ni skulle vilja det. Trotsåldern håller i sig så länge ni ej tar klivet ur den, först då kan ni växa ifrån den. Så vill ni trots allt fortsätta trotsa, kom då ihåg att fundera på  vem det egentligen är ni trotsar?”

Kontakt. Facebook.

 Välkomna tillbaka nästa vecka!

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2018-06-17 13:01

När självbilden inte stämmer ihop med verkligheten…

När vår uppfattning om oss själva inte överensstämmer med verkligheten och/eller andras uppfattning av oss… Hur kommer det sig? Vad kan vi göra för att rätta till det? Hur kan vi upptäcka det? Alla har vi en bild av oss själva, och den bilden kan vara ”bättre” eller ”sämre” än hur andra ser oss. Vem har då rätt?

När vi tillräckligt många gånger får höra att vi är bra på något, så bör vi försöka kunna ta in det och bilda en ”ny” självbild efter det. Om vi däremot ständigt får hintar om att vi inte är så briljanta  som vi kanske tror på något vi gör, så bör vi likaså ta det till oss, och se vad vi kan lära. Visst gäller det att vi ska lita på oss själva  och vårt eget omdöme också, men det finns ändå ”strength in numbers” som det sägs, det vill säga om många människor säger en sak, så kan det vara värt att pröva deras bild.

God självbild är alltså inte detsamma som gott självförtroende. Att ha en dålig självkänsla gällande något vi faktiskt inte kan, kan vara en god självbild. En god självbild  kan vi endast få när när vi bedömer oss själva med samma måttstock som vi bedömer andra, varken strängare eller mildare.

Ofta kan vi fortsätta ha en bild av oss som kanske en gång var sann, men som inte längre är det. Till exempel var jag blyg när jag var liten, det tog mig längre tid att bli av med den självbilden än det tog att bli av med blygheten i sig.  Alla ni läsare kan säkert hitta egna såna exempel.  Så likt allt annat behöver vi modifiera vår självbild vartefter vi förändras som människor. Vissa människor kan vara så upptagna med att påpeka hur snälla de är, att de glömmer att detta att vara snäll är en egenskap, och i våra handlingar märker andra ändå om vi är snälla.

Någon som själv gnäller kan reta sig på andra som gnäller, och inte märka sin egen klagovisa. Ja det finns otaliga exempel på beteenden där vår inre självbild inte stämmer överens med verkligheten.  Vad gör vi då vi har en självbild som inte speglar det vi tror?  Jo tricket är att spegla sig både inåt och utåt och välja att se helhetsbilden, för att hitta vad vi kan kalla en balanserad och nyanserad självbild.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Ingen av er människor kan någonsin vara säker på att ni uppfattar er själva likadant som andra uppfattar er. Dels för att alla människor ej heller uppfattar er helt likadant, och dels för att ni aldrig kan uppfatta er helt genom andras ögon. Detta på gott och ont. Ty om ni lider av en skev verklighetsuppfattning och tycker att ni är sämre än ni är, så vore det önskvärt att ni litade till andras ord och uppfattning om er. Men det goda i det hela är att ni ej behöver tro på någon annans dåliga uppfattning om er, inte genast ta den för en konkret faktisk sanning. Kan ni se det?

Så som med allt annat, så finns det ingen homogen definition, en checklista på vad som är bra och dåligt, rätt och fel. Ni  är den ni är, och var och en av er är unik och speciell. Så hur kan det då komma sig att ni aldrig känner igen er i den beskrivning som andra tycks ha av er? Mycket av er självuppfattning grundas i barndomen. Har ni levt ett tryggt och någorlunda stabilt liv kanske ni är benägna att tro er själva om att vara bra, att vara ok som ni är, att klara att veta att ni kan lyckas och misslyckas och ändå vara lyckade. Ni behöver inte lika mycket bekräftelse från omvärlden, för att verifiera er inför er själva. Detta är ett eftersträvansvärt mål, och det går att uppnå även om ni lidit av en dålig självbild. 

Har ni växt upp i turbulenta förhållanden är ni mer benägna att vänta på eller till och med leta efter katastrofer. Ni kanske tar ansvar över sådant som ni ej kan styra, ni kan få en självbild av att ni är extremt dåliga och därför händer det hemska saker runt er. Men på samma gång när ni tar på er ett ansvar ni ej äger, så har ni en skev verklighetsbild. Kan ni se det?

Det finns ytterligare många exempel på hur er självbild formas genom åren. Men frågan är ju också; hur vet ni om ni har en skev självbild? Det första ni måste göra är att ”testa” den bild ni har av er på andra människor. Se om de uppfattar er likadant, och vara beredda på att ompröva er bild om det är tydligt att andra ser med andra ögon. Till exempel om ni har en tendens att tycka att ni är sämre än ni är, kanske i arbetsliv  eller i en hobbyverksamhet. Om ni ständigt får beröm behöver ni tänka över om det inte är dags att lita till dessa komplimanger och börja känna att ni är bra.

Ni kan kanske tycka att ni är fula och ständigt oroa er för vad andra tycker om er. Om ni sen får se att ingen eller nästan ingen annan tycker som ni, bör ni försöka kunna acceptera att era ögon ser ”fel”. Men inte förrän ni testar er tes på andra kan ni pussla ihop er till en verklighet som inte tiltar och tippar över i varken  osäkerhet eller dryghet. För det finns alltid två sidor av myntet. Och för varje osäker människa finns det de som är uppblåsta och har ett ego stort som solen.  De som aldrig kan göra fel, vara fel. Så fort något går fel är det  fel på alla alla andra. Dessa människor har inte kontakt med verkligheten, då de ej står med fötterna på jorden. Insikt i dessa fall är inget som ramlar över dem. De är vanligtvis ej reflekterande, och därav har de  sällan ens en tanke på att kunna ha en skev uppfattning av sig själva, och att verkligheten är mer balanserad än vad de är.

Allt handlar om att våga ifrågasätta er uppfattning om er själva och er verklighet, att ni är öppna för att lära er om er själva och andra. Det är genom att ta in information och pröva sig fram som barn lär sig nya saker. Om ni som vuxna kan lära er att lära er på samma vis som barnen gör, så kan ni också lättare förändra det, som ni anser vara värt att förändra och att förstärka det ni anser vara värt att förstärka. Barnen kan vara osäkra och pröva sig fram till att sedan bli tvärsäkra och till slut landa i en balans av att veta att de kan mycket men har mer att lära. Det är detta som är vägen för att hitta en så sann självbild ni kan. Kliva ut i världen på vingliga ben, ramla och ställa er upp igen. Lära och leva och inte enbart tro på alla andra, men vara öppna för det, att veta att ni inte vet allt.

Hur länge ni än lever, hur många gånger ni än tror att ni kommit fram till sanningen om er och andra, så kommer ni alltid att kunna lära er mer, ändra uppfattning och självbild.

Så vem är ni egentligen? Svaret är er själva, men vad det nu än må vara…”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2018-06-10 19:48

Förhandsrelease av vår bok…

EBOK:

Danskt band (mjuka pärmar):

 Eller KONTAKTA oss för att beställa direkt från oss till specialpris.

I lördags 2 juni hade vi förhandsrelease av vår bok “Terapeutiska skattkistan”. Vi vill tacka alla som kom och bidrog till att göra denna dag oförglömlig! Vi riktar ett speciellt tack till underbara Lisa och Dan och deras förlag Parthenon som gjorde detta till en hemtrevlig och familjär tillställning med mycket värme!

Efter sommaren kommer vi ha en större release med föredrag i bokhandel. Hoppas vi ses då! Men boken finns förstås redan nu att köpa hos förlaget. Trevlig sommarläsning!

Vi återkommer här nästa vecka, då med tema “Vad gör vi när den egna självbilden inte stämmer överens med verkligheten eller andras uppfattning?”

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2018-06-04 12:32