Archive | februari 2016

Kärleksband – inte identifikation

Karleksband inte identifikation

Hannah: I förra inlägget om Gutte, berättade mamma om hur hon, då så många påtalat hennes likhet med sin moster, redan som barn gjorde detta till ett likhetstecken med att hon “måste” gå samma öde till mötes som Gutte, det vill säga dö vid trettiofem år.

I teckningen ovan har jag illustrerat detta. När mamma sitter vid Guttes grav, tänker hon hur en framtida scen skulle kunna se ut, och då jag skulle sitta vid mammas grav. Men istället hittar vi oändligheten sittande tillsammans på bänken. Som vi kan läsa i Ä-posten längre ned, så bryts ofta den magiska identifieringskänslan när man “överlevt” den ålder då den man identifierat sig med dött. Så också för mamma efter det som hände på hennes 35-årsdag.

Vår vän Sven Inge, konstnären, som vi berättat om tidigare, hade också upplevt något liknande. Hans mamma dog när hon var strax över femtio, och när Sven själv kom i den åldern, så kände han det som om hans mor försökte “dra” honom till sig in i döden. Han upplevde det skrämmande, men det är ju inte så att den avlidne närstående försöker “hämta” oss innan det är dags, att tiden är inne. Hans rädsla för att han skulle dö, fick honom att känna detta som verkligt. Han överlevde dock, och kom sedan att leva nästan trettio år till.

Ja, det är en vanlig reaktion att vi i våra kroppar kan reagera på datum och årtal, när någon vi identifierar oss med dött eller blivit sjuka. Så vad kan vi göra för att motverka denna inverkan? Denna fråga sände vi uppåt, och svaret från änglarna finns här under.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Ett kärlekens bevis behöver inte vara, att identifiera sig med en älskad som gått bort. För det är här inte kärleken, som leder er in i att förnimma er älskades känslor och kroppsliga upplevelser och införliva dem i er livsväv. Det som här styr är en oro och rädsla, att ni då ni antingen själva identifierar er eller andra har påtalat er likhet med, den ni förlorat, som leder er till “bortom förnuftet-logik”, likhetstecken hon/han dog i den åldern,” då kommer det bli min lott i livet också”. Detta är ett fenomen som sker över hela världen i stort och i smått, medvetet och omedvetet, fysiskt och psykiskt.

Det handlar om identifiering och rädsla, mer än om kärlek och saknad. När ni sörjer er döda anhörig är det saknad och kärlek, och bandet ni delat i livet ni fokuserar på. Men här i fallet att befara, att ni kommer “överta” samma öde, så är ni inte bundna i kärleksbanden utan i rädslan. Med detta menas ej att ni ej älskar den ni sörjer, men att identifikationen inte är baserad på kärlek till er avlidne. Kan ni se det? Det ena utesluter inte det andra.

Men när ni införlivar rädslan i ert DNA, så blir kroppen automatiskt varskodd när “tiden är inne”, där ni petat in en händelse, som redan hänt någon annan. Den ni identifierat er med. Så även om huvudet inte alltid tänker på, att nu är dagen här när min kära dog, och nu är det min tur, så känner kroppen en “aha-upplevelse”, där ert egenkonstruerande DNA känner, att nu skall det ske något. Detta betyder inte att ni dör, utan det visar att kroppen har ett eget minne och till och med ett minne av något, som ni ej upplevt. Så stark är identifikationens känsla, att den kan rubba er tillfälligt.

Så varför tror ni då, att ni skall dö när ni är i samma ålder, som er nära var? Jo det är samhörigheten, som visar på identifikationen. Och det kan visa sig i att ni faktiskt den dagen mår dåligt, påverkas, men ej är som er anhörig. Ni överlever och allt som oftast blir den magiska identifieringskänslan bruten, när ni nått förbi tiden där er nära dog. Det brukar vara en lättnad, en förvåning, men kan även vara chockerande och ångestfyllt till en början. Då ni på djupet trott ni inte skulle överleva kan det bli en tomhetskänsla. Vad skall jag nu göra med mitt liv?

Eller så blir ni så lättade att alla bekymmer, stora som små känns som bagateller, och ni har vunnit ett nytt liv på” Lotto”. Trots att det ej varit er tur och tid att dö, och således inte tur ni vann livet. Det som ni kan välja att göra när ni vet, att en person ni identifierar er med har dött i en viss ålder eller av en viss sjukdom, är att införliva att ni ej är den, ert DNA är ej dennes. Det finns ingen logisk förklaring till, att jag skall kunna “ärva” ett öde. Att medvetna delar vinner över omedvetna delar av ert inre, att ni styr och istället tar hjälp av er döde anhörige, att se att detta inte “skall hända mig också”. Att värna om kärleksbandet, ej identifikationen och rädslan. Se er som de separata individer ni är och lev efter det. Då kan ni bryta oron.”

Nästa vecka kommer vi att skriva om “Positivt tänkande, som hjälp eller stjälp”.

Välkommen att berätta om egna upplevelser och tankar!! Klicka bara på “Kontakt“, så får du kontakt med oss.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-02-26 00:00

Moster Guttes resa

Moster Gutte

Annmari: När Hannah och jag funderade över vem/vad vi skulle skriva om nu, föll mina ögon på ett foto av min moster Gudrun, eller Gutte som hon kallades. Och plötsligt kändes det så rätt, att berätta om hennes livsöde, och om hur det påverkat mig. Hon var min mammas lillasyster, som insjuknade i malignt melanom (hudcancer) vid 30-års ålder och dog när hon var trettiofem. Mamma och Gutte stod varandra mycket nära, även då mamma inte längre bodde kvar i Malmö, och det blev ett stort trauma för min mamma när Gutte inte längre fanns vid hennes sida.

Jag var så liten när Gutte dog, att jag inte har många minnen av min moster. Men jag kommer ihåg, att jag kände en stor kärlek och närhet till henne. Ett av mina starkaste minnen var, då jag var med mamma på besök i Malmö för att hälsa på Gutte, som bodde kvar där. Vi bodde som alltid, hos mormor och morfar. Moster Gutte hade blivit sämre och låg nu på sjukhus.

Mamma tog med sig mig till sjukhuset, men där blev det stopp för mig. Jag var fyra år, och små barn fick på den tiden inte följa med in på avdelningarna. Min mamma måste ha varit i chock över Guttes tillstånd, och tog därför här ett högst tvivelaktigt beslut. Hon lämnade nämligen mig, och gick själv upp till sin syster! Detta var helt tvärtemot hur hon brukade ta hand om mig, då hon ofta annars kunde vara mer “beskyddande” än vad som var befogat. Jag kommer inte ihåg detaljerna, vet inte om hon lämnade mig innanför eller utanför sjukhusdörrarna. Det jag kommer ihåg är, att jag befann mig utanför sjukhuset i någon slags park. Jag minns att jag grät och kände mig ensam, och hur en trädgårdsmästare kom och tog hand om mig. Han tog mig med in på sjukhuset och lyckades klura ut på vilken avdelning min moster låg och tog mig sedan i handen, och så gick vi tillsammans till hennes sal.

Här blir minnena mer tydliga… Jag kommer in på en stor sal med flera sängar, det är högt till tak, min blick fladdrar runt och så upptäcker jag moster Gutte , som ligger i en av sängarna. Både Gutte och mamma skiner upp och blir glada när jag kommer. Mamma kramar om mig. (Jag tror att mamma ganska snart förträngde att hon lämnat mig nere i entrén utan tillsyn.) Jag minns hur Gutte vände sig mot mig och sa; “har du sett vilken hög säng moster ligger i?” Så undrade hon om jag vill komma upp till henne, och det ville jag! Så mamma lyfte upp mig i sängen, och jag kan fortfarande i mitt inre se Guttes glada leende när hon kramade mig, och hur jag la mig bredvid henne och hon kärleksfullt höll om mig.  Mitt känselminne kan fortfarande känna hennes armar runt mig. Detta är det sista jag minns av min moster.

Gutte lämnade jordelivet när hon precis fyllt trettiofem år. Mina föräldrar berättade inte detta direkt för mig. Förmodligen av omtanke. Men jag kände ju att något var fel, mamma grät mest hela dagarna. Så på barns vis försökte jag hitta förklaringar till att mamma var så ledsen, och så försökte jag trösta henne.  En dag när jag var ute på promenad med mina föräldrar, så hörde jag dem prata om Gutte. Jag snappade upp spridda ord, bland annat “död”, och jag frågade då direkt om moster var död, och jag fick det så bekräftat. Jag blev jätteledsen, men här for också en annan känsla, ett slags pirrande, genom min kropp och som sa mig att hon fortfarande “levde”, och att hon nu var frisk.  Som vuxen fick jag sedan höra, att mamma haft många “besök” av sin syster efter hennes död.

Mamma hade ju tydligen “träffat” Gutte efter hennes död, men sorgen fick henne ändå, att under lång tid dra sig in i sig själv. Detta har min pappa berättat för mig när jag var äldre. Och det är ju, som vi skrivit om tidigare så, att trots att man fått “bevis” för att den man förlorat fortfarande finns med, om än på ett annat vis, så kan sorgen kännas bottenlös. Man har ju inte längre sin fysiska kontakt.

Min mamma hade sparat några brev, som Gutte skrivit till henne under sjukdomstiden. Jag har sedan behållit dem i alla dessa år, och tog nu fram dem och läste dem tillsammans med Hannah. Gutte berättar om hur hon mår, och om hur hon försöker hantera sin sjukdom. Vi slogs av hur Gutte försökte trösta mamma och tipsa henne hur hon kan göra när paniken kommer.

Här ett litet utdrag ur ett av breven: “Kära lilla Gulli! Nu fungerar underarmarna fint, så nu ska jag sätta igång med ett brev till dig. Som du hörde i telefonen är jag efter omständigheterna förvånansvärt pigg, och jag hoppas du känner dig lugnare nu lilla vän. Du måste göra som jag, när jag börjar känna en panikartad rädsla inför det hela stiga upp inom mig. Då andas jag djupt och tänker igenom vad jag känner, och så säger jag till mig själv; “idag och imorgon finns ingen anledning till panik”. Så tvingar jag mig själv att vänta med oron tills det inte skulle gå att komma undan den, och så ber jag om tron under tiden, att den stunden aldrig skall komma.”

Man kommer så nära när man läser breven, och om hur hon beskriver sina känslor och vill gärna veta mer.  Jag bad därför Hannah ta pennan och fråga Änglarna hur Gutte kände sig och hur hon tänkte, när hon var sjuk och förstod att hon skulle dö.

Ä-post om Gutte. (se Hannahs förmåga)

“Ena dagen var inte den andra lik. Gutte valde att fokusera på livet och sina älskade. Hon kände inte fruktan för att dö och begravas, men hon våndades av att lämna de hon älskade. Hon ville vara ett stöd för sin älskade syster. Hon såg att Gulli var skör, och att hon behövde henne. Det smärtade henne mest att behöva lämna sin syster.

Hon delade en djup kärlek med sin man, och hon gav honom sitt allt, men Gulli var den hon hade velat leva för. Gutte önskade var dag att hon skulle bli frisk, men innerst inne kände hon att tiden var ute.

Det gav henne styrka att lämna jorden, sin kropp och sina nära. Hon var livgivande, och hon lämnade sitt liv medveten om att det var hennes tid. Ingen doktor i världen kan bota döden när döden är ämnad. Det är därav mirakeltillfriskande kan ske, och likaså att människor dör av “mindre” saker. Tiden är helt enkelt inne eller inte. Gutte visste detta, och det lät henne leva tills hon dog. En dag i taget. Varje dag en ny dag, en annorlunda dag, en unik dag.

Gutte har lämnat kärlek efter sig. Hon blev frisk och kry, då hon kom över på andra sidan. Hon har vakat över de sina och velat dela den kärlek hon fått från alla på jorden och på denna sida.

Inte en dag är den andra lik, varje dag är annorlunda och unik. Förunderligt magisk. Friheten hon upplevde var oändlig, och det är så hon vill minnas, som en oändlig del av livet och döden, alltid.”

I Ä-posten kan vi se, hur det var speciellt min mamma, som hon hade svårt att lämna, att hon kände mammas skörhet. Så jag kan förstå att det kändes fint både för mamma och för Gutte, att mamma var mottaglig för att uppfatta Guttes närvaro, även efter hennes död. Som vi berättat om är det ju inte alltid så, att de döda kan nå direkt till den de vill meddela något eller hälsa till, och att de då måste hitta någon eller något de kan gå via.

Ända sedan jag var liten har man sagt mig att jag var så lik Gutte … detta gjorde jag till ett likhetstecken att jag också skulle dö tidigt. Jag sa aldrig det högt, så ingen runt mig visste hur mina tankar gick. Samtidigt som jag tyckte att det var roligt att jag var lik henne, hon var ju både söt och trevlig och jag älskade henne, så var jag alltså rädd att jag måste gå samma öde till mötes. Och trots att jag alltid haft en övertygelse på en fortsättning efter döden, så var jag rädd för att jag också skulle dö ung. Jag ville ju leva!

När jag var i den ålder då Gutte gått bort, så hände något. Jag hade köpt en massa jordgubbar, det var extrapris om man köpte tre liter. Jag stod och sköljde gubbarna, och innan de nådde skålen, så hamnade de en efter en både i min, Hannahs och hennes systers magar. Jag kände plötsligt att det började klia runt min navel, men brydde mig inte om det. När vi sedan satt till bords, så fortsatte jag glatt att mumsa i mig de röda godsakerna. Då uppträder utslag över hela min kropp och det kliar nästan outhärdligt. Såsom varande allergiker hade jag allergitabletter till hands, och jag stoppade kvickt i mig ett “antiklipiller”.  Men klådan ville inte ge sig, och jag började i desperation mumsa allergipiller, som om det var lösgodis. Nu fick jag en ordentlig reaktion också av pillren, förutom kliande nässelutslag över hela kroppen och in i munnen mådde jag nu väldigt dåligt på annat vis. Jag blev tvungen åka till sjukhusakuten. Där fick jag någon form av “motgift”, och någon spruta mot kliet.

Förståeligt nog så litade man nu inte på mitt omdöme vad gäller att ta medicin, så jag fick ett litet kuvert med några enstaka tabletter med mig hem, när jag några timmar senare mådde bättre.

Detta hände på min 35-årsdag. Efteråt trillade polletten ner ordentligt. Någonstans har det inuti mig bott en rädsla att dö vid trettiofem, och detta för att jag liknade min moster och hon dött när hon var trettiofem! Kroppen manifesterade detta, trots att jag nu när det hände inte hade en tanke på det, medan oron när jag var liten varit påtagligt närvarande. I vårt nästa inlägg kommer vi att fördjupa oss mer i kraften av vad som kan hända, när vi identifierar oss med någon närstående.

Annmaris tankesten

Nu tillbaka till när jag var i sjuårsåldern. Jag hade utnämnt en sten, en alldeles speciell sten i skogen, till min “tänkesten”.  Jag brukade sitta på den ibland när det var något “problem”, som upptog mina tankar. Jag satt där i min ensamhet och tänkte och filosoferade. Stenen fanns alldeles nära där vi bodde, men ändå lite avskilt i skogen där flera gångvägar möttes.

Nu var det några år sen moster Gutte dött. Jag saknade henne väldigt mycket, och var ledsen att hon var borta. Jag visste att hon haft hudcancer, och att det börjat med ett födelsemärke som blött. Jag satt och funderade kring detta och undrade om det hade kunnat sluta annorlunda… Det var som om jag nu förväntade av mig själv, att lösa hela cancergåtan… Födelsemärket hade suttit på hennes ben. Jag tänkte, att det kanske hade räddat henne om doktorn hade skurit av hennes ben. Om amputation hade jag förstås aldrig hört talas vid det laget, varken som ord eller att det överhuvud taget existerade… Jag minns också att jag tänkte, att läkarna nog skulle hinna lära sig hur man botade cancer, tills jag blev lika gammal som Gutte blev, och då det var stor risk att jag skulle dö. Jag fortsatte att besöka den här stenen lite då och då, för att lösa fler av livets stora gåtor.

Det har ju nu gått en massa år sen moster Gutte dog, ändå har hon känts så nära och levande nu, när jag skrivit om henne. Det har känts väldigt fint, att som vuxen nu titta tillbaka in i hennes liv och med Hannahs och änglarnas hjälp har det varit möjligt att få reda på än mer hur hon kände sig…

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2016-02-23 00:00

Tecken, hälsningar, meddelanden, skydd och hjälp från andra sidan.

Teckensprak

Vi har ju berättat en del om olika tecken och upplevelser, och vi fortsätter här på den vägen. Längre ned här finns änglarnas beskrivning av hur vi kan få våra hälsningar. Det kan ske på så oändligt många vis, och om vi inte uppfattar vad som sker, så är det ingen fara. Våra anhöriga på andra sidan ger inte upp, utan gör snart ett nytt försök, kanske på ett annat sätt.

En närstående till oss berättade för länge sedan om en alldeles speciell hälsning från himlen. En kvinna, Eva, hade just avslutat en kurs och precis kommit hem. En av kurskamraterna hade ungefär samtidigt satt sig i en taxi, för att åka hem till sig. I famnen hade hon en bukett blommor, som hon precis hade köpt. När hon skulle ge taxichauffören adressen hem, “träffades” hon av en stark solstråle, och i samma ögonblick bara “kände” hon, att hon skulle åka till sin kurskamrat Eva istället. Hon dirigerade därför om föraren att köra till Evas adress. Väl framme där ringer hon på Evas dörr. Eva blir mäkta förvånad, när hon öppnar och ser sin kurskamrat, som ger henne blommorna och säger, att “jag bara kände att du skulle ha dessa blommor”. Kvinnan som gett blommorna blev nu också väldigt förvånad, då Eva berättar, att det just den dagen var hennes döda dotters födelsedag. Hon berättade också att dessa blommor var dotterns älsklingsblommor. Båda dessa kvinnor blev förstås också väldigt glada.  Förmodligen också dottern i himlen, för att hon nått fram med sin hälsning. 🙂

Det är ju inte så, att man från andra sidan kan styra hela förloppet, men de kan från sitt perspektiv se vem, som skulle kunna bli en lämplig budbärare. Att i ovanstående fall dottern såg, att hennes mammas kurskamrat köpt hennes älsklingsblommor, och att hon sedan hittade ett sätt att försöka påverka kvinnan ifråga, att åka till mamman med dem.

I ovanstående exempel var det en nära anhörig som ville nå fram, men så är det inte alltid. Ibland får vi helt enkelt hjälp av andevärlden, utan att det är någon personlig närstående. Att det är hjälp från Gud, Änglarna eller Universum, eller vad vi väljer att kalla det på grund av den tro vi har.

Här kommer vi in på synkronicitet eller slump? Iblandhänder något stort, något som får en avgörande betydelse i våra liv, kanske ett möte med någon person som ger oss stor lycka eller något som kanske är svårt, men som leder till andra fantastiska saker. Om man då börjar tänka efter hur många små händelser och val som kantat vägen till detta fantastiska, så kan man nästan bli lite rädd för hur lätt det hade varit, att det istället går “fel”. Allt som skett i exakt tid, att man varit på den och den platsen just i rätt ögonblick, en liten justering och händelsekedjan hade brutits. Men riktigt så är det nog inte. Utan vi har hjälp att hitta fram på vägen, och vi ges också nya chanser om vi missar “avfarten”.

Min pappa befann sig i Småland hos släkten snart efter att mamma dött. Det är ett litet samhälle och pappa och hans ena bror Kalle stod en dag och pratade på bygatan. Plötsligt känner pappa, att någon tar tag i hans arm och drar i honom. Pappas reflex blir då att ögonblickligen dra tag i Kalles arm, så att de flyttar sig en bit. Strax efter rasar en skorsten ihop, och en massa tegelstenar hamnar på den plats där de stått. Både pappa och Kalle blev chockade. Någon/eller något hade räddat dem… Båda trodde det var min mamma.

Något annat speciellt jag vill berätta om hände också strax efter, att mamma lämnat jorden. Jag brukade varje dag bära ett guldhalsband, som jag hade fått av henne. Jag hade en reflex att låta handen fara upp och känna på det då och då. Upprepade gånger upptäckte jag nu, att jag hade tappat det, vilket aldrig hade aldrig hänt förut. Jag blev förstås ledsen och rädd, att jag inte skulle hitta det igen. Men upprepade gånger händer det förvånande, att jag hittar det liggande på golvet. Det som förvånade mig mest var att halsbandet alltid var knäppt! Ska tilläggas att halsbandet var alldeles för kort för att kunna dras över huvudet utan att knäppa upp det. Detta hände oftast hemma, men några gånger även då jag var någon annanstans. Jag funderade mycket på hur detta kunde komma sig, och vad det kunde ha för betydelse. En dag kände jag att jag kommit på det. Det var min mamma, som ville påvisa, att hon fortfarande fanns med mig/oss, men också att det omöjliga faktiskt är möjligt. Efter denna insikt hände det aldrig igen att jag tappade halsbandet.

Ibland är tecknet, som i fallet med halsbandet, direktrelaterat till den som vill göra sig hörd.  Men det kan också vara så att det ovanliga som händer inte har ett tydligt samband, som kanske en lampa som blinkar, eller en TV som slås på eller av. Men att det likafullt är en hälsning.  Det känns ju bara som lite extra krydda när det är ännu tydligare. Ett annat exempel på det är, när en faster till mig precis gått bort, och vi sitter och pratar om att hon nu är tillsammans med min farbror igen. Då hoppar en pärm ur bokhyllan där hemma. Pärmen innehöll min farbrors släktforskning. 🙂

Jag har ända sedan jag var liten haft någon slags förmåga att kunna hitta försvunna saker. Jag trodde länge att alla kunde göra det, vilket jag så småningom förstått inte vara fallet. Ett par lite anmärkningsvärda tillfällen var t.ex. när jag för många år sen var på väg till en affär, där jag jobbade ibland på lördagarna. Det var en vinterdag och det var extremt mycket snö. Jag var lite sen, så jag småsprang med nyckeln redan i handen beredd, att öppna direkt jag var framme. När jag väl står vid dörren till butiken upptäcker jag att jag tappat nyckeln. Jag blir helt förskräckt. Det var som sagt mycket snö. I alla fall börjar jag gå tillbaka samma väg jag kommit. Och jag gjorde som jag alltid gör när jag är på “hittejakt”. Jag försöker “tömma” huvudet på tankar och bara gå på intuition. Och någonstans mitt på gångvägen känner jag att just här jag ska sticka ned handen i snön…och vips fiskar jag upp nyckeln!!!

Ett liknande tillfälle var för ett antal år sen då Hannah hade tappat sin nyckel. Hon ringde mig från sjukhuset där hon jobbade, och hon var extra ledsen för det, då själva nyckelringen var gjord av vår goda vän George, juveleraren i Grekland. Den var av silver och han hade format Hannahs profil på den. Den var dessutom en gåva av George. Den gången hittade jag också den mitt i snön. För att det ska fungera måste jag släppa tankarna på, hur jag ska hitta eller på att jag “måste” hitta vad det nu är som försvunnit. Ibland går det ibland inte.

Ja, visst är det så att vi får hjälp från andra sidan, men det är inte så att vi bara kan sitta still och vänta på hjälpen. Vi ska dels be om hjälp, och vi måste själva göra jobbet. Precis som i terapi när terapeuten ger oss verktyg, så måste vi själva jobba aktivt för att nå resultat. Jag hade för några år sen en sån där speciell dröm som jag ibland har, att någon från andra sidanvmitt i min vanliga dröm, plötsligt dyker upp och säger något viktigt. Jag brukar likna det vid ett reklamavbrott i ett TV-program. När jag sen vaknar är själva drömmen glömd, men jag kommer däremot tydligt ihåg budskapet. I detta fall stod min vän där och sa; “jag kommer ge dig många paket, men du måste själv öppna dem”.

Ä-post om “Tecken”. (se Hannahs förmåga).

“Från den dag ni förlorar en närstående, så finns denne hos er och era nära inom er och i er omgivning. Så tecken, som den döde visar kan vara lika många och olika som det finns människor. Det kan vara smått som stort.

De vanligaste tecknen är att den döde “leker” med elektrisk utrustning. Blinkande lampor, TV, dator, stereo, som sätter igång. Ibland då radion slår på “av sig själv”, kan låten, som spelas vara ett extra tecken. Även då ni själva slår på radion, så kan det vara exakt när en låt, som berör er relation till den döde, spelas. Och även detta är ett tecken.

Tecken kan vara att ni ser en skugga i ögonvrån, förnimmer en närvaro om än så liten. Att någon säger något, som direkt leder er att tänka på den döde. Ett vanligt tecken är att ni från att ha varit osäkra på om det var ett tecken, till att ni nu vet att det är ett tecken.

Det är ändock viktigt, att ni inte spendera livet letande efter tecken från den döde. För det är då inte livet som leder er. Att våga släppa tanken på att ni skall få uppleva tecken, kan leda till att ni upplever tecken, och att det då blir en hjälp och en lyckokänsla, istället för ett ständigt undrande om det var ett tecken och så fastna i sökandet.

Tecknen kommer till er. Det behöver ni ej söka, men däremot vara öppna för att se dem. Att veta att de kan se olika ut, att inte låsa er vid en föreställning om vad som “räknas” som tecken. För tecknen är menade så, att den döde visar att han/hon har det bra och är med allstunds. Inte för att ni skall leva endast för tecken, för då läker tecken ej er, utan står för livet i sig.

Så var ej stängda för tecken, men låt dem komma och gå. Det som dock alltid bestå är de dödas närvaro, även då tecknen inte är tydliga i varje stund för er. De finns där ändock och vakar över er inte bara när ni märker det, utan alltid.”

Vi fortsätter även nästa vecka på tema liv-död. Hör gärna av dig till oss och berätta om egna upplevelser eller funderingar. Klicka på Kontakt.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2016-02-19 00:00

Har vi vår utmätta tid?

Return to sender

Vi har ägnat ett antal inlägg kring tema döden. Olika personliga berättelser och reflektioner. Och vi fortsätter en tid till med det.

Vi har alla olika erfarenheter kring detta tema. Gemensamt har vi, att ingen av oss upplevt den egna döden. Gemensamt också, att vi alla en dag skall dö.

Den dagen är en stor dag, som inte skall förminskas. Men vi försöka att inte vara rädda för den, och då låta oss hindras av den rädslan. Att inte vara rädd för döden innebär inte, att inte vilja leva. Tvärtom, då kan vi verkligen leva. Men inte som om varje dag vore den sista, för det är som änglarna säger, att “bränna sitt ljus i bägge ändar”.

Vi har tidigare nämnt, att om man i terapi gräver tillräckligt djupt, så hittar man oftast en rädsla för döden under all form av ångest. Frågor kring det existentiella dyker ofta upp redan i tidigt i barndomen.

Personer som är i livets slutskede och som accepterat det, kan ofta njuta mer av det liv de fortfarande har. Många säger sig till och med vara lyckligare än de varit tidigare i livet. Och detta trots, att livet kanske nu har yttre begränsningar.

Vår tanke med bloggen och i arbete med oss själva och andra, har redan från början varit, att nå de insikterna redan då vi är mitt uppe i livet, utan att ha ett direkt dödshot riktat mot oss. Och att då kunna känna verklig lycka och livsglädje.

Har vi vår ungefärliga utmätta tid här på jorden? Ja, det finns mycket som talar för, att änglarna har rätt, när det de säger det.

Några exempel som vi tänker på här är.

Mormor som visste hon skulle dö. Se “Besök från himlen

Vår vän konstnären Sven Inge som hade en tumör i lungan, som mirakulöst närmast hade försvunnit. Både han och vi blev både glada och förvånade över det. Några veckor senare dog han sen plötsligt av en hjärtinfarkt. Då hans tid uppenbarligen var ute, och han blivit frisk från sin tumör så “behövde” något annat hända.

Det finns en känd engelsk healer, Matthew Manning. Han har speciella helande förmågor, och det har gjorts diverse experiment med honom och hans gåva. I alla fall sas det, att han hjälpt en kvinna bli av med sin cancer. Kort därefter får Matthew veta, att kvinnan blivit överkörd och dött. Han blev helt bedrövad, och förstod inte meningen med varför han genom sin gåva hjälpt henne bli frisk från cancern, men att hon sedan ändå dött. Plötsligt när han en dag långt senare var i matvaruaffären dras hans blick till en varas ” bäst föredatum”.  Där och då får han en “aha- upplevelse” Precis så är det med våra liv, är tiden är ute, så går det inte att rädda personen, i detta fall kvinnan, som blev överkörd. Hon blev av med sin cancer men hon dog ändå. Men det är ju inte meningen att vi ska veta i förväg när denna dag är kommen. Inte ens Matthew visste kvinnans “bäst föredatum”. Att mormor visste när hon skulle dö, var ju bara dagen innan, och det hade då sin mening.

Så det verkar som om vi bara i begränsad utsträckning kan påverka vår tid. Det är däremot viktigt, att vi tar hand om oss. Det är inte så, att vi kan tänka, att om det är meningen jag ska leva, så kan jag hoppa ut från fjärde våningen på ett hus.

Ett liv är alltid fullgånget, hur kort eller långt det än är (förutom vid självmord).

Livsuppgiften hinns med på en dag eller hundra år. Sett ur evighetens perspektiv, så är det ingen skillnad i längd.

Mormor visste medvetet att hon skulle dö, vilket är ovanligt. Däremot verkar det som om vi subtilt ofta VET när döden närmar sig. Detta ser vi ofta vid oväntade plötsliga dödsfall. Då kan personen strax för givit bort saker. Tagit upp “lösa trådar” i sina relationer. Eller andra handlingar, som omgivningen först efteråt blir medveten om.  Detta kan vara lindrande för de efterlevande i sorgen.

Så nu lämnar vi över till änglarna och frågar;

Hur kan vi minska vår egen dödsångest och då njuta av livet mer fullt ut?

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Se ej döden som slutet, men ej heller början. Själen är evig och era kroppar är förgängliga. Så vänta ej, att njuta tills kroppen är redo att lämna jorden. Försök låta era känslor, som de döende känner, hitta er innan ni är på dödsbädden.

Att njuta av livet i lagom dos, ej leva som varje dag vore den sista, för då bränner ni ljuset i båda ändar, och livet bli en ständig språngmarsch mot döden och från döden. Uttrycket lagom är bäst, är nog det mänskliga uttryck/ordspråk vi änglar till fullo kan instämma i. Ty er strävan efter mycket och mer, är fruktlös. Att få för mycket är ej ett mål att försöka uppnå. Och för lite gör sällan någon glad, men lagom, lagom är verkligen bäst.

Att vara lagom, är ju att vara perfekt, för, för lite är för lite, och för mycket är för mycket. Lagom är perfekt, en så noggrant utvald mängd, nivå eller dylikt, att det är ett under att inte lagom är det alla önska uppnå. Som vi se det har lagom en stor betydelse i livet, att hitta en jämvikt i allt och då till syvende och sist, liv och död.

Den lagom nivå av livsglädje och brist på dödsrädsla, den är ett eftersträvansvärt mål. Ingen dör utan att leva, och ingen lever utan att dö. Cirkeln är sluten och konstant, evig, och den “störs” ej av något.  Strömmen är jämn, så då ni inte springer från döden till livet, och från livet till döden, då är ni endast i nuet. Lagom är det bästa och valen är inte svåra.

Döden är ett tillstånd likväl som livet. Döden kommer då den är välkommen. Så bli ej rädda då den knacka på. Öppna och be den stiga in, men låt inte döden knacka dörr innan ni är redo, så finns ingen fruktan. Döden är en inbjuden gäst, som ej tränger sig på eller bryter sig in. Inte ens en öppen dörr bjuder in en död, som ej är planerad, och ingen dörrkedja kan stänga döden ute då den är beställd. Så försök våga låta dörren vara stängd men olåst, och inte hoppa till för varje litet knarr i dörrspringan. Utan låt den stå på glänt tills ni vet, att döden står och väntar, för då är ni alltid redo.

Alltså är döden ingen objuden gäst, även då ni, som är kvar på jorden kan uppleva den så. Men den som dör, dör alltid, alltid, alltid redo. Vågar ni lita på det, och att döden ej är en inbrottstjuv, så vet ni, att det finns inget att vara rädder för. Döden är alltid inbjuden, och den vänta på OSA.  Och det sker aldrig misstag, att en inbjudan slinker i fel brevlåda eller dörrspringa. Döden har alltid rätt adress. Det spelar ingen roll hur ofta ni flyttar, för att undkomma den eller välkomna den. Den är alltid framme i rätt tid. Dödens post är aldrig sen eller felsänd, och brevet öppnas med andakt och förväntan. Allt är planenligt. Glöm ej det.”

Sagt med några få ord, så skulle vi kunna njuta av livet utan fruktan, om vi hittade tilliten att vila i, att döden sker när det är menat så, och att vi den dagen det händer är redo. Något som inte är lätt, men som är värt att jobba på. Eller som Änglarna säger: “Tillit är ett tomt ord om det inte prövas.”

Vi fortsätter i nästa inlägg att berätta mer om tecken, hälsningar, skydd och hjälp från andra sidan.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-02-16 00:00

Erik visar oss att han fortfarande “lever”…

Fortsättning på föregående inlägg.

Eternal flame

Pappa/morfar Erik har gjort sig påmind många gånger efter sin död.

Annmari: Året var 1992. Min pappa Erik låg på Södersjukhuset och väntade på att bli “hämtad” till andra sidan. Han hade cancer och kroppen hade började släcka ned. Han kunde inte längre prata. Hans älskade Kerstin och jag var nu hos honom nästan varje stund, också på natten.  Jag behövde göra några snabba ärenden, så jag kramade om pappa, som nu inte var vid medvetande och hoppade in i bilen. Jag knäppte på radion utan att lägga märke till vad som spelades. Då upptäcker jag i ögonvrån, att min kära pappa sitter bredvid mig i passagerarsätet! Jag blev mycket överraskad! Pappa som vid tillfället låg medvetslös på sjukhuset satt bredvid mig i bilen, och han sa till mig, att han skulle komma att hälsa till mig och flickorna med den här sången. Och “den här sången” var “Eternal flame” (med the Bangels). Jag blir alldeles lugn och varm i hjärtat och jag lyssnar…”is this burning an eternal flame”, evig låga.

Jag skyndar mig att uträtta mina ärenden och far tillbaka till pappa. Han ligger där i sängen fortfarande utan medvetande. Alldeles strax drog han sina sista andetag, medan Kerstin och jag höll honom i händerna.

Och hur blev det då med hälsningar och låten “Eternal flame”? Jodå, nog har den dykt upp på de mest osannolika ställen där hälsningarna fått betydelse.

Hannah: En gång för många år sen satt jag på en taverna i Aten. Jag var lite ledsen där jag satt ensam och i mina tankar. Då plötsligt ljuder de välbekanta tonerna från “Eternal flame” ur högtalarna. Och detta mitt bland alla de grekiska sångerna. Det är mycket sällan det spelas annat än grekisk musik på tavernorna i Grekland.

En annan gång för kanske fjorton år sen var jag och mor på Gran Canaria, och hade för dagen gjort en utflykt till Las Palmas, där vi besökte en galleria med många butiker. Var och en av butikerna hade sin musik, som de spelade ganska högt. Varken jag eller mamma hade något bankomatkort på den tiden, så vi hade kontanter med oss. Och vi var på grund av stöldrisken varnade av resebyrån, att ta med för mycket kontanter på utflykten. Jag hittade en massa fina kläder jag fick lust att shoppa, men blev lite moloken av tanken, att nog inte våra medhavda slantar skulle räcka. Vad hände då? Jo, utanför butikerna, i den stora hallen dånade nu “Eternal Flame” över hela gallerian!!! Och pengarna räckte precis 🙂 . Kanske inte så viktig sak vad gällde själva shoppingen, men däremot att det överhuvudtaget kunde hända, var det som var stort.

Och nu för några veckor sedan var jag och mor och fikade tillsammans med Göran här i Stockholm. Vi hade suttit och pratat om vår blogg, och om att vi höll på att skriva om olika tecken och upplevelser. Vi pratade bland annat om “Eternal Flame” och morfar. Göran gick, och jag skulle strax gå också. Ur högtalarna spelades ganska tyst diskret musik. Plötsligt märker jag vad som spelas… gissa vad? Exakt, det är “Eternal Flame” och nu med högre volym, det var en annan version, men det var rätt låt.  Så nog gör sig morfar fortfarande påmind, och det känns så gott.

Annmari: När pappa precis hade dött var vi samlade hemma i hans och Kerstins hus. Kerstin och jag satt ute i köket och pratade. Plötsligt ser Kerstin hur spislampan tänds av sig självt. Hon blir alldeles uppspelt och förvånad. Vi tittade noga efter om spisen var på, men alla knappar står på noll. Vi ser att det är ugnslampan som lyser. Den lyser med halv styrka. Som vi berättat hade Kerstin först nyligen börjat tänka i banor om en fortsättning efter jordelivet. Det var pappa, som långsamt genom att berätta om sina upplevelser, öppnat henne för det. När pappa berättat om att han till och med sett min mamma efter att hon dött, hade hon sagt, att hon skulle bli rädd om det hände henne.

Men nu lyste lampan i spisen, och den slocknade och den tändes igen, och det var Kerstin som då var den som sa, att det nog var pappa, som ville visa att han var här. Kerstin berättade sedan att under många månader var det så, att lampan tändes när hon kom ner i köket, och den slocknade på kvällen. Så hon berättade att hon börjat säga “god morgon älskling” när lampan tändes och “god natt” när hon skulle gå och lägga sig. 🙂

Det blev så verkligt och så naturligt för Kerstin med diverse hälsningar, att hon berättade om flera upplevelser. Bland annat berättade hon att hon varit hemma hos några vänner, och att plötsligt deras väggklocka slog. Det var ingenting särskilt med det, förrän värdparet med stora förvånade ögon sa att det var omöjligt att den slog. Klockan hade inte blivit uppdragen på de senaste tio åren! Aha, du Erik, tänkte Kerstin med ett leende! 🙂 Men hon sa inget till sina vänner.

Vi fortsätter att få hälsningar från våra nära på andra sidan, också från Kerstin, vilket vi berättat om tidigare. Se “Samtal från himlen“.

Vi vill gärna att fler läsare hör av sig med egna berättelser, upplevelser eller funderingar! Du hittar oss under fliken “Kontakt“.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-02-12 00:00

Om Eriks liv, lite om vem han var och om hans sista tid på jorden.

Morfar kan allt

I föregående inlägg, 2:a och 5:e februari, har vi berättat om Eriks och Kerstins kärlekssaga, om att de fick sju lyckliga år tillsammans innan pappa/morfar Eriks tid var slut. Vi berättade sedan om hur låtsasmamma/låtsamormor Kerstin, efter ytterligare sju år, lite i taget sa adjö till sitt liv. Vi fortsätter här med att backa i tiden och berätta lite om Eriks liv och vem han var. Och också om hans sista tid här på jorden.

Annmari: Han hade varit en frisk och stark person, han hade idrottat i stort sett hela livet. Framförallt tennis och golf. Barnbarnen trodde, att han kunde allt. Jag minns speciellt en gång när Hannah frågade mig vad en astronaut var för något. Hannah var fyra-femårsåldern tror jag. Jag tänkte att det inte var någon idé, att komma med någon avancerad förklaring, så jag sa något i stil med, att det är en person som åkt till månen. “Har morfar åkt till månen?” frågade då Hannah genast. Jag hann bara svara “nej, det har han inte”, när hon fortsatte: “nej, det hade han nog berättat i så fall.” 🙂

När TV:n var påslagen hemma en dag och det var finalmatch i Wimbledon, undrade Hannah om morfar var med och spelade…? 🙂

Men pappa/morfar fick nöja sig att spela tennis i Eriksdalshallen. En dag innan han skulle spela med sina kompisar var han hemma hos oss på besök. Hannah och hennes syster hade, som vi berättat om tidigare, sin morfar lindad runt lillfingrarna. Det var en uppsjö av lekar och upptåg, som han fick vara med om. Så innan han skulle iväg till tennisen gjorde flickorna dagen till ära manikyr på honom 🙂 . När naglarna så var färdigmålade och lyste i en stark cerise färg, blev han plötsligt lite bekymrad och frågade försiktigt… “Ni har väl något som vi kan ta bort lacket med?” Han hade börjat tänka på vad tenniskompisarna skulle kunna säga…

Såsom barnbarn skämdes aldrig flickorna för sin morfar. Barnbarn gör sällan det. Jag kunde dock ibland göra det, skämmas för min pappa alltså. Något som här kommer till mig är en gång, då min pappa skulle delta i en orienteringstävling för boende i vårt radhusområde. Deltagarna var från femton år och uppåt. Jag var själv för liten för att få vara med, tror jag var ungefär tretton år.

Pappa var riggad med nummerlapp och filmkamera och väntade på startsignalen. Jag tyckte det var pinsamt bara detta han skulle vara med. Orienterat hade han aldrig gjort, och det faktum att han var rustad med filmkamera visade, att han inte tog det hela så allvarligt. Nåväl han och de övriga gav sig iväg, och efter en dryg halvtimme började så deltagarna komma i mål … men inte pappa Erik inte. Det gick en timme, det gick två och fortfarande saknades den siste deltagaren. Det började kännas lite oroligt. Jag tror till och med att några gick iväg för att leta efter honom. Efter tre timmar så kom han lugnt strosande i mål! Han hade tappat bort sig bland kontrollerna, och istället då slagit sig ned invid en vacker sjö och filmat fågellivet där. På föreningens anslagstavla kunde man redan nästa dag läsa namnet på den som vunnit och tiden han kommit runt på, under ettan stod tvåan, och därunder trean. Under trean fanns ett långt uppehåll, och så stod det underst; “Och sist kom Erik Dohnfors på 3 timmar!”. Gissa om jag skämdes? 🙂

Mina föräldrar, Erik och Gulli, träffades redan i unga år. Jag lät dem dock vänta ett bra tag på min ankomst. Som vi berättade om i “Besök från himlen” var många år i vår familj präglade av mammas sjukdom. Men förstås fanns det mycket annat också, såsom glädje och humor.

Hittade ett foto som visar den humor som blommade i början av deras relation.

Ombytta roller

Ombytta roller
Pappa var en varmhjärtad och glad person, och vi hade en god far-dotterrelation… När jag blivit äldre kunde vi prata om det mesta.  Jag blev ju till och med hans förtrogna när han hade träffat Kerstin.

Så drabbades han plötsligt av en stark ryggvärk, som visade sig bero på att han fått Myelom, en cancer i benmärgen med en då dålig prognos. Det blev omskakande för oss alla runt honom. Han var som vi berättat lycklig med sin Kerstin, och hon fanns där vid hans sida också när han blev sjuk.

Vi ska inte fördjupa oss i detaljerna i själva sjukdomsförloppet, utan hålla oss till det som kan vara mer av allmänt intresse. Det blev en stor omställning både för min pappa och för oss andra runt honom, när han snart blev riktigt dålig. Han låg inne på sjukhus för den första cellgiftsbehandlingen, som han reagerade våldsamt på. . Bokstavligt! Han blev förvirrad och aggressiv. Han som alltid varit lugn och kristallklar i huvudet var ilsken och pratade jättekonstigt. Det var mycket svårt att se honom så. Det aggressiva gick snart över, men förvirringen dröjde sig kvar. Läkarna förstod inte vad som hänt.

Jag var förtvivlad och livrädd att han skulle dö. Jag och Kerstin besökte honom varje dag. En kväll när jag gått och lagt mig tänkte jag som vanligt på pappa, och jag bad till Gud att han skulle bli bra. Han fick bara inte dö!! Jag kände hur jag krampaktigt tänkte, att han inte fick dö! Jag var helt slut och spänd.  Så kände jag samtidigt, att jag inte orkade “hålla honom levande”. Då ändrade jag min bön till att “ske det som skall ske”. Egentligen visste jag ju redan på den tiden, att det inte var jag som hade detta ansvar… Ett lugn infann sig hos mig när jag gjorde denna förändring inuti mig, och jag kunde då somna.

Nästa dag när jag vandrade sjukhuskorridoren fram, som vanligt lite orolig för hur pappas tillstånd skulle vara, så visste jag inte, att en stor överraskning väntade mig. För denna dag var min pappa helt klar i huvudet, all förvirring var som bortblåst efter tio långa dagar. Man kan ju bara spekulera kring vad detta berodde på, och det fanns säkert flera orsaker. Den ena var troligen, att pappa fått en chock när han fick sin cancerdiagnos och då gått in i förvirring.

Men sen tror jag också, att jag genom min skräck för att förlora honom, på något vis hållit honom fast i förvirring. Men att när jag bestämde mig, för att det skulle hända det som var menat hända, släppte honom fri. Vi stod varandra så nära, att jag påverkat honom på ett i detta fall negativt vis. Med åren har Hannah och jag lärt oss, att alla önskningar bör formuleras på ett sådant vis, att det bästa ska ske, inte vad det ska vara, och inte hur det ska ske.  För vi vet inte alltid vad det bästa är och vi vet inte vägen dit. Se gärna inlägget från sjunde augusti 2015: “Har vi möjlighet att skapa vår egen verklighet?

Pappa kom hem igen och mådde efter omständigheterna ganska bra under ungefär ett halvår. Han fick regelbundet ta speciella mediciner, både mot själva cancern och mot den starka värken. Så det var ett annat liv, ingen tennis eller golf längre och bara sparsamt gående. Men livet innehöll fortfarande så mycket glädje och humor. I början av sjukdomen var pappa så ledsen över att livet nu var så förändrat. Men ganska snart så hittade han glädje i det han fortfarande kunde göra. Jag kommer ihåg en dag när jag såg honom njuta av ett glas mjölk och en chokladbit. Det riktigt strålade om honom.

Efter ungefär ett halvt år blev han så riktigt dålig. Det blev inläggning på sjukhus, blodtransfusion och nya behandlingar. Man provade att ge honom starkare cellgifter, och han blev jättesjuk. Han kom till intensiven och vi fick av doktorn veta att man trodde han skulle dö. Men han blev lite bättre och kom upp på avdelningen igen. Här bestämde man sig för att man inte kunde ge honom fler behandlingar, utan skulle flytta honom till ett sjukhem, för att dö. Överläkaren sa att hon trodde han skulle dö inom 14 dagar. Dagen för förflyttningen var han mycket trött, hade hög feber och var lite förvirrad. Den enda medicinering han fick nu var smärtstillande, bara symtombehandling.

Cirka tre dagar efter att pappa blivit installerad på sjukhemmet vaknade han bokstavligt upp. Förvirringen var borta, likaså febern. Han satt uppe och spelade “Memory” på pianot i allrummet, och vi var så lyckliga och förundrade. Nästa dag satt han uppe och gjorde sin deklaration, som inte var helt enkel.

Och så berättade han att han hade haft en NDU (nära-döden-upplevelse). Det hade varit på sjukhuset när han inte var vid medvetande. Han berättade att han hade kommit till underbart ställe och gått genom sitt liv med den kärleksfulla ljusgestalten. Ungefär som de flesta som upplevt en NDU berättar. Sen berättade pappa att han kommit fram till en stor dörr, och där visste han att om han gick genom den dörren, så skulle han inte komma tillbaka till livet. Han hade med ljusvarelsen pratat om sina alternativ, och fick själv välja hur han skulle göra. Om man tittar på vad andra näradödenupplevare berättat, så verkar det inte vara så vanligt att man ställs inför det valet, och att man då gör som det pappa gjorde.

Han valde nämligen att komma tillbaka till jorden, och det trots att han då hade det så bra och egentligen skulle vilja stanna kvar dit han kommit. Det var lite roligt när jag i efterhand tänkte på vad pappa sagt till överläkaren på sjukhuset dagen innan han skulle åka till sjukhemmet. Läkaren tittade på pappa och sa: “Så fint att du kommit tillbaka till oss, du var ju borta ett bra tag.” Pappa såg lite finurlig ut innan han svarade henne; “jag träffade den högste chefen och vi kom överrens om det”. 🙂 . Överläkaren trodde nog, att han var förvirrad då. Hon sa nämligen något om, att det var hon som var chef/överläkaren… Även jag hade nog mina funderingar då… Men pappa förklarade alltså för mig senare att han haft en NDU, och att han valt att kalla ljusvarelsen för “chefen”.

Detta att pappa gjorde valet att komma tillbaka, tror jag inte var för varken min eller flickornas skull, trots att han älskade oss väldigt mycket. Utan så här i efterhand är jag ganska övertygad om, att det var för att Kerstin inte var redo att pappa skulle dö.

Pappa installerade sig på sjukhemmet, och med en fantastisk sjukgymnast började han träna. De fjorton dagarna, som läkaren på sjukhuset givit honom blev till veckor och månader. Vi närmaste besökte honom mest varje dag, och vi hade så roligt.

Hannah: Jag var ofta och besökte morfar. När han kom till sjukhemmet var jag tolv år. Han var intresserad av vad jag gjorde i skolan, och ibland förhörde han mig på läxorna. Morfar berättade mycket om sitt liv, om hur det var när han var liten. Hans föräldrar hade haft ett litet hotell och café, och det fanns ingen rofylld plats för honom att göra sina läxor. Han fick göra det i hotellköket mitt i allt stök. Mamma började spela in på band när morfar berättade, och det är så fint att ha kvar. Det var inte ett dugg otäckt att vara på sjukhemmet med honom, även om det först kändes konstigt att han tappat allt sitt hår. Jag gav honom en liten mjukishund att ha när han var ensam. Han blev lite generad, men glad. Det var mysigt att vara med honom, och jag är glad att jag åkte dit ofta.

Annmari: Tiden gick och pappa blev allt bättre. Han var flitig med sin träning och han hade börjat komma hem på permissioner.  I förlängningen väntade utskrivning för att komma hem permanent. Såklart att både pappa och vi andra förstod att han inte skulle bli frisk, men det var fantastisk att det skulle bli en “andra chans”, lite mer tid. Det här med “andra chansen” kommer vi att återkomma till längre fram.

Så tänkte jag på vad överläkaren på sjukhuset sagt för flera månader sen, att pappa inte skulle leva mer än fjorton dagar till. Så jag bestämde mig för att ringa till henne och berätta. Jag förstod redan när jag talade om vem jag var och att jag ringde om min pappa, att hon trodde jag skulle säga att han var död. Hon blev mäkta förvånad när jag sa, att han börjat med trappträning och att man förberedde för hemgång. Hon blev förstås glad att höra det…

Och det blev så. Pappa kom hem igen. Kerstin hjälpte honom mycket, för det är klart att han inte var så alert i sina rörelser. Han var tvungen gå med rollator, men han var alldeles frisk i sinnet. Jag och flickorna träffade honom och Kerstin ofta. Vi kände verkligen att vi tog vara på denna extra tid.

Denna extratid varade inte för evigt. Efter ett halvår började pappa bli väldigt trött. Han sov mer och mer. Aptiten försvann alltmer. Han hade ont i kroppen trots starka tabletter mot smärtan. Han hade fått några blodtransfusioner även under sin hemmavistelse, men han var nu märkbart tröttare. Så jag började förstå att det nog tyvärr var så att vår älskade Erik, man, pappa och morfar snart skulle lämna oss. En dag var han väldigt dålig så Kerstin och jag ringde efter ambulans.

Och när vi kom till sjukhuset blev det omedelbar inläggning på hematologen, hans “gamla” avdelning. Att njurarna hade börjat lägga av var det första de såg. Jag pratade med en läkare, som sa till mig att jag inte skulle ge upp, att pappa “lurat” dem tidigare. Men jag såg ju… Han hade blödning i magen nu också. Och fem dagar senare slutade han sitt liv.

Sista dagen var han inte kontaktbar längre. Kerstin och jag var hos honom. Kerstin var på toaletten, när jag kände att han var på väg. Jag förstod att han nog var rädd att Kerstin skulle ha svårt klara av vara närvarande och ändå släppa taget, så jag sa till honom: “Vänta tills Kerstin kommer tillbaka. Hon klarar det”.  Då kände jag en svag tryckning från hans hand. Så kom Kerstin in på salen, och hon tog hans andra hand. Strax efter spred sig ett leende i hans ansikte, och han sa min mammas namn. Jag frågade om mamma var här och han tryckte min hand. Sedan drog han sina sista andetag. Leendet fanns kvar även efter att han lämnat kroppen. Det var ett väldigt vackert ögonblick, trots att vi förstås var väldigt ledsna.

När Kerstin och jag gick ut i korridoren, mötte vi den kvinnliga överläkaren. Hon sa då till mig, att “genom din pappa, så har vi på avdelningen lärt oss något väldigt viktigt, och det är att det inte är vi läkare som helt säkert kan säga när ett liv ska ta slut”. Detta betydde så mycket för mig, och det har jag aldrig glömt.”

Nästa inlägg, fredag 12 februari, kommer vi berätta om hur Erik gör sig påmind även efter sin död

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2016-02-09 00:00

Kerstin tar adjö av livet, bit för bit.

Golfbana i himlen

Fortsättning på “En berättelse om kärlek, om känslor, om livet och om döden, genom Erik och Kerstins historia“.

Annmari: Min pappa dog när han och Kerstin varit tillsammans i sju år. Om hans sista tid kommer vi att återkomma vid ett annat tillfälle. För där finns det också mycket att berätta om. Men just nu väljer vi att berätta Kerstins historia.

Vi fick ytterligare sju år tillsammans med Kerstin efter pappas död. Och vi kom på något vis ännu närmare henne efter att pappa dött. Vi pratade i telefon varje dag, och vi träffades ofta.

Hannah: Genom åren fick jag och Kerstin en mycket nära relation. På min födelsedag hade vi en tradition att bara hon och jag gick ut på stan och shoppade födelsedagspresenter åt mig. Fördelen var inte bara mysfaktorn, utan att hon tyckte jag var fin i det mesta jag provade, så det blev många presenter. Och sen gick vi och fikade, och hade en alldeles egen stund. När jag konfirmerade mig döptes jag också (då jag inte var döpt som baby), och då blev min låtsasmormor Kerstin dessutom min gudmor.

Annmari: Men så kom det en dag, då Kerstin berättade att hon fått bröstcancer, båda brösten var angripna. Det kändes så ledsamt. Väldigt snabbt blev det operation. Jag var med henne till sjukhuset inför operationen. Kerstin hade alltid varit rädd för att gå till doktorn, och var nu “övertygad” om att hon inte skulle vakna efter operationen. Jag följde med ända fram till operationssalen, och jag ska aldrig glömma hennes blick innan dörrarna slog igen.

Nästa morgon ringde hon mig alldeles glad, hon hade överlevt och satt nu och åt frukost. Under drygt ett år mådde hon bra. Flickorna och jag umgicks mycket med henne. Tiden blev extra dyrbar nu, då vi visste att tiden tillsammans skulle komma att ta slut än vi tidigare trott. Vi sprang på stan, och Kerstin bjöd på lyxiga luncher på de bästa av restauranger.  Jag kommer speciellt ihåg en sommardag, då vi efter läkarbesök på Radiumhemmet åkte ner till Stallmästargården för att inmundiga något gott. Innan vi gick in satte vi oss först en liten stund på en bänk i solen, och väntade på att bli hungriga…

Efter ett drygt år svimmade Kerstin en dag, och det visade sig att hon fått metastaser i hjärnan. Det krävdes viss övertalning, att hon skulle låta doktorn med strålkniv operera bort tumören. Operationen blev av och gav oss mer tid…

Hannah: Kerstin och jag hade ett väldigt starkt band, och jag saknar henne än idag. Mot slutet av hennes liv, då hon på grund av bröstcancern fått lymfödem i ena armen hade svårt med kraften, brukade jag gå ut och handla åt henne. Minns speciellt då alla andra nära var bortresta i Grekland, och det bara var jag, som var där för henne. Kerstin gillade precis som jag kolsyrat vatten, och jag minns hur jag släpade de tunga kassarna med mineralvatten. Jag fick stanna och pausa var femte meter för att vila armarna. Sen fick jag öppna flaskorna och skruva på korkarna lite löst så hon skulle orka öppna dem. Men jag tyckte synd om henne, att en del av kolsyran skulle sippra ut. Efter handling och lite andra bestyr, så fikade vi och småpratade. Jag är så glad att vi fick den tiden ihop. Och vi hade så roligt trots att hon var sjuk och trött. Att bara vara tillsammans var det viktigaste.

Annmari: När Kerstin började bli tröttare och inte orkade gå så långt, så började vi med “bilpromenader” istället. Kerstin fick bestämma vart hon ville att vi skulle åka, och det gjorde hon. Vi for runt till platser, som varit betydelsefulla för henne, såsom till sommarstugan på Ekerö, som hon sålt tio år tidigare. Stugan som funnits i hennes familj sen hon var barn. Ja, vi följde Kerstins minnesallé både i och utanför Stockholm, och vi även åt och fikade oss igenom Stockholms allra finaste restauranger och caféer. Ställen som Kerstin velat gå till, men inte riktigt unnat sig tidigare…

Sjukdomen började göra sig alltmer påmind. Hon fick upprepade lunginflammationer. Och en dag när vi skulle hem till henne för att äta hummer som hon hade i kylskåpet, så var hon väldigt medtagen. Vi fick närmast tvinga henne att följa med till sjukhuset. Hon förstod nog att läkarna inte skulle släppa hem henne igen, och hon skulle ju ha gäster om några dagar.

Det visade sig vara en ny lunginflammation, och hon blev genast inskriven på Radiohemmet. Kerstin protesterade vilt, hon hade inte tid. Hon berättade för mig att hon bjudit arbetskamrater hon inte sett på över tio år, och jag förstod hur viktigt detta var för Kerstin. Så jag fick en idé… skulle det möjligen gå att ha festen på sjukhuset…?

Så jag bestämde mig för att undersöka den saken. Och ja, den underbara personalen på sjukhuset bejakade detta. Kerstin blev själaglad, och tillsammans började vi planera. Kerstin ringde sina vänner och berättade att det var en ny plats för festandet. Och jag inhandlade allt vad Kerstin önskade bjuda på. Smörgåstårta, kakor, vin och mineralvatten. Det kändes så fint att få vara hennes förlängda arm och uppfylla hennes önskningar så gott det gick. Hämtade en fin duk och ljus hemma hos henne, och dukade sen fint i dagrummet. När gästerna så kom med blommor och choklad var det en lycklig värdinna som tog emot.

Det pratades förstås gamla minnen, men också mycket annat, det var en del allvarliga samtal, men med humorn närvarande och skratt som spreds ut i korridoren. Kerstin bjöd alla förbipasserande doktorer och sjuksköterskor att smaka. Bredvid Kerstin stod droppstången, som Kerstin presenterade som sin “fästman”.
Festen kom att bli den sista dagen som Kerstin orkade sitta uppe. Men det var en lycklig dag, som fortfarande är tydlig i mitt minne.


Fest på Radiumhemmet

Närhet och lycka

Så var det hummern som väntade hemma i Kerstins kyl. Den åkte jag och hämtade och i köket på avdelningen fick jag fixa iordning den. På Kerstins önskan hade jag köpt ett riktigt dyrt och fint vin. Kerstin halvlåg i sängen och smuttade lite på vinet och tog några bitar hummer. Det var inte mycket hon fick i sig, men både hon och vi som var hos henne njöt av denna värdefulla stund.

En dag på sjukhuset sa Kerstin: “vet du Annmari, jag har aldrig haft påslakan. Skulle du kunna åka och köpa det åt mig?” Hon visste ju att hon förmodligen aldrig skulle komma hem igen, men nu hon ville “ta igen” sånt hon kände hon missat. Även något som detta att köpa påslakan, som kan kännas ovidkommande, om man inte tänker efter vad det egentligen handlar om.

Kerstin hade läst att det fanns en liten butik någonstans i Stockholm med egentillverkad choklad och geléhallon, som drottning Silvia älskade. Så Kerstin bad mig åka och köpa en påse geléhallon till henne. De var verkligen goda och Kerstin bjöd på dem till alla som kom in på rummet. Själv åt hon inte så många.

Kerstin hade två mycket nära vänner, Tora och Gunnar, som bodde nere i Blekinge. Där Kerstin hade ett litet sommarhus på Jordö. Tora och Gunnar visste att Kerstins tid nu var starkt begränsad, så de hade bilat upp till Stockholm för att besöka henne. Kerstin var så glad för det och hon bad mig köpa några lyxiga smörgåsar. Så satt vi där tillsammans med vännerna, och Kerstin var på ett strålande humör. Gunnar var en duktig sångare och han fick av Kerstin en lite speciell önskan. Det var så att han hade skrivit en sångtext med en refräng ungefär så här “det är så härligt att va’ på Jordö, som jag älskar så”. Så nu Gunnar vill jag att du sjunger den, men du ska sjunga: “Det är så härligt att va’ på KS, som jag älskar så”. Gunnar blev något obekväm, då det fanns en till patient på salen. Men till slut tog han mod till sig och sjöng, efter att med glimten i ögat blivit lite” utpressad” av Kerstin: “du kan väl inte neka en döende henne sista önskan.”

Här slutade Kerstin mer eller mindre att äta över huvudtaget, och efter 40 dagar lämnade hon lugnt jordlivet.

Kerstins sista tid visade så många saker, att ingenting är för sent och att man kan “ta igen” det man känner man missat. Kanske på ett litet annat vis, men ändå göra det man kan efter sina nya förutsättningar. Och också att hon tittade tillbaka på sitt liv och på något vis sa adjö till det som varit.

Kerstin berättade för mig att hon tidigare i livet tänkt, att hon inte tänkte bara ligga och invänta döden, om hon blev svårt sjuk. Hon hade tänkt ut, att i så fall, så skulle hon lägga sig i badet med sömntabletter och vin… “Men du ser här Annmari, här ligger jag nu slangar överallt, och det är faktiskt okej. Sånt är svårt att föreställa sig i förväg”.

Sjukdomstiden gav så mycket av liv och glädje. Hennes underbara humor fanns med ända till slutet. Vi minns för alltid hur roligt vi hade, trots att vi visste att vår tid tillsammans snart skulle ta slut. Tiden var dyrbar och vi tog vara på den.

Vi saknar Kerstin väldigt mycket, men vi vet att hon är med oss, och Hannah har sett henne flera gånger vara här på besök.

Något av det allra sista Kerstin sa till mig var: “Tror du att pappa spelar golf i himlen?” “Ja, det gör han säkert”, svarade jag. “Då ska jag gå caddie åt honom”.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-02-05 00:00

En berättelse om kärlek, om känslor, om livet och om döden, genom Erik och Kerstins historia

Det var några år efter att min mamma dött, som min pappa Erik blev inbjuden på middag till sina närmaste grannar, Karin och Torgny. Värdparet hade skrivit ett testamente och ville ha detta bevittnat. Förutom pappa var en kvinna, vid namn Kerstin, inbjuden. Kerstin hade varit vän med Karin och Torgny ända sedan tonåren. Pappa och Kerstin var alltså nu inbjudna med tanke på testamentet, och utan andra baktankar.

Dagen efter middagen pratar jag med pappa i telefonen, och jag kan inte undgå att höra hur “förälskat” han pratar om denna Kerstin. Jag blev glad för hans skull … och också, i ärlighetens namn, lite nyfiken. Så när pappa efter några veckor undrade om jag kunde tänka mig att hjälpa honom att bjuda igen, och ordna en middag för grannarna och Kerstin, svarade jag raskt ja. 🙂

Dagen för middagen infann sig och jag och mina döttrar var med när gästerna anlände och en liten stund efter. Det behövdes ingen längre stund, för att upptäcka att det “slog gnistor” mellan Kerstin och min far.

Så efter några dagar frågar jag pappa om han och Kerstin skulle ses igen. “Visst vore det trevligt, men tänk om hon inte vill det”, säger pappa. Pappa var då 70 år! Efter lite påtryckning tog han dock mod till sig och bjöd ut henne, och hon sa ja…

Under ett par månader träffades de lite “i smyg”. När Kerstin var på resa i Spanien med Karin och Torgny, hade hon fortfarande inte berättat för dem, att de blivit ett par. Hon berättade sedan för mig att hon i Spanien hade skrivit ett kort till pappa, och när hon la kortet på lådan sa hon retsamt “gissa vem det var till”.

Kärleken växte och växte, och både jag och mina döttrar var så glada att ha fått en “låtsasmamma” och en “låtsasmormor”.

Hannah: Jag har inte så många minnen av min mormor. Hon dog redan när jag var fyra år. Så när morfar träffade Kerstin blev hon genast min “låtsasmormor” och snabbt en del av familjen. Jag och min syster älskade vår morfar så mycket, han var både en stor trygghet och en “lekfarbror”, två i ett 🙂 . Vi hade honom lindad runt våra lillfingrar. Men med Kerstin fick vi nu en också mormorfigur.

Jag minns att jag tyckte så synd om mamma, som inte hade några syskon (då jag var glad att ha min syrra). Så jag frågade mamma, om morfar och Kerstin skulle skaffa barn nu, så att hon äntligen skulle få ett syskon? 🙂 Så blev det förstås inte, då även om kärleken är densamma när den än träffar en i livet, så finns det ju ändå den biologiska klockan. Kerstin var då 63 år. Men vi hade ju redan en komplett familj, så det gick ingen nöd på oss.

Kerstin och Erik

Annmari: Det var så underbart att få vara delaktig i kärleken mellan pappa och Kerstin, och få se att känslorna är desamma oavsett ålder. Min pappa var en obotlig romantiker, och han älskade att skriva. Så på våren ett halvår efter att han träffat Kerstin skrev pappa en dikt till sin käresta… Men när han väl postat brevet med dikten i blev han livrädd… och vad gjorde han då? …Jo, han skickade ett litet tillägg, där han erbjöd henne att slänga dikten om hon så ville.! Vilket hon förstås inte gjorde. 🙂 Och det gjorde hon rätt i. Eller vad tycks?

“Som när solen bryter fram genom dimma och dis,
Och ger värme till allt som finns till.
Så kom du till mig, och det var på nåt vis,
som om världen och tiden stod still.

Men det gjorde den inte, det blev vår igen,
när den iskalla vintern försvann.
Och den sol som då lyste, lyser lika klar än,
Förstå det, gör det, den som kan.”

En dikt som jag läst både på pappas och på Kerstins begravningar, för att visa på hur lyckliga de var, och att kärleken inte har någon åldersgräns.

De hade väldigt roligt tillsammans, och de berättade för mig hur de ibland, när andan föll på, kunde ta sig en svängom i köket till tonerna från en transistorradio. Kerstin berättade för mig några veckor innan hon dog, att de ibland när de kände för det, kunde gå sjungande hand i hand ute på stan.

Genom deras kärlek lärde jag mig att se, att vi är likadana inuti livet igenom. Där är vi inte gamla även när kanske passet visar en högre ålder … bara kanske lite mer mogna. När min pappa något år innan han dog blev intervjuad i en tidning, och de frågade honom om hans ålder, så svarade han: “något över 30”. 🙂

En dag stod min pappa nere på en gräsplan och övade några golfslag. En liten kille i sex eller sjuårsåldern gjorde honom sällskap, och de hade roligt tillsammans. Då kommer Kerstin gående mot dem… pojken ser henne och säger då till pappa: “nu kommer din mamma, du ska nog hem och äta”. Pojken och pappa var då lika gamla. 🙂

Något som Hannah och jag pratat om nu är hur deras möte illustrerar hur allt viktigt sker “i rätt tid”. Kerstin var alltså nära vän med Karin och Torgny, och hade följaktligen varit på besök hos dem många gånger. Aldrig hade pappa och Kerstin sett varandra då. Men några år efter min mammas död var det dags… Om de hade träffats tidigare hade de förmodligen inte blivit lika kära på nämnda middag.

Pappa och Kerstin fick bara drygt sju år tillsammans, ändå hann deras kärlekssaga innehålla så mycket. Som om ett helt liv komprimerades på dessa sju år.  Vi har tidigare varit inne på detta, om hur tiden oavsett om den är kort eller lång kan innehålla lika mycket. Som pappa faktiskt skrev i dikten till Kerstin var känslan att stannat upp.

Jag är så tacksam och glad över, att min pappa var så öppen med mig om sina känslor för Kerstin. Och sedan den dag då pappa lämnat jordelivet, berättade Kerstin en massa om sina känslor och tankar då hon mötte pappa. Och hon berättade om vad de hade upplevt tillsammans, och hon blev så glad när hon hörde vad pappa berättat från sitt håll. Det känns fantastiskt för mig att ha fått vara med på deras resa.

I vårt nästa inlägg 5 februari fortsätter vi att berätta om Kerstin, och om hur hon säger adjö till livet bit för bit.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2016-02-02 00:00