Archive | november 2017

Senaste nytt från Dockverkstan…

Vi fortsätter på tema syende, men denna gång inte metaforiskt utan nu handlar det om mina Goodo-dockor igen. Jag har ju tidigare skrivit en del om dem, om vad de har för betydelse och också visat en del smakprov inifrån från dockverkstan.

Nu bjuder jag på en ny titt på vad som hänt på dockfronten. Varje docka har sin saga, sin egen historia och bakgrund för att bli till.

Som vi berättat är vi ofta i Aten, och där har vi hittat ett bageri där de bakar underbart goda spenatpajer, vilka vi mumsar på mest varje dag. Det jobbar ett tiotal personer där, alla pratar inte så bra engelska, så vi har försäkerhets skull med oss en lapp där det står på grekiska att vi önskar ”två hörnbitar spenatpaj utan fetaost”. Men nu vet alla vad vi önskar, och den gullige bagaren bakar nu speciellt för oss enligt vårt behag. De flesta vill ha sin paj med ost, så vi blir väldigt berörda att bli så specialbehandlade, och att de kommer ihåg från år till år. Så av tacksamhet har jag nu sytt dockor, en av bagaren själv och en av de gulliga servitriserna iklädd sin jobbuniform. Då jag inte vill lägga ut foton av de berörda utan att ha frågat dem, så får ni ta mig på mitt ord att de är riktigt porträttlika.

Annmari och jag är trogna tittare av TV4:s ”nyhetsmogon”. Därav har jag sytt nästan hela det underbara gänget programledare. Jag hoppas inom en snar framtid få överlämna dockorna i deras omvårdnad.

 Här har vi två ”dockdoktorer”, som tar väl hand om mig när så behövs.

Mikael Wiehe har modellat för en rad dockor, vissa mer lyckade än andra, (inte alltid bäst att vara först). Han har dock varit lika glad för dem alla. Här är den senaste i kollektionen, den är dock fortvarande i min vårdnad.

För att fortsätta på temat svenska skönsjungande pojkar har jag även sytt Thomas Ledin och Niklas Strömstedt. Niklas är ju dessutom gift med Jenny Strömstedt på Nyhetsmorgon, så såklart ska hon få sin make i dockform också.

Här kommer en docka som jag sytt av en amerikansk programledare/komiker, Seth Meyers. Seth har jag fattat tycke för i vårt gemensamma ogillande av den amerikanske presidenten. Seth gör briljanta och oerhört komiska uppdateringar av Trumps många förehavanden. Jag gillar honom skarpt och sen hörde jag att han dessutom har svenskt påbrå.

För att fortsätta på temat amerikanska komiker presenterar jag här Ellen De Generes, som jag följt sen tonåren.

Här syns en ung man med högtflygande planer🙂

Innan vi nu flyger iväg passar jag här på att avslutningsvis göra reklam…. Det är fritt att beställa en docka för den som så önskar. Enda villkoret är att den får förbli en  Goodo-docka (inte Voodoo)

Kontakt. Facebook..

Välkomna tillbaka nästa vecka!

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-11-30 17:55

Livets broderi… fortsättning om mönster i relationer.

Hur bildar vi mönster i våra relationer, och hur kan vi bryta dem utan att alltid bryta relationen?

När vi går in i en ny relation har vi redan våra egna mönster med oss i bagaget, och vi tenderar då att välja en partner som vi tror ska passa in i vårt mönster. De flesta går inte in i en relation med tanken att behöva ändra på sig för att passa in, och vi tänker oftast inte att ”det här och det där ska jag ändra på i min partners mönster”. Men när vi hunnit lite längre in i relationen är det just det som ofta sker.

Vi kanske har en skräck för att bli lämnade av vår partner, och i den desperationen kanske vi då agerar såsom vi tror att denne vill att vi ska göra. Eller så är vi i den andra änden där vi vill ändra på vår partner istället. Bägge dessa synsätt leder till en relation i obalans och ett mycket destruktivt mönster i relationen.

Självklart kommer vi upptäcka att den vi trodde var rena drömmen att leva med, har sina fel och brister liksom vi också har det. Det är ofrånkomligt, men när vi gör denna upptäckt att Herr Perfekt eller Fru Perfekt inte är helt perfekt, har vi chansen att välja våra framtida relationsmönster. I vissa fall kan upptäckten av att den andra inte är den vi trodde leda till ett beslut, att vi vill och bör avsluta relationen. Men ibland kan det ändå vara värt att fortsätta tillsammans och hitta en ny vardag, där vi bildar mönster som är brokiga men inte bråkiga. Vi kan aldrig hitta en perfekt match, såsom vid en mönsterpassning. Vi kan dock hitta ett ”perfekt” för oss, genom att vi tillåter det ”icke-perfekta” att bilda ett nytt mönster.

Kärlek följer de mönster vi väljer. Kärleken har dock egna mönster, det första är ofta att kärleken är blind, alltid rosenskimrande romantisk och förälskelsen flödar. Sedan följer fasen där vi på ett eller annat vis börjar titta på vår partner med allt mer kritiska ögon, ”det är fel, du är fel osv..” Anledningen till det kan vara att vi är rädda att binda oss eller, att vi faktiskt ser sanningen som förälskelsen dolde. Efter det blir det antingen en separation eller en mer djup och sansad kärlek. Detta är i korthet kärlekens mönster.

Men vi väljer sedan vilket mönster vi följer. Ibland är det bra att syna kärleken i sömmarna, men att fastna i varje ”felstygn” utan att se helheten kan leda till, att vi inte ger oss själva och varandra en riktig chans. Kärleken varken dör eller göder sig av sig själv. Kärleken behöver vårdas för att växa och för att stanna kvar. En kärlek dör inte utan att något händer, antingen inom oss eller genom våra egna eller andras handlingar. Kärlek göds inte heller om vi inte matar den, dvs. även en passionerad kärlek behöver aktivt arbetas med för att behållas.

Så när vi väljer att vara otrogna mot vår partner, så är det ett aktivt val att göda en ny förälskelse. För även i längre förhållanden där allt annat är bra kan vi se och uppskatta andra personer. Om vi så väljer att utforska detta vidare, så göder vi den och det är ett aktivt val. För om vi inte göder den, så kommer den att klinga av. Ingen kan ärligt säga att de är ”slav under kärleken” eller ”slav under sina känslor”. Känslor förändras och vi med dem, men vi kan välja huruvida vi göder dem eller inte. Kärlek är inte lätt, men är den alltför svår, så kanske den bör utvärderas.

Vi går in i en relation med vissa mönster, mönster hela vägen från vår barndom och mönster som vi bildat hittills på vår väg i livet, och sen fortsätter vi att bilda nya mönster i vår nya relation. Vi får inte glömma att vi har ansvar för dessa mönster, och vi kan ändra dem. Som Änglarna säger ”det krävs två för att upprätthålla ett mönster, men endast en för att bryta det”. Det kan brytas genom att ändra i relationen eller genom att lämna den.”

Ä-post (se Hannahs förmåga): 

Kärlek är lika komplicerad som den är enkel. Att kärlek uppstår är den enkla biten, att få kärleken att växa och hålla, är den komplicerade. Alla människor har sina egna mönster som de broderat genom livet. När två människor möts och skall bilda ett gemensamt mönster, men ändock behålla sitt eget, så kan det ibland gå hur lätt som helst, medan det ibland är näst intill omöjligt. Mönstren kanske trasslar ihop sig i varandra, vissa kanske är lätta att repa upp och brodera på nytt, medan andra har tovat sig så att de ej går att reda ut. Då är frågan, klipper ni av tråden invid tovan och trasslet och börjar brodera nya mönster tillsammans? Eller är det genom att klippa av trasslet inget kvar av relationen?

Det talas ofta om hur ni har ett mönster, att välja samma typ av kärlekspartner. Men det vi talar om här är mönstren som uppstår i en parrelation, där bägge kommer in med sitt eget bagage, tyngre eller lättare, och hur ni då kan titta på hur ni är tillsammans, vilka mönster ni vill behålla, och vad det är ni skulle vilja sprätta upp? All form av kärlek kräver en viss anpassning. Ni behöver vara öppen för att jämka, se den andres sida av saken, men vara er själv och inte tappa bort er egen önskan.

Ett mönster i en relation kräver två för att skapa, men endast en för att bryta. Ett mönster med små fina stygn kan vara oerhört vackert, men det är också svårt att ”sprätta” upp. Så om ni i detta mönster valt er väg i relationen, kanske genom att vara bestämmande eller undfallande, så är dessa fina små stygn svåra att urskilja ett och ett, och således svåra att ändra om mönstret ej känns rätt.

Om ni syr med efterstygn, betyder det då att ni garderar er, så att det finns ett före, ett nu och ett efter? Är den garantin något ni själva också vill eller går ni endast in för att vara säker på er partner, så att ni glömmer att fundera på om ni faktiskt vill att stygnen skall hålla livet ut?

Korsstygn, handlar det om ett förhållande som går kors och tvärs? Eller är det ett elegant broderi? Försök att titta på ert livs broderi och se vad ni mår bra av och hur ni önskar att ert framtida mönster skall se ut. För när ni ändrar endast ett litet stygn, så ändras hela mönstret och ni kan på det viset påverka att er relation ändras. Svaret från er partner blir på det nya mönstret, och den enda ni kan ändra på är er själv. Så styr tråden dit ni vill nå och lämna alla beskrivningar och instruktioner åt sidan och sy så det liv ni vill.

Att vara en mönsterelev är ej att följa mönstret till punkt och pricka, det är att sy det ni vill och behöver. Syna era förhållanden i sömmarna med nya ögon, men var ej rädd att sy ”felstygn”, för de finns över allt och ett ”felstygn” saboterar aldrig hela mönstret. Men ni kan lära av dem för er framtid.

Zick-zackstygn sys för att tyget ej skall trasa upp sig. Om ni zick-zackar ert förhållande i kanten, hindrar ni då det från att ”repa upp” sig? Eller förskjuter ni det oundvikliga? Skulle ert förhållande ej hålla utan zick zacksömen, är det då ett förhållande att satsa på? Eller så zick zackar ni tyget och ni står med ett med ett förhållande som tål slit och ändock är intakt.

Om ni gömmer svårigheter i förhållandet genom att fålla upp eller fålla in dem med en fållsöm, kan ni leva i tro att allt är ordnat och bra… Men vad händer då om sömmen går upp och hela raden av gömda problem väller ut på en och samma gång?

Att tråckla eller ej? Det är frågan som då bör ställas av er båda. Är ni redo att syna förhållandet i sömmarna och åter välja väg? Att tillsammans fatta nål och tråd och tråckla ihop ett mönster ni båda känner är rätt. Eller att tillsammans knyta upp de sista trådarna som binder er samman och på var sin duk sy en ny framtid där ni låter tråden leda er rätt.

Kontakt. Facebook.

I nästa vecka kommer vi kika in i dockverkstan. Välkomna tillbaka då!

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2017-11-19 13:32

Mönster och mönsterpassning i relationer.

För att förstå oss själva och varandra behövs att vi lär känna oss själva, våra medmänniskor och att vi är öppna att lära känna varandra och andras mönster. Vi bär alla med oss våra egna mönster in i en relation, och så gör de andra parterna också. Detta gäller i alla relationer, kärlekspartners, vänner och kollegor etc…

Så varför är det så viktigt att veta våra mönster? Jo, för att vi skall kunna lära oss vad det är vi gör, som gör oss gott, och vad vi gör som försätter oss i situationer eller relationer som är destruktiva. Alla mönster hur goda de än är kan bli destruktiva om de går till överdrift. Vi behöver en inre balans för att kunna skapa en yttre balans.

Så länge vi inte ser våra mönster kommer vi upprepa dem. Det är först när vi blir medvetna som vi kan välja att ändra dem eller behålla dem. I en relation kan vi inte ändra på den andra personen, vi kan endast ändra på oss själva, och genom det bilda nya mönster, vilket i bästa fall kan inspirera den andra till en förändring.

Förändring måste komma inifrån även om hjälpen kan komma utifrån. Att förändras för att vi tror att vi måste göra det för att få vara med blir sällan en äkta förändring, och kommer endast att mörka ett mönster, kanske till och med dölja det, men inte att ändra på det. Om vi har vår egen balans kan vi hitta nära och kära som är i balans, men om vi är ur balans och litar till andra för att bilda balans, så lever vi på tunn is och är beroende av de andras steg för att isen inte ska spricka under oss.

Om vi tar ett exempel, ett par som förstärker varandras mönster, stärker olikheterna men inte genom samarbete utan motarbete. Ett par föräldrar där mamman är sträng och pappan är en snäll lekfarbror. Låt säga att mamman då alltid säger ”nej, du får inte gå på den festen, du måste diska och städa och hålla ordning.” Och pappan då tycker synd om barnet och låter barnet göra precis vad det vill. Då blir mamman oftast ännu strängare och sen blir pappan än ”slappare”. Föräldrarna behöver således varandra för att ge barnet balans.

Ett helt annat exempel är i en förhörssituation där man använder sig av ”good cop” ”bad  cop”. Där sammarbetar poliserna, de använder med mening sig av två motsatta förhörsmetoder, för att nå det resultat som de bägge önskar. Detta kan vi applicera i ett familjemönster också, det vill säga att använda oss av våra olikheter konstruktivt, att samarbeta istället för att motarbeta varandra. När vi vet vad vi har för mönster, vad vår partner har för mönster och vad som är för- och nackdelar med dessa mönster, så kan hitta en balans i det tillsammans och var och en för sig, och då kan vi nå hur långt som helst. Och vi behöver inte försöka ändra på våra nära för att nå balans.

Som det sägs, zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur. Ja liksom zebran kan vi inte ta bort våra mönster, vi kommer alltid ha mönster, men det vi kan göra är att se igenom den, utvärdera vad vi vill förstärka och vad vi vill ändra på, men mönster det har vi alltid.

Kommer nu att tänka på en episod från när jag (Hannah) var liten och var och spelade minigolf med familjen. På en av de angränsade banorna spelade ett lite äldre, något överförfriskat par som kom att ha olika åsikt om resultatet. Parets diskussion blev alltmer högljudd, och plötsligt så hörs ett ljud jag aldrig hört varken tidigare eller senare. Det var kvinnan som för att visa sina känslor tagit sin golfklubba och bokstavligt talat slagit ut tänderna på sin man. Tänderna låg på marken och blodet sprutade ur munnen på mannen. Mannen skrek och la sig ner på en bänk. Personalen ringde polis, men innan polisen hunnit komma hade paret gått iväg… tillsammans! Jag har aldrig glömt ljudet när klubban träffade tänderna… och jag har heller aldrig glömt hur tydligt mönstret i deras förhållande spelades upp. Något detta par kanske borde tagit sig en funderare över… medan några tänder fortfarande var på plats:)

Ä-post(se Hannahs förmåga):

”I en relation behövs det två för att bygga ett mönster, men endast en för att bryta det. Alla människor behöver mönster, rutiner. Det som är viktigt är att se över dessa mönster och rutiner med jämna mellanrum, och utvärdera om de håller måttet, om något är värt att förändra, om något annat är värt att behålla.

Mönster bildas inte på en gång, det är när beteenden, handlingar och situationer upprepar sig, som mönstren träder fram. Det finns mönster som är mer slentrianmässiga och går på rutin och som är varken negativa eller positiva. Sedan finns det destruktiva mönster som skadar er själva och/eller andra, och det bästa det är mönster som är livsbejakande, livgivanade och ingår i en trygg vardag.

När ni föds in i en familj har ni redan en roll, ett mönster som ni infogas i, ni blir en del av den familjen och ni bildar mönster tillsammans. Dessa mönster kan ge er vad ni behöver, eller så får ni känna på vad som fattas er. När era nära är våldsamma och ni är rädda för dem, så kan ni gå in i ett mönster där ni är extra snälla, duktiga och timida för att ej väcka vreden i den/de andra. Då bildas mönstret att undvika gräl, undvika att riskera att göra fel, att vara otillräcklig. Ni kommer då få en undfallande personlighet. Men i vissa fall då ni trycks ned av någon annan nära, så kanske ni tar ut er vrede på någon annan, någon ni ej räds. Och det blir ”katten på råttan” osv.

Bägge dessa mönster är destruktiva, ty att undvika att ta plats av rädsla är inte livgivande, och att ta ut denna rädsla på andra och kanske göra dem rädda är inte vägen.

I alla förhållanden, i alla mönster behövs balans, ej göra mot någon annan vad ni ej vill de skall göra mot er och ej heller ta emot något ni ej behöver ta emot. När ni är den i relationen som bestämmer och styr gäller detsamma fast i omvänd ordning. Alla förhållanden bör byggas på ett givande och tagande, ej något exakt uppdelat ”broderligt och systerligt”. Det behövs också att ni hittar er egen balans inom er, inte bara gentemot er partner. Låt säga att en av er är en ”sträng” förälder, då är det lätt att den andra blir mindre strikt för att väga upp. Detta kan fungera på kort sikt. Men kan ni se att för att ert barn skall få en helhet, balanserade föräldrar, så behöver barnet er bägge? Gentemot att ni ej blir beroende av er partner, att ni har en balans inom er och detsamma gäller för er partner. För så länge ni måste vara en del av två, så länge kan ni ej vara hela.

Så mönstren ni bygger tillsammans behöver jämvikt, likväl som de mönster ni råder över inom er behöver det, för annars är det risk att ni i en ny relation upprepar mönstret och får en exakt likadan relation som den som uppenbarligen ej fungerade. Eller så sitter ni fast i en relation där ni ej ”kan” ta er ur, då ert mönster är så sammanflätad med er partner, att ni ej vet vad som är ert, vad som är ert och vad som är dennes, och vad som är gemensamt.”

Kontakt. Facebook.

I nästa vecka fortsätter vi på tema ”Mönster”. Välkomna tillbaka då!

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-11-12 14:11

Dialog eller monolog… att tala med någon eller att tala till någon.

 

Att kommunicera och konversera är inte alltid samma sak. Att kommunicera bör innebära att bägge parter talar med varandra, ej till varandra. Att konversera kan vara att vi talar och den andra talar, men vi behöver inte nödvändigtvis tala om samma saker eller ens förstå vad den andra försöker kommunicera.

Viljan till att bli förstådd och att förstå finns med oss redan när vi är små, små barn. Vi behöver förstå saker för att kunna sätta dem i ett sammanhang och bygga upp vår världsbild. Så viljan att förstå ökar chansen till en dialog. När viljan att förstå är mindre, medan viljan att förstås är större, så kan det leda till en monolog och inte en dialog.

Vi har nog alla upplevt hur det känns när någon inte slutar prata, det blir ett anförande, en monolog, och vi kan inte få en syl i vädret. Den som för monologen kan bjuda in för frågor, men sedan inte ta någon notis om dem. Alltså blir frågorna retoriska, trots att retoriken haltar. För att föra en konstruktiv dialog behövs det minst två personer, och även för att föra en monolog krävs det egentligen fler än en. För vem talar man för, om inte för andra? Skillnaden är dock att vi i en monolog inte tillåter samspelet.

Anledningarna till att föra en monolog kan vara flera.  Det kan handla om en stark önskan att få bekräftelse på det man säger, att man helt enkelt är rädd att ”tappa bort” sin egen åsikt om man släpper in någon annan i diskussionen. Att man då inte bara vill övertyga någon annan om det man säger, utan kanske även vill övertyga sig själv. I sin iver att övertyga någon om sin åsikt händer det inte sällan, att man missar att den andra personen faktiskt håller med en. För vissa personer blir samtalen med andra nästan till föreläsningar, och ”åhöranden” blir ofta trött och kanske ”slår dövörat” till och tänker på något annat.

När två personer talar till varandra och inte med varandra, så lyssnar ingen riktigt på den andra, och samtalet kan aldrig leda vidare, utan bägge parter står stilla.  De flesta gräl hamnar nog i den kategorin, och aldrig blir man väl så trött som i den typen av konversation. När man möter någon som för en ihärdig monolog väcker det ofta en lust att argumentera tillbaka, och så vips står man där och för en monolog själv. Och vill man själv inte gå in i en enpersonskonversation, men samtidigt inte på ett bryskt vis avbryta monologen, så kan man ju göra som en person som satt på sitt kontor, när en närstående ringde och inte kunde sluta prata. Hon la helt enkelt luren ifrån sig en stund, för att sen lyfta upp den igen och artigt säga några avslutande ord J. Monologen som strategi är dock nog oftast omedveten.

När dialogen är som bäst är det spännande och utvecklande, vi kan inte förutse var vi hamnar när vi får nya perspektiv. Att lyssna till varandra, att reflektera och bemöta varandras ståndpunkter leder samtalet vidare… Så vad har då Änglarna att säga om detta ämne?

 

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När är det passande att föra en monolog, när är dialogen att föredra? För att möta andra människor och kommunicera behövs en dialog, en förklaring som springer ur varje ny mening som sägs. När en människa ej är öppen för att lyssna, för de gärna en monolog. De kan tro att de talar med någon, medan de egentligen talar till någon.

En ”monologare” lyssnar ej på lyssnarens frågor eller svar på monologen. ”Monologaren” kan till och med ställa frågor i monologen, men ”akta sig” den som försöker svara. Ty det är inte vad ”monologaren” vill. Tillfällen där en monolog är önskvärd är inte många, ty även i en lärande situation, så behöver läraren vara uppmärksam på åhörarens förståelse för det hen berättar. Det vill säga det behövs en dialog både med frågor och ord, och även ett möte med åhörarnas ögon för att se om de följer med i resonemanget. En god föreläsare håller således en blandning av en monolog och dialog och kan välja sina ord utifrån sällskapet. Tala fackspråk med fackmän, tala i enklare ordalag för de ej invigda.

Det viktigaste i en dialog är att få fram det ni önska förmedla på det vis som era medmänniskor förstår, så det betyder att ni behöver modifiera orden ni uttalar. Sedan är det av vikt att era medmänniskor aktivt lyssnar på era ord, och sedan kan svara på det ni sagt och att ni lyssnar och tar in vad den andre personen säger innan ni talar igen. När ni ”väntar” på att flika in vad ni vill säga, så finns det tillfällen då ni ej lyssnar på vad er medmänniska säger. Ni ”väntar” på att bryta in i konversationen med det förberedda tal ni har. Ni kanske till och med börjar svara på något den andra personen säger innan denna pratat färdigt. Då är det inte alltid ni vet vad er medmänniska vill säga, ty ni funderar endast på er bit av resonemanget.

Ingen kan vara en perfekt aktiv lyssnare i alla lägen, men alla kan försöka. Att stress och oro minskar förmågan till aktivt lyssnade är tyvärr svårt att undvika. För räds ni att tala inför folk, så kanske ni ej lyssnar på vad som sägs, eftersom ni då bara oroar er för att ni ska göra bort er när det är er tur att tala. Eller om ni är stressade så börjar ni ofta planera er dag i huvudet och ”vips” så har ni ej hört vad som sagts i sällskapet. Kärnan är att försöka vara närvarande både när ni talar och när ni lyssnar. Det är då dialogen blir enkel, det flödar och ni behöver ej oroa er för att säga fel saker.

Men dialoger och monologer finns även inom er själva, i tankens värld. Om ni känner efter, tänker efter… hur brukar er inre röst låta? Brukar den vara en dialog med andra delar av er, eller är det endast en enda klart lysande stjärna som håller monolog? Den som tänker i monologform kan vara duktig på dialoger i samspel med andra, men det kan likaså vara ett tecken på att ni inte vill lyssna till nya åsikter, även om de råkar vara era egna. Det vill säga ni vill inte ens riskera att behöva ändra er egen dialog. Kan ni se det?

Har ni en dialog med er själv i tanken, så finns det många olika vis den kan yttra sig på. Antingen har ni två olika åsikter som ni försöker ena. Ni kanske tror ni gjort något fel och någon del av er ångrar det, medan en annan del av er försöker övertyga er om att alla gör misstag och att det inte är så farligt etc. Ni är öppen för att ändra åsikt, men ni vet inte om ni vågar tro på den positiva sidan. Eller så har dialogen mer en självsäker karaktär, där ni är övertygad om er egen excellens och att det finns många delar av er som ni hör även i er dialog.

Monologen hör hemma på scenen i en monologföreställning, men finns det verkligen någonstans där den kan vara värd att upplevas i livet? Ty dialogen kan innefatta flera monologer, så är det då inte bättre att vara en ”monologdialogare” än en ”monologare” som ej kommunicerar?”

Kontakt. Facebook.

Varmt välkomna tillbaka till bloggen nästa vecka!

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2017-11-05 16:54