Archive | juni 2016

Acceptansens kärna.

Acceptans
“Acceptansens centrum är gott och utifrån detta centrum, denna kärna, växer det nya idéer och nya tider, som ni har möjlighet att acceptera. Och runt denna nya kärna utvidgas acceptansen, och möjligheten runt den. Och så växer acceptansen och även framåtandan, likt frukten runt en kärna, likt allt utanför epicentrum likt ringar på vattnet.”

Vi har varit inne på acceptans i några av våra tidigare inlägg. Bland annat när vi skrev om “Ältande”, och om hur man för att ta sig ur “Ältandets rondell” bör försöka komma till en acceptans. Och i ett inlägg från den 15 mars i år kan vi läsa i Ä-posten, att “så länge vi försöker justera backspegeln för att vi inte är nöjda med vad vi ser, så länge blickar vi bakåt och ej på vägen vi kör”.

Nu tar vi ännu ett annat perspektiv av acceptans. Vi tittar bl.a. på skillnaden mellan acceptans och likgiltighet och känslorna därikring. Som vi kan läsa i Ä-posten härunder kan den visa sig på olika vis. Och nog kan den det. En väninna berättade om hur pojkvännen i början av deras relation “högtidligt” deklarerade: “jag är som jag är, så om något ska ändras är det du som måste ändra dig”. Ett löfte han höll, och som hon kanske borde tagit på större allvar. 🙂 Det finns en annan ytterlighet i andra änden. En man fick frågan om hur han mådde, och svarade osäkert så här: “vad vill du att jag ska svara?” Ett svar som känns oerhört sorgligt, att inte ens våga säga något slentrianmässigt likt “det är bra”, såsom många av oss gör oavsett hur vi känner oss.

Hur är det då med acceptansen i våra nära relationer? Hur mycket vill vi ändra på varandra?

Acceptansen innebär inte ett stagnerande, utan att vi alltid ska sträva efter utveckling. Och att utvecklingen är något vi själva är med och skapar, inte något som bara ramlar ner i knäet hos oss. Vi kan alltså inte bara sitta still och vänta på utvecklingen.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Acceptans har en vacker klang, en positiv och lugn, men hoppfull känsla. Men vad är acceptans egentligen? Handlar det om att bara låta allt vara som det är, och inte försöka ändra något, att bara rycka på axlarna och “följa med”. Eller är det, att trots en acceptans i nuet välja, att sträva framåt och “uppåt”, men ändock vara här och nu i lugn?

Acceptans har många nyanser och ansikten?

Att acceptera er själva så ni är, kan vara att ni har respekt för er själva, att ni tycker att den ni är, är okej. Ni accepterar er själva och lever efter det. Det kan vara en positiv känsla av att tycka om er själva, så ni är. Det kan likaså vara att ni accepterat att ni är “dåliga”, och att det är er lott i livet. Som om ni ej har något att säga till om, att ni ej kan ändra er och därav accepterar er som “mindre värda”.

Det kan också vara ett uppblåst ego, där ni säger: “jag är som jag är, och det får ni ta”. De som säger så är sällan de mest ödmjuka, samarbetsviliga människorna. Utan de som är osunt nöjda med sig själva, så att de anser att hela världen skall anpassa sig efter dem och deras förträfflighet och icke ändringsbara personlighet.

Om vi ser på att acceptera er själva på ett mer likgiltigt vis, så kan det “halka in” i, och vara nära en acceptans i att vara “dålig” eller “vanlig”, och” så är det”, och utan strävan att “förbättra” eller “ändra” på er. Det blir som en hopplöshetskänsla, som går som ett bakåtsträvande, inte ett liv med upp- och nedkurvor, utan en “ja, ja, ja- uppgivenhet”, som bara är plan och platt.

Så att acceptera i likgiltighetens tecken, är inte rofyllt och hoppfullt. Det är uppgivet och platt.

Så vad händer i förloppet att acceptera andra människor? Deras likheter och olikheter, fördelar och nackdelar?

Jo, om ni ständigt vill ändra på andra människor, så har ni ej respekterat deras val och självständighet. Ni har ej accepterat att de ej är ni, och att de aldrig kommer bli ni ,och välja exakt vad ni vill att de ska välja. Om de gör det, för att göra er till lags är det förstås en möjlighet, men då kommer vi in på ett helt annat område (att vara till lags).

Men att acceptera andra, behöver ej vara synonymt med att ni håller med dem till punkt och pricka. Ni kanske inte håller med dem alls. Men ni kan acceptera dem, deras åsikter och val, utan att ändra på era egna val och värderingar. Att däremot ge upp era egna val och bara resignera och låta andra bestämma, kan leda er in på likgiltighetens plana väg. Där ni ej ens försöker leva efter era egna deviser, “för det är ju ingen idé, livet blir ju ändå så det är, andra bestämmer och lilla jag kan ej påverka”. Här kan likgiltighet leda in er på ett beteende, som är offermentalitetstänkande.

Men den rena acceptansen bör ej ske av likgiltighet eller av offermentalitet, utan av att ni är vidsynta och respektfulla mot er själva och er omgivning. Att acceptera bör inte vara synonymt med att stagnera, att inte sträva framåt och uppåt. För en värld utan framåtanda leder ej till världsfred och möjligheter. Det blir en konstlad paus i utvecklingen, och det är egentligen ej möjligt, att sätta utvecklingen på paus. Och försöker man det, så är det inte så att allt stannar i en god och bra “stillbild”. Världen förändras, ni förändras, ni åldras etc. Försöker ni gå emot det, så blir det inte frid och fröjd, utan en krampaktig livsstil, som försöker bromsar något som ej går att bromsa.

Så här och nu, att acceptera livet, er själva, varandra, men ändock sträva efter en bättre väg, det är en vägen att leva i acceptansens kärna. Och att inse att denna kärna har oändliga möjligheter att växa och gro ,och att värdigt och vördnadsfullt arbeta för att det växer åt ett gott håll.

Att acceptera, men ändock sträva efter än mer i en lagom balans, är vägen till harmoni och en värld, där ni kan vara olika men ändock samarbeta och koexistera. Acceptansens centrum är gott och utifrån detta centrum, denna kärna, växer det nya idéer och nya tider, som ni har möjlighet att acceptera. Och runt denna nya kärna utvidgas acceptansen, och möjligheten runt den. Och så växer acceptansen och även framåtandan, likt frukten runt en kärna, likt allt utanför epicentrum likt ringar på vattnet.”

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2016-06-28 00:00

HANNAHS DOCKPARAD, om ”Goodo-Dockornas” utveckling genom åren.


Dimitris live

Dimitrisdocka

Dimitrisdocka

Dimitrisdocka

Hannah här: Som jag berättat tidigare, (inlägg: “Do-Good-Dockor”) syr jag små dockor av människor. Och nu tänker ni kanske… “hjälp, voodoo- dockor” eller…? Men det är exakt det motsatta. Jag kallar dem “Goodo – dockor”, för poängen är just det, att de ska göra gott. Medan jag syr så “besjälar” jag dockorna med förebildernas “personligheter” (inget blod och inga hårstrån här inte, förutom kanske mitt eget om jag råkar sticka mig på nålen). 🙂

Tanken är, att om man tar väl hand om sin lilla docka, så mår man bra själv också.

Sotiris min underbara grekiske vän och därtill min tandläkare, var den som först inspirerade mig att göra mina “Goodo-Dockor”. Han bad mor och mig sända honom healing, så att han skulle få bukt med sin huvudvärk. Där och då föddes idén till min dockverkstad. Och jag sa: “jag ska sy dig en Goodo-Docka, och jag ska pyssla om dockan, och då kommer din huvudvärk snart vara ett minne blott.”

Så jag sydde och sydde…


Sotirisdocka 1

Sotiris och Docka 2

Som ni ser här så ser inte Sotirisdocka nr 1 riktigt ut som den riktige Sotiris. Mer som en knubbig baby, och inte heller en särskilt bedårande sådan. 🙂 Det är inte alltid bäst att vara först. Sotiris nr 2 blev lång, mörk, men kanske inte så stilig, lite mystisk, mer liknande en trasdocka. Sotiris nr 3 blev något kort i rocken, då jag då använde mig av en mall för dockskåpsdockor ur en bok. Men skam den som ger sig… Sotiris nr 4 fick “modellånga” ben… Sotirisdocka nr 5 började likna honom, och Sotirisdocka nr 6 blev på pricken lik.


Sotirisdocka 3

Sotirisdocka 4

Sotirisdocka 5

Sotirisdocka 6

Sotiris och Hannah vid borren

Men oavsett likheten, eller bristen på den, mellan förebild och docka, så är det den goda energin i dem, som är viktigast, för att de som gestaltats ska må bra. Dock har mina färdigheter som skapare av dessa små “Goodo-Dockor”, som synes utvecklats. 🙂

I Aten på vårt favorithotell har vi många vänner. En av dem är Dimitris, han som äger hotellet. Honom ser vi, både live och i dockform, ovan under rubriken.

Att få sy en docka med så många detaljer var väldigt givande och utmanande, den som tittar noga på bilden kan se slipsen med “The Three Stooges” på…


Natascha

Nataschadocka

Natascha

Nataschadocka

Hans underbara dotter Natascha som även hon jobbar på hotellet byter ofta frisyrer… Men här passade jag på att sy henne, när hon hade en häftig och lite svårfixad frisyr, som var i olika längder från alla håll.

Hannah syr dockor

Här sitter jag på balkongen på vårt favorithotell Ilissos i Aten och syr dockor för brinnande livet. Tittar jag upp har jag Akropolis i blickfånget, inte så dumt för kreativiteten… Och som “hjälpreda” har jag, som synes min speciella “Änglapinne”. 🙂

Här nedan bjuder jag på ytterligare smakprov av min dockparad…

Bl.a. min nosdoktor, som “Golfare i vintage – golfmundering”, En liten flicka med “kattryggsäck” och matchande “kattskor”, Min underbara Gudmor Renée ,live och i dockform, En ung man med en “Fjällräven-kånken”- ryggsäck, och två andra grekiska vänner.


Nosdoktordocka, som vintage-golfare

Flicka med kattryggsäck

Gudmor Renée

Gudmor Renée som docka

Fivosdocka

No smoking.smoking docka

Markos med Kånken ryggsäck

Här var det slut på “Dockparaden” för denna gång. Men dockverkstan är i full gång, så om du är intresserad av, att veta mer eller kanske beställa en egen liten “mini me”, så kan du läsa mer här eller ta kontakt direkt på terapeutiskaskattkistan@dohnfors.com

Välkomna igen nästa vecka för nya “äventyr”!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-06-21 00:00

Quid pro quo. Tjänster och Gentjänster.

Tjanster och Gentjanster

“Quid pro quo” är latin, och betyder ungefär “något för något”, ett uttryck för ett mer eller mindre jämställt byte eller ersättning för tjänster eller varor. Det används i dagligt tal i engelsktalande länder och betyder ungefär “tjänster och gentjänster”,” ge och ta”.

Vi har tidigare skrivit om “Rättigheter och Skyldigheter”, och om att hjälpa och ta emot hjälp, och nu om “Tjänster och Gentjänster”. Alla dessa inte bara gränsar till varandra, de går in i varandra.

Föräldrar har skyldighet att ta hand om sina barn, och givetvis utan ersättning eller förväntan på någon gentjänst. Föräldrarna har alltså skyldighet att göra det, men det bör ju inte ske av den orsaken, utan av kärlek. Vuxna barn har däremot ingen skyldighet, att ta hand om sina åldrande föräldrar, även om det ju kan vara fint och trevligt om barnen då gör det från hjärtat.

När vi talar om tjänster och gentjänster i samma mening finns det ofta en klang av att: “jag gör detta för dig, så du är skyldig mig…”. Det låter inte så tjänstvilligt, så att säga. Men om vi istället ser på det som sägs så här: “jag gör dig en tjänst, som du behöver och som du inte själv kan utföra. PÅ detta vis ger det mig chansen att hjälpa dig, och att du i din tur kan göra något snällt för mig, som jag någon gång kanske behöver.” Då blir det genast inte kravfyllt, utan kärleksfullt.

För det är ju så, att ingen av oss kan allt, och hur skulle det vara om vi alla gjorde bara en och samma sak. Om alla är säljare. Vem är då köpare? Om alla är läkare. Vem är då patient? Mångfald i människor och i kunskap är lika viktigt som livet, för att världen ska fungera och gå framåt.

I alla tider har det funnits köpmän, som sålt en vara i utbyte mot en annan. Detta är något som går att vända både till gott och ont.

Allt hänger på vad vi gör, varför vi gör det, och att den vi gör det för väljer att göra sin del.

Om vi tänker på hur samhället är uppbyggt kring bland annat reklam, så handlar det egentligen om att “lura in” oss i en fälla av “du är skyldig mig”. Till exempel genom prenumerationer, “du får den här gåvan om du prenumererar nu”. Vi får något gratis, kanske de tre första numren av en tidningsprenumeration. Där räknas det med att vi inte ska orka eller inte bry oss om att avboka när gratistiden löpt ut. Och så har vi alla dessa spelbolag, som först ser till att locka spelare genom att man vinner i början, och sedan när oturen sätter in, så är man ofta fast. Och i och med att man tidigare vunnit, så tror man att man nu genom att fortsätta spela kan komma på plus igen…

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Till eder tjänst” är ett sätt att säga, att jag står till ditt förfogande. Detta uttalas ofta från en person som har lägre “rang”, än den som tilltalas. Det kan dock vara, att ni av fri vilja och önskan att hjälpa vill meddela, att ni finns där för att hjälpa om mottagaren behöver något.

Kan man “kräva” en gentjänst? Svaret är “nej och ja”. Att ge bort sin tjänst, bör betyda just att det är en gåva, inte en tjänst för en gentjänst. Att däremot stå till tjänst, som en anställd inför sin chef, är att få något för sin tjänst, det vill säga lön för arbete. Om ni sedan upplever, att ni inte får tillräckligt med lön för mödan är det dock en annan sak.

För att vara anställd krävs ett kontrakt, där alla parter vet vad de skall göra, för att uppfylla sin del av kontraktet. Men även här kommer känslor in. Ni kanske tycker att något ni “måste göra” är under er värdighet. Då har ni valet, att stå på er eller göra jobbet, eller att säga upp er.

Men när ni ger något i det privata, det må vara en gåva eller hjälp i form av en hjälpande hand, är det andra spelregler, som gäller. Det är mer komplicerat i grunden, då det inte finns kontrakt på hur hjälpen skall se ut, och hur mottagaren skall besvara hjälpen.

Så om ni “volontärt” ger er tjänst, kan ni då vänta er något tillbaka? Egentligen bör svaret vara “nej”, även om det oftast inte känns så, och här är det känslan som styr. Det ni gjort för någon annan, kan vara gjort av kärlek och välvilja, men det kan ändå vara en del av er som väntar er en “återbäring” i någon form. Antingen ett tack och en gentjänst, eller en universell återbäring för er godhet.

Att ge och ta, att utöva tjänster och gentjänster, kan både vara sagt och menat i en positiv klang eller en mer negativ och kravfull. Så hur skiljer sig dessa åt? Att ge en tjänst frivilligt, utan att någon ber om det, bör vara en fri gåva utan baktankar eller tacksamhetskrav. Men i känslan upplevs den inte alltid så.

När ni delat ur er tjänst gång på gång till någon som mottager den, men ej bjuder tillbaka, kan ni till slut känna er utnyttjade. Frågan är om ni är det? Har ni rätt att känna så, när mottagaren ej bett om er hjälp, bara tagit emot vad ni av er fria vilja erbjuder? Detta är som sagt mycket komplicerade känslor och situationer. För å ena sidan, hur har ni givit något ni velat ge, men känslan av att bli utnyttjad har ni å andra sidan ändå rätt till.

Men hade mottagaren tagit emot om ni hade sagt, att med min hjälp följer, att “jag vill att du är tacksam mot mig, lojal och inte överger mig eller liknande”? Det vet ni inte, så det går inte att säga: “jag har givit dig så mycket och inte fått något tillbaka”. För då svarar mottagaren med, att “jag har aldrig bett om din hjälp”.

Den som är i mottagaränden av hjälpen, kanske har svårt, att ta emot hjälp. Hos vissa kan det skapa skuld, en rädsla att alltid stå i skuld till sin hjälpare. Denna rädsla kan göra, att ni tackar nej till välbehövlig och välmenande hjälp, för att inte riskera en “avbetalning” vare sig en känslomässig, pengamässig eller praktisk hjälp. För hur vet ni, att inte givaren vill ha “ränta” på hjälpen de utdelat, likt ett banklån. Den rädslan kan hindra er från, att se verklig välvilja, givare utan krav på återgäldning. Vissa går till och med så långt, att de blir arga på de som ger dem något, för de upplever att de genast måste ge något tillbaka för att inte bli återbetalningsskyldiga. Detta kan kännas svårt och ledsamt för en givare som bara vill väl.

Så givande och tagande, tjänster och gentjänster, är ett mycket komplext mönster som alla bör fundera på hur ni förhåller er till.

Kan ni ta emot en tjänst, utan att känna krav på gentjänst?

Kan ni ge en tjänst utan att ställa krav på en gentjänst?

Kan ni ta emot en tjänst, med krav på en gentjänst?

Kan ni ge en tjänst, och ställa krav på en gentjänst?

För att nå balans behövs att svaret är “ja” på alla fyra frågorna. För det är viktigt att våga ta emot allt, både det ni ej behöver återgälda, och att våga ta emot sådant, som ni vet att förväntad gentjänst är något ni kan ge.

Likaså att ge något, utan tanke på en vinst eller gentjänst, men likafullt att när det så behövs, ge med förbehållning av en gentjänst.

För att veta var ni står, vad ni vill, vad ni kan tänka er. Titta på varje situation för sig, generalisera ej all hjälp eller allt hjälpande. Väg era alternativ mot varandra, för varandra. Det är vägen att hitta den positiva aspekten och effekten av givande och tagande, tjänster och gentjänster.”

Vi återkommer nästa vecka med ett nytt ämne. Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-06-14 00:00

Alla kan inte hjälpa alla i alla situationer, men alla kan hjälpa någon, någon gång.

En hjalpande hand

Att vilja klara sig själv ligger nog i vår natur. Väldigt tidigt säger barnet: “kan själv” och slår undan förälderns hjälpande hand.

Hur är det då när vi blivit vuxna? Önskvärt är att vi hittat en jämvikt mellan att hjälpa och att ta emot hjälp. Som med många andra av våra beteenden grundas hjälpsökandet och viljan att hjälpa andra under barndomen och genom de erfarenheter vi får. Har det varit när vi tagit emot hjälp, som vi känt oss mest sedda? Då ligger det nära till hands, att vi kanske som vuxna ber “lite extra” om hjälp. Eller har vi fått den mesta uppmärksamheten och berömmet när vi varit “hjälpare”? Kanske har vi då en förkärlek att fortsätta mer på den banan.

Som vi kan läsa i Ä-posten nedan är det lika viktigt att ta emot hjälp, som att hjälpa. Balans, balans, balans. Vi ska kunna vara i bägge ändar. Och vi ska sträva efter att kunna vara bekväma både som givare och mottagare.

Vi ska kunna säga “nej tack” till hjälp om det känns rätt, men då utan att göra det av någon slags stolthet, att “klara sig själv” Vi ska också kunna säga, att “tyvärr jag inte hjälpa dig”, även när någon ber om hjälp. Men kanske vi då kan hjälpa på något annat vis t.ex. genom att hänvisa till någon annan person, som bättre kan göra det vi inte kan. Vi ska inte heller stå i startgroparna, “alltid redo” för att hjälpa, ibland kanske nästan innan hjälpbehovet uppstått.

I Lukasevangeliet 11:9 står det; “Likaså säger jag till eder: Bedjen och eder skall varda givet, söken och I skolen finna, klappen och för eder varda upplåtet.” Så även bibeln säger att vi måste ta egna steg för att få. Att be om hjälp är ett viktigt moment, och det är olika svårt för olika personer. För någon, som är rädd att blotta sig i hur svår en situation är, är det mycket modigt att be om hjälp. För någon annan känns det helt naturligt.

Det gäller också att upptäcka den hjälp vi erbjuds. Vi kan i Ä-posten läsa om hur vi kan missa hjälpen, för att den kanske inte ser ut på ett sätt, som vi trott den skulle göra. Den kan också komma från ett helt annat håll än vi förväntat oss. För precis som med gåvor vi ger och tar emot, är det inte alltid samma person vi en gång hjälpt, som kommer oss till undsättning när vi är i nöd.

Det finns en historia, som berättas i olika versioner. En handlar om en präst som står i predikstolen i en fullsatt kyrka. Plötsligt väller det in massor av vatten i kyrkan, och folk skyndar mot kyrkporten för att ta sig ut. Men prästen står kvar… Han ska bli räddad av Gud, det har han blivit lovad…

Vattnet stiger alltmer, och en person kommer tillbaka in för att hämta prästen, innan det är för sent. Men prästen tackar nej, han ska ju räddas av Gud… och mannen tar sig själv mot utgången.

Vattnet står nu högt i kyrkan, in kommer då en man paddlande i en kanot och erbjuder prästen att följa med ut. Men nej, prästen blir kvar, för han skall ju bli räddad av Gud… Mannen paddlar ut ur kyrkan, och prästen drunknar…

När han så kommer till himlen och möter Gud, är han riktigt arg och besviken på Gud. “Vad är detta? Gud skulle ju rädda mig!” Varpå Gud svarar: “det var det jag försökte. Du gavs tre chanser att låta mig rädda dig, men du tackade nej till dem alla.

Detta är en historia konstruerad för att illustrera hur blinda vi kan vara för hjälpen, som finns rakt framför oss. Detta bara för att vi är fixerade vid hur denna hjälp ska se ut.

Ä-post(se Hannahs förmåga)

“Ett rop på hjälp, som det heter betyder ibland just det, att ni är i omedelbar fara och skriker ut ett “hjälp”. I bästa av fallen hör någon er och kommer till undsättning.

Sedan har vi den andra betydelsen, som mer är, att era handlingar kan av er omgivning uppfattas som ett rop på hjälp, ibland utan att ni själva är medvetna om det. Ibland gör ni det subtilt, för att ni ej vågar eller vill artikulera er önskan om att få hjälp.

Hjälp kan vara så mycket, att rädda någon från fara, brott, hus som rasar ihop osv…

Hjälpen kan vara ekonomisk, att hjälpa någon i en finansiell kris.

Hjälp kan vara att vara där för era medmänniskor, och lyssna till dem, ibland med att ge råd, ibland att inte ge råd, ibland att veta när en person ber om hjälp, egentligen ber om stjälp. Att veta när det är rätt att “hjälpa”, eller när “hjälpen” ni skulle ge vore en “björntjänst”.

Det är mycket svårt att veta detta. När någon ber er om hjälp, så är instinkten hos de flesta människor att vilja hjälpa. I vissa fall kan ni göra det, i vissa fall inte. Men frågan är när ni kan hjälpa, bör ni hjälpa? Vad är hjälpen?

Om ni har en vän, som gång på gång gör om samma misstag, och ni rycker in och “hjälper” er vän, så är det egentligen mer som konstgjord andning. Den riktiga hjälpen vore, att försöka få er vän att själv ändra sitt beteende, och på så vis hjälpa sig själv. Då har ni hjälpt vännen på djupet, för att kunna hjälpa sig själv är viktigt. Vännen kanske först blir arg på er, och upplever att ni svikit honom/henne. Men om vännen är en sann vän, så kommer denna vän till insikt, och kommer att bli tacksam. Om denna vän ej kan se er kärlekshandling och hjälp, då hade ni aldrig kunnat hjälpa denne i längden.

Så hur ser det då ut när ni är i andra änden, dvs. den som är i behov av hjälp? Vågar ni be om hjälp?

Att be om hjälp kan vara mycket svårt. Det kan bero på allt ifrån stolthet, till att inte vilja stå i skuld till någon annan, till att vara rädd att få ett nekande. Att inte få hjälp och bli sårad och sviken. Men ber ni ej om hjälp, så kommer sällan hjälpen flygande. För det är ett viktigt steg, detta att be om hjälp, för att få det som är mer än själva orden. Det är en kosmisk väg att visa att ni önskar hjälp, och att ni är villiga att “arbeta” för den. I och med det kommer hjälpen snabbare. Även om den ni ber om hjälp nekar er, så har ni sänt ut er önskan i universum, och universum svarar. Sedan kan hjälpen komma från ett helt annat, oväntat, underbart håll. För att våga be om hjälp är modigt, det är att visa sin sårbarhet och lämna ut det svåra.

Det som är gott, är att våga hjälpa, våga be om hjälp, våga neka hjälp, allt hör ihop. Att hitta denna balans mellan dessa tre delar av hjälpens komplexa mönster är viktigt. För att alltid vara den som hjälper andra, men ej sig själv sliter ut er, och det är tyvärr sant att ofta är otack världens lön i dessa fall. För att ni utplånar er, för att stå till buds för alla andra, gör ingen gott. Varken den ni hjälper (dock känns det så tillfälligt) eller er själv. Det är en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem, att ni inte tillåter er att unna er hjälp, inte från andra och inte ens för er själva.

Att vara hjälplös blir ni endast om ni ej ber om hjälp, att lösa era problem och kriser. Så att vara hjälplös borde ha innebörden, att ni ej tar hjälp med att lösa era våndor. Men i den andra bemärkelsen, att vara hjälplös, syftar oftast på att någon är svag, och kanske till och med överdriver sin nöd, för att få uppmärksamhet och hjälp. Och det är något helt annat. Hjälp borde ej utnyttjas till det, då är det bättre att attrahera gott i livet genom, att vara hjälpsam och att våga ta emot hjälp när hjälp behövs.

Pojken och vargen är ett känt exempel på hur illa det kan gå, när någon skriker på hjälp gång efter gång, när ingen hjälp behövs. För det kommer oftast en dag, när ni behöver hjälp av allehanda slag, och om ni då använt “hjälp”, som ett trumfkort och därmed kallat till er “räddare” och dessa “räddare” nu sett ett mönster, så kanske de inte kommer när det behövs.

Alla kan inte hjälpa alla i alla situationer, men alla kan hjälpa någon, någon gång. Alla kan inte få hjälp av alla, men alla kan få hjälp av någon, någon gång. Det är så det är, att ni alla är sammanlänkade, och den hjälp ni ger kommer en vacker dag ge er hjälp, om än från ett annat håll, och kanske inte i den form ni väntat er eller har bett om. Ty ni vet inte alltid bäst vad som är hjälp och vad som är stjälp.

Men om ni flyter med i hjälpsamhet och tar emot gåvan “hjälp”, så blir det till en cirkel, som ger ringar på vattnet. För att nå dit, så behövs tillit till er själva, och till andra och till hjälpens hjälpande hand, hur den nu än ser ut.”

Nästa vecka glider vi in på ämnet “Tjänster och Gentjänster”.

Facebook. Kontakt.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2016-06-07 09:00