”Tag plats… men låt alla få plats”

Att ta plats kan innebära rent fysiskt att man breder ut sig  genom att placera ut sina saker och ting , eller att ta plats som att vara den som syns och hörs mest. Som i allt annat är det en balans i hur mycket plats vi bör och kan ta i olika sammanhang. Den lek som på svenska kallas ”Hela havet stormar” kallas på engelska ”Musical chairs”, vilket kan vara passande då att ta sin plats bör gå som en dans, ett samspel med andra människor i ens närhet. I leken blir någon utan plats, men i verkligheten behöver ingen missa sin plats.

Vissa personer tycks dock ha svårare än andra att ”pejla” in stämningar i ett sällskap och inte märka att hen ”tar över” och för monologer istället för dialoger. För att ta plats kan hen smyga in subtilt som  ”ursäkta att jag tar så mycket plats men…” , vilket gör att omgivningen nästan ”måste” säga ”nej det är ingen fara, fortsätt du…”.

Andra tar sin plats på ett mer bullrigt vis, och kör över alla som försöker hoppa in i monologen. Ibland kan det dock finnas någon i sällskapet som inte själv vill ta till orda, och då kan samspelet istället vara att hjälpa till att ta över en större del av samtalet. Så allt är i relation  till situation och personer i vår närhet. Ibland är det självklart att någon ska få mer plats. Det är inte millimeterrättvisa som ger balans, utan samspel och innehåll i den plats som används.

När vi som barn paxade platser åt våra bästisar, så tog vi ju plats även om det då egentligen handlade om  att vi ville ta  ”mindre” plats, för att inte riskera att sitta bredvid någon vi inte kände oss trygga med. Att ta plats är viktigt, men så är också att ge utrymme så att alla får plats.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Från den dag ni föds har ni en plats på jorden. Hur ni än beter er, breder ut er eller försöker göra er osynliga, så fyller ni upp samma plats. Dock kan upplevelsen av hur mycket plats ni tar/får variera. Om ni som barn känt att ni inte fått ta plats, era föräldrar, andra vuxna och syskon kanske har hyschat er, och på så vis visat er att ni inte har något intressant att förmedla, så kan ni få en känsla av att ni inte får ta plats. Ni kanske ”smyger” er fram i livet på trippande tår, för att inte vara i vägen, eller så slår det tvärtom och ni vill hävda er att ”nu är det minsann min tur att synas och höras, vilket kan leda till att ni nu tar en extra stor plats. Att ni inte har lärt er att modifiera ert utrymme efter situation, det vill säga ni går från noll till hundra direkt och tar ingen plats eller tar all plats. Hela skalan däremellan, där det är önskvärt att ni höll er plats på, finns ej för er. Kan ni se det?

Detta med att ta stor plats och tycka sig berättigad att göra det, behöver inte, men kan sammanfalla med ett stort ego. För att hitta balansen behöver ni ”veta” er plats, men också vara beredd att ”byta” plats när ni behöver göra det, när det är någon annans tur att sitta på er plats. Ett samspel där ni kan dansa mellan platserna, utan att trampa varandra på tårna eller krocka. Inte leka ” Hela havet stormar” och putta undan andra, för att inte blir den enda utan plats.

Barn som vuxit upp med föräldrar som låtit dem ta oerhört mycket plats kan lätt landa i att se det som självklart att de alltid ska stå i centrum. När så omvärlden utanför den närmaste familjen inte har samma uppfattning kan det leda till problem. Antingen gör ni er ”obekväma” i olika sammanhang eller så känner ni er ”tillplattade”, då ni för första gången får stå lite åt sidan. 

Hur kommer det sig att många av er inte vet var ni själva finns på skalan, från att ta  nästan ingen plats till att ta nästan all plats? Jo, det handlar om självkännedom, som inte baseras bakåt utan i nuet. Det vill säga om ni inte ”fått” ta plats som barn, så kan ni när  ni växer upp känna att ”nu är det dags att ta plats”. Och om ni inte omvärderar er självkännedom dvs. att ni nu får/tar plats kommer ni följaktligen ta mer och mer plats, då ni ”fastnat” i ert gamla tankesätt att ”jag tar ej plats”.  Detta till skillnad från att ni tar den plats som ni så förtjänar, men då också samtidigt ändrar er självuppfattning till att överensstämma med er nya verklighet. Förstår ni skillnaden?

Det räcker inte med att få en insikt och sedan leva efter den, för om ni förändrar ert beteende efter insikten, så gäller det att omvärdera var på skalan noll till hundra ni nu är. När någon tar upp väldigt mycket plats  genom att vara verbal och högljudd eller breda ut sig med sitt pick och pack, så kan detta trigga omgivningen att vilja minska ned den andres utbredande sätt, varpå denne får en ”bekräftelse” på att ”ej få ta plats”. Men egentligen handlar det om att platsen personen tar är så mycket större än vad denne själv ser. Så upplevelsen av att inte få ta plats är både verklig och inte verklig.

För att hitta en balans i platstagandet gäller det alltså att följa med i livets utveckling, er egen och i  ert samspel med andra. För att ni skall vara i flöde behöver ni således vara medvetna om den plats ni tar, den plats ni får, den plats ni vill ha och den plats ni faktiskt har. Att inte fastna i en gammal plats utan i nuets, för utan det kan ni lätt antingen ta en större plats än ni tror eller en mindre. Så fort ni flyttar er på platsskalan måste ni omvärdera  bilden av er själva och var ni står, för annars beter ni er som om ni står kvar på er förra plats.”

Vi tar nu en veckas paus och önskar er alla riktigt Glad Påsk! Välkomna tillbaka söndag 28 april!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-04-14 19:26

Din verklighet, min verklighet och den verkliga verkligheten.

Till viss del består verkligheten av konstanta fakta, som t.ex. att jorden är rund och inte platt. Det är verklighet och  det är fakta, men om vi tittar närmare på ordet verklighet, så användes det också i sammanhang som ”ja det är din verklighet, den och du lever inte i verkligheten”… Vi uppfattar verkligheten olika, och till en viss del kan det så få vara. Men även här finns det nyanser av hur mycket vi kan förflytta ”vår” verklighet och ändock leva i den ”verkliga verkligheten”.

Att frisera historier när vi berättar anekdoter för att få mer spänning och underhållning i det vi berättar, är inte att inte leva i verkligheten. Det vi ville titta närmare på är när vi bit för bit förflyttar verkligheten till en overklig verklighet, som vi ändå tror på. Vi kan antingen förgylla den eller förvanska den till att bli mer negativ.

Om vi tar exemplet med det före detta paret Hjördis och Helge.  I verkligheten har Hjördis och Helge precis separerat. Hjördis har tröttnat på att Helge aldrig visar intresse för hennes liv utanför honom, så hon har sagt till honom ”jag vill att du flyttar ut och så får vi se åt vilket håll vår relation tar vägen”. Helge känner sig såklart övergiven och dumpad och tar sitt pick och pack och drar. Hjördis å sin sida beklagar sig sen för sina vänner att Helge har övergivit henne, att han har flyttat och inte velat kämpa för deras relation. Vilket då för Hjördis bekräftar, att hon hade rätt i att göra slut, men samtidigt tycker hon och tror att det är Helge som valt bort henne, för att han inte älskar henne tillräckligt.

Alltså har Hjördis förflyttat verkligheten några snäpp åt overklighetens håll, då det faktiskt var hon som bad Helge flytta ut. Detta är något som kan hända oss alla och ibland lägger vi märke till det, ibland gör våra nära det, men ofta så fortsätter vi tro vad vi tror och våra nära tror oss. Det vill säga Hjördis vänner kommer förmodligen tro hennes version så länge de inte pratar med Helge. Så vad har vi/ni i våra/era liv som kanske är lite mer overkligt än vad vi/ni tror? Det kan vara både intressant och också givande  att tänka på…

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Vad är verklighet egentligen? Den verkliga verkligheten är objektiv, men den kan dock tolkas subjektivt. Kan ni se det? Vissa saker ger dock inte utrymme för tolkning och variationer av verkligheten t.ex. att ni lever på planeten jorden. Även om någon skulle uppfatta det som om ni inte gjorde det, så hade det aldrig kunnat ändra den verkliga verkligheten.

 Men hur är det då med minnen? Händelseförlopp? Relationer? Etc. Jo allt ni ser, hör och upplever tolkas genom era sinnen, era minnen och er personliga uppfattning. Om två personer skall försöka beskriva samma händelse objektivt, så kommer det finnas små eller stora diskrepanser i beskrivningarna av händelseförloppet. Är då den ena beskrivningen av verklighetenen då mer verklig än den andra? Men om ni nu fokuserar på det som inte handlar om olika uppfattningar av situationer i stunden av olika människor, utan förändringar av uppfattningen om verkligheten av en person över tid. Då kan ni ofta se att ni eller andra i er omgivning ”gör om” verkligheten bit för bit tills ni/de tror att den ”nya” verkligheten är den som varit er verklighet från början.

Ingen är immun mot att försköna eller förvanska minnen och situationer, men somliga har en större fallenhet, för att ganska snabbt  och tvärt vända upp och ned på verkligheten, så att alla andra blir yra i huvudet och inte följer med. Gällande minnen av barndomen är det oerhört vanligt att människor ”flyter” mellan olika verkligheter. Det är extra lätt att ”ändra” barnets verklighet, då ni som barn analyserade verkligheter med ert barnasinne, och när ni sedan är vuxna, så har ni både barnets sinne och ert vuxna. Det är ibland svårt att få ihop dessa båda verkligheter. Vissa går dock steget längre och ritar om kartan så till den milda grad att ingen annan som var med under  uppväxten förstår bilden. Det kan handla om att försköna den till ”att jag hade en så lycklig och trygg barndom”, trots att den kanske bestod av både missbruk och våld. Eller också ett ”Svenssonliv” som kryddas med lite mer spännande innehåll. 

Kanske har ni svikits i kärlek. Här kan en ändrad verklighet te sig lite olika. Antingen blir ni så arga att ni inte kan se något gott med er tidigare kärlek, eller så blir hen den ouppnåeliga fantasin, som ni alltid tror er älska. Detta trots att ni kanske egentligen inte tyckte att er partner var perfekt.

Att medvetet frisera sanningen, för att ge den lite mer spänning är en annan sak än att ”förskjuta verkligheten” åt något håll och sen tro sig själv. Kan ni se det?

Om någon dött är det också vanligt att det med tiden händer att de mindre trevliga delarna av personen blir mindre och de goda blir större. Till en viss gräns är det gott, då det är sunt att inte gräva ned sig i gammalt groll, men samtidigt är det viktigt att inte låta någons elakheter bli ”ogjorda” när denne dör.

Så varför gör ni då om verkligheten? Det finns inte endast ett svar här, orsakerna är många. Men det som är gemensamt är, att det är  ett slags försvar, som ni känner ni behöver för att fortsätta på er väg.

Så vad har ni i era liv som ni kanske förskönat verkligheten i? Låt den frågan leda er, och var inte dömande gällande varken er själva eller varandra. Men försök leva i den verkligheten nu, med era minnen och era framtidsdrömmar, så hittar ni balansen i livets verklighet.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-04-07 17:56

Balans – en balansakt.

Ordet balans har många innebörder, men det vi vill titta närmare på här är den balans som Änglarna så ofta pratar om. De brukar säga att om vi skulle summera det viktigaste i livet i ett enda ord, så är det just  balans.

Det finns den kanske mest självklara betydelsen av ordet balans, att hålla balansen som i att inte ramla. Men där utöver finns också ”inre balans”, ”yttre balans”, ”vara balanserad”,” balans mellan människor” etc..

Så vad är balans för oss och för er?

Vi tänker oss inte balans som något stillastående, varken fysiskt, psykiskt eller själsligt.

För att hålla balansen fysiskt t.ex. så upprätthåller vi vår balans genom mindre eller större rörelser. Psykiskt och själsligt behöver vi likaså rörelse och utveckling för att hålla balansen.

Så är kanske balansen det som länkar oss samman och som för oss från en plats till en annan… ?

Så när vi hittar ”vår” väg,  så kan vi balansera lika bra på den smalaste lina ,som på en hel fotbollsplan. Detta utan att stagnera och stå blickstilla som en staty, utan att välja att våga röra oss balanserat fram och tillbaka i våra liv. Att se balans som något följsamt  och inte statiskt. Där vi har tillgång till hela oss själva och kunna lära oss att genom att vara allt vi är, så är vi alltid i balans. Till skillnad mot om vi inte har tillgång till hela oss själva.

Balansen som inte är tråkig och förutsägbar utan tar oss mot nya mål om vi bara följer med…

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Vi talar ofta om balans, men med balans menar vi inte konstant jämvikt eller konstant jämnmod. Balans uppnås när ni har tillgång  till ett helt spektrum t.ex. när någon hela tiden är ”balanserad” i humöret, så betyder detta inte att denna person är i harmonisk balans, utan snarare att denna person inte har tillgång till alla sina känslor. Kan ni se det?

Så det gäller att känna skillnad på jämnmod och verklig känslomässig balans. För vad vi menar med balans är att ni kan flytta er balanserat mellan era känslor, inte hoppa från den ene till den andra, men ej heller klamra er fast vid en enda känsla, utan kunna förflytta er fritt mellan känslorna. Att sedan välja att balansera vissa känsloyttringar är nödvändigt, för om ni följer varje känsloimpuls hit och dit, så får ni ej heller balans.

Balans betyder inte att alltid vara lugn, utan att kunna brusa upp  och sedan lugna ned sig, att våga säga ja och våga säga nej. Att pröva er fram, hitta nya lösningar och vara öppna för förändring.

För att inte tappa taget behöver ni kunna gå från en känsla till en annan utan att tappa balansen. Men om ni står still för att bibehålla balansen kommer ni känna hur svårt det är. Visst är det lättare att hålla balansen i förflyttning. Tänk er en lindansare som står still på sin lina. Hur länge kan den då hålla balansen? Mot om lindansaren rör sig över linan, hur länge är då balansen kvar?

För att uppnå balans i relation till era nära kan ni bli ”mer eller mindre av något” för att uppväga den andres beteende.  Exempelvis en sträng förälder kan inverka så att den andra föräldern blir mer ”slapp” än denne egentligen vill vara. Detta för att väga upp balansen för barnens skull. Detta kan vara bra, om det inte ytterligare förstärker skillnaderna föräldrarna emellan, och den  ene föräldern blir allt strängare och den andra släpper alltmer på allsköns regler. För balansen är viktig i varje människas liv, men den är också viktig i relation till varandra.

Det ni gör påverkar er omgivning och vice versa. Det är omöjligt att inte påverkas av varandra och det är ej heller eftersträvansvärt. Dock är er egen inre balans viktig då ni inte alltid har endast en typ av nära runt er. Ni behöver vara er själva i sällskap med såväl  ”sträng som slapp”. Kan ni se det? För blir er väg att alltid väga upp en annans beteende, känslor etc, kan ni få svårt att vara er själva, när ni sedan träffar någon som är precis som ni.

Balans uppnås lättast i rörelse. Likaså är hela livet i rörelse, ni står inte still, tiden står inte still och ni som följer med tiden ni håller balansen.

Men om ni inte rör er från A till Ö och tillbaka, så har ni inte den balans vi talar om. Det vill säga ni hamnar i att försöka bibehålla jämvikten genom att inte förflytta er, men då livet sker i rörelse kommer ni få allt svårare att balansera i stillastående eller för den delen om ni skuttar hit och dit. Balansen är inte tråkig, ty den innehåller allt, alla känsloyttringar, glädje som sorg. Balans är rörlig inte en konstant. Så betydlig varaktig balans är rörelse och en upptäcktsfärd på livets väg.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-03-31 19:42

När frestelsen övergår i beroende…

Vi utsätts ju för frestelser många gånger om dagen. De flesta kan vi stå emot, men så ibland leder någon eller några frestelser till ett beroende. Vad kan/bör vi göra när frestelsen knackar på vår dörr för att få uppmärksamhet? Frestelsen har en ljus gloria men själva missbruket är mörkt.

Att falla för en frestelse en gång skapar inget beroende, dock kan det ändå få  varaktiga konsekvenser.  Men när vi faller för fler och fler av liknande frestelser kommer vi så småningom utveckla  ett beroende. Låt oss ge några exempel på personer med olika beroenden.

Klara som precis blivit myndig känner sig fri och vuxen. Men vuxna  personer har ju pengar och det har inte Klara. Det löser Klara genom att börja ta lån på Klarna och allsköns andra ställen. Hon hamnar snabbt i en nedåtgående spiral, där lånen alltid ligger steget före henne. Och om inte Klara lyckas bryta mönstret innan det gått för långt, kan katastrofen vara ett faktum, där Klara inte längre utan hjälp klarar att ta sig ur skuldfällan.

Så har vi Kajsa som har en fascination av Casino och spel, och som så smått börjar satsa pengar. Snart är hon i en karusell som leder till att hon förlorar bra mycket mer än det hon vinner. Kajsa frestas då att ta snabba lån, för att finansiera ett fortsatt spelande i hopp om att den stora vinsten ska utfalla till hennes fördel, vilket ju knappast kommer att inträffa. Och skulle det komma en större vinst, så är ändå risken stor att Kajsa inte slutar spela, för beroendet lockar till ännu större vinster. För att kunna lämna ett spelberoende behövs ofta hjälp.

Annmari har berättat för mig om när hon var tioårsåldern  och var med mormor och morfar på Gröna Lund. Där fanns enarmade banditer och Annmari fick pröva lyckan. Hon drog i spaken och så hände det något oväntat, tre likadana symboler dök upp på skärmen, det blinkade och blinkade, och plötsligt  rasslade det ut en massa polletter!!!  Mamma hade fått Jackpot!!! 😊. Morfar har berättat om hur mammas ögon blinkade ikapp med apparatens lampor. Mammas spelande tog slut här, men att döma av hennes glittrande ögon kan man ändå ana vilka krafter som spelandet gömmer.

Bea älskar att shoppa på rea, men det Bea inte tänker på är ”många bäckar små”, det vill säga att hon köper mer än hon vill ha och behöver. För ”det är ju så billigt” och ”jag spar pengar på att köpa detta”. Beas favorithobby  är att ta vägen till Ullared och köpa så billiga saker som möjligt, men hon tittar aldrig på slutsumman.

Steve däremot kör med stil, inget är gott nog, förutom märkeskläder och den allra senaste elektroniken. Han vill visa upp en stilig fasad och han tycker ”äh, det är ju bara en liten sak”, men att den saken är lika dyr som femtio av något annat tänker han inte på.

Love, han faller inte för pengar och saker, utan här är det kvinnor som gäller.  Han inleder relation efter relation, som så fort den blir vardaglig blir ointressant och Love söker sig vidare. Han letar ständigt nya kickar i förälskelsen ljuva sken. Ju mer ”förbjuden” kärleken är, desto mer lockande…

Allie gillar alkohol. Från början handlade bara om ett glas i sällskap med goda vänner, men till slut så sitter hon där ensam hemma efter en lång arbetsdag och tar sig en slurk och sen en till och en till….

För att inte hamna i någon av dessa fällor behöver vi hitta vad som är vår farligaste mest lockande frestelse och vara uppmärksam på att inte falla för ofta. Och att då det behövs våga söka professionell hjälp. Ju tidigare man söker hjälp desto större möjlighet hitta ut ur beroendet. Samtidigt bör vi vara uppmärksamma på att ett beroende kan bytas ut mot ett annat, om inte grundproblematiken bearbetas. Det är också så att man kan ha en mer eller mindre utvecklad beroendepersonlighet.

Är vi uppmärksamma på  detta så faller vi inte lika djupt och då kan vi resa oss upp igen.

 

Ä-post: (se Hannahs förmåga):

”När frestelsen knackar på dörren, vem öppnar du för då? Vad som är frestelse för en person kan vara något helt annat för någon annan. Kanske du öppnar och där står en stilig man eller kvinna, som bara har ögon för dig. Eller så är det en vän i form av ett alkoholhaltigt slag, som vill bjuda in sig själv. Det kan också vara en smarrig tårta, som har ditt namn spritsat på toppen. Kanske får du en katalog i handen där du ser de mest lockande ur nya modet och som du bara ”måste” ha. Och sist men inte minst en spelautomat, som blinkar åt ditt håll.

För att något skall klassas som frestelse krävs det att det är något ni känner ni borde motstå, som inte är bra för er. Så vad är det för skepnad, som frestelsen visar sig i för dig?

Att falla för en frestelse en gång gör ofta varken till eller från, men när ni fallit för tillräckligt många av samma frestelse kan ni utveckla ett beroende. Uttrycket ”tillfället gör tjuven” kan vara, att ni i stunden får en ”chans” att göra något som är fel, något som ni antagligen inte gjort om tillfället ej bjudits. T. ex. om ni hittar en plånbok på marken fylld av pengar, så kan det vara frestande att ”ta hand om” pengarna, som en liten ”hittelön”, även om ni aldrig hade agerat ficktjuv om plånboken hade legat tryggt i ägarens ficka.

Så det finns, som i allt annat grader av frestelsers ”felsteg”. Låt säga att ni har alltför lätt för, att äta alltför mycket godsaker alltför ofta och vill sluta göra det. Ni följer en diet och ni lyckas hålla den till punkt och pricka, tills ni en dag tar en smarrig bakelse till lunch. Leder detta då till att ni slutar med er nyttiga väg, så har ni låtit frestelsen bli ett beroende. Medan om ni istället ser att det inte gör någon skillnad i det stora hela, så har ni lyckats lära er av er ”fallna” frestelse.

Det mesta är oförargligt i mindre mängder, ett glas vin gör er ej till alkoholister. Det är först när det blir många fler, och ni inte själv ser er förmåga att sluta efter ett glas eller två. En nykter alkoholist som tar en drink har frestelsen att fortsätta dricka eller se det som ett tillfällighet. Detta kan ha större konsekvenser än hos den som” smarrade” på en gräddtårta. Detta då beroendet av alkohol, är svårare att återhämta sig ifrån.

Men hur är det då för de som ”missbrukar” kärlek i frestelsens namn? Här kan ett enda ”snedsteg” äventyra hela relationer. Uttrycket ”en gång är ingen gång” kan här definitivt ej appliceras. För en otrohet är inget ni kan ge ert själva ”tillåtelse”, att anse som ett fel ni kan rätta till, ty här är det andra personer inblandade. Så för er att välja att falla för frestelsen i en förförisk skepnad, behöver ej ens vara beroende, för att få varaktiga konsekvenser i era liv.

Den som vinner i spel får ofta ett sug att fortsätta tills det inte finns några slantar kvar. Spelet är lockande för det ger spänning och en ovisshet som är förförisk, just för att när ni väl vinner, så känner ni er utvald och viktig. Ni vill sedan återskapa den första lyckade vinsten även om ni förlorar så mycket mer än ni vunnit. Det är inte för inte uttrycket ”speldjävulen” är myntat.

Ett shoppingberoende kan se ut i princip hur som helst. Ni kanske är desperata att ha det senaste modet, ni väljer dyra märkeskläder medan ni tänker ”åh det är ju bara en väska, visserligen en dyr sådan, men då håller den längre”. Eller så tänker ni ”åh vad billigt, det här kan jag köpa mer av”. Ni lurar så er själva att tro att prislappen på en vara är ett kap. Så missbrukar ni rean tills ni köpt mer än ni skulle gjort utan reans lockande pris eller så är det det exklusiva som tömmer er plånbok.

För att vara sanna mot er själva, så behöver ni identifiera er frestelse och sedan välja om ni vill falla för den eller stå emot. Ni har ett val, och det är först när ni accepterar att det är ert eget ansvar att välja väg, som ni kan välja eller välja bort frestelsens öppna famn. Så länge ni ej tar ansvar för ert val, så länge kommer frestelsen vara starkare än ni. Ty frestelsen vet hur den skall locka på er, och endast ni kan säga ja eller nej. Så vad säger ni nu?”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-03-24 19:36

”Inled oss icke i frestelse…”

I Gamla Testamentet berättas om hur ormen i trädgården Eden lurade Eva äta äpplen från Livets Träd ( det träd Gud förbjudit dem äta frukten av) och hur Eva sedan gav äpple till Adam och som han också åt av.

Så Eva och Adam utsattes för frestelser och det har så fortsatt… I dagens samhälle utsätts vi ständigt för allsköns frestelser. Reklamen letar sig fram till oss via TV, internet, i högtalarna i affärerna och i våra brevlådor. Det är  lockpriser och tjusiga presentationer av något vi absolut ”måste” ha. Vackra och ofta kända människor ger skönhetstips och berättar varför deras hy är så perfekt och rynkfri. Ofta handlar det om en kräm som inte passar för de flestas plånbok, men så tänker vi ändå…”jag borde väl försöka…jag vill ju faktiskt också bli så där vacker… ”Och så kanske det leder till att vi faller för lockelsen…

Till mobilen ringer förhoppningsfulla försäljare som genom att kalla oss vid förnamn och undra hur vi mår, får oss att känna att vi är speciella och utvalda. Reklamen når oss rakt in i hemmet, rakt in i örat.

Ska vi då inte ibland ”unna oss” något gott, något dyrt, något som är lite lyx? Jovisst ska vi det. Men det är egentligen inte samma sak som att falla för en frestelse. Vad är då egentligen en frestelse? Jo det är något som man lockas av och som egentligen vet inte är bra för en. Att man efter att ha fallit för en frestelse ofta ångrar sig. Enligt den kristna läran är frestelser djävulens påfund. Frestelserna vi faller för kan vara mer eller mindre betydelsefulla. Vi tycker temat är intressant så vi tänker fortsätta fördjupa oss i olika typer av frestelser. Bland annat tänker vi titta närmare på huruvida vissa personer har lättare än andra för att falla för diverse frestelser. Här nedan låter vi Änglarna ta ett mer allmänt perspektiv.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Ända sedan tidernas begynnelse har mänskligheten utsatts för frestelser. Enligt Gamla Testamentet började mänskligheten med Adam och Eva genom just frestelse. Men oavsett om ni tror eller inte tror på bibelns berättelser, så utsätts ni alla för frestelser dagligen, i stort och i smått. Ibland upptäcker ni inte ens, att ni har en frestelse framför er eller rent av bakom er, dvs, ni har redan fallit för den, utan att ens lägga märke till den. I dagens samhälle står frestelserna på rad genom reklam sociala medier och allt som ni där ser och hör. Ibland kommer ni således ge efter för frestelser, som ni inte ens märker av. Ibland ser ni dem, men kan ej motstå dem. Men i andra fall klarar ni inte ni att motstå frestelsens ljuva lockelse.

Är det alltid rätt att motstå frestelser.? Har vissa svårare än andra att motstå frestelser? En frestelse består av att göra något ni egentligen vet inte är bra för er. Så svaret på frågan om en frestelse bör motstås är ”ja”.  För det som är definitionen av frestelse är att den inte gör gott. Däremot att ”unna sig” saker som inte alltid är de bästa, men som ändock ger er något gott är en annan sak. Svaret på nästa fråga är; ”ja vissa människor tycks ha svårare att säga ”nej” till frestelsernas lockande rop: ”Kom och ta mig, du vet du vill.. ”De personerna är de som inte ser skillnad på en frestelses destruktiva eftermäle gentemot att ibland ”unna” er något som ger er guldkant på tillvaron. Kan ni se det?

Sedan kan konsekvenserna av en icke emotstådd frestelse vara olika, då det finns många grader av hur destruktiv frestelsen är.

Har ni frestats att göra snabba pengar på ett spel och satsat allt ni äger och har , så blir konsekvensen större än om ni köpt en trisslott. Eller om ni har lurat till er eller stulit pengar och sedan upptäckts. Kanske är er frestelse inte gällande pengar utan kärlek. Ni får en viss uppfattning om en person och ni faller pladask, trots att ni är i ett kärleksfullt förhållande.

En frestelse kan ta många skepnader, den kan verka i det fördolda och råda er så här; ”Gör det här och det där, ingen kommer märka det, du förtjänar det. Ge vika, du vet du vill, släpp alla spärrar, det är ingen idé att stå emot. Du vet jag vinner i slutändan.”

Om ni lär er vad frestelsen säger till just er, om  ni ser era mönster, vad som är mest frestande för just er, då kan ni lära er att inte följa frestelsen dit den vill ta er. Ni kan se att ni har egna val, inget ”bara händer”. Ni gör ständiga val och i dessa val ingår ofta ett mått av frestelse, som ni väljer att förhålla er till. Men så länge ni ej vill förändra ett mönster av att låta frestelsen vara er ledstjärna, så kommer ni inte motstå den.

Att följa sitt hjärta är inte att följa frestelsen, för hjärtat samarbetar med hjärnan och ger er insikter.  Ni ”känner” när ni gör något ”rätt” och när ni gör något ”fel”. De som säger de följer sitt hjärta, och därav inte kunde stoppa sig t.ex. i kärlek eller spel, följer inte hjärtat utan frestelsen. Frestelsen är destruktiv, hjärtat är livgivande.   För att nå en väg där ni hittar glädje och njutning i livet, utan att vara själviska och självdestruktiva, så behöver ni höra skillnad på hjärtats vägledande slag och frestelsens lockande rop. Så vilken väg väljer ni?”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-03-17 17:49

Vad lägger vi egentligen in i orden styrka respektive svaghet?

Vi relaterar allt som oftast människor, egenskaper etc. till styrka och/eller svaghet. Som att säga ”vad starkt gjort av dig..” eller vad svag hen är som låter sig hunsas så”. Eller att säga till barnen ”å, vad stor och stark du blivit nu”.

Styrka är oftast menad och uppfattad  som en komplimang medan svaghet  det motsatta. Svaghet används endast som komplimang i den form som uppfattas som en styrka , dvs. att kunna visa sig sårbar. Men är det verkligen svaghet vi då syftar på?

Det ultimata vore väl om vi kunde hitta en balans inom oss i att vara den vi är, ”stark” ibland och ”svag” ibland utan att värdera det. De personer som är dominanta kan kallas ”starka” och de kan istället för att nå en inre balans,  hitta balansen genom att söka sig till mer fogliga personer, ”svaga”. Då uppstår ”balansen” i dynamiken dem emellan, men om någon då byter position tippar det över, och balansen är genast bruten.

Om vi hittar en väg där vi om vartannat kan be om hjälp och hjälpa, så kan vi balansera det vi ofta benämner som styrkor och som svagheter. Men inte bara inom oss utan också mellan oss och andra, att ibland vara den ”svaga” och ibland den ”starka”. Då får vi också mindre anledning att ranka styrka och svaghet.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Styrka och svaghet kan mätas i styrkekraft, som att vara fysiskt stark eller fysiskt svag. Men det kan även mätas i en psykisk styrka eller psykisk svaghet. Kan ni vara både starka och svaga samtidigt? Svaret är att ni kan vara starka och svaga i olika situationer, olika delar av er kan vara ”starka” eller ”svaga” vid olika tillfällen.

Att bedöma själslig styrka är väldigt godtyckligt, det finns inga exakta mått, inga exakta regler för att bedöma sådant, och det är inget eftersträvansvärt i sig. Ty epiteten stark eller svag är egentligen ovidkommande för det verkliga livet som sker ändå. Kan ni se det?

Så hur kan ni då förhålla er till er själva och varandra vad gäller styrka och svaghet? Det är inget som det går att svara entydigt på, men i så många situationer förväntas ni ändock göra det. Exempelvis vid arbetsintervjuer frågas det ofta ”Vad är dina styrkor/goda egenskaper och vad är dina svagheter/mindre goda egenskaper?”. Här blir svaret ofta det ni tror är mest taktiskt för att få jobbet, men frågan är om det är sant.

Om ni talar om fysisk styrka är den lättare att mäta ; t.ex ”för en månad sedan orkade jag bara lyfta en hantel som vägde ett kilo när jag tränade, och nu klarar jag två kilo”.  Men även här vad gäller den fysiska styrkan, så är det inte säkert att ni är starkare i alla styrkemoment, utan ni blir starka på just det ni tränade. Dock finns här tydliga siffror att förhålla er till.

Det ni syftar till när ni talar om den ”inre styrkan” är något helt annat, och den går inte att mäta. Den kan aldrig mätas objektivt utan bara subjektivt. Så vad lägger ni då  in i ordet styrka och i ordet svaghet? Jämför ni med varandra sinsemellan, så kommer ni nog upptäcka att era referensramar skiljer sig åt.

Det är lika viktigt att inte ge er själva eller varandra etiketter som ”svag” eller ”stark”, ty det kan komma att påverka valen ni gör i livet. Om ni tror er vara starka, så kanske ni blir övermodiga och tror ni är oövervinnliga och kanske tar beslut som blir destruktiva. Om ni tror att ni är svaga, så kanske ni aldrig vågar pröva er fram eftersom ni ej tror ni klarar det. I bägge dessa fall styrs era liv av den uppfattning ni har av er själv.

Inget i livet är beständigt, så ej heller så kallad ”styrka och svaghet”.  Allt måste revideras under livets gång. Ni är inte samma person som för ett år sedan eller som för tio år sedan. Ni  har gått igenom så mycket, situationer där ni ibland känt er som starkast i världen och ibland känt er svaga. Så vad ska ni då kalla er nu, f.d. stark eller f.d. svag och nu? Ingen människa är bara stark eller svag.

Ni ser ofta ned på svaghet, men vad var och en bedömer som svaghet är olika. Många tror att de är svaga om de visar sig sårbara. Men det är inte alls samma sak. Att vara sårbar är att vara öppen, men det som är svaghet är att inte våga vara den ni är, att låta andra styra era liv och att vara självdestruktiv. Att visa känslor är ej svaghet utan en styrka, men att med hjälp av känslor styras av någon annan är mer en svaghet. Kan ni se det?

Ingen föds stark eller svag, ni formas av era upplevelser, era möten i livet och det viktigaste ni kan göra är att hitta vem ni är, att tillåta er både ”styrka” och ”svaghet” och att inte döma varken er själva eller varandra. Men var uppmärksamma på era känslor och se vad ni kan göra för att må bra och hjälpa andra att må bra. Envis är stark, men en vis är starkare. Ni behöver få uppleva att ni kan luta er mot varandra när ni känner er svaga och låta den ge er styrka. Inte lämna bort styrkan till någon annan, men låna styrkan tills ni nått er egen. Försök vara, och inte låta era val vara förvalda, för att ni tror er vara stark eller svag. Lev i nuet och ge er möjligheten att bryta mönster, att byta mönster och att inse att ni är varken starka eller svaga, ni är.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-03-10 18:05

Ta nu inte detta personligt…

Hur känns det när någon säger dessa ord till oss? Jo, vi blir genast på vår vakt, undrar vad som ska komma och är beredda på det värsta, och då lyssnar vi inte ”ofärgat”. Så det verkar inte vara det bästa sättet att inleda en konversation på, om man vill säga något som innehåller kritik.

Det här gäller det flesta av oss, men sen har vi funderat över hur vissa människor har tendensen att ta det mesta personligt, också det som inte är personligt. Vi ville titta lite närmare på det. Det första man tänker på är kanske, att det är den som har en narcissistisk läggning, som oftast har svårt att ta kritik och som också ser sin omgivning, både sina saker och sin familj, som en förlängning av sig själv. Alltså ser narcissisten sig vid kritik angripen och börjar då försvara sig och kanske även gå till motangrepp.

Men så tänkte vi på, att det är inte bara narcissisten som tar det personligt om någon säger något negativt om dennes saker, även den blygsamme och något osäkra personen kan reagera så. I det fallet handlar det då om att tolka kritiken av saken, som att det är man själv som inte duger, att man är fel. Även här går personen i starkt försvar, dock sällan aggressivt.

I Ä-posten längre ned kan vi läsa om hur det i båda dessa fall handlar om personer, som inte har en tydlig avgränsad uppfattning om sitt jag, om var det börjar och var det slutar.

Vissa saker är personliga och där är det helt naturligt att man reagerar och känner sig ledsen, när någon kommer med kritik. Men det är också genom att titta på våra reaktioner, som vi får en chans att lära känna oss själva mer, att se om vi överreagerar eller inte.

Här följer några exempel.

Blyga Viola skulle ut och äta med en vän, och Viola föreslår ett café som hon tycker är mysigt. Vännen har aldrig varit där, men tycker det låter bra så de går till detta café och har en trevlig stund. När de är på väg att bryta upp säger Violas vän att smörgåsen han åt var torr, varpå Viola ber tusen gånger om ursäkt och vill betala också för sin vän. Vännen protesterar och säger till Viola; ”men det är ju inte ditt fel, du har ju inte bakat brödet”. Men Viola som är lite försynt tar alltså på sig ”felet”, fast det enda hon gjort var att välja café.

Tom däremot som  är en tuff och cool kille, åtminstone om han får säga det själv, tar hemskt illa upp, när en bekant på besök från annan ort klagar över dåliga vädret. Tom säger att det här har vi det bästa vädret, för bara det bästa är gott nog åt honom. Det vill säga Tom har inte riktigt koll på vad, som ligger utanför hans kontroll. Han tror att jorden rör sig kring honom och så även vädret.

Mellan dessa ytterligheter finns det en hel skala av hur mycket någons tyckande påverkar oss alla. En pryl eller en plats med sentimentalvärde för oss eller av annat känslomässigt värde kan vi nog alla känna det lilla stinget i hjärtat om någon gör ned. Skillnaden är att veta att jag är jag, och detta är mitt men inte jag.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla har ni saker ni tar mer eller mindre personligt, vissa saker är personliga och bör så kännas, medan andra kan vara  skilda från er som individer, men som ni ändock finner en väg att knyta till er. För att inte ta saker ”personligt” krävs att ni har en medvetenhet om er själva, vad som är ni och vad som är ert. Att ni sedan har saker som  i förlängningen knyts till er är helt normalt.

Men de som ”personoligiserar” allt, de har inte ett medvetet jag, och de har inte heller ett medvetet ”detta är saker som är knutna till mig mer eller mindre löst”. Allt blir som en förlängning av dem, t.ex. om ni har ett hus som har sett bättre dagar och någon finner det värt att påpeka vissa brister. Så kan ni antingen veta att; ”ja, mitt hus må vara lite si och så, men jag gillar det med fel och brister” eller ta det som en personlig förolämpning, att det är, som att någon säger att ni har fel och brister. De som faller i kategorin att ta saker personligt har i regel inte en medveten gräns för sitt jag. De är självcentrerade i att de ser allt som en förlängning av sig själva, inte bara som knutet till dem, utan som en del av dem.

Om vi nu tar ett bildexempel, en spindel med ett spindelnät kring sig. En spindel som inte ”tar saker personligt” är spindeln som vet var den slutar och var nätet den vävt börjar, och i ytterligare förlängning slutar. En spindel  som ”tar saker personligt” ser däremot spindelnätet som en del av sig själv. Kan ni se skillnaden?

Så vad är det då som gör att vissa verkar ha svårare än andra att inte lägga in hela sig själva i allt och ta allt personligt? Det som förenar dessa är  att de inte har ett avgränsat jag, utan allt som finns runt  dem hör också till jaget. De ser inte klart på sig själva och sin omgivning. Detta kan dock bero på olika saker. Personer med en narcissistisk  läggning har följaktligen ett stort jag , och med det så tar de både förolämpningar och beröm personligt.  Och om någon förolämpar något som narcissisten  känner sig delaktig i, blir hen lika kränkt som om det hade varit personligt riktad kritik. Men även personer som är mer blygsamma kan ta saker personligt, då de ofta tror att de gör fel eller är fel.

Somliga saker är personliga, och det kommer alltid finnas personer som berömmer eller kritiserar er för vad ni gör och inte gör. Men för att veta vad ni bör ta personligt behöver ni separera era jag från er omgivning, det som är utanför er. När någon säger; ” ta inte detta personligt” då är det i regel högst personligt och oftast inte något smickrande. Men personen vill få det att inte verka så. Dock har det oftast effekten, att ni blir hypervaksam och undrar vad som ska komma nu. Och det som sägs efter en sådan mening kommer kännas personligt, och ni har redan satt er ”på  vakt”, och är beredd på att ta skydd eller slå tillbaka.

Kontentan är att om ni har en stark vetskap om er själva, så kommer ni veta när något är personligt menat och när det inte är det. Ni kommer också se när ni möter någon som har en högst personlig uppfattning av att ta allt personligt och kunna navigera i det grumliga vatten som dess ringar sprider sig på.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-03-02 22:13

Vår inre kritiker, som alltid har utslagsröst.

När vi talar till oss själva om oss själva, så får det en stor inverkan på vårt mående och på vårt självförtroende. Vi hör ju vår egen röst i huvudet dygnet runt. Andra personer kan vi välja att inte umgås med, om vi känner att de säger sådant som får oss att må dåligt, men vi kan aldrig ”komma undan” oss själva. Dessutom är det ju så, att det är vi själva som har utslagsröst här. Så hur viktigt blir det då inte vad vi säger till oss? Om vi konstant kritiserar oss själva, så kommer det att ge oss en falsk bild av hur dåliga vi är. Detsamma gäller förstås om vi hyllar oss själva i tid och otid. Då kommer vi bli uppblåsta. Konsten är att försöka vara likadan mot oss själva som mot andra.

En person som Vera som alltid tycker hon gör fel, är fel, skulle knappast gå runt till sina vänner och kollegor och påpeka deras fel hela tiden. Och en person som Kurt, som har en synnerligen hög aktning om sig själv, berömmer sällan andra på samma vis som sig själv.

Så ingen av dessa ytterligheter behandlar andra, som de behandlar sig själva. Men om vi istället kan vara trygga nog i oss själva att se skillnad på när vi gör något bra och när vi gör något mindre bra och detsamma gällande bedömning av andra, då kan vi hitta en väg att vara i harmoni med oss själva och varandra.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Er ”inre kritiker” sägs ofta vara den värsta av alla kritiker. Detsamma kan sägas för beröm. Ty ert ordspråk till trots ”eget beröm luktar illa”, så är det ju så att det är er egen röst ni hör hela tiden. Följaktligen blir det den som har möjlighet, att lyfta upp er eller trycka ned er. Dock har er inre röst formats av vad andra har tyckt om er, hur de behandlat er, och alla era upplevelser tillsammans med er personlighet ger sedan  ton åt vad ni säger till er om er själva. Om ni som barn fått höra att allt ni gör är fel, att ni är fel, ni kan ingenting, ni kommer aldrig bli ”något” etc. ni kanske till och med blivit hånade för vad ni gör, då kommer ni fortsätta att säga dessa saker till er själva, och ni kommer då känna er än mer fel, för det är ju det ni hör dag som natt. Det som ni ofta inte reflekterar över då är att det är ni som kritiserar er själva nu, inte omgivningen.

Är det så att ni hånats som barn kan det vara oerhört skrämmande att lita på beröm ni får, ty ni har erfarit att beröm ej är beröm, utan dolda förolämpningar. Så på så vis kan ni än mindre ”ta in” beröm, för om ni gör det riskerar ni att personen, som berömt er säger: ”Ha, nu blev du lurad. Trodde du verkligen jag menade det, du som är så dålig. Jag drev ju bara med dig, det trodde jag du skulle fatta.” Så då får ni känna er dumma för att ni för ett kort ögonblick trodde, att ni kunde göra något som var bra.

Efter att ha upplevt sådana smärtsamma händelser gång på gång är det oftast ”tryggare” att inte tro på beröm, och istället lägga på all självkritik ni kan komma på för att inte bli lika nedslagna av andras nedtryckande ord. Men det som sker här blir, att ni aldrig har en chans att känna er bra, eftersom er inre kritiker är på helspänn hela tiden och pratar till er om hur dåliga ni är. Då är det väldigt svårt att tro något annat. För inne i er känns det som om alla tycker ni är dåliga, även om det egentligen bara är att ni upprepar det så många gånger hela dagarna, att det känns som alla säger det till er. Kan ni se det?

Sedan har vi de som landar i andra änden av spektrumet att, de som på något vis alltid tror de kan saker, både sådant de bemästrar och sådant de inte bemästrar. Som barn kanske era föräldrar har velat bygga upp ert självförtroende och i all välmening berömt er hela tiden. Så att ni inte lärt känna skillnad på när ni varit jätteduktiga på något och mindre bra på något annat. Ni kan då växa upp och tro att ni aldrig har fel och aldrig gör fel. Så ert inre mantra talar om för er hur duktiga ni är. Ni har då ingen inre kritiker och eventuella yttre kritiker lyssnar ni ej till. Ni kan så vandra genom livet utan att se skillnad på lyckanden och misslyckanden. Kan ni se det?

Ett annat scenario än om ni fått så mycket beröm att ni inte vet skillnaden på bra och dåligt, är att ni plötsligt i vuxenlivet inser att ni inte är bäst på allt, och det kan bli ett tufft uppvaknande.

Men hur är det då möjligt att bryta dessa mönster, som börjat bildas tidigt i livet? Som alltid är balansen vägen, ingen är bäst på allt, ingen är sämst på allt och alldeles oavsett så har alla människor lika värde. Så för att bryta er inre självkritiker behöver ni öva på att se skillnad på om ni gör något bra och något mindre  bra. Att våga berömma er själva, våga ta emot beröm och även inse att när ni får kritik, inre som yttre, så är det inte en absolut sanning. Ibland är kritiken befogad ibland inte. Det är inte lätt, här behöver ni bolla med människor ni litar på, sådana ni vet säger till er att ”nja, det där var inte ett mästerverk, men det där var superbra”. Så ni kan lära er att inte kritisera allt ni gör, men inte heller blunda för att ni ibland gör mindre lyckade saker. För de som inte ser sig själva som annat än perfekta är självinsikten också sned, men oftast så innebär det här, att ni inte är självreflekterande, och då det behövs för att lära om, finns det ibland inte utrymme för förändring.

Men hur ni än gör tänk på vad ni säger till er själv inom er eller högt. Hur ofta säger ni ”åh vad dum jag är” när ni gör något litet fel? Skulle ni säga så till någon annan? Troligen inte. Det ni säger till er själva är otroligt kraftfullt, det kan få ett eget liv och snart så säger ni saker inom er, som inte når ert medvetande utan talar till ert undermedvetna. Och då det går under radarn blir det svårare att uppfatta, vilket kan leda till att ni inte riktigt vet vad ni behöver ändra i ert tankesätt för att må bra. Ni behöver andra människor för att spegla er själva och er uppfattning av er själva, men ni behöver också vara er egen spegel och välja vad ni säger till er själv.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-02-23 18:52

När det som handlar om mig istället kommer att handla om dig…

Vi har nog alla stött på människor som alltid flyttar samtalsämnet över till sig själva, och visst är det nog så att de flesta av oss ibland kan  vara ”skyldiga” till att göra likadant. När vi deltar i ett samtal så behöver vi lyssna på vad den andre personen säger och sen svara på det, och att den andre också gör så tillbaka. Ibland blir det dock mer som en envägskommunikation, där en säger något och den andre svarar på något annat, och associerar till något mer eller mindre långsökt.

Tänker här på ett samtal mellan Agda och Svea.

Agda: Svea, jag har precis fått ett barnbarn. Jag är så glad! Det är verkligen livets efterrätt!

Svea: Ja, precis. Jag har precis köpt en hund, han är så gullig. Du vet valpar som leker och gosar. Min lilla åt en gräddtårta igår.  Den är verkligen glädjen i mitt liv nu. Alla borde skaffa hund. Om du känner dig ensam, så kan du ju göra det Agda.

Att inte höra eller lyssna på vad andra säger ,utan bara fokusera på vad vi själva ska säga kan ibland bli väldigt tokigt , medan det andra gånger inte gör så mycket. Kommer att tänka på vad som ofta händer när vi är i en större samling människor vi inte träffat förr. Vi hälsar till höger och vänster, och vi är så koncentrerade på att säga vårt eget namn, att vi inte lyssnar på vad de andra presenterar sig som. Jag har läst att man någon gång gjort ett litet experiment kring detta. En person presenterade sig till alla som ”Ketchup”. Det var väldigt få som uppfattade detta något speciella namn😊

En intervju med Fredrik Reinfeldt under Almedalsveckan på den tiden det begav sig har fastnat i mitt sinne. För jag tyckte han svarade väldigt träffande. Efter sitt tal skulle han intervjuas av en journalist. Journalisten började med sina redan nedskrivna frågor och Fredrik svarade snällt. Men sen kom en fråga, som Fredrik faktiskt mycket tydligt redan ”svarat” på i sitt tal. Varpå Fredrik mycket artigt, (inte alls näsvist) sa ”ja det här är vad som ibland blir problemet när ni journalister bestämmer era frågor i förväg. För hade du lyssnat, så hade du hört att jag tog upp just denna frågeställning i mitt tal. Detta gav i alla fall mig både en tankeställare och en insikt.

Sedan har vi nog alla träffat på människor som hela tiden lyckas associera det mesta om det mesta till sig själv. Jag minns en student i min klass under min sjukgymnastutbildning som varje gång läraren föreläste om en diagnos ivrigt räckte upp handen och sa ungefär ”min mormor hade en vän som hade den…”. En gång blev det extra komiskt då vi talade om grupper: ”Min mamma hade en vän som hade en grupp…”. Ja ni förstår nog vad jag menar.

Men det är ändå viktigt att vi inte glömmer bort oss själva i kommunikationen med andra människor. För att föra ett samtal och en diskussion behöver vi utbyta erfarenheter och berättelser. Att bara lyssna utan att ge någon feedback i form av känslor och/eller ord när någon berättar något för den personen viktigt, lämnas den personen ensam och kanske med en känsla av att vara utlämnad och övergiven.  Så som alltid är balansen viktig.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Alla ni människor bemöter andra människor utifrån er själva. Detta är inte själviskt utan självklart. Men hur kan ni då hitta vägar att inte ”ta över” när ni lyssnar på någon annans livssituation? Ibland känns det som en fin gräns mellan att lyssna aktivt och att visa att ni förstår, genom att inte bara nicka och visa medkänsla utan ”länka” historien till era erfarenheter, och att helt flytta fokus till er.

Tänker ni på att ni inte vill ”ta över” är chansen god att ni inte gör det, ty de som reflekterar och rannsakar sig själva och sina reaktioner på andras berättelser är sällan de som inte låter fokus stanna på den som berättar.

För att nå en balans i att vara deltagande, engagerad och närvarande utan att” ta över”, så behöver ni vara lyhörda. Inte bara på den andre utan på er själva likaså. För när ni bemöter andra gör ni det utifrån era egna erfarenheter, er inlevelseförmåga och empati, och kan ni då se att ni gör det, så kan ni i och med det bli ”ett” med den ni lyssnar till.

Om ni däremot inte reflekterar över det faktum att ni utgår från era erfarenheter, så är risken stor  att ni hoppar in i den andres berättelse, avbryter och vänder fokus till er. Exempelvis om Nisse talar om att han funderar på att skilja sig, så avbryter ni honom och säger ”ja, ja det påminner mig om när jag och mitt ex separerade, vi hade så många problem, ja du vet hon ville ju alltid stå i centrum. Kan du tänka dig Nisse att hon bara tog över, ja det är helt galet. Jag sa till henne att hon var självisk och så bara gick hon. Ja, och nu står jag här och vet inte vad jag ska göra. Så Nisse kan vi ta en fika, och så kan jag få ur mig allt till någon som bara lyssnar….”

Där står nu Nisse och har plötsligt hamnat i att vara stöd åt sin vän istället för att få tala klart om sig och sin situation. Hur kan då Nisse reagera? Antingen hämtar han upp tråden och försöker ta nya tag och låta sin version föras fram, eller så blir Nisse så trött att han bara håller med. När ni känner att någon vänder samtalet till sig hela tiden, så kan det vara svårt att säga det till personen, och ibland är det ändock inget personen skulle se. Ty speglar ni den andre då ser den andre bara sig själv i spegeln och ser då inte er och förstår inte varför, för en spegel visar ju alltid den som speglar sig själv. Kan ni se det?

Vad är det då för mekanismer som gör att somliga inte kan låta bli att ”ta över”? Det finns  inget enkelt svar på detta, då anledningarna kan skilja sig åt mellan människorna  som vänder allt till att handla om dem. En är de som faktiskt är så självupptagna att de medvetet väljer att flytta fokus till sig, eftersom de tycker att det är så  det ska vara. Sen har vi de som tror att de är empatiska och inkännande när de svarar med att istället berätta när de  varit med om något liknande, t. ex om någon brutit benet varpå vännen för att vara förstående håller ett föredrag om när hen bröt sitt ben, lilltå eller dylikt.  Sen har vi de som är så impulsiva att de genast ”måste” säga vad de associerar till. När någon inte lyssnar helt utan bara tänker på vad den skall säga som svar, så kan det också uppstå liknande situationer.

Konsten att lyssna och vara delaktig utan att ”ta över” är att vara så närvarande ni kan och inte fokusera på ert svar eller era associationer förrän ni känner vad den ni har framför er har förmedlat. När ni så svarar på det blir det genom era associationer , men inte om er utan vad den andre berättat. Då kommer ni inte ”ta över” utan vara delaktiga och få en gemensam upplevelse och utbyte av erfarenheter. Inte överträffa varandra i dem utan dela dem.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-02-17 13:44