Modig den är som modet bär…

Förra veckan skrev vi om rädslor…och nu låter vi modet ta vid. Mod är inte avsaknad av rädsla utan tvärtom krävs det rädsla för att bringa fram mod. För det vi inte räds är ju inte modigt att göra. Så mod i det ”lilla” är inte detsamma från person till person. Mod i ett vidare begrepp är dock mer eller mindre detsamma. Som att till exempel gripa in och hjälpa någon som skadats eller håller på att skadas.

Mod kan handla om små vardagliga saker, som att vara rädd för att tala i grupp och ändå göra det, eller att göra något annat, som i andras ögon kan tyckas litet. Det handlar om att man gör något som man är rädd för. Det som är mod för den ene behöver inte vara mod för en annan. Mod är alltid relaterat till om personen ifråga gör något den är rädd för. Och det kan också vara olika i olika skeden i livet. Det man har varit rädd för tidigare i livet har kanske krävt mod för att utföras, medan om man sedan kommit över den rädslan så är det inte längre modigt att utföra samma handling. Och mod kan vara storslagna gester och hjältedåd, som att rädda någon från en fara och då ta en egen risk. Att däremot vara vårdslös, hoppa från en balkong, är inte modigt. Det är bara dumt, även om man är höjdrädd.

För att belysa det absurda i det låt oss leka med scenariot att Fia går till KBT-terapeuten Rut. Fia lider av en fruktansvärd höjdrädsla som hon nu vill få hjälp med.

Om Rut tycker att det inte är några ”ruter” i Fia, och då inte beaktar Fias höjdrädsla på ett säkert sätt, utan har som slutmål att Fia till exempel ska våga hoppa från ett högt hus och hoppas på det bästa, kan det bli riktigt farligt. Det är nog inte många som skulle anse detta som mod eller en lyckad behandling. Som väl är finns det inte så många dumdristiga KBT-terapeuter som Rut. 😊

Så modet vi alla mår bra av att dela är det som handlar om att stå upp för oss själva och varandra. Att behandla alla såsom vi önskar bli behandlade. Att ha mod att veta när vi behöver använda modet och inte låta rädslan styra. Balansen är då inte så svår, som det kan verka då rädslan ”regerar”.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

För att känna mod behöver ni ha känt på rädsla. Ty att trotsa en rädsla är att vara modig, men bara om denna rädsla är något som bör bemästras. En rädsla som är ett hinder för er är värd att bestiga modets berg för, att komma upp och över till andra sidan bergstoppen. Men skulle det ni var rädd för vara att ramla från bergstoppen och skada er, så är det väl inte en rädsla att trotsa, utan en självbevarelsedrift att följa? Allt ni räds är inte automatiskt något ni bör ”jobba bort”.

Mod är att stå för den man är. Att inte sträva efter att vara någon annan. Att lyssna på sig själv och leva enligt de drömmar och värderingar man bär på. Att stanna upp och leva, inte stressa mot ett mål. Modet att våga drömma och våga längta. Men i detta mod ligger att vara där man är, inte vänta att leva tills drömmarna slagit in, dvs. dröm stort och modig var, att gå efter en dröm, men på samma gång, leva nu och ej vänta tills drömmen blir sann.

Mod är, att sluta låtsas, att leva i den verkliga verkligheten, hur tuff och svår den än må vara. Mod är, att lita på sig själv och på sin omgivning. Mod är, att hitta vägen, som ingen annan gått, att våga lämna oförrätter i tid, att inte skapa liv genom att leva på andra.

Vad är mod för er? Vem avgör om ni är modiga? För att hitta er egen väg att leva ett modigt liv behöver ni bekanta er med era rädslor, inte alltid följa dem som en väg framåt, men en ledtråd bakåt.

När ni ser vad ni räds har ni hittat vägen som fört er dit ni står just nu. Frågan är vilken väg ska ni ta framåt, den rädslan pekar ut eller den motsatta? Det beror på vad som finns i ert nu, där rädsla och mod möts i er. Där ni har valet, kontrollen att inte låta rädslan styra, varken genom att följa den blint eller genom att göra tvärtemot vad den säger er. För så länge ni väljer utifrån rädslan, det vill säga att följa den eller mota den, så styrs ni av rädslan. Kan ni se det?

Mod är, att bli den bästa du kan vara, den som du är. Inget hinder är för stort, för i mod ingår hopp. Och hoppet hjälper modet, att hoppa över eventuella hinder. Det är modigt att sträva framåt, men leva i nuet och inte stanna i oro och ältande av gamla oförrätter.

Att vara modig är att göra det du räds, att lita på att det ordnar sig. Men med detta sagt, så är mod inte att vara våghalsig, vårdslös och oförsiktig, utan att gå den rätta vägen, hur svår den än må vara. Det du inte räds och gör, det behövs inte mod till. Modet tar över, då det finns något ni önskar och vill ha, men ni räds. Att trotsa sina rädslor är modigt! Men att hoppa över ett stup är inte modigt, utan fullkomligt vårdslöst.

Mod och kärlek gå hand i hand. Kärleken är modig och modet är kärlek.

Att våga stå upp för er själva, era nära och er omvärld, kräver mod. Att vara den ni är, det kräver mod. Att vara modig är inte ett ord, en känsla, utan det kräver en handling. Samtidigt är modet så mycket mer än en handling när modet handlar om en känsla, som ni följer och gör till en handling. Och denna handling är att ni agerar, för att göra något gott, något som inte alltid är lätt, att våga stå upp för de svaga, de som inte har någon röst. Men mod är inte att skrika högst, att ta platsen från de svaga, utan att hjälpa dem att föra fram dem. Vara närvarande och låta modet vara en ledstjärna, ej rädsla, ej dumdristighet och våghalsighet, utan det lugna trygga kärleksfulla modet. Det mod som växer fram och får gro tills ni vågar ta modet till er och låta det ge er mod.

Att luta sig på modet är tryggt, men ändå spännande, för modet i sig är tryggt i sin handling, men det utför spännande och ibland läskiga uppdrag. Modet är verklighetens Robin Hood, som står upp för det rätta. Modet har en moralisk kompass som inte kan leda er fel. Modet väljer inte er, men ni kan välja modet. Modet finns inom er alla och runtomkring er, det gäller bara att öppna era sinnen och följa modets väg. Då får ni ett liv i balans med trygghet och spänning.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

 

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2020-02-24 08:35

Är det ”farligare” att vara rädd för det som känns farligt än det som känns ofarligt?

Hur föds rädslor? Somliga rädslor sägs ju vara nedärvda från när människan levde på savannen, för överlevandet. Men är det så enkelt att de är uppdelade i befogade och obefogade rädslor?

Ofta tänker vi oss att om en rädsla visar sig mynna ut i fara, så betyder det att den var befogad. Men är det inte sant att även det som vi vet är farligt kan vi överleva? Rädsla som blir besannad är inte den enda befogade rädslan. Att vara rädd om någon till exempel skulle skjuta mot oss är befogat. Om vi sedan lyckades ”komma undan” gör ju inte rädslan obefogad.

Så rädslor är svåra att kategoriseras, och det som gör det än svårare är att de kan vara mer eller mindre rationella. Att vara rädd för spindlar i Sverige är mer en fobi, som inte är ett verkligt hot. Däremot i Australien eller något annat land där det finns giftiga spindlar, så finns det en risk att spindeln vi möter är farlig.

Rädslor kan komma och gå. Rädslor kan vara överförda från någon annan som så övertygande får oss leva i samma oro som de.

Det finns så mycket att vara rädd för, och det finns de som låter rädslan ta över hela deras liv. Det bästa är nog om vi kan möta den rädsla vi känner, genom att ge den chansen att berätta för oss varför den är där. Därefter kan vi moget överväga om vi vill bejaka den eller ej.

Om vi tänker oss rädslan som en som en telefonförsäljare. Somliga tackar ja till erbjudandet, som rädslan ringer om, utan att tänka. Andra säger kategoriskt: ”Nej tack” och slänger på luren. I bägge dessa fall kan vi antingen få en något onödigt dyrköpt rädsla eller missa en rädsla, som kanske blir en dyrköpt läxa istället.

Att aldrig vara rädd är inte något att sträva efter, men ej heller att styras av rädsla, varken vår egen eller någon annans. För ingen är mer rädd än rädslan själv.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Att skapa en rädsla är lättare än att radera den. Kan ni se det? Som barn har ni naturliga rädslor, som att om ni inte får tryggheten av era vårdnadshavare, så blir ni oroliga, medan det ofta räcker med blotta närvaron av er trygga vuxna, för att ni ska bli lugnade. Detta är inte irrationellt, för ni är beroende av den vuxna för att överleva, och det är här tillit till livet och omvärlden kan byggas. Men den kan raseras bit för bit om ni får det visat för er, att ni inte kan lita på den vuxna.

Så hur skapar ni då era rädslor? Gör ni det eller gör er omgivning det? Är rädslan ett val? På många vis så är det så, att ni och era nära, er omvärld i stort skapar och formar era rädslor. Om tillräckligt många personer berättar för er att något är farligt, så kommer ni med största sannolikhet börja se det som en fara. Må det sen handla om katastrofer i naturen, farliga sjukdomar, farliga platser eller farliga människor. När ni så blivit rädda för detta, och exakt samma personer då säger till er, att ni inte längre behöver vara rädda för det och att oron var obefogad, tror ni då på dem igen?

Somliga av er, kanske de allra flesta har redan låtit rädslan bygga bo i er och skapat en egen plats för den att gro. Så den har blivit som er egen rädsla. Sedan finns det andra, som så gärna vill tro på att världen inte är farlig, att ni är trygga, så ni väljer att ta in att ni inte behöver vara rädda.

Uttrycket ”behöver vara rädd” i sig är missvisande, för det är egentligen inte samma sak som att rädslan är rationell, reell eller inte. Ingen ”behöver” vara rädd, men alla kommer att vara rädda ibland. Ibland kommer rädslan visa sig ha varit något ni burit på över något som visat sig ha varit ofarligt. Ibland kommer rädslan visa sig vara för något som visar sig vara farligt. Då talas det ofta om befogad och obefogad rädsla. Men även detta är att bestämma att ”obefogad” betyder, att det ni räds visar sig vara ofarligt… Men är det inte sant, att även det som skulle kunnat ha blivit farligt visar sig går bra? Kan ni då säga att rädslan var obefogad?

Som exempel om ni är nära att vara med om en flygkrasch, så är att bli rädd befogat, även om ni har turen att överleva. För visst är en rädsla inte befogad endast om ni inte överlever det ni räds? Då vore det svårt att leva och lära.

Så när rädslan knackar på hos er släpper ni då in den eller motar ni den i grind? Att bejaka alla rädslans nycker kommer göra er lika rädda som rädslan själv. Så att låta rädslan styra er är lika godtyckligt som att låta en främling besluta vad ni ska oroa er för. Enda skillnaden är att rädslan kommer göra sig bekant, er ”bundsförvant”. Ni kommer se den som en vän ni kan rådfråga, men den är egentligen inte er vän, utan bör behandlas som en bekant. Att ni i varje situation väljer att höra på den, men sedan väljer om ni ska lyssna till den, det vill säga ta rädslans råd.

En vän ni litar på tar ni oftare på orden, men om ni inte ser rädslan som er förtrogna utan en bekant, som ni varje gång väljer eller inte väljer att lyssna till, så kommer ni se när ni bör lyssna till rädslans varnande rop och när ni kan låta oron passera och orosorden likaså.

Andas in, andas ut och var medvetna om ni väljer att andas in rädslan och glömma att andas ut dem. Ty valet är faktiskt ert och ert allena. Alla har anledningar att bli rädda, men en uppskrämd tar sällan kloka beslut. Så räds ej rädslan, men låt ej rädslan bli er ledstjärna, för den belyser endast farorna och inte vägen att undvika dem. Kan ni se det?

Så frågan är; är det farligare att vara rädd för det som känns farligt eller det som känns ofarligt?”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2020-02-16 18:42

Vems känslor bär du på?

Förra veckan skrev vi om när vi tar över någon annans känslor, den här veckan tar vi upp vad som händer när någon ”dumpar” över sina känslor på oss.

Det kan inte gå en sekund utan att vi känner något, även när vi tycker vi inte känner något alls. En svårighet med känslor är, att känna vilka känslor som är våra och vilka som någon annan överfört på oss. Om vi tänker oss liknelsen att vi kan få känslor inslagna i ett paket. Är det då svårare att känna in om vi vill ha paketet?

Om Tant Rut återigen ger oss en stickad lusekofta i present, vad gör vi med våra känslor av ”suck inte en till” och samtidigt känslan av att inte såra Tant Rut. Tant Rut är här medveten om att hon ger ett paket fullt med känslomässiga band, samtidigt som hon menar väl. Vi tar så kanske ansvar för att Tant Rut inte ska bli ledsen, så vi blir så så glada utåt sett, vilket också i sin tur riskerar att Tant Rut ger en ny kofta vid nästa bemärkelsedag.

En annan gång kanske det inte är lika tydligt att vi får ett paket känslor. Känslor kan vara subtila, smyga sig på oss när väninnan Bea gnäller och pratar negativt om andra vänner och vi till slut börjar känna ett litet obehag, att ”det här är inget jag vill höra”. Bea kanske berättar något hon fått i förtroende, och vi står där sedan med detta i vår hand, det vill säga det paketet borde ha stannat hos Bea, som hade fått det. Törs vi

När vi märker att paketet vi får är något vi inte vill ha eller något som inte är ämnat för oss; vad gör vi då? Törs vi gå och byta det? Eller känner vi oss fångade på samma vis, som när vi fått ett gratiserbjudande, som sedan övergår i ett abonnemang som ska betalas och vi inte orkar göra något åt det?

Detta är förstås förenklade exempel, men det är ändock materialiserade känslor, som vi varje dag råkar på, ger bort/tar emot eller letar efter eller undviker. Vad känner vi för det?

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Att leva är att känna, allt i livet bygger på känslor, lika mycket eller mer än på fakta, omständigheter och händelser. Ty av en och samma händelse, som händer många, så kommer var och en att tolka dem utifrån sin egen känsla. Således finns det många fler känslomässiga reaktioner på en händelse än det finns händelser. Kan ni se det?

Så vad händer då när ni inte bara känner era egna känslor utan även andras? Ibland kan ni tydligt märka att någon är en så kallad ”energitjuv”, som avlastar sina problem och pyser ut sina känslor, som ni sedan sitter med som en tyngd i knäet. Och den tidigare så känslosamme individen borstar av sig och skuttar därifrån på lätta ben. Men ibland är det inte så enkelt att där och då i stunden, lägga märke till om ni får ”överförda” känslor i paket eller om ni öppnar ert eget paket.

Så ju finare ”känsloavlastaren” slår in sina känslor, desto svårare är det för er, att se att det omsorgsfullt inslagna paketet i själva verket är någon annans.

Att vara känslig behöver inte betyda, att ni ökar risken att bli beströdda av andras känslor, för om ni är inkännande har ni lättare att ”känna” när någon sänder ut sina känslor. Dock känner ni ändock lättare av stämningen hos personer, så även om ni kan separera era känslor och det den andre ger er, så kan ni påverkas av dem. Så för att vara lyhörda behöver ni inte bara bli medvetna om vad det gör med er. Det som ger er energi, genom att ”låna” känslor av andra kan vara gott så länge denna energi inte är byggd på ett känslosvall, som skadar någon annan. Det vill säga när ni och den känslomässige förenas i negativa känslor om andra.

Att försöka skaka av er de känslor som faller tungt på era axlar är gott, för även om ni känner ni vill hjälpa den känslosamme, så gör ni det bäst när ni själva inte är nedtyngda. Det är skillnad i att känna, att ni tar över känslor av någon annan på det viset att ni tar in det, känner det och hittar en väg att hjälpa den andre och er vidare.

Men det är inte alltid ni vill hjälpa eller för den delen den känslosamme vill ha hjälp. Då handlar det om känslor som ”dumpas” på er, och som ger er en börda och den andre en lättnad. Ingen är immun mot känslodumpningsviruset, men ni kan vaccinera er. Genom att vara uppmärksamma på om ni mött en person som ni i efterhand känt lagt ner paketen i ert knä, så kan ni nästa gång kanske lägga märke till de tecknen, hur ni känner i personens närvaro, hur ni vet ni brukar känna efteråt och då har ni lärt er, det vill säga vaccinet har hjälpt.

Så att känna in, känna med och känna av är viktigt, men det bör inte vägas sin vikt i guld, för då är det en börda. Så fort ni känner att känslorna ni får är en börda och inte en gåva, så är det ett tecken på att ni bör stanna till och känna; ”är detta en ”känslodumpning” eller är det jag som själv gör det till ett problem?”.

Alla gåvor är inte lätta, men om ni känner det som en börda är ni inte den rätta att motta den. Men även svåra känslor från någon annan kan vara en gåva, inte en dumpning, och känner ni ej skillnaden, så kommer den som anförtrott er sina känslor känna sig avspisad, och som om ni trampar på dennes känslor. Allt handlar om ett samspel mellan er och den andre, och känslor och händelser, vad ni väljer att ta till er och ge av. Det är värt att känna efter både här och nu och sen/efter.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2020-02-03 23:29

När känslorna tar över…andras känslor…

Att låta våra egna känslor ta överhanden brukar kännas okej, men hur får det oss att känna när någon annan ”tar över” våra känslor? Det vill säga de gör det som handlar om oss, att istället handla om dem Det är nog något de flesta av oss reagerar starkt på, och beroende på situation och person reagerar vi olika. Ibland kan vi bli riktigt arga och irriterade för ”vad i… det är ju vi som ska vara i fokus!”

Vi kanske kan känna oss förbisedda, men har vi tur kan vi se det komiska i situationen. Hur ofta har det inte porträtterats i komedier hur blivande fäder svimmar under förlossningen, medan den blivande mamman föder deras gemensamma barn. Detta kan ju vara både komiskt och irriterande. Hur ofta detta händer i verkligheten vet vi inte, men det är ändå ett bra exempel på när någon annan ”tar över” stunden.

Ett exempel från verkliga livet är en förälder, vi kan kalla henne Selma, som betygsätter sig själv efter vad sonen Sverker får för betyg. Selma har höga krav och bara högsta betyg är gott nog, därför har Selma för vana att nogsamt kontrollera Sverkers pluggande. När så lille Sverker fick några små fel på historieskrivningen ville Selma egentligen skriva om historien. ”Visst borde ju Sverker få rätt, det är väl inte så noga med var kriget skedde, vem som vann m.m…” För Sverker kunde ju egentligen svaret, det visste ju Selma som pluggat så hårt med honom.

Men historien går inte att skrivas om, så vad gör Selma då? Jo hon ältar och ältar vad som gått fel. Selma är besviken på ”allt” och tycker att detta är katastrofalt. Vid frågan ”hur känner Sverker?” tittar Selma frågande upp från sina vridna händer; ”det vet jag inte, han är ute med kompisar.” Ja, Sverker verkade ju tack och lov vara ”obrydd” av övertagandet av hans känslor, men utifrån sett så blir det väl lite snett så säg?

Det är viktigt att låta andra ha sina känslor och att möta dem med känslor, dock med våra egna känslor. Men det är värt att då och då tänka till, hur vi visar vårt engagemang. Lagom är bäst. Sen så kan vi ibland uppfatta det som att andra ”tar över” även där de inte gör det, kanske speciellt när det är något som berör oss mycket och där våra känslor är så starka, att vi blir hyperkänsliga. Typiska exemplet är väl tonåringen som skriker ”jag hatar dig” till sin förälder, som då blir ledsen och tonåringen än argare. ”Det är ju mig det ska handla om, du vänder alltid allt till dig osv,”

Allt vi är och gör belyser något för oss och de omkring oss, så vi kan bara göra vårt bästa. Lära och leva efter devisen ”gör mot andra såsom du önskar de ska göra mot dig”.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Alla människor reagerar med sina känslor, men vad händer när ni reagerar med ”andras känslor”? Det vill säga när ni ”tar över” känslor som hör hemma hos någon annan. I denna bemärkelse ej som att någon ”lägger över” sina känslor på er, så att de själva ska ”slippa känna” dem, utan när ni ”tar över”, och det plötsligt kommer att handla om er. Er känslomässiga reaktion på den andres känsliga känslor/händelser eller dylikt.

Empati, att känna med någon annan är en god egenskap, som får er att forma nära band med varandra. Men att ta det ett steg längre och vara den som känner mest, kan få den andre att känna sig bortglömd, oviktig och kanske även bli arg. Det finns många vis som går att göra detta på, mer eller mindre tydligt. Om er vän berättar att hen har mist sitt jobb och är orolig för framtiden, om er reaktion då blir ”åh, stackars dig”, men sen flyttar ni fokus till er själv, ert jobb; ”tänk om jag förlorar mitt, jag är ju så ensam i allt. Hur kan hen som redan mist sitt jobb sitta och berätta för er något, som får er orolig och ångestfylld? Hen har ju inget att förlora, det har ju ni. Vilken otrevlig vän ni har, som bara tänker på sig själv. Nu måste jag till jobbet och kolla.” Hur tror ni i sådant fall det känns för er vän, som är mitt uppe i det, som ni nu oroar er för skall hända er?

Om någon i er närhet blir allvarligt sjuk, så är det brukligt att själv tänka över sin egen hälsa och kunna börja oroa sig för att bli sjuk själv. Det är så långt inte att ”ta över”, det går att ha två spår samtidigt, vetskapen om er väns sjukdom och vid sidan, om en ökad medvetenhet om er egen hälsa. Men även här kan det lätt gå överstyr, att ”hoppa över” er väns verkliga sjukdom för er eventuella framtida sjukdom, och att då inte kunna hjälpa och stödja er vän, utan att ni istället ger hen mer oro genom er. Kan ni se det?

Det är inte bara svåra, negativa känslor som kan ”tas över” av andra, även glädjebesked och allt däremellan. Det är alltid en fin linje mellan att vara med er vän i dennes känsla och att ta den till att bli er. Låt säga att ert vuxna barn berättar att ni skall bli far/morförälder, då är det självklart att ni både gläds åt att ert barn ska bli pappa/mamma, men också att ni ska blir far och morförälder. Däremot är det skillnad om ni istället för att inkludera dessa båda yttre aspekter på en och samma händelse, endast fokuserar på er och glömmer ert barns glädje och oro inför föräldraskapet. Kan ni se det?

När någon ”tar över” de känslor ni känner brukar ni känna det i er, även om ni inte alltid kan sätta fingret på det, men att det känns som att något blir ”taget” från er, ert fokus. Ert perspektiv är plötsligt i periferin och er vän och bundsförvant är epicentrum, där allt utgår från. Kan ni känna vad den känslan gör med just er? Blir ni ledsen, uppgiven, arg? Eller kan ni hålla det på distans och roat betrakta er väns beteende? När ni hittar vad ni känner är det ibland värt att försöka berätta det för er vän. Ibland kanske ni dock vet, att gör ni det ,så kommer det handla än mer om er vän än er, och då är det nog klokast att inte gå in i en sådan diskussion. Däremot kanske ni sedan är mer selektivt med vad ni delar med just denne vän.

Oftast handlar det inte så mycket om ord eller handlingar, utan bara en känsla som väcks inom er, att ni plötsligt står kvar och er vän har ”tagit” det ni berättat och fört över på sig. Det känns skillnad när någon genuint delar er känsla gentemot när någon ”tar över” den. Ibland kan ni se det hända mellan människor ni möter, och det kan vara både smått roande och upprörande. När en förälder oroar sig för sina barns framtid handlar det om en naturlig och viktig del av föräldraskapet. Men om föräldern lever genom barnen är det inte det. Om ni som förälder känner att ni misslyckats om ert barn misslyckas, och om ni då inte kan ta hand om barnets behov, utan tycker att det är så hemskt för er att ert barn inte klarat det ena eller det andra, så har ni hamnat snett. Här lär ni barnet att ni är den som drabbas och inte de, vilket i sin tur kan få många olika konsekvenser. Barnet kan lätt släppa ansvaret och strunta i om det misslyckas, för det är ju ni som misslyckas och inte de. Eller så kan barnet bli rädd att misslyckas, för att inte vill att ni ska må dåligt.

Alla bör ni då och då försöka stanna upp och tänka på hur ni reagerar på goda och dåliga nyheter, som handlar om andra, som visserligen kan påverka er, men där ni är som ringarna på vattnet och inte ursprunget. Känn efter och lär er av era känslor genom hur andra bemöter er. Det är ofrånkomligt att era nära ändock kan tycka att ni ”tar över”, men det är då ni kan visa att ni inte gör det, utan att ni är där med dem, så ni önskar andra skulle göra med er. ”

Kontakt. Facebook.

Välkommen tillbaka nästa vecka!

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2020-01-26 17:49

När livet går vidare, medan vi står still …

Välkomna tillbaka efter jul och nyårsuppehåll! Nu så här i början av ett nytt år, ett nytt decennium, så kommer det ofrånkomligen tankar på vårt gamla år och på det nya som väntar. Ibland kan det kännas som om tiden ”springer förbi” medan vi ändock står still. Livet går vidare runt oss, men vi, vi står still. Känslan av att alla andra går framåt, når dit de ska, har ork att springa med tiden, medan vi har ”fastnat” stillastående och ”kvarlämnade”.

Ibland kan vi vilja stanna tiden för att vi känner oss så lyckliga i stunden, ibland kan vi önska att livet ska rulla på snabbare, för att vi inte vill må såsom vi mår och inte vill vara där vi är. Men samtidigt så känns det då som om vi ”slösar” våra liv. För det är trots allt oftast när vi inte känner oss med i livets flöde, som vi har svårt att gå vidare.

Det finns de som lätt går vidare i livet oavsett vad som händer sen, och andra som har svårt att släppa taget. Det som är bäst för oss ligger troligen däremellan, att vi försöker gå vidare, för livet står ju aldrig still, men att vi också då tar med oss människor vi mött på vägen, minnen och händelser. Att vara med i flödet även när det gör ont. Att känna känslan både av sorg eller lycka. Att så vara i nuet med det förflutna i ryggsäcken och framtiden som en olöst gåta.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Livet är i ständig rörelse, även när ni känner det som om inget händer, så händer livet hela tiden. Ibland kan det vara just det som är kruxet och som ger er en känsla av utanförskap, att livet lever vidare, att alla andra runt er går framåt, medan ni upplever att ni står helt stilla.

Detta är ofta en smärtsam upplevelse, som kan orsaka ångest och depression och som i sin tur leder till ökad känsla av stillastående. Ungefär som om ni står stilla mitt i vägen, medan hela världen rör sig runt er. Ni ser livet ”gå er förbi” och ni känner då ett utanförskap, att ni inte lever och att ni slösar ert liv på att stå still. Från ert perspektiv där finns det bara ni, som en ensam ö där alla andra är en enhet, ett fastland. För att få vara med krävs en ansträngning, att ta ett steg åt vilket håll som helst, men i dessa stunder är ofta även ett litet steg övermänskligt.

Så vad gör ni då för att åter känna att ni följer med i livets flöde? Det finns inga enkla svar som fungerar i alla situationer för alla personer. Men om ni upplever det som om ni ”tittar” på livet eller ”blundar”, för att inte se det ni missar, försök då våga sträcka ut en hand kika lite och sen lite till. Låt er ta fart genom att länka er samman med omvärlden. Detta är dock lättare sagt än gjort. För det som ni känt har avstannat, ert flöde, finns ju kvar. Det kan handla om relationer, att ni känner att alla era ex och era vänner har någon, de går vidare. De kan släppa den gamla relationen och ”glida vidare”. Varför kan inte ni?

Ni kanske ser kollegor komma och gå på arbetsplatsen ni varit på i evigheter. Ni kanske sitter kvar hemma i er lägenhet på semestern när alla andra tycks ”lyxa till det” på ledigheten.

Det som gör mest ont i dessa fall är oftast inte just en olycklig kärlek, missnöjdhet på jobbet osv. utan att ni känner er ”kvarglömda”. Ni känner er, som om det är fel på er som inte lika lätt släpper taget om det gamla, för att bereda plats för det nya. Kan ni känna igen det?

Det viktigaste här för er alla är att tillåta er att ”stå stilla” ett tag, och att inte klanka ned på er själva att ni är dåliga, som inte är snabbare i er bearbetning av känslor och händelser. För det är något av det mest paralyserande som finns, och det är kraften i det som gör att ni känner det som om ni står still. Så kan ni ”tillåta” er att stå still, så kommer ni paradoxalt nog bli redo för kärlek och flödet igen. Kan ni se det?

Ni behöver vara snälla mot er själva, vara tillåtande och visa er själva vägen, er väg. Alla människor är olika och ni har varit med om olika upplevelser, som påverkar hur ni processar händelser och känslor. Ni behöver känna, att det finns inget rätt eller fel. Det finns inga tidsplaner för hur länge ni kan/får sörja en relation, en bortgång, eller ett stagnerat arbetsliv.

För att vara en del av livets gemenskap så behöver ni tillåta er att vara er själva och låta andra vara dem. Att se olikheter som tillgångar och inte orsaker att hitta fel på er eller varandra. Döm varken er själva eller andra på hur snabbt eller långsamt ni går ”vidare”. För om ni klarar det så kommer ni aldrig känna att livet går er förbi eller att ni står still. Även evigheten är i rörelse, det enda som skiljer evigheten från livet är att den aldrig tar slut.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2020-01-20 09:47

Var nöjd med allt som livet ger…

”Var nöjd med allt som livet ger

Och allting som du kring dig ser.

Var glad och nöjd för vet du vad.

En björntjänst gör ju ingen glad.

Var nöjd med livet som vi lever här.” Ur Djungelboken.

 

Förnöjsamhet är ett ord vi inte använder oss så mycket av. Trots att det täcker in de flesta av de positiva känslorna, så finns det inte några direkta psykologiska teorier om det. Därför kände vi att det vore intressant att titta lite mer på just förnöjsamheten, och hur vi kan hitta den i vår vardag.

Förnöjsamhet är inte något storslaget, med stora gester och känslosvall. Förnöjsamhet är en känsla som kommer inifrån, men som omsluter oss och får oss att hitta en ro, en harmoni, en rytm i livet.

Så här vid jul och nyår är det många av oss som ”summerar” det gångna året och har drömmar, önskningar och farhågor inför kommande år. Om vi nu prövar att räkna upp allt som gått fel under året, allt som gjort oss arga, ledsna m.m. och allt som vi oroar oss för inför nästa år. Vad känner vi då? Om vi sen prövar att istället hitta en harmoni, att tänka på vad som skett under det gångna året, både det bra och det dåliga. Vad har vi lärt oss? Vad vill vi ha mer av? Våra drömmar inför kommande år? Hur känner vi då?

Nöjdheten går att öva upp. Självklart är inte tanken att vi in absurdum ska vara nöjda. Låt säga om vi förlorar någon nära, vårt jobb eller om vi möter andra katastrofer, då är det inte så att vi förnöjt ska se glädjen i livet. Men det som dock kommer hjälpa oss vidare är att hitta vad vi har och vad vi strävar efter, så vi kan hitta en nöjdhet i den nya verkligheten, som erbjuds oss.

Nöjdhet innebär inte att nöja sig. Att nöja sig är att inte sträva efter mer, medan nöjdhet är att vara nöjda där vi är, men ändå ha drömmar och mål. Men också veta att vi inte behöver vänta på att vara nöjda tills målen är uppnådda. Ty de som hela tiden tror att nöjdheten ligger i framtiden, kommer aldrig att nå förnöjsamhet. För alla känslor finns i nuet. Dock är hoppet på en framtid istället något vi behöver våga hoppas på, och en framtid något vi behöver våga hoppas på, för att kunna leva i nuet med en strävan framåt.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Att vara nöjd och förnöjd är en känsla som uppfyller nästan alla de mänskliga behoven i ett. För är ni nöjda, då är ni tillfreds med er själva och den plats ni nu är på i livet. Att vara i detta tillstånd gör er lyckliga, och det är inte ett tråkigt mellanläge mellan glädje och sorg, utan en harmoni.

Därför är förnöjsamhet en känsla värd att sträva efter, men det är likaså viktigt att veta att denna strävan inte är förnöjsamheten, för den finns i nuet, inte i framtiden. Att söka sig vidare när ni inte är förnöjda, att då sträva emot målet av nöjdhet är gott, men själva harmonin ligger alltid i nuet.

Så hur gör ni då för att få vara på denna härliga plats i livet? Vägen dit ser olika ut för olika personer. Men genom att veta vad ni vill och vad ni redan har, och därefter hitta en väg att låta det i nuet möta framtidens önskningar, så når ni dit i det som snart är ert nu. Kan ni se det? Att vara nöjd betyder inte att ni ska sluta sträva efter mer, men det betyder att ni är tillfreds där ni är, även om ni inte får allt ni önskar er.

Ge nöjdheten en chans att ta över er sinnesstämning, öva på det, det går att öva upp genom att uppskatta er själva, vad ni gör och är, och era nära likaså. Allt i livet behöver inte vara på topp för att nöjdheten skall kunna infinna sig. Det behöver inte vara perfekt, vilket är bra. Men det är också det som gjort att nöjdhet kan låta som om ni nöjer er med det näst bästa, att ni nöjer er med det ni har, men det är inte nöjdheten som sig bör.

Nöjdhet är ett tillstånd som går att nås även utan att ni har allt. Det är det som är att vara nöjd, att kunna känna glädje över det ni har, inte sorg över det ni inte har. Det är det som gör att ni inte missunnar andra framgång och lycka, för ni jämför er inte med dem. Ni vet att er nöjdhet inte blir större eller mindre om någon annan har det bättre eller sämre. Nöjdheten kommer inifrån inte utifrån, och det är därför ni kan känna den även i svåra situationer.

”Var nöjd med allt som livet ger, var nöjd med allting som du kring dig ser.” Så enkelt och så svårt.”

Kontakt. Facebook.

Vi tar nu en liten paus över julhelgerna och önskar våra läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! Välkomna tillbaka 2020!

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-12-15 18:42

Hemligheten bakom hemligheter.

Hemligheten bakom hemligheter.

Vad är hemligheten bakom att behålla en hemlighet? Vi har nog alla fått höra hemligheter som gjort oss sprickfärdiga att berätta vidare. Men om det sker så kan det lätt halka in på skvallrets hala väg.

Men låt oss nu titta mer på hemligheter i sig. Att dela hemligheter vänner emellan kan skapa ett band och en närhet. En förtrolighet som uppstår då två eller fler personer ömsesidigt gläntar på dörren till det hemliga innersta, som inte alla andra får ta del av. Dessa hemligheter stärker närheten.

Men när någon berättar en hemlighet för oss , som vi vet kan skada personen själv eller någon annan, hamnar vi i ett moraliskt dilemma. Ska vi svika vår väns förtroende och berätta för någon annan vad hen berättat för oss? Det är inte alltid lätt att veta rätt väg att gå.

Vi kan även hamna i andra änden av hemligheten, att vi är den som givit vårt förtroende till någon annan, för att sedan bli svikna. Hur svårt det känns när det vi öppnat oss och vågat berätta exempelvis vad vi känner för någon annan, och vår vän sen har berättat det för någon annan eller personen ifråga.

Det finns också de som utnyttjar hemligheter om andra, för att sedan öva ”utpressning” för att få egen vinning. Så vi lär oss ”läxor” på vår väg att alla inte är pålitliga. Vi bör inte berätta våra hemligheter för alla, för då är de inte längre en hemlighet utan blir en del i vår ”vardagsberättelse”.

Så hemligheter kan vara av godo, men de kan också åsamka skada. Hemligheter kan användas för att mobba ut någon ur en gemenskap, att alla andra har en hemlis som hen inte får veta. Detta kan göra väldigt ont i vilken ålder det än sker, ty mobbning och manipulationer som sker via hemligheter fortsätter tyvärr även upp i åldrarna.

Så vi har ett ansvar att behålla de hemligheter vi fått i förtroende, men också ett ansvar att inte låta hemligheter skada någon annan eller oss själva. Det är hemligheten med hemligheten, som inte bör vara hemlig, såsom hemligheten i sig dock bör vara, för att förbli en hemlighet 😊.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Hemligheter kan förena människor, men hemligheter kan likaså hålla människor på avstånd eller till och med söndra mellan människor. Hemligheter är något ni lär er om från det att ni är små. Barn har ofta svårt att behålla en hemlighet. När de till exempel får höra från mormor eller farmor; ”Vi berättar inte för mamma och pappa, att du fick den där chokladbiten. Det blir vår hemlis.” Det tycker barnet är spännande, men likafullt så säger barnet ofta; ”mamma jag fick godis av farmor”.

Så gör barnet ofta tills det är stort nog att förstå att det kan vinna något på att behålla en hemlighet. Sådana hemligheter hör livet till, och de är av godo. Dessa hemligheter skapar en pakt, ett band; ”det är du och jag”.

Men det finns andra typer av hemligheter som förstör och leder till ett avstånd istället. Att be någon behålla en hemlighet, som är svår att bevara är inte en gåva. Om ni bekänner era synder för att må bättre, att avlasta era problem på någon annan, som i sin tur svärs till tystnad, och som sedan står med er problemtyngd, så är ni inte en god vän och medmänniska i det läget.

Tillit däremot är en gåva, ett förtroende och att dela era hemligaste tankar, oro eller längtan till någon som är öppen för att ta emot den, är den hemlighet som ger er och er förtrogna ett band.

Allt som sägs bör dock inte hållas hemligt. Om ni vet att det ni fått höra inte är bra för den som berättat det, då är det er uppgift att försöka förmå er vän att inte behålla hemligheten, och om ni känner detta är något jag måste yppa för den eller den, då är vägen att först säga till er vän; ”Jag kommer berätta det du berättade för den och den.” Så att ni inte först ljuger och säger att ni ska ta hemligheten till er grav, för att sedan vända om och berätta den. Då är tilliten så intakt den kan bli.

Somliga använder hemligheter för att binda människor till sig. De kan säga; ”jag berättar bara detta för dig”, vilket då leder den utvalda att tro att den har ett starkare band till personen än någon annan. Men hen kanske gör så med fler personer. Att få människor att tro att ”ni är min bundsförvant, det är bara dig jag litar på”, det är en stor makt. I det. Ty att känna sig utvald, litad på, är något som tilltalar de flesta människor.

Så när blir då hemligheter till manipulation? När ni väljer att berätta hemligheter för egen vinning. Svårare än så är det egentligen inte. Ni vet när ni berättar något i förtroende eller för att vinna någons förtroende. Kan ni se det? Att visa förtroende för någon genom att dela med er av hemligheter är inte, att ge någon något litet hemligt för att binda den personen till er eller få denne att berätta en stor hemlighet.

Att ha en hemlig sida är ofrånkomligt, men vissa har svårt att visa tillit till andra. De bär inom sig sina innersta tankar. De frågar sällan andra om deras innersta tankar, ty de vet att då skulle de själva behöva berätta sina. Att hålla hemligheter för sina nära för att behålla deras kärlek, vänskap, tillit är inte rätt väg att gå. Om en hemlighet behövs för att inte bryta era band, så är inte det bandet förankrat i verkligheten.

Så titta närmare på era egna tankar, handlingar och ord. Vad har ni för hemligheter? Vem delar ni dem med? Vem delar hemligheter med er? Vad är hemligheter som leder till lögner?

Hemligheter bör inte bli en börda att bära, utan en närhet. Det är det fina i hemligheter och det är väl värt att ta vara på. Hemligheter som tär på er är däremot inte era att bära. ”

Välkommen tillbaka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-12-08 14:54

Vad blir konsekvensen för någon som aldrig fått några konsekvenser?

Allt vi gör får konsekvenser, det är något vi aldrig någonsin kan komma undan. Men visst känns det som om somliga ”kommer undan” med de mest häpnadsväckande beteenden, medan om någon annan kopierat samma beteende inte hade sluppit konsekvenser. Vad händer om vi ”skyddar våra barn för mycket mot konsekvenser”? Finns det då en risk att beteendet fortsätter upp i vuxen ålder? Ja, om omgivningen faller in i att möjliggöra ett sådant beteende så kan det vidmakthållas, medan det annars kan bli ett abrupt uppvaknande för den lille prinsen eller prinsessan.

Barndomens ”sanning eller konsekvens” kan här leda oss in på en viss herre som just nu är ”poster boy” för någon som varken håller sig till sanningen eller får särskilt stora konsekvenser av sitt handlande, nämligen Donald Trump. För dem av oss som har retat oss på, att han alltid verkar ”komma undan” med saker andra aldrig skulle göra, är det provocerande. Men om vi kan bortse från själva sakfrågan och titta på mekanismen bakom, så är det förundrande.

Trump hade ju rika föräldrar, vilket i sin tur gjorde honom rik redan från födseln. Vid finanskriser har han blivit bankrutt ett flertal gånger. Han har misslyckats i affärer, konkurser i kasinon, hotell etc. där sedan banker gått in och betalat, för att de velat behålla namnet Trump. Det vill säga banken tog konsekvensen och Trump själv seglade igenom, och vad lärde sig Trump då? Jo att vad han än gör, så ordnar det sig, andra fixar det. Och nu när han sitter som president i USA är det republikanerna och Vita husets personal, som försöker släta över hans beteende. Man bortförklarar det han gör, och på så vis lär han sig att han kan göra vad han vill, när han vill och utan konsekvenser.

När han anklagas för att konspirera med främmande makter är försvaret, ”Nej så är det inte, han är inte tillräckligt smart för att klara det…”Detta visar verkligen att det går att skapa ett ”monster”, genom att bejaka allt någon gör och inte visa att lögner och kriminalitet istället bör straffas. Anledningen att vi valde att använda Trump som exempel, är för att det så tydligt belyser, vad som händer när en person konsekvent skyddas från konsekvenser oavsett handling.

Att ge någon en frisedel för ett beteende och sedan ”bestraffa” någon annan för samma beteende är dubbelmoral. Därför är det viktigt att visa våra barn att allt vi gör betyder något, det gör avtryck. Att göra rätt bör få goda konsekvenser och att göra något dåligt bör ge konsekvenser som motsvarar det. Som Dr Phil brukar säga; ”when you choose a behavior , you choose the consequences.” När du väljer beteende, väljer du konsekvenserna av det. Det vill säga vi måste vara noggranna med vad vi ger för gensvar på vårt eget och andras beteende, för att skapa en rättvis och förståelig värld.”

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Tidigt i barns utveckling lär sig barn automatiskt, att det de gör får konsekvenser av olika slag. Är barnet olydigt kanske det får skäll, detta kan leda till att barnet vet; ”att så ska jag inte göra om jag vill undvika skäll”. Dock finns det barn, som är olydiga, men inte får några konsekvenser av det. Det kan då leda till att barnet fortsätter med sitt upproriska beteende och inte förstår att beteendet ens ses som ”fel”. Eller så blir barnet högst medveten om det, men ser, att ”det fungerar ju ändå, jag får inte skäll, inget straff, så jag kan spela på det.”

Ett barn som gör något roligt, som får föräldrar och andra att skratta kommer ofta fortsätta göra exakt samma sak om och om igen, för att åter få den glada reaktionen. Ett litet barn förstår inte, och ska inte förstå, att det inte blir lika roligt den tionde gången. Här är det dock på sin plats att ni vuxna bekräftar barnet om och om igen ändå. Det är det, som leder till trygghet och ger en känsla av att vara värdefull hos barnet.

Men om barn har föräldrar som hela tiden skyddar dem från konsekvenser, och som duttar och duttar med dem. Vad händer då? Vissa kan hitta en egen kompass, vad som är rätt och vad som är fel och se och lära av andra. Medan andra kan utnyttja detta konsekvenslösa föräldraskap, för att få det som de vill, när de vill. Men det förutsätter att hen är medveten om att handlingar bör ha konsekvenser, men att hen också vet hen kan komma undan.

Sedan finns det de, som faktiskt växer upp i tron att de alltid kommer, bör och ska vara i centrum. Att allt de gör ska hyllas och vara rätt, för om de inte fått konsekvenser som matchat handlingarna, så har de ingen måttstock att mäta sig med.

Om hela världen vore full av vuxna, som trodde att deras handlande alltid var rätt, att de räknar med att alla skall rätta till eventuella snedtramp, sopa banan åt dem och det som inte sopats i förväg sopas då under mattan, så att konsekvenser uteblir. Då hade mänskligheten inte överlevt.

Är det någonsin rätt att låta andra komma undan konsekvenser? Det enkla svaret är ”nej”, eftersom allt ni gör och är får konsekvenser för er själva, era nära och i förlängningen för alla andra. Så varför ska några få bäras upp som ”kungar” och gå genom livet som en ångvält, där lärdomarna är få och konsekvenserna likaså. Även här är det enkla svaret ”nej”, så ska det inte vara. Men med detta sagt finns grader av ”specialbehandling”. Låt säga att stjärnan i ett fotbollslag är en smula mindre charmig, då har laget och omvärlden ofta en större tolerans för det. För vem vill inte vinna matcher? Det är först när beteendet är så oacceptabelt att det måste ”straffas”, som andra lägger sig i.

Detta är anledningen till att det finns divor, men en diva kan bara vara en diva så länge den är på topp. Men när applåderna tystnat och piedestalen rykt blir fallet hårt. Kan ni se det? Somliga blir då kränkta, medan andra fortsätter tro att de lyser som den klaraste stjärna. Det är bara de andra som inte vet det.

Så vårt råd till er alla är, var medvetna om vad ni gör, vad ni ser andra göra och var konsekventa i konsekvenser för olika handlingar, men med en öppenhet för viss variation av förmildrande omständigheter och så… Lär er av era misstag och av andras, så slipper ni upprepa dem. Sträva inte efter att leva ett liv utan konsekvenser, för livet i sig är en konsekvens. Det finns goda konsekvenser, och det finns svåra konsekvenser, och att veta var det ni gör hamnar på den skalan är det viktigaste. Välj medvetet, ta ert ansvar och var konsekventa, så kommer ni få så goda konsekvenser ni kan.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-11-25 22:32

Förnekelse kan både vara en välsignelse och en förbannelse…

Är det alltid ”fel” att förneka verkligheten och är det alltid ”rätt” av omgivningen att påpeka hur verkligheten egentligen ser ut? Mekanismen att förneka något i verkligheten, något vi inte kan eller inte vill ta in, kan vara ett skydd men också något som skadar oss.

Att förneka är en skyddsmekanism, men som vi alla vet så betyder det inte att det utgör ett verkligt skydd. Dock kan förnekandet rädda vårt förstånd i en chockfas … kanske ger det oss en möjlighet att ta in verkligheten bit för bit, det vi klarar av. Till exempel om vi får höra att vi har en svår sjukdom.

I det långa loppet gör förnekandet kanske att vi inte tar emot hjälp och vård, men i den första fasen kanske det hjälper att inte ta in allt på en gång. Det är dock inte alltid lätt för de runt om, att veta hur man ska bemöta någon som är i en förnekande fas.

Jag minns en gång för många år sen, jag stod och väntade på bussen och mina ögon föll på ett äldre par på andra sidan gatan. Paret gick i armkrok, såg ut att samtala med varandra. Plötsligt ser jag hur mannen segnade ner på marken. Jag rusade över gatan och ringde 112. Både ambulans och akutbil var snabbt var på plats. Man satte dropp på mannen och jag fick agera droppstång och hålla upp det, medan de undersökte mannen. Jag märkte snart hur mannen drog några sista andetag, ambulansskötaren tittade på mig och nickade. Jag la försiktigt ned droppåsen på marken. För sjukvårdarna och för mig var det uppenbart att mannen var död. Lika uppenbart var det att frun inte kunde/inte ville/inte var redo att se den verkligheten. Hon var nu mycket orolig över att hennes man inte hade fått en filt över sig och därför kunde bli förkyld…

Ambulanspersonalen skötte i mitt tycke denna situation bra. De tog med mannen i ambulansen och åkte till sjukhus och sjukvårdarna i akutbilen valde att ta frun i bilen, för att som sjukvårdaren sa till mig, försiktigt försöka låta henne ”vänja sig” vid tanken att mannen skulle dö. Jag undrade förstås hur det gått för hustrun sedan och jag fick så småningom veta att paret varit på väg till tandläkarmottagningen alldeles intill där detta hände. Jag var själv patient där och fick höra att kvinnan långsamt började hämta sig från den stora chocken.

En annan god vän, som är läkare, berättade hur hon i början av sin karriär hade undersökt en man med stetoskop, lyssnat på hjärta och lungor m.m. Hon frågade mannen om han var rökare. Han riktigt lös upp och sa stolt att han slutat röka för 10 – 11 dagar sedan. Varpå vår vän antecknade detta och sedan pratade med sin överläkare som sa: ” vet du varför han slutade röka? Jo han hade för 10 – 11 dagar sen fått beskedet att han led av obotlig lungcancer”. Vår vän berättade för oss att denna historia alltid stannat med henne, att mannen trodde att han skulle bli frisk för att han nu slutat röka.

Om man drabbas av en svår sjukdom, och får en diagnos som kan komma att förkorta livet, så fyller förnekandet en funktion. Vi behöver en ”andningspaus” för att kunna komma till ett accepterande och detta gäller för de flesta av oss.

En vän till oss gick nyligen bort i levercancer. Han var gediget medicinskt utbildad och hade tillika god kroppskännedom. Trots detta dröjde han med att gå till doktorn, och när han väl gjorde det blev han genast inlagd på sjukhus. Även efter diagnos och med en prognos om cirka två månaders överlevnad, märkte vi att han varvade väldig insikt med att skjuta vissa saker på framtiden. Detta var inte riktigt ett förnekande, men ändå någon form av ”mellanläge”. Vi och vännen hade många djupa samtal under de sista veckorna och dem bär vi för alltid med oss i hjärtat.

En annan patient, en man som väntat så länge med att söka vård trots många symtom, att när han slutligen gjorde det så fanns det inte längre någon behandling som skulle kunna hjälpa mot alla de metastaser som fyllde hans kropp. Trots läkarna sagt att det inte finns något att göra medicinskt, och trots att han placerades på palliativ avdelning, så vill han inte acceptera verkligheten. Han vandrar mellan olika ”förklaringar” till varför han mår som han gör, och han tror att läkarna har fel i cancerdiagnosen. Med en nära vän leds han nu långsamt och kärleksfullt framåt mot ett accepterande.

Det här med förnekande kan se olika ut för olika människor, och vi kan också använda förnekandet mer ”medvetet”. Jag tänker här på hur min ”låtsamamma” Kerstin agerade när min pappa höll på att lämna jordelivet. Pappa låg på sjukhus sista veckan han levde, och det var uppenbart att hans tid var nära att ta slut. Kerstin hade en historia att gärna förneka vad gällde egen sjukdom, något vi berättat om i vår blogg och i vår bok Terapeutiska Skattkistan. Men så här nära pappas död visste jag att hon var helt införstådd med vad som väntade. Läkarna var dock oroliga att Kerstin var i förnekande och pratade med mig om det. De försökte få henne medveten och ju mer de försökte det, desto mer viftade hon bort det. Jag fick övertyga personalen om hur hon fungerade, och det blev ett väldigt fint avsked när Kerstin och jag höll pappa i handen när han drog sina sista andetag. Kerstin berättade att hon behövde ”låtsas” ett förnekande för att klara av den svåra situationen.

Här har vi valt att beskriva förnekande i relation till svår sjukdom, men det kan ju också gälla förnekande av exempelvis känslor eller av vetenskapliga fakta och fynd ,som till exempel förändringar av klimatet m.m.

 

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Alla vet ni, att det ni vet, det vet ni, och det går inte att bli ovetande igen. Eller går det? Förnekandets magiska kraft kan försätta berg, styrkan i förnekande har oanade krafter men den kraften är svår att mäta. Den är inte bara omätbar, utan den är ofta obegriplig för alla runt om, alla som ser vad ni förnekar.

Att ta ett problem och sedan gömma det, och att försöka glömma det är inte detsamma, ty förnekandet kommer omedelbart, det är inget ni kan tänka ut, för i samma stund ni blir tänkande, så har ni redan brutit förtrollningen av förnekandet.

Så om ni tittar tillbaka på era liv, kan ni då se att ni i perioder har levt i förnekande av något? Känslor, situationer, sjukdomar? Att bli varse detta i backspegeln är det bästa sättet att lära er att en annan gång inte välja samma väg, utan att leva i den verklighet ni erbjuds där ni bor och lever.

Om en sjukdom är livshotande ökar risken för att den drabbade och/eller anhörige får en chock, som ger er enda väg ut i förnekandets gyllene värld. En värld där alla är friska, både ni och era nära. Ni har livet framför er, era magsmärtor är inte farliga, det är inte cancer det är magknip. Er grusiga syn är inte tecken på att ni har skadat synen, utan beror på att ni är trötta.

Att förneka verkligheten kan tidvis göra att ni förlorar fotfästet, men känner det som att det är alla, alla andra som gör det. ”Vad är det för galningar som tror att ni är sjuk”, ni som mår så bra. Och ni har ju alltid mått bra, ni lever ju. ”Käre tid, vad är det för fel på hela världen? Den är ju upp och ned, ni står stadigt fast, ni vet, ni är ju ni, ni vet?” Eller?

När är förnekandet gynnsamt och när är det farligt? Att förneka att ni står i något oerhört svårt, som ni inte känner att ni klarar kan vara skyddet ni behöver tills ni är redo att ta in det ni redan vet. Men i det långa loppet gör förnekelse ingen nytta utan bara skada. Ty att förneka något stort som en sjukdom kan leda till, att ni inte tar den hjälp som ni behöver av läkare och mediciner och av era nära och kära. Att inte lyssna till kroppen kan ge er bestående skador. Men hur kan det vara så? Det känns ju så skönt i stunden…

Förnekelse kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Den kan rädda er i en chock fas, men den kan förgöra er när ni behöver samla ihop alla krafter, för att ta in en svår verklighet. Alla behöver vara i förnekelse ibland. Det kan ge er kraft att sedan ta itu med problemet, men faran finns när ni går upp i förnekandet och ni blir ett med det, och det blir den enda sanna verkligheten. För då kommer ni stå väldigt ensam, för ni lever i en verklighet där ingen annan finns.

Så vad gör ni om någon i er närhet förnekar en verklighet som de behöver ta itu med? Att bara säga ”så här är det” kommer inte hjälpa och ni kan istället stressa in den andre längre in i förnekandet. Eller så bryts den förnekelse som tillfälligt är ett gott skydd, för att bryta ihop i en miljon bitar, som ingen kommer kunna pussla ihop. Att neka någon förnekelse innan de är redo att ta sig an verkligheten, kan leda till en stor chock och förvirring hos den ni vill hjälpa. Det som kan verka vara ett galet tankesätt, kan vara det enda rätta och som gör att personen kan behåller sitt ”förstånd”. Att då bryta förnekandet kan istället göra att den andra totalt tappar ”förståndet”.

För att vara ett med verkligheten behöver ni sätta er in i den andres förnekelse likväl som dennes verklighet, först då kan ni hjälpa den andre att landa mjukt i verkligheten och väl där att navigera i den, hur svårt den än är. Lotsa er fram mellan hinder och svårigheter, inte genom att gå före utan tillsammans möta verkligheten.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-11-03 22:56

Analysera mera…eller?

Analysera mera…eller?

I vårt vardagsliv möter vi personer och situationer som vi tolkar utifrån vad vi tycker oss se, höra och känna. Ibland har vi ”rätt” och ibland har vi ”fel”. Men hur ska vi då bemöta varandra genom det sagda och det osagda? Tyvärr finns det ingen trollformel som magiskt ger oss ett rätt svar. Inget är så lätt att bara ett svar är rätt.

Så en gyllene regel kan vara att lyssna och bemöta andra ödmjukt, genom att vara öppna för att höra den andres ord och läsa mellan raderna, men samtidigt veta att det den andra vill förmedla inte alltid är det vi uppfattar. För vore det så enkelt, så skulle inga missförstånd ske. Olika åsikter ja, men inga missförstånd eller misstolkningar.

Ibland vill vi läsa in något i andras ord, beteende osv för att antingen bli glada eller få ”tillåtelse” att vara irriterade.

Alla har vi väl någon gång varit föremål för någon annans kanske välmenande, men ack så oombedda analys av vårt beteende…? Det är en gyllene mellanväg som behövs mellan att ta allt bokstavligt, och att läsa in vad andra inte säger och vad andra inte visar.

Om vi lyckas lyssna inåt och utåt, och hellre fråga en gång för mycket om vi uppfattat rätt, så har vi hittat vägen till kommunikation.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Om det vore lika enkelt som ”högerregeln” att veta vem som har företräde att köra först, så skulle det inte ske lika många missförstånd eller gräl som det gör. Alla har ni olika vägar ni kör på under livet. Ibland kan ni tycka att ni tydligt indikerar till era nära vart ni är på väg, och hur ni ska köra dit, och ni kan bli upprörda om de inte automatiskt förstår det.

Sen kan ni likaså känna att andra överanalyserar varthän ni är på väg. Det vill säga ni kör åt ert håll, och ni har blinkat innan ni kört in på vägen ni nu färdas på. Men era nära tror/tycker ni kör fel, och vill få er förstå det och köra in på ett annat spår. Ni ska ju egentligen inte dit ni ska, tycker de, för de vet ju ”bättre”. De tutar och försöker få er förstå, men det är ju egentligen de som inte har sett verkligheten, för kartan i deras huvud ser annorlunda ut.

Men hur är det för er? Har ni en tendens att läsa in vad andra säger och känner och göra era egna tolkningar? Eller hör ni till skaran, som tar folk på orden och deras handlingar, utan att analysera?

Ibland är det bra att ha förmåga att läsa mellan raderna, uppfatta varandras känslor, det som sägs, det som gäller är dock, att inte ”avslöja” den andres känslor om det är något denne avsiktligt vill dölja, det som sägs, det som inte sägs, det som visas, det som inte visas etc.   Även om ni tror er känna in andras osagda känslor etc., så behöver ni ha en del av er som är medveten om att det ni tror er uppfatta, inte nödvändigtvis behöver vara sanningen. Ni tolkar utifrån ert eget perspektiv, så felmarginalen är därav stor.

Dock är det viktigt att försöka att inte bara lyssna till de sagda orden, ty det som en annan människa förmedlar är så mycket mer än det. Men det finns en fara om ni inte ifrågasätter er egen tolkning av det osagda, utan tror att det ni tror är facit d.v.s. att ni vet. Om ni tror er veta något gäller det även här att vara finkänslig och lyhörd… Är detta något den andra vill ta upp till ytan eller inte? Bara för att ni har ”rätt” tolkning, så innebär det inte att ni ska dela ut den till andra.

Allt varken kan eller bör tolkas, att vara och leva är en viktig del av livet. Och det är svårt att leva livet genom att tolka sig igenom det, eller att låta andra leva sina liv genom att tolka deras liv åt dem. Så hur når vi en balans i att uppfatta känslor, nyanser och ordens betydelse, utan att vara bokstavliga, men ej heller överanalytiska? Svaret är att leva och vara öppen för att ändra åsikt, våga analysera, men släppa er övertygelse om ni får höra att den ej stämmer in på den andra personen.

Ni har endast företräde i självanalys, för var och en av er har ni ert eget inre facit på vad ni känner. Däremot kanske ni inte alltid vet vad ni känner själva heller. Då kan ni med hjälp av analys hitta det, och det kan vara mödan värt. Men ibland är det bästa att bara låta saker vara i det nu som är. Ibland bara vill ni få vara i en känsla, utan att analysera varför ni känner så ni gör. För så fort ni börjar analysera känslan, så ställer ni er utanför känslan och fokuserar på känslan genom en tanke. Detta kan vara ett viktigt redskap, som kan leda till god självkännedom i rätt händer. Men ibland kan det alltså bromsa den känsla ni är i. Kan ni se det?

Fingertoppskänslan är viktig, men om ni följer andras väg gällande dem och er för er, så behövs inte det. Det är bara att följa trafiken så är ni på rätt väg utan att behöva styra riktningen. Följ bara vägen…”

Välkommen tillbaka nästa vecka. Då kommer det handla om ”förnekelse”.

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-10-27 16:40