Archive | april 2016

Det vi upplever av övergivenheten i nutid, är ofta en återupprepning av dåtiden…

Overgivenhet

Vad händer med oss när vi blir “övergivna” som barn, både vad gäller helt övergivna och känslomässigt övergivna? Hur kan vi som vuxna läka denna övergivenhet?

Vi är många som går runt med övergivenhetskänslor och med rädslor för att bli övergivna, något som vi ofta hanterar genom att själva lämna relationer, för att slippa att bli övergivna. När vi som barn blir övergivna väcker det en rädsla i oss, att detta är något, som vi kommer råka ut för gång efter gång i livet.

När vi överges som barn, hoppas vi först, att det inte är för alltid. Men om den person som övergivit oss inte kommer tillbaka, så släcks det hoppet bit för bit. Och även om vi så småningom accepterar, att vi blivit lämnade av någon nära, så sitter rädslan att mista fler nära kvar, även upp i vuxen ålder. Och den rädslan aktiveras gång efter gång i situationer, som vi upplever att vi riskerar att förlora någon vi älskar.

I Ä-posten längre ned kan vi läsa, att det krävs en enorm mängd kärlek för att läka såren efter att ha blivit övergivna som barn, och att det innefattar kärlek både från andra och från oss själva.

Övergivenhetsärren sitter kvar i oss även om vi “övergivits” för vårt eget bästa. T.ex. om vi som barn varit sjuka och behövt läggas in på sjukhus, (och detta på den tiden då föräldrarna inte fick sova kvar hos barn på sjukhus), så upplever barnet sig övergivet. Och på sätt och vis är det ju just det, för resultatet är detsamma, mamma eller pappa finns inte med. Den känslan stannar kvar, och även efter att vi som vuxna förstått att det var nödvändigt, så läker det bara en del av rädslan för att bli övergiven igen.

Såret öppnas lättare, när det en gång varit vidöppet. Detta, och den övergivenhet, som är “permanent”, går att jobba med i terapi, och genom att välja vilka människor vi ger vår tillit till.

Även då vi blivit övergivna av någon närstående t.ex. en förälder som inte är bra för oss, så kan det väcka en rädsla, att de vi vill ha nära i våra liv, också kommer försvinna. Således är övergivenheten väldigt komplicerad, för det river upp sår och väcker rädslor även när personer vi inte vill ha i våra liv överger oss.

Så övergivenheten vi upplevde som barn fortsätter att påverka oss i livet tills vi arbetat oss igenom det.

Vi kan känna oss övergivna, även när vi mister en älskad till döden, trots att detta ju inte varit vår älskades val. Även när man själv lämnar en relation, så kan man överraskas av att känna sig helt övergiven.

Övergivenhet är precis som alla känslor inte alltid rationell, men en viktig känsla för att visa vad vi behöver “jobba på”, hitta såren för att läka dem. Det behövs både ord och handling, endast ord räcker inte. Om vi får höra de “rätta” orden, men att handlingen visar annat. Inte heller en handling utan ord är tillräcklig.

Men att överges en eller fler gånger betyder inte, att vi alltid kommer att överges, och det är viktigt att ha i sinnet.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Trippeleffekten av övergivenhet är brist på tillit, brist på självvärde och brist på skaparglädje.

Om ni blir övergivna av era föräldrar eller vårdnadshavare, så blir det ett öppet sår, som behöver en enorm mängd av kärlek för att läka, kärlek från andra, men även från er själva. Ty ett barns vis att tänka är, att “kan inte mamma/pappa eller någon annan älska mig, då är jag ej älskbar”. Och ju mer ni känner så för er själva, så tror ni missvisande att alla andra också känner så för er.

Ty rädslan att inte duga, att inte ha ett värde lika högt som alla andra människor på jorden, blir nu både en fara och en trygghet. Faran kan tyckas ligga i att ge sin tillit igen och sedan såras igen. Och tryggheten kan upplevas, att om ni vet att ni inte kan lita på andra, så kan ni aldrig bli riktigt övergivna.

Men om ni tänker tvärtom, så ligger inte faran i att aldrig vara trygg, för då faran styr finns inte tryggheten som mål. Så om målet är trygghet kan den aldrig hittas genom beredskap på fara. Kan ni se det?

Det är dock oundvikligt att vissa människor ni möter och till och med älskar kommer att såra er. Men det aldrig så viktiga är att inte såra er själva först, för att då tro att ni skyddar er för en ny upplevelse av övergivenhet. Ty i detta ligger det, att ni då alltid känner er övergivna eftersom ni överger er själva. Men om ni kan hitta en bit av er, som ni kan älska och vårda ömt, så kan det leda till en stark känsla av egenvärde, som kan växa sig så starkt som till egenkärlek.

Det ni upplever av övergivenheten i nutid, är ofta en återupprepning av dåtiden, men om kompassen riktas dit, så når ni inte målet, tryggheten.

Så försök att inte tro att ni är övergivna, för att ni är ni. Utan att det var den och dens brist på närhet, som gjorde att de ej kunde vara trygga och trygga er. Koppla inte samman övergivenheten med er, utan i relationen till den ni blivit övergivna av, d.v.s. inte bara ni och inte bara dem. För när ni hittar saker ni inte förut sett, så kan ni på riktigt skydda er från att möta människor som sviker er, för nu vet ni hur en interaktion är tillsammans med en sådan person.. Inte bara säga att det är den och dens fel, men absolut inte koppla det till er som person.

Kan ni hitta det, så kan ni läka de djupaste mest infekterade såren ni burit på hur länge som helst. Läkning har inte ett datum, som bestämmer att “oj nu kan jag ej läka mer” utan den kan fortgå hela livet. Ibland snabbare, ibland långsammare. Men så länge ni ej söker trygghet, genom att vara beredd på fara, så är ni på väg åt rätt håll.

Kärleken ni bär inom er behöver vara fri. Älska era egna själar och “självar”. En bit i taget. Ta åter det ni känner att ni missat. Låt inte dem som övergivit er få “makten” att fortsätta att överge er. Känn inte att ni är värderad efter hur ni blivit övergivna eller inte. Ert värde kan ingen ta, inte ens ni själva.

Så för att läka en upprepad fysisk övergivenhet och en känslomässig krävs tre saker, tillit, självvärde och skaparglädje. Ni skapar ert eget liv med er och med dem ni väljer att dela era liv med, och ni ser att ert värde varken stiger eller sjunker utan är konstant. Älska och bli älskad, det läker övergivenheten bit för bit, känsla för känsla, upplevelse för upplevelse.”

Nästa vecka återkommer vi med nya ämnen. Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2016-04-29 00:00

Uppgivenhet… när det känns som om det inte finns någon lösning.

Uppgivenhet 1

Uppgivenhet 2

I förra veckan talade vi om “makt och kontroll”. Så nu tänkte vi fortsätta med vad som kan tyckas vara dess motsats, “maktlöshet och uppgivenhet”. Men genom att låta maktlösheten och uppgivenheten ta kontroll och makt över våra liv, så blir uppgivenheten kontrollen, och maktlösheten makten över oss.

Vi har nog alla känt oss uppgivna någon gång i livet. Men att känna sig uppgiven, och att vara totalt uppgiven är inte helt samma sak. För om vi verkligen vore helt och hållet uppgivna, utan hopp, så skulle vi inte överleva. Detta är dock inte samma sak, som att vi ändå kan känna oss så uppgivna, att vi upplever uppgivenheten som slutet på vår väg. Denna känsla av uppgivenhet och hopplöshet speglar sig ofta i våra ögon, som en lampa som har släckts, och lämnat kvar en tom blick.

Så för att ta sig ur känslan av uppgivenheten krävs först att tillåta sig att känna den och sedan att förstå, att det är en känsla och inte ett tillstånd. En känsla som så länge vi lever inte är slutet, det bara känns så.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Om uppgivenheten bygger bo i ert innersta väsen, så tar ni för givet att det inte kommer gå uppåt igen. Så vägen ur, är vägen upp, för det är den enda vägen ni kan gå. Uppgivenhet är den bottenlösa brunnen, som blir både er vän och ovän. Ty att känna uppgivenhet är både tryggt och otryggt. Ty om ni ej förväntar er något gott, så blir ni ej besvikna, och således känns det tryggare och på ett bakvänt vis mer hoppfullt.

Men om ni har låtit uppgivenheten bygga bo i er, så är hoppet så långt ifrån er som det går att vara i det levande livet. Ty utan hopp går det ej att överleva. Men för att nå ur och upp ur uppgivenheten behövs överlevnadsinstinkten och kämparandan. Ty uppgivenheten må kännas bottenlös, men ni kan bygga en botten, och från noll finns det ingen annan väg än upp att gå, att nå.

Så var inte rädda för uppgivenheten, men låt den ej bli er medpassagerare. För uppgivenheten åker på er bekostnad, den är en fripassagerare, och ni har all rätt att be den gå av vid nästa hållplats. För den börjar som en liftare, men den tar sedan kontrollen över er och era liv om ni ej ser upp, om ni ger upp.

Giv er chansen. Kämpa ej emot uppgivenheten, men kämpa er uppåt. När livet känns hopplöst, ta för givet att hoppet ändock inte är ute. Uppgivenheten kan växa fram när det blir den ena besvikelsen efter den andra. Ni tappar tron att livet går uppåt, det går bara framåt, men inget blir bättre. Ni förbereder er på en resa nedåt och framåt, men ej uppåt. Men livet är en berg-och-dalbana, det finns upp, det finns ned, det finns svängar och det finns hopp.

Uppgivenhet kan också vara en känsla av, att ni är så utmattade att ni inte ens orkar försöka finna ro, hopp och glädje. För ni orkar ej kämpa mer. Där och då känns det som om ni inte bryr er. Det är en annan av uppgivenhetens små gåvor, känslan av att inget spelar någon roll och att det inget gör. För om det gör något, då leds känslan in i bitterhet, och det är något helt annat.

Så låt inte känslan av uppgivenhet i stunden, leda till tillståndet uppgiven. För känslan kommer med ett budskap, och den är viktig att tas på allvar och lyssna på. Den vill säga er något. Så lyssna och känn noga. Var ej rädda för det. För det är om ni inte tar reda på dennes budskap, som ni riskerar att låta den växa till ett tillstånd. “Don’t kill the messanger”, d.v.s. känslan uppgivenhet är budbärare för något. Låt detta något bli känt, så kan ni hitta en väg ut och upp. Det är enda vägen, och den är spännande som en berg-och-dalbana. Inga känslor är dåliga. Det är endast hanteringen av dem som kan graderas som bra eller dålig.

Visa uppgivenheten vägen ut. Låt den inte uppehålla er. Håll er själva uppe och ge den ej uppehälle, för den betalar inte hyra. Den är en snyltgäst, men det är ändock det ursprungliga budskapet den kom med som är viktigt. Så låter ni den säga sitt, så behöver den inte känna sig uppgiven, och således är uppgivenheten borta. För om inte ens uppgivenheten längre är uppgiven då den äntligen tagits på allvar, då är ni fria från den. Win-win all around. There is no way to go but up, up, up.”∞

I nästa inlägg förflyttar vi oss till tema “Övergivenhet”.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-04-26 00:00

Vem är det egentligen som kör? Om kontroll, egen och andras.

Vem ar det som kor

Annmari: Det har hänt några gånger att jag haft någon som sitter bredvid och gasar och bromsar under bilfärden, och jag kan då ärligt säga, att jag inte haft så lätt att hålla kontroll på mitt annars tämligen lugna humör :-). Dessa så kallade “backseat-drivers”, som säkert bara vill vara hjälpsamma, saknar dessutom inte sällan själva körkort.

En gång för 30 år sen var jag själv en “backseat-pilot”. Jag var väldigt flygrädd, och jag kände hur min rädsla la hinder i vägen för min reslust. Flera av mina vänner var piloter, och det var genom mina kontakter, som jag fick chansen att följa med besättningen på några turer till Grekland, och vända tillbaka med den efter en eller ett par timmar. För om jag nu ville bli av min rädsla… vad skulle då vara bättre än en KBT övning, att flyga lite extra? Jag fick dessutom sitta med i cockpit. Detta var ju långt före 11 september, nu hade det ju varit omöjligt.

Hur som helst, så satt jag där framme i planet och sög i mig all kunskap, om hur man tog dessa jättelika tingestar till höga höjder och sedan höll de kvar däruppe ovan molnen. Det var för mig helt fascinerande, och jag minns hur jag förvånades av att piloterna ändå verkade vara “helt vanliga” människor. 🙂 Och ändå hade jag alltså piloter i min vänkrets, men de hade jag ju inte sett i aktion, och rädslor och fobier är sällan logiska.

Man orkar inte vara rädd hur länge som helst i sträck, och detta gällde också mig. Att vara rädd tar mycket energi, och jag var helt slut av, att “hålla koll på alla instrumenten, och hur kaptenen och hans styrman skötte sig”. Kaptenen såg hur trött jag var och erbjöd mig därför, att gå bak i kabinen och ta en liten tupplur. Det var i och för sig en god idé… men hur skulle piloterna kunna flyga vidare utan min hjälp? Så vad gjorde jag då innan jag lämnade cockpit? Jo, jag frågade; “men klarar ni er nu då?” Och så gav jag dem för säkerhets skull varsin druvsockertablett…! 🙂 Kunde detta månne handla om kontroll?

Makt och kontroll går ibland i varandra. Att ha kontroll över en annan människa är också att ha makt över denne. Sedan kan ju denna kontroll vara mer eller mindre stark, och ha större eller mindre inverkan på den som blir kontrollerad.

Om man är duktig inom sitt område, i sitt arbete, så kan det ibland vara svårt att våga lämna över kontrollen till någon annan. Vi känner t.ex. en mycket skicklig tandläkare, som till och med ibland lagar sina egna tänder 🙂 Och om han skadat sig, så händer det att han syr ihop sig själv. Vi känner också flera duktiga frisörer, som klipper sig själva. Inget av detta behöver egentligen betyda, att man inte kan släppa kontroll i övrigt, utan att man helt enkelt är duktig inom sitt område.

Men sedan finns det personer, som har så stort kontrollbehov, att trots att de innerst inne “vet”, att de inte har den rätta kunskapen, både vill klippa sig själva och “laga” sig då de skadat sig. Detta kan handla om både självdiagnostisering och självmedicinering.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Kontroll i sig är varken positiv eller negativ. Det är vad ni lägger in i den, som är positivt eller negativt, och detta är högst subjektivt. Så tänk er att kontrollen är en person utanför er, som ni bjuder in i era liv på olika vis.

Kontrollen själv vill ha kontroll, så ni måste kontrollera kontrollen, för att den ej skall kontrollera er. Att t.ex. fastna i tvångsbeteende eller tvångshandlingar är, när kontrollen har tagit över er, och ni ej är i kontroll. Det är därför ni inte väljer att vara tvångsmässig, utan måste. Det känns som om ni har kontroll just genom att utföra en viss handling eller tanke. Men så länge det blir till ett måste är ni kontrollerade. Kan ni se det? Detta händer var och er av er i större eller mindre utsträckning genom livet.

Alla barn föds till att vara beroende av de vuxnas kontroll. I takt med att barnet växer upp, kan det ta mer och mer kontroll över sitt eget liv. Det som gör att ni hittar en god balans mellan att våga släppa kontroll och att ha kontroll, är om ni vågar välja några ni litar på. Några som ni vet ni skulle kunna lämna över “kontrollen” till om ni tillfälligt, eller under längre tid behöver hjälp.

Så att känna att ni är i kontroll över ert liv, det ger er en känsla av trygghet och frihet. Men om ni dessutom vet, att ni tillfälligt vågar släppa kontrollen och då lita till andra, så kan ni vila i trygghet.

Vad spelar kontrollen för roll i ert liv? Är kontrollen en vän eller en fiende? Litar ni på kontrollens beslut?

Det finns vissa personer, som inte bara vill kontrollera sig själva, utan även andra i sin omgivning. Detta kan leda till en enorm inre stress, då ni inte kan kontrollera någon annans kontroll. Det finns så kallade “backseat-drivers”, de som sitter bredvid i passagerasätet och säger till föraren, “sväng här”, “bromsa där”, “se upp för fotgängaren” osv. De vågar inte lämna över kontrollen till föraren.

Att vara flygrädd brukar leda till, att ni sitter krampaktigt och håller i armstöden, och tror att planet störtar om ni slappnar av. Kontroll kan vara så irrationellt. Ni kan veta en sak med huvudet, men ej kunna kontrollera kroppens reaktioner.

Att kontrollera sina barn leder oftast till att de revolterar mer, och då kanske ni tänker; “jag gjorde rätt som höll koll på dem”. Men i själva verket hade kanske frihet under ansvar givit mer ansvarstagande barn.

Att kontrollera sina kollegor är oftast inte uppskattat. Men varje arbetsplats har nog en självutnämnd kontrollant, som traskar runt och “lägger märke” till vad som sker och inte sker. Ett ordspråk säger “När katten är borta dansar råttorna på bordet”. Om t.ex. en chef är strikt och håller sina anställda kort, så blir det lätt att då chefen är borta försvinner ansvarstagandet hos de anställda. De blir som barn som “skolkar”, “det som inte chefen ser, det syns ej”.

En vikarie i skolan får ofta inte “pli” på eleverna. För vid strikt kontroll, så “behöver” de, som blir kontrollerade revoltera. De gör det ofta automatiskt, utan tanke på om de vill det eller ej.

Tänk er ett barn som vill säga nej till allt, och till slut säger föräldrarna något, som barnen vill säga ja till. Det går riktigt att här se den inre konflikten i barnet, att “ge upp” eller missa det goda. Så redan som liten finns det inbyggt en känsla av att vilja ha kontroll.

Om ni då väljer att se det positiva som kontroll kan ge, så finns det mycket. Att vara trygg i att ni klarar er, för ni har självtillit och kontroll. Att kontrollera vad ni gör, till vilka ni väljer att ge er tillit till osv.

Det negativa som kommer ur kontroll är om den tar över era liv, era näras liv och ni då till slut mister kontrollen till kontrollen själv. Så balansen är återigen den enda vägen till att ha positiv kontroll.

Visst finns det de som upplever det positivt att kontrollera alla och envar, en diktator är nöjd med det. Och så finns det vissa, som gärna slänger bort kontrollen till andra, för att slippa ta ansvar och tycker det är toppen.

Men den riktigt positiva effekten är att våga vara i kontroll, men även kunna släpp på kontrollen, och veta vilket som är rätt i varje situation. Så kontrollera inte er kontroll, låt inte kontrollen kontrollera er, och gör nya val i varje situation, så är ni i lagom kontroll.”

Och för att nu släppa lite på kontrollen tänkte vi, att det som sker på bloggen nästa vecka får bli en överraskning. 🙂

Facebook. Kontakt.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2016-04-22 00:00

Makt, ond eller god?

Makt god eller ond

Makt kan vara så mycket, och det kan vi läsa om i Ä-posten längre ned. Och den kan vara av både godo och ondo. Oftast när vi refererar till makt är det nog mer negativt, att någon har makt på andras bekostnad.

Man kan ta makten på olika vis, t.ex. kan det handla om makt genom tid. “Jag är äldre än du”, “jag har varit med längre än du” osv. Att exkludera någon är också ett effektivt sätt att ta makten på.

De som talar med stor övertygelse och auktoritet, har tyvärr större chans att få anhängare, även om de saknar kunskap inom det aktuella området.

Vare sig man vill det eller inte, så strävar både människor och djur efter att ha eller vara en ledare. Exempelvis är det ofta i djurriket så, att djuren genom kraftmätning bestämmer hur den inbördes rangordningen mellan dem skall vara, och sedan inrättar sig efter det.

Om vi nu tänker oss barn som går i samma klass, och där således ingen av dem har högre “titel” 🙂 . Ändå brukar en informell “rangordning” infinna sig. Vissa barn använder sig av mobbning och skrämsel för att få makt, medan andra kan vara starka och rättvisa och den vägen vinna respekt och beundran, naturlig auktoritet. Dess båda är då exempel på positiv och negativ makt.

Utåt sett kan någon verka liten och vän, men kanske ändå styra sina nära med järnhand. Så har vi de som styr sin omgivning genom att utmåla sig själva som ett offer. “Stackars mig!” och så tar alla hänsyn och rättar sig efter martyren.

Så har vi då parrelationen. Är det den som skriker högst, som har och tar makten, eller är den som svarar med en sammanbiten tystnad?

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“För att riktigt förstå vad makt är, behövs skilja ut vad som är makt, och vad som är utövandet av makt. För makt i sig är varken ond eller god. Det är utövarens handlingar som avgör vad makten leder till, gott eller ont. Makt kan ge goda resultat för någon eller några, och mindre goda för andra.

Så finns egentligen makt utan en utövare av makten, en makthavare, maktutövare?

Makt är att ha befogenhet att göra något, genom att ni har en viss ställning i samhället, den makt som kommer med det.

Genom att vara rättvis och bli respekterad kan ni erhålla “makt”, och då lyssnar andra till era åsikter. Ni har då en naturlig autoritet. Den “makten” är alltid baserad på respekt och tillit. Men om ni däremot skrämmer folk till att hålla med er, då är inte makten av godo.

Utrycken kring makt är många. “Ta makt över sitt eget liv.” Detta är gott, att veta att ni är i kontroll över era val, er väg, i den mån ni kan.

“Maktgirig”. Det är någon, som bara är ute efter att kontrollera andra, att ha kontroll över dem och kan göra nästan vad som helst för att nå dit.

“Maktposition”. Det handlar om någon, som rider på sin titel för att utöva makt över dem som har sämre ställning. Det behöver inte vara negativt, återigen beror det på vad ni i maktpositionen gör, om det gynnar bara er själva eller alla.

“Maktkrig” är när två eller flera ledare kämpar om att vara enväldig härskare. Detta kan handla om något i mindre omfattning, som ej påverkar fler än de närmaste, eller i större skala, som i riktiga krig.

“Att mäkta med eller inte mäkta med” är det nog sällan någon i maktposition som uttrycker. Det betyder ju mer att orka eller inte orka med en viss situation eller ett förlopp av händelser.

De ledare i världen som har makt, har också makt, att välja att använda sin makt till att utföra goda handlingar som hjälper världen, eller onda handlingar som stjälper världen. De med mycket makt har världen som spelplan. Har världen i sin makt. Därav är det av största vikt att de ledare, som väljs är de som ser till allas bästa, och som “gör allt i sin makt” för att göra gott.

Sedan finns det alltså makt i mindre skala, som inte påverkar hela världen, utan mindre grupper. Makt i egenskap av chefskap kan brukas eller missbrukas. En god chef använder sin rätt att styra sin personal, genom att uppmuntra och vägleda dem. De som inte respekterar detta kan chefen behöva “ta itu med”. En chef som missbrukar sin makt kan göra det på många vis, t.ex. skrämma de anställda att om de ej håller måttet riskerar de att sparkas, att trissa upp medarbetare mot varandra, att öka klyftorna bland de anställda och styra dem likt marionetter.

Makt kan handla om en lärare, som har befogenhet att betygsätta sina elever. En god lärare väljer att lära eleverna det de behöver för att nå långt. Att sedan vissa når längre än andra är utom lärarens makt, och därav ej styrt från denne. En mindre bra lärare skiljer på elev och elev genom vad de personligen har för åsikter eller förutfattade meningar.

Makt kan finnas inom relationer. I en parrelation är det ofta en åt gången som har “makten”. I en god relation bör detta skifta, och makten egentligen bytas ut mot vem som “vägleder” den andra. Att ibland är ni den starkaste, ibland er partner. En maktobalans i ett förhållande kan vara förödande. Det kan leda till fysisk och psykisk misshandel, där den ena parten trycker ned sin partner för att få kontroll över denne.

Makt i familjer kan vara en eller bägge föräldrarna som har och tar, men också ett barn kan ta makt över familjen. Det vill säga att föräldrarna har låtit barnet göra det.

Så vissa väljer att använda sin makt genom att styra med järnhand och kontroll. Andra väljer att använda den till att göra gott och vinna respekt, inte att andra lyder på grund av att de är rädda.

Så vad är då makt för er? Vem har makten i ert liv? Finns det tillfällen då makten stigit er åt huvudet? Är ni rädd för att ha makt? Är ni rädd för att inte ha makt?”

Makt och kontroll går ibland i varandra. Att ha kontroll över en annan människa är också att ha makt över denne. Så på fredag fortsätter vi med tema “Kontroll”.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-04-19 00:00

Behöver man berätta allt man ser?

Att saga eller inte saga det man ser

Annmari: Nej, vi ska nog säga allt vi ser… Det var något jag fick erfara den sommaren jag skulle fylla fjorton och hade fått förtroendet, att under mitt beskydd ta med Elisabet, min småländska sexåriga kusin till Skansen. Elisabet var på stockholmsbesök några dagar, och en av dagarna tillbringade alltså hon och jag på Skansen. Vi hade mycket trevligt under vår rundvandring bland alla djuren. Jag bredde ut mina vingar över henne och bar med stolthet och glädje mitt ansvar … tills vi var på hemväg…

Vi satt på tunnelbanan, Elisabet bredvid mig och mitt emot oss två äldre kvinnor, som inte verkade känna varandra. Jag såg hur Elisabet satt och närmast stirrade på en av damerna, för att sedan på klingande småländska utbrista; “Annmari, har du sett vilken röd näsa tanten har?” Jag var i en “känslig” ålder, och ville bara sjunka genom golvet.

Damen med den röda näsan snörpte ilsket på munnen, men det som sen hände var förvånande och rent märkligt. För damen bredvid henne reagerade med att samtidigt som hon tog upp sin plånbok säga; “här får du en krona lilla vän, för att du var så rolig”. Behöver jag säga att stämningen blev lite obekväm? Det var bara min lilla kusin som tog det lugnt och tackade för sin “belöning”.

Så har vi det som andra ser hos oss, men som vi inte själva ser. Vi har alla våra blinda fläckar, och oavsett hur mycket vi rannsakat oss själva, så finns det oftast något kvar av beteenden vi själva är blinda för. Är detta då något vår “seende” omgivning ska/bör upplysa oss om? Ja, det kan ju ibland vara bra, men bara om det sägs på ett väl genomtänkt vis. Och om det är något som kan leda till något gott för personen. Som vi kan läsa i Ä-posten här under, att t.ex. i ett gräl slänga en sådan “sanning” i ansiktet till sin partner eller vän, lär inte öppna partners eller vännens ögon och få önskad effekt.

Hur ska vi då göra om vi ser hur några kanske har problem i sin relation, och vi tror vi ser anledningen? Här är det väldigt viktigt att vara mycket försiktig. Oftast är det inte vår sak att säga det vi ser, utan paret får själva hitta sin väg. För vi har inte hela bilden, och alla har sin väg att hitta och att gå.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Att blunda för något av rädsla att ta tag i något problem, beslut etc., är att välja den “fega” vägen. Att blunda för orättvisor och inte våga stå upp för de svaga är att välja den “fega” vägen. Att blunda för de fel ni själva gör är att vara självisk. Men att se utan att blunda, men ibland välja att inte agera av empati, ömhet och kärlek är den rätta vägen.

Så här som i alla beslut måste ni känna efter, tänka efter och handla efter med eftertanke. Ingen annan än ni kan veta vad som är rätt för just er i varje enskild situation. Lika lite som ni kan säga vad som är rätt för någon annan i samma situation eller en annan situation.

Så att inte agera på det ni ser, är så länge ni är medvetna om era val och varför ni gör dem, inte att blunda. Det går inte att blunda seende, antingen så blundar ni eller så ser ni. Det som är skillnaden är att med öppna ögon våga, att inte agera på det ni ser.

Ibland är det inte lätt, att veta vad som känns rätt och fel. Det ni kan göra är att tala med någon ni litar på och be denne om råd, för att sedan besluta om råden klingar an eller ej. Men att inte säga allt ni ser är ibland rent hyfs. Att slänga ur sig “sanningar”, som inte är ombedda, är inte att vara snäll och seende.

För om ni vet, att det ni ser kan såra någon annan, att ni ser bortom “ögat”, ser eventuella tråkiga konsekvenser av att säga det ni ser, så väljer ni förhoppningsvis istället att inget säga. T.ex. Om ni säger till någon…”hu vad du har åldrats”. “Oj, oj det var inte mycket hår du hade på knoppen.” “Du har en låg intelligens.” “Din dotter eller son är ju inte så söt”, när någon visar upp ett foto på sitt barn.

Dessa saker ni kanske tycker er se med era ögon och er bedömning (som ej är allmängiltig) är inte av intresse för någon, att ni delar ut till höger och vänster. Även saker som ni ser som fel hos andra, och som de skulle kunna ändra på t.ex. säga “du har så ful klädstil” är inte heller gott uppförande eller älskvärt att slänga ur sig. Såvida ni ej är stylist och ni har en kund framför er, som vill ha råd. Men även här välj hellre att säga: “jag tror att detta skulle klä dig ännu bättre”.

Att välja både sina ord och vad som ni överhuvudtaget tar tag i, är egentligen något ni gör hela tiden. Men att flytta upp det till en medveten nivå gör, att ni kan se och ändå välja vad ni vill att andra också skall se. Att stå upp för de svaga är modigt, och att inte våga det är mänskligt. Det gör er ej till fega, men ej heller modiga. Det är viktigt att göra skillnad på person, personlighet och agerande.

Att vilja hjälpa men ej våga, är inte detsamma, som att blunda och vägra se. För då vågar ni ej göra något av det ni ser, men ni blundar ej. Så för att hitta en balans i detta, så behöver ni vara snälla, givmilda och förlåtande både gentemot er själva och mot andra.

Att fela är mänskligt, att önska att ni ej felat är mänskligt. Men att lära sig av det, som ej känts rätt, leder er rätt. Och så hittar ni snart en röst och när den bör användas, hur den bör användas eller när ni bör hålla tyst. Detta är ingen absolut vetenskap, inga svart-vita fel, utan vad ni lär er under livets gång, en dag i taget.”

Nästa vecka återkommer vi med nya frågeställningar.

Som vanligt är ni välkomna höra av er till oss med egna funderingar. Kontakt.

Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2016-04-15 00:00

Att blunda för att inte vilja se

Det man inte ser finns inte

Om vi nu tittar på blundandet. Ibland är det lättare att se, att andra blundar än att se att vi själva blundar. Men egentligen är det ju inte så konstigt, för när vi blundar ser vi inte just då.

Men att blunda på riktigt med ögonen stängda, och att “blunda” för verkligheten är förstås inte helt samma sak.

Så om vi är rädda för att sticka ut, så kanske vi håller inne med vad vi ser. En annan anledning att hålla inne kan vara att vi inte vill hamna i konflikt. Så länge vi blundar med öppna ögon är det ändå ett aktivt val, att inte ta tag i det vi ser. När vi däremot “vägrar” se så har vi mist kontrollen, och vi blir passiva, men på ett krampaktigt vis.

Att se på något med olika synpunkter blir då ett dubbelseende 🙂 . Det finns många ord där just syn, titta, blunda ingår. Och det är stora nyansskillnader i betydelsen. Se, blunda, titta, kisa, blinka, klarsynt, vidsynt, synvinkel. Blicka inåt, utåt, framåt och bakåt. Inse, insikt, utsikt, syna, se an, anse, för syns skull. Snegla, synvilla, titta in, se ned på, se upp till. Anseende, påseende, avseende, dubbelseende m.fl.

Om vi nu tittar på rädslan för spöken, så driver rädslan vissa av oss att titta under sängar och i garderober, för att det inte några spöken där. Medan andra är så rädda att få det bekräftat att det finns spöken, att de hellre blundar och krampaktigt önskar att det inte finns något spöke i rummet.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Att blunda för en sanning är oftast inte fruktbart i längden. För ju längre ni blundar, desto hårdare måste ni knipa ihop ögonen, för att inte se. För desto mer ni vet, att ni ej vågar se, desto större kraft tar det att fortsätta blunda. Och om ni väl börjar titta upp, så kanske ni blir så bländade av sanningen, att ni måste blunda igen.

Men det finns många steg mellan blunda och se. Kisa är ett, och det är en början till insikt, det vill säga sikt som är inåt, det vill säga självrannsakande, för att sedan nå utsikt och börja applicera insikten i verkligheten utanför er, utsikten mot världen. Utan insikt, så är utsikt omöjlig, och genom att blunda kan ni aldrig se utsikten.

Tänk er att ni är i en otroligt vacker miljö, ni kanske står på toppen av ett berg och era vänner blickar ut, ser vyn, tar in utsikten och njuter. Ni står och blundar. Era vänner säger: “kom och titta, se hur vackert det är”. Men ni fortsätter envist att blunda. Men att fortsätta blunda ger er ingen kontroll. Ni kunde lika gärna stått vid en soptipp (om inte lukten avslöjar). Ni behöver då förlita er blint på dem i er närhet.

Och om det nu är så att ni faktiskt blundar för att någon i ert liv är opålitlig; är det då så klokt att låta dennes ögon bli era?

Små, små barn älskar att leka “titt ut”, och de blir lika förvånade varje gång, som den vuxne tittar fram bakom sina händer. Sedan när barnet blir lite större, kanske “titt ut” leken känns barnslig, men länge tror barn att de är osynliga när de gömmer ansiktet i sina händer. Detta är något ni sedan växer ifrån. Ni kan förstå, att även om ni ej ser, så betyder det inte att andra inte ser er.

De som vill blunda bort verkligheten, antingen av rädsla för att se verkligheten eller av rädsla att behöva ta itu med den, regredierar till detta barnstadium, som säger: “blundar jag riktigt hårt, så händer inte detta”. Omgivningen förväntas då också blunda. Det blir ett barns magiska tänkande, som styr den vuxne, och det blir så ett barns logik. Problemet här är att omvärlden ser att den vuxne är vuxen och därav bör bete sig efter det.

Att våga se har sina fördelar det vill säga, ni leder ert liv. Nackdelarna är att när vi väl har sett, så går det inte att “inte se” igen.

Att stoppa huvudet i sanden är ett uttryck med samma innebörd. Kan så även kallas “strutsmentalitet”, då det sägs att strutsen sticker huvudet i sanden då den blir rädd. Men glöm ej att strutsen lever efter sina förutsättningar, och de kan ej leva efter era. Lika lite som ni bör härma strutsen.

Anledningen att blunda, stoppa huvudet i sanden kan vara många och långa, och det är värt att ta en extra titt på vilka dessa är i varje situation. Ibland kanske ni kan blunda lite och ändå ta ert ansvar sedan.

Så vad blundar ni för? Vad vill ni ej se? Vad vågar/vill ni ej se? Vad vågar/vill ni ej ta tag i? Är blunda en långsiktig lösning eller en kortsiktig tidsfrist?”

På fredag återkommer vi med frågan om hur vi ska göra i motsatsförhållandet, när vi ser något, som någon annan inte ser.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-04-12 00:00

Födas i “rätt tid”. Och om missfall och abort

Himlens vantrum

Hannah: Frågan gällande abort är ofta laddad. Det finns så många diskussioner om vad som är “rätt och fel”. Men det känns oftast, som om det är väldigt teoretiskt och då egentligen inte känsloförankrat. För egentligen kan ingen bestämma vad, som är “rätt” för någon annan. Men om det vänds på, så säger någon annan, att då kan inte den gravida kvinnan bestämma vad som är “rätt” för fostret att födas eller inte.

Men vi tror inte det är så svart eller vitt, utan att det viktigaste faktiskt är den gravidas beslut, för det är då det som är “rätt” för fostrets själ och kvinnans själv.
Vissa tycker att abort borde förbjudas helt, andra tycker att det bör tillåtas i vissa fall, medan andra tycker att abort är en rättighet. Att frångå rätten till abort vore att gå tillbaka i tiden, och vore inte i någons bästa intresse. Valet måste vara de blivande eller inte blivande föräldrarnas, inte statens eller deras respektive familjers.

Att få missfall debatteras inte med för- och emot sidor. Detta blir mer som en personlig tragedi för det drabbade paret. Något som dock kan hända är att man skuldbelägger sig själv: “hade jag gjort si eller så hade mitt barn fått leva”. Även här tror vi att det finns en högre mening, och alla liv som ej tas av egen kraft har den tid och plats de har.

Ja, ju mer vi lärt oss av änglarna och av egna erfarenheter, så sker det mesta i “rätt tid”. Så också både när vi dör och när vi föds. I vårt förra inlägg berättade Annmari om hur hon bar på ett minne från att hon kom till jorden för att vända om och vid ett senare “rätt” tillfälle komma tillbaka.

När en nära vän till oss var på väg att dö, så fick han kontinuerligt Ä-post. Han hade sina båda föräldrar på andra sidan. Pappan hade dött för många år sedan och mamman bara för ett tag sen, vid hundra års ålder. Vi har klippt ut några rader från ett par av hans Ä-post meddelanden. Detta för att det är något, som också är allmängiltigt.

“När dagen kommer då det är dags att släppa taget om ditt liv nu, då vet du det. Och din mor kommer vänta på dig, så hon gjorde när du skulle födas. Ty livet och döden är både död och födelse. Födelse till en annan värld, där du är trygg, frisk och älskad alltid.”

“Du är omringad av kärlek, ingenting är farligt och du är trygg. Din mor och far är hos dig, sida vid sida och ser sin lille son. De tar hand om dig, och de är såsom goda föräldrar är nyfikna på att få se sin son för första gången igen, hålla om honom igen och bilda familj. Så du har familj runt dig här och nu och även bortom tidens gång. Så kom ihåg, att du hela tiden kan vara lugn och att du är älskad. Inget är farligt, dina föräldrar skyddar sin lille grabb, såsom de alltid gjort.”

Vi tyckte det var fint formulerat, även om vi inte riktigt kunnat sätta ord på det själva. Men när vi väl läst det, så kändes det både riktigt och självklart. Mamman väntar på sin son att “födas “på samma vis, som när hon var gravid på jorden. Detta var också något som hjälpte vår vän när det var dags att ta farväl från jorden.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Livets cykel är födas, dö, födas och så vidare. Vi har många gånger talat om, att när ni dör, så är det alltid i rätt tid (självmord icke dock), och ni är alltid redo i den stunden, oavsett hur rädda ni varit innan.

Detsamma gäller för födelsen, och den om någon går ändock att påverka mer än livets slut. För ett liv behöver “uppstå”, för att själen skall ha en kroppslig boning att inta. Så när det finns ett befruktat ägg, embryo, först då kan det möjliggöras att ett liv uppstår. Det steget är det första och det största. Det som sen sker är då “meningen” eller “inte meningen” att barnet föds. Om barnet är ämnat att födas till just dessa föräldrar i just den tiden då löper graviditeten på och barnet föds.
Om ni får ett missfall var detta barn inte kommet i “rätt tid” för att födas, men ändock i “rätt tid” till att komma och vända om. Det vill säga det finns alltid en mening även vid missfall. Även om det inte är en tydlig och klar förklaring, som ni kan se, så har varje litet foster sin väg, och det kan vara många olika anledningar till varför det inte är rätt att det föds.

Ibland kan det vara meningen att själen inte skall födas till just dessa föräldrar eller så kan det vara meningen att dessa föräldrar är “rätt”, men att årtalet nu är “fel”. För åldern betyder ändock en hel del. Inte åldern i sig i siffror, men när ni föds in i en årgång, så kommer det ha betydelse för vilka människor ni möter. Ni går i en skolklass, med de i er åldersgrupp. Hade ni fötts tidigare eller senare hade de inte varit där, och ni hade då mött andra människor.

Så för att våga lita på att tiden är inne behövs en öppenhet, för att inte kontrollera livet så mycket. Men att ta sitt ansvar, det vill säga inte bara tänka, att om det är meningen att jag skall bli gravid, så blir jag det och behöver inte vara försiktig och inte tänka på konsekvenserna. För abort och missfall är inte till för, att ta till istället för preventivmedel.

Att däremot tillåta abort är för oss en självklarhet. Ty ett barn som är oönskat löper stor risk att ej må bra. Även om det barnet blir bortadopterad, kan det bära med sig moderns önskan om att barnet ej skulle finnas. Detta påverkar dem undermedvetet, och kan vara svårt att “jobba bort”, då det i princip är i barnets DNA. Det vi menar här är, att ett barn, som kommer så långt att det föds är menat att födas. Men om någon genomgår en abort, för att det känns som det enda rätta valet för den gravida, då är det rätt. För det foster som aborteras är således ej menat att födas här och nu. Ett barn som föds blir så alltid önskat på ett eller annat vis, och menat att vara på jorden.

Att behöva ta till abort behöver ej heller betyda, att det foster ni aborterar ej kommer tillbaka till just er. Det är nämligen så att samma själ, som ni väljer att abortera eller om ni får missfall, kan komma tillbaka till er igen i en ny kropp och en ny tid, “rätt tid”, “rätt kropp”, och därav är abort ej heller lika med att ta ett liv. Det är att ge ett liv en andra chans.”

Vi vill här påminna om att ni gärna är välkomna att höra av er med egna erfarenheter eller tankar. Kontakt. Facebook.
Vi återkommer på tisdag med nya ämnen.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-04-08 00:00

En “förtitt” inför livet på jorden

Vantrum till jorden

Annmari: Under hela mitt liv har jag burit på ett minne, ett minne, som jag inte kunnat koppla ihop med verkligheten. Själva minnesbilden har dock varit mycket tydlig.

Jag ser en kvinna i en sjukhussäng. Själv befinner jag mig uppe i taket. Jag har ingen kropp, jag bara är ändå. Från denna punkt betraktar jag hela skådespelet. Det börjar med att jag ser kvinnan. Sedan ser jag ett stort ljussken utanför fönstret och hör en väldig smäll. Fönsterglaset går i tusen bitar, jag hör spridda skrik och folk kommer inspringande i rummet…

Så här såg mitt minne ut. Det bara fanns där, klart och tydligt, men utan sammanhang. Jag tvivlade aldrig på att det var ett minne, men jag pratade inte med någon om det. Så här i efterhand vet jag inte riktigt varför jag inte gjorde det, kanske för att jag inte visste vad eller vem jag skulle fråga. Åren gick, utan att jag fick någon förklaring på vad jag mindes. Men det var inget jag gick och tänkte på hela tiden. Tankarna kom bara på korta besök ibland…

Så deltog jag 1984 – 85 i en skrivarcirkel. Vi deltagare var i olika åldrar, mellan tjugofem och sextio. En kväll när vi sågs för en rent social träff, började den äldste i gruppen att berätta lite om sina minnen från kriget. Han konstaterade, att vi andra var för unga, att han var den enda som levt under andra världskriget.

Då sa vår cirkelledare lite försiktigt. “Det här kanske låter lite konstigt… men jag har faktiskt ett minne från den tiden, trots att jag bara var en månad gammal då.” Han var född 1944. Han börjar berätta om hur han låg i sin vagga… och om hur han plötsligt såg ett starkt ljussken. Han berättar om en explosion, och om krossat fönster… Han berättar också att familjen bodde på Söder i Stockholm, och att det han sett och mindes var då ryssarna av misstag “tappat” en bomb i Eriksdalslunden. Bombningen kallades visst “ryska smällen”. Jag har långt senare av nyfikenhet läst mer om detta på nätet.

När vår författare berättade detta om ljusskenet, smällen och den krossade fönsterrutan, triggades något inom mig. Så jag flög upp och utbrast “det minns jag också!” Vår cirkelledare blev alldeles tyst. Han trodde jag drev med honom, eftersom han visste att jag inte föddes förrän flera år senare. Jag var dock så upptagen av mig själv då, att jag inte märkte hans reaktion. Nu ville jag bara hem och ringa min pappa och intervjua honom… För plötsligt kände jag, att jag nog äntligen hade en förklaring till mitt minne…

Att jag nu började se samband, berodde nog på att jag några månader tidigare läst en bok, “Liv före livet”, skriven av Helen Wambach. Helen W, som vi berättade lite om i det förra inlägget, det om mitt sena missfall. Hon är psykiater, psykoterapeut och universitetslärare i USA. Helen W hade i studiesyfte gjort en mängd grupphypnoser på studenter. Hon hade hypnotiserat studenterna, att gå tillbaka till barndomen, detta för en kartläggning av något jag nu glömt.

Vad som hände, och som hon var oförberedd på, var att väldigt många hamnade tillbaka ännu längre. De började berätta om tiden innan de föddes. De berättade också om, hur själen gick in och ur kroppen under havandeskapstiden. Där fanns flera berättelser, om hur vissa kom ihåg hur de varit här, och sedan vänt tillbaka till andevärlden innan graviditen var fullgången. Att modern då fått missfall. Flera deltagare berättade om hur de sedan “väntade” i himlavärlden, för att vid en annan “rätt” tidpunkt återvända till samma föräldrapar.

Resultaten från Helen Wambachs studie, gav mig många tankar, och delvis en ny syn på både missfall och abort, för då är det ju inte så att själen är borta för alltid. Det blev till hjälp för mig i bearbetningen efter mitt sena missfall och aborten, som jag gjorde efter att jag fått “Röda hund”. Måhända var dessa själar samma som sen kom till mig som mina döttrar… Men som skulle vänta ett tag till…

Så boken jag läst fanns i mitt medvetande… Min mamma hade berättat för mig, att hon och pappa fick vänta länge, innan jag äntligen behagade komma till dem. 🙂 Hon hade också berättat, att hon haft ett missfall ett antal år innan jag föddes… men jag visste inte när. …Kunde det vara så, att mitt minne härrörde sig från mammas missfall?? Var det så att jag varit på väg till jorden redan 1944?

Jag var så ivrig nu, jag måste få veta… Så jag ringde pappa, mamma var död sedan flera år… Och ja, hon hade legat på Södersjukhuset, och det var 22 februari 1944!! Och det var då bombningen hade skett nedanför sjukhuset, i Eriksdalslunden…

Så för mig blev det helt självklart. Jag var här, och jag vände om… och väntade sedan in min “rätta” tid att födas. Lustigt nog är inte minnesbilden lika klar och tydlig längre. Det var som om när jag väl fått min förklaring, så “behövdes” den inte längre. Min pappa blev väldigt tagen av min berättelse, jag hade aldrig berättat om mitt minne tidigare, och varken han eller mamma hade berättat några detaljer kring mammas missfall för mig.

Jag pratade så småningom med författaren i vår cirkel och berättade varför jag betett mig så konstigt… . Han blev förundrad. Vet dock inte riktigt vad han trodde…

En ytterligare reflexion… Det är väl egentligen inte mindre konstigt att minnas något från då man var en månad än, att göra det innan man fötts… inte så stor skillnad i alla fall. 🙂

På fredag pratar änglarna vidare om “Att födas i “rätt tid” och om missfall och abort.”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2016-04-05 00:00

Det var inte alltid bättre förr…

Bebisar

Annmari: Innan Hannah och hennes storasyster hade kommit till världen och till mig, hade jag varit gravid två gånger. Den första gången fick jag “Röda hund” i vecka sex, och då detta innebär en stor risk för missbildning hos fostret, gjorde jag abort.

Men så var jag åter gravid och väldigt lycklig och förväntansfull inför att bli mamma. Halva graviditeten hade gått, då jag på julafton mitt i julfirandet fick en blödning och därför genast åkte till sjukhuset. Det visade sig att barnet hade dött, och jag blev förstås både rädd och ledsen. De erfarenheter jag fick av vården i samband med detta sena missfall var inte de bästa, tvärtom var de på många vis förskräckliga. Men detta hände för fyrtio år sen, och jag är helt övertygad om, att det aldrig skulle gå till på detta vis idag.

Tio år senare skrev jag ner min upplevelse, och den kan du läsa här under. När jag skrev detta, så hade jag blivit mamma till mina älskade döttrar. Efter berättelsen skriver Hannah och jag om våra tankar om missfall och abort i ett andligt perspektiv.

 

En ung AnnmariEn ung Annmari

“Ja, så har vi fått svaret på provet då”, sa Jenny, sköterskan som dök upp i dörren. Hon tog några steg emot mig, men stannade innan hon var framme vid sängen. “Tyvärr var det negativt. Det var oväntat, men är nog ändå sant.”

“Negativt va? DU MENAR ATT MITT BARN ÄR DÖTT ALLTSÅ? … Ja nog fan är det negativt alltid!”

“Jag förstår om du är upprörd. Men du är ju så ung, så du hinner säkert med att få barn ska du se. Jag ska hämta något lugnande, så känns det nog bättre igen.”
Vilket slag under bältet. Frågorna åkte karusell i huvudet. Jag ville veta allt……

“Du får prata med doktorn sen. Ledsen, men nu måste jag gå. Vi är ju så få på helgerna du vet.”

Tårarna sprängde bakom ögonlocken, men jag släppte dem inte fria förrän efter det att sköterskan stängt dörren. Världen snurrade. Det kan inte vara sant. Men illamåendet och den konstiga smaken i munnen, som så irriterande funnits där hela graviditeten, var faktiskt borta. Det märkte jag först nu. Allt var med ens så tomt och utan framtid. Hur kunde jag vara säker på att detta inte var en dröm?

I magen låg ett barn, som aldrig skulle bli ett barn, som bara var ett embryo. Ett embryo, som i tjugo veckor hade simmat omkring i min livmoder och som vuxit och utvecklats där. Jag visste precis hur det såg ut nu. Det var bara ett par dagar sen, som jag suttit med Lennart Nilssons bok (med fotografier över fostrets utveckling) i knät. (Det fanns inga ultraljudsbilder på den tiden.)  Nu låg alltså mitt barn alldeles livlöst i livmodern och kunde inte ens komma ut.

Och idag var det julafton. Någonstans långt borta i en avlägsen sjukhuskorridor klingade julsånger. Jag kom att tänka på alla barn, som just nu satt och väntade på tomten. Och jag tänkte på alla egna drömmar jag haft om nästa jul… Varför skulle det hända just idag? Det var ingen lång stund jag fick vara ifred med mina tankar. Dörren slogs upp och en annan ur “vita armén” uppenbarade sig beväpnad med spruta och en massa rör.

“Nu måste vi ta en del blodprover igen. Vi vill ju få reda på vad som hänt.” Lydigt blottlade jag mitt vänstra armveck, och sköterskan gjorde sitt jobb.

“Så där ja, då var det klart. Om en halvtimme kan du gå och sätta dig utanför doktorns rum. Du passar själv tiden va?”

Jag nickade och tog fram hårborsten och den hopfällbara spegeln, som låg i necessären på bordet. Jag granskade ansiktet i spegeln, gav det en grimas och la tillbaka borsten utan att ha använt den. Jag skiter väl i hur jag ser ut, tänkte jag, slog ihop spegeln och reste mig för att gå till toaletten.

Väl inne på undersökningsrummet blir jag mottagen av läkare med assisterande sköterska.

“Du har väl tagit av dig trosorna”, frågar sköterskan rädd att jag ska ta upp för mycket av doktorns dyrbara tid.

“Ja så hoppar vi upp här då”, säger doktorn hurtigt och ler, när han pekar på gyn stolen.

Jag klättrar upp, lägger benen på stöden och hasar snällt nedåt på doktorns uppmaning.

“Det kom inget blod alls när jag var på toaletten”, säger jag försynt medan han känner på mitt spända underliv. “Kan det inte vara något fel ändå? På provet menar jag.” Laboratoriemissar hade jag ju hört talas om.

“Nej min vän”, säger den allvetande lite överseende och klappar mig på magen. “Då var det klart. Du kan ta på dig trosorna igen. Nästa gång går det säker bra. Du är så ung, så det går fler tåg.”

Det var då ett himla tjatande om min ålder. Jag tänker inte bli med barn nån mer gång.

Jag vill härifrån. “Tänker ni sprätta upp mig?” frågar jag och bestämmer jag mig för att rymma.

“Ånej, nu är det bara att vänta.”

“Vadå vänta?”

“Ja tills det kommer ut?”

“Hur länge då?”

“Tja”, säger doktorn, “man har ju hittat foster i magen på 90-åriga kvinnor. Men så länge ska du inte behöva vänta.”

Han skrattar lite nervöst och sköterskan stämmer in. Utan ett ord lämnar jag undersökningsrummet. En stund senare ligger jag på min säng och undrar varför jag inte bara kan få dö.

Juldagen passerar nästan obemärkt. Jag får några besök. På annandagen rullas en annan patient in på salen.

“Ja, då blir det sällskap då för 4:1.” Nya patienten placeras på 4:4. Hon heter Elise och har äggledarinflammation och mycket ont. Första dagen sover hon mest, sen blir hon bättre och vi närmar oss varandra. Vi pratar och pratar. Om allt. Elise är några år äldre. Hon verkar erfaren, och jag tycker om att lyssna till henne vad hon har att berätta.

Dagarna går utan att något händer. Jag börjar nästan undra om jag ska bli kvar till 90-års dan i alla fall.

Det blir nyårsafton och Elise och jag funderar på, att be någon besökare ta med en flaska vin. Men jag är lite spänd i magen och vi låter bli. Kvällen kommer och jag ligger och läser. Det börjar molvärka. Jag blir orolig och ringer på klockan. Nattsköterskan tittar in och ber mig ta det lugnt.

Klockan har blivit halv tolv, och nu gör det riktigt ont. Jag ringer igen och Helena, en undersköterska går för att hämta sköterskan.

Det kommer rejäla sammandragningar, och jag stönar ljudligt. Elise tar tid på sitt armbandsur. Det är ungefär tio minuter mellan värkarna nu. Hon går upp och sätter sig hos mig på sängen. Hennes värme strålar mot mig, och jag är inte längre ensam. Helena sticker in huvudet genom dörren och säger att sköterskan är upptagen. Sen går hon igen.

“Andas långa djupa tag.”  Elise har fött barn och ger mig snabblektioner i andningsteknik. Nu är det mindre än fem minuter mellan värkarna. “Var tusan håller kärringen hus?” Elise rusar ut i korridoren. Efter en stund är hon tillbaka igen.

“Hon ska titta på tolvslaget på TV först! Det är ta mig katten inte klokt! Men jag ska försöka hjälpa dig… Såja, blås ut!”

Värken klingar ut samtidigt som kyrkklockorna slår sina tolv slag. Elise torkar varsamt av min panna med en servett.

“Gott nytt år”, säger jag och kramar Elises hand. Vi ser ut genom det stora sjukhusfönstret och jag känner mig så liten. Det är stilla och vackert med snön, som långsamt syns segla ner från den av raketer upplysta himlen. För ett ögonblick syns allt så uppenbart… Hela livet och döden i varje liten snöflinga… Med närheten till Elise är jag i denna stund ett med hela universum.

“Gott nytt år”, säger nattsköterskan som dykt upp i dörren. Jag är genast tillbaka i mig själv. “Och vad här hänt här då? Det var ingen brådska. Det var det jag visste. Försök nu att sova lite. Vad gör du uppe förresten 4:4? Du är ju ordinerad sängläge, det vet du.”

“Nån måste väl för tusan hjälpa till”, fräser Elise. Men sköterskan har redan gått.

Det är lugnt igen, Elise går tillbaka till sin säng och efter en stund sover vi båda totalt utmattade.

Vid femtiden på morgonen på årets allra första dag startar värkarbetet på allvar. Och nu kommer både sköterskan och Helena in. Det är nästan inga uppehåll alls mellan sammandragningarna nu.

“Jag måste på toa”, pressar jag fram.

“Det är bara fostret som trycker på. Nu är det snart över. Jag ska hämta en hink”, säger sköterskan.

“En hink?”

“ja, vad tänkte du? Du kan väl inte krysta ut det i sängen heller?” Sköterskans ord var hårda, och jag hade inget att säga.

Bedövad av smärta och stegrad rädsla varsnar jag henne komma in med hinken, en rostfri tingest med lock. Hon ställer hinken på golvet, drar för draperiet runt min säng och går ut ur rummet igen.

“Inte så här”, tänker jag och kniper allt vad jag förmår. Helena tar av locket och ber mig sätta mig på hinken. Jag lyder uppgivet. Det känns som om jag hänger över kanten av ett stup. Jag klamrar mig krampaktigt fast vid klippan i försök att rädda mig och mitt barn, och jag vet att vi båda kommer störta ner i avgrunden, då jag nu släpper taget… Jag förstår att kampen är över, och motvilligt ger jag efter. Passagen genom mitt sköte öppnas, och jag skriker ljudlöst när den lilla kroppen glider ur mig. Jag förnimmer en svag duns, när den landar mot hinkens botten och jag drar ihop mina skrevande ben.

“Res dig lite”, ber Helena och tittar ner i hinken.  “Åhh!”, hon tar sig för munnen och försöker dölja en kväljning. “titta inte!” Och jag väljer att blunda.

Helena hjälper mig upp i sängen igen, lägger locket på hinken, och jag blir sen vittne till hur hon bär ut mitt barn. Mitt barn som jag burit i mitt innersta i tjugo veckor och som jag älskat varje stund. Mitt döda barn som nu ligger i en rostfri hink. Året var 1975.

Idag tror jag att det varit självklart, att jag fått hjälp att prata igenom mina känslor och tankar med någon kurator eller terapeut. Jag hade säkert också blivit mer delaktig och informerad om vad som väntade. Och förmodligen hade någon funnits med mig genom alla skeenden. Det hade besparat mig mycken rädsla, och jag hade sluppit känna mig så ensam. På eftermiddagen samma dag, som jag fött ut mitt döda foster eller barn, som jag kallade det, gjorde man en skrapning.  Och nästa dag var jag utskriven. Därmed ansågs detta vara över. Jag fick veta att det var en liten pojke. Obduktionen visade också, att jag i början av graviditeten haft en infektion, som heter Toxaplasmosis.  Det är en infektion, som liksom röda hund är extremt farlig för fostret. Det leder ofta till svåra skador och de barn, som inte dör under graviditeten, dör ofta under det första två åren.

Mina upplevelser på sjukhuset var tuffa. Ofta när vi är i kris möter vi någon speciell människa, som får en stor betydelse för oss att klara det svåra vi befinner oss i. Det är som om universum vill ge oss denna hjälp, och när allt var som svårast blev Elise denna person för mig. Det hon gjorde för mig var mycket kärleksfullt och bar mig genom hela den svåra nyårsnatten. Och även fast vi inte setts på fyrtio år lever minnet av henne och hennes kärlek kvar.

Sorgen var stor och frågorna var många. Speciellt de existentiella frågorna trängde sig på. Var börjar vi? Var slutar vi? Kom jag någonstans ifrån? Är jag på väg någonstans? Vad är meningen med våra liv? Finns det någon mening? Varför fick jag röda hund under första graviditeten och Toxaplasmosis under andra? En läkare berättade för mig att sannolikheten att råka ut för båda dessa infektioner var nästan noll… ungefär som att vinna högsta vinsten på Lotto två gånger i rad. Och det var ju inget som hänt varken mig eller någon jag kände…

Mitt andliga sökande började nog på allvar här. Jag hade ju som jag berättat tidigare haft en andlig kontakt i hela mitt liv, och det fanns ingen tvekan hos mig om att döden inte var slutet.

På nittitalet kom jag i kontakt med en bok, som hette “Liv före livet” av Helen Wambach, en fil dr i psykologi, psykoterapeut och universitetslärare verksam i USA. Hon hade försatt 750 personer i djup hypnos och under hypnosen ställt frågor om tiden före födelsen, under och närmast efter. Denna studie kom att göra stort intryck på mig och fick flera pusselbitar för mig att falla på plats. Vi kommer återkomma mer till hennes resultat i senare inlägg. I alla fall fick jag “bekräftat” det jag själv kommit fram till rörande mina fyra graviditeter. Ett kapitel i boken handlade om missfall och aborter, och om hur många berättade att de gått in och ur fostret under graviditeten, och hur de av olika anledningar lämnade fostret för gott, för att ofta återkomma till samma mamma kanske flera år senare.  Jag är “övertygad” om att mina döttrar är samma själar som var på väg till mig tidigare, men vände om.

Hannah och jag har en tro att vi alla föds i exakt rätt tid. Så om vi kom hit och sedan vände, det vill säga som missfall eller via abort, så var det “fel” tid för oss att födas in i… Även om vi inte ska fokusera alltför mycket på ålder, så är det ju ändå så att många av våra människomöten, speciellt i början av livet beror på vilket år vi föddes, till exempel vilken skolklass vi kommer i och de möten som kommer ur detta.

I nästa vecka tänker vi låta änglarna gå djupare in på ämnet, abort, missfall, födas i “rätt tid”…

Vi kommer också återkomma mer till Helen Wambachs studie och dela fler egna erfarenheter. Jag kommer berätta om hur jag själv har ett minne från ett antal år innan jag föddes…

Titta gärna in på Terapeutiska Skattkistans Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2016-04-01 00:00