Vi har tidigare skrivit om hur vi påverkas av andra människors ord om oss. Nu fortsätter vi på samma tema.

Kritik kan vara både positiv och negativ. En kritiker som recenserar en bok eller en film kan både rosa och risa i sin bedömning. Att ge kritik i andra sammanhang till någon har oftast betydelsen av att anmärka, klandra, påpeka fel m.m., och är i detta sammanhang en motsats till att ge beröm och komplimanger.

Alla människor behöver beröm och kritik för att utvecklas. Vi människor behöver spegla oss i varandra. Vi behöver andras feedback för att hitta våra egna känslor.  Vi behöver få veta att våra handlingar syns och har betydelse. Det är en konst i sig både att ge och ta emot beröm och kritik.  Vissa har lättare för det ena eller det andra.

Att berömma någon för att vi tycker att någon är bra, gör bra saker etc.  är att ge en gåva. Om sen den vi berömmer tar emot berömmet, så känns det ofta väldigt gott i oss. Om någon däremot har svårt att ta emot berömmet kan det kännas som vi om vi gjort fel. Men allt beröm är inte så lätt att ta in, för om berömmet är slentrianmässigt levererat eller distanserat och fritt från känslor, så kan det klinga ganska tomt. Och då känns berömmet ofta inte äkta för mottagaren.

Kritik är än svårare att handskas med.  För när vi kritiserar någon och ger råd bör vi se till att inte göra det oombedda. För då blir det inte en konstruktiv dialog, utan ett påhopp, ett påpekande att ”du gör fel” underförstått att jag gör rätt. Men saker är ju sällan så enkla, att det bara finns ett rätt och ett fel. Så om vi kritiserar någon för något, så kanske någon annan berömmer densamma för samma sak. Att bli kritiserad är också svårt, att våga titta på vad vi får höra, för att överväga om vi ska ta åt oss något av den andres synpunkter. För vi har ju inte alltid rätt, precis som andra inte heller har det.

Recensioner och granskningar av alla de slag  har ofta ett stråk av negativ kritik över sig. Det är som om det är fel  att bara hylla något eller någon, att man annars inte gått in på djupet. Men så behöver det inte vara, det bästa är väl om vi kunde vara modigare och berömma både andra och oss själva lite oftare. För om vi förstärker det positiva beteendet eller arbetet så blir det ju ändock naturligt vad det är som vi tycker är negativt.  Men vi fokuserar då på berömmet, uteslutningsmetoden får då visa vad vi tyckte var mindre bra.

Vi behöver också försöka ge oss själva beröm och förstärka våra goda sidor. Många av oss har en stark kritiker inom oss. Det finns ju till och med ett uttryck ”eget beröm luktar illa”. Men dessa negativa kritiker bör vi försöka överrösta.  För att ge beröm åt både oss själva och varandra  är viktigt och att dela glädjen över det beröm vi får med våra nära gör oss gott.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När  ni får beröm  tycker ni inte alltid ni förtjänar det, men när berömmet är äkta menat brukar det ändock kännas rätt. När ni får kritik ni inte tycker ni förtjänar brukar det kännas fel. När ni beröms för något ni själva är stolta över då vet ni att ni kände rätt, ni var duktiga, ni såg det och andra såg det. När ni får kritik för något ni inte tyckte ni gjorde bra, kan kritiken vara en spegling av vad ni själva känner.

Så varför är det så svårt att känna sig tillfreds i en värld där ni ständigt bedöms, beröms och kritiseras? Svaret är att kritik kan gör ont och beröm kan vara svårt att ta emot. Att bedömas är alltid en vågskål.

Hur har ni det med er relation till beröm och kritik? Att få och att ge. Alla människor behöver en spegling för att se sig själva, det som dock är viktigt är att inte stirra sig blind på vad speglingen speglar, ty ni behöver även känna inåt vad som är ni och vad ni gör.

Alla människor behöver beröm, för det är ett kvitto på att det ni gör är gott. Ni får då lättare att förbättra er, göra gott och känna er nöjda och stolta över er själva. Det är dock en konst att ta emot beröm, ty om ni inte känner er värda berömmet kan det vara svårt att ta in. Här behöver ni då fråga er; ”Är  det för att jag inte tycker jag är bra själv? Eller är det för att jag inte är övertygad om att den som berömmer mig verkligen menar det?”  För det är två olika saker.

Viljan att ge beröm är alltid god, och att våga säga ”tack” och ta in berömmet, det är värt allt beröm. Alla människor kan inte ge andra beröm, vissa har så svårt att yttra dessa ord att de aldrig berömmer någon, varken sig själva eller någon annan. Det är dock alltid värt att berömma de som försöker berömma.

Sedan finns det även de som alltid berömmer sig själva och aldrig andra.

Kritik kan vara nog så svårt  både att ge och ta emot. Ni kanske har lätt till att kritisera er själva och tro att ni alltid presterar sämre än andra. I värsta fall fyller ni er själva med så mycket kritik, att om någon annan också ger er kritik, så fylls ni av sådant självförakt, att ni inte ser något annat än att ni ”är” fel.

Kritik kan dock vara konstruktiv, men det handlar lika mycket om hur den ges, när den ges, vem som ger den som den som tar emot. Ni bör dock aldrig räkna upp andra människors fel och brister. Kritik som gör ont blir inte konstruktiv. För då fokuserar mottagaren på att lindra smärtan av det öppna sår som kritiken har skapat. Om kritiken däremot är inspirerande och ger personen möjlighet att förbättra något och därmed bli än bättre så finns det en styrka i den i både givaren och mottagarens händer.

En förenklad tumregel av konsten att ge och ta emot kritik och beröm kan vara, att man ej ska behöva be om att få beröm  och att kritik ej ska komma som en ”blixt från en klar himmel”. Beröm kan ske spontant, men kritik bör mottagaren vara beredd på innan. Det vill säga att ni vet att ni bedöms, och ni har en dialog om vad som finns att kritisera. Lär er att inte ta all kritik som fel, för kritik är inte absolut sanning lika lite som beröm bör få er att tro att ni är ofelbara. Kritik och beröm är inte rätt eller fel, det är en människas åsikt. Så var öppna för det men ge det ej hela makten över era liv, era val och era känslor inför er själva.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.   

Oro är en del av livet, för somliga mer för andra mindre. Men oron kan vara mer eller mindre tydlig för oss själva. Ibland kanske vi känner att vi är lugna som filbunkar inför något som är oroande. Men när sedan det som var oroande är över, kan vi känna en enorm lättnad och en utmattning, som visar att vi visst hade varit oroliga. Men vi lurade oss själva.

Om vi oroar oss hela tiden, så vet vi inte hur det känns att inte vara oroliga. Skulle vi då missa att oroa oss några sekunder, så blir det ett tomrum i oss, en förvirring, för vad ska vi då leva efter? Oron kan så bli en ”vän”, som vi bollar tankar och idéer med. Men om orons råd alltid är desamma exempelvis ”Det där du berättade för mig, det behöver du verkligen oroa dig för..” Då behöver vi tänka till, för även orosandar har grader i oron. Låt oss säga om vi oroar oss för våra barn. En oro som är mindre kan vara ”Kommer mitt barn ha roligt i skolan, få kompisar etc?” En större oro är kanske när ens barn är ute och festar och vi oroar oss för faror som kan lura osv. Så det gäller på något vis att inte slita ut oron när den är mindre adekvat. Lite som ”pojken och vargen”. Och detta både inför oss själva och hur vi lever våra liv, men också inför vår omgivning. För utomstående är det ofta lättare att se klart och se den ”onödiga” oron, och då kanske vi inte får det stöd vi behöver när det verkligen krisar.

Som förälder är det en del av barnuppfostran att både oroa och lugna våra barn. Ibland vill vi ”skrämma upp” dem för att  de inte ska göra vissa saker. Vid andra tillfällen vill vi lugna dem så att de vågar leva sina ”bästa” liv. Här är det dock väldigt viktigt att granska oron, ty om barnen ser att föräldrarna inte nyanserar sin oro eller ”problemet”, så kan de bli väldigt oroliga eller alltför ”ooroliga”.

Oron som vi göder kommer att växa, men även den oro vi döljer kommer gro. Därför behöver vi känna oron, känna igen den och i varje ny situation hantera den därefter. Oron är i bästa fall en vägledare och i värsta fall en stoppkloss eller rondell. Oron i sig är ju inte lösningen , men den pekar på problemet. Vi behöver alltid själva ta itu med det. Orosmoln kommer alltid finnas, men vi kan välja om vi låter dem styra oss.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Oro kan vara en känsla, diffus eller specifik. Oro kan också vara ett tillstånd. Vad som utgör skillnaden på en känsla och ett tillstånd är hur oron påverkar er. När oron är en ständig följeslagare, en form av identifiering av vad som är ni, då är det ett tillstånd. En oroskänsla däremot den kan komma och gå, dock mer eller mindre ofta.

När är oro befogad och när är den obefogad? Det är en fråga utan ett enda enkelt svar. För om ni låter oron styra era liv så växer den och blir starkare. Den kommer växa så hög att det blir ni som svarar till oron och inte den till er. Om med ” befogad oro” menas att det ni oroat er för händer, så vet ni först i efterhand om oron var rätt eller fel. Om med ”obefogad oro” menas, att det ni oroat er för inte inträffade, ja då gäller samma sak. Men om ni leker med tanken att all oro på ett eller annat vis är både befogad och obefogad oavsett utfall, så kan ni hitta nya vinklingar. Oro kan göra att ni väljer eller väljer bort något eller någon i era liv. Oron kan leda er bort från farliga situationer, men oron i sig är inte den som ”räddar” er, den är endast en vägvisare.  Så sett på det viset kan vi kalla all oro obefogad.

Kanske har ni tagit andras oro och gjort till er egen. Om ni har väldigt ängsliga föräldrar, så  kan ni under uppväxten lära er att tro att allt är farligt. Ni ärver då oron. Men i andra fall kan ni bli tvärtemot, för om era föräldrar ständigt tror att ni ska råka illa ut, och  ni sen aldrig gör det, då kan det leda till att ni vaggas in i en falsk trygghet att ni är osårbara. Så försök hitta en balans i att våga leva, men ej riskera det liv ni har, för att ni inte tror att det finns något att oroa sig för.

Världen är på många vis en orolig plats och ledare för olika länder väljer att spela på det. Antingen använder de skrämselpropaganda och sprider en ”obefogad” oro, för att få fördel i ”sina politiska vinster”, eller så står ledarna för världens nationer och förnekar faror och lugnar oroliga medborgare.

Hur gör ni då för att balansera, dvs inte bara ”köpa” varken andras oro eller lugnande? Jo ni behöver känna efter om ni kan beskydda er själva för en osäker värld, utan att låsa in er i ett skyddsrum. Oro är en del av livet, men det gäller att hantera den och inte göra den till er enda ledstjärna. Att lita till oron som en kompass för er färdväg är inte det bästa, för oron har sällan en riktig karta att navigera efter. Ty oron finns inom er, inte runt er. Den är orolig, den är inte lugn nog att hitta rätt.

Skapa en kompass som väljer väg, beroende på information och vägledning från er själva och andra, och låt oron vara en tillfällig bekantskap som ni möter då och då. När oron kommer i er väg, tag då ett steg åt sidan, hör vad oron säger denna gång, lyssna sedan inåt och välj om ni då tror att oron är ”befogad” eller ”obefogad”. Tacka sedan oron och släpp iväg den. Lyssnar ni bara på oron kommer ni antingen stå kvar på en och samma plats för att inte göra ”fel” eller irra runt och försöka undvika alla faror. Likaväl som ni i en krissituation inte tyr er till de som är hysteriskt rädda utan till dem som fattar lugna rationella beslut, så bör ni inte ty er till er oro för lugn, ro och trygghet. Utan ni behöver vara den lugna, och oron släpper endast taget då den blir lugn. Likt ett oroligt barn kan oron klänga sig fast vid er och inte vilja släppa taget. Ett barn hade ni då tryggat och varit stark inför.

Gör ni så med oron kan ni och oron lugnt ta reda på om ni har något att oroa er för, och sedan ändock säga ”hej då” till oron. För ni behöver släppa den för att ta tag i den eventuella orossituationen med ett lugn. Kan ni se det?

Så låt oron göra er uppmärksamma, men låt den ej ta över kommandot. Då kan ni lugnt oroa er och sedan försöka att ordna så ni skall släppa oron, dvs ta kommandot och visa vägen.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Hannah här: Jag har ofta funderat på varför det är så, att ibland då någon med kritik i rösten säger till oss att vi gör något på ett visst sätt , så går det ända in i vår personlighet. Medan andra gånger bryr vi oss inte nämnvärt. Jag tror att det dels beror  på vem som säger detta,  personens betydelse för oss, för vissas ord väger tyngre. Men ibland kan det bero på hur vi mår i stunden, är vi på gott humör och känner oss okej, så kanske ett ord om att ”du gör fel” inte blir så stort, som om vi hade mått dåligt redan innan. Detsamma gäller förstås positiva budskap och signaler av våra medmänniskor. Ytterligare något som väger in här är vad vi tidigare varit med om, vilka erfarenheter vi bär på.

Ett exempel från mitt livsarkiv är att jag upptäckt att om någon säger något i stil med ”du gör alltid så här…”, och jag  tolkar det negativt, så beror det inte bara på vem som säger det eller när den säger det, utan också vad som händer när jag rannsakar mig själv huruvida jag gör så eller inte. Om jag vet med mig att det inte stämmer, då kan jag släppa det. Men då jag upptäcker, att ”jo så gör jag rätt ofta”, då tar  jag kritiken som en absolut sanning. Men det enda som egentligen är sant, är att jag ibland gör det som just den personen finner irriterande, men det betyder ju inte att det är irriterande i andras ögon. Så jag försöker lära mig att inte låta andra definiera vad jag gör rätt och fel, när det handlar om saker som inte egentligen är rätt eller fel förstås 😊.

Här ett exempel på hur tokigt det kan bli om någon verkligen bara lyssnar på  och blint följer andras direktiv utan att tänka själv;

En sommar för cirka fem år sen skulle jag ta bussen från Gullmarsplan till Sköndal. Bussen är ibland försenad redan från startplatsen, och så var det denna dag. Det var packat med folk på bussen. Chauffören var förmodligen vikarie och satt och stirrade på en liten tidtabell, som om hans liv hängde på den. Jag sa till honom ”du ska köra nu”. Han sa ”nej, det står att bussen ska gå om tio minuter.” Jag :  det är nästa buss, du är försenad, så du ska köra nu.” Han stirrade vidare i tabellen. Fler och fler passagerare började också säga till honom. Så han körde (vilket var rätt), men sen när han skulle svänga ut på vägen körde han fel och ut mot färdriktningen med ryckiga rörelser. Ett flertal passagerare ropar nu: ”stanna du kör fel”. Han bromsar utan att tänka, så vi alla får grabba tag i något eller någon för att inte falla. Han börjar nu backa vilket resulterar i att han håller på att köra in i bussen bakom. Passagerarna ropar ”stopp, sväng”, varpå han lydigt svänger utan att titta själv och kör rakt in i refugen. Sen väl ute på motorvägen var det ”gasa – bromsa” som gällde hela vägen, och när jag steg av bussen andades jag ut, glad att ha överlevt. Det blev en rätt komisk historia, men det som är intressant är hur fel det kan gå om vi människor inte tänker själva.

Vi behöver andras input, men att vi också värderar och överväger om det är något vi vill ska påverka oss eller inte. Inte suga åt oss allt som svampar, men inte heller låta allt rinna av oss som vatten på en gås.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Alla ni människor bär på erfarenheter och ärr som formar er och som gör er mer eller mindre mottagliga för andras tyckande, tänkande och varande. Redan som små, små bebisar märker ni skillnaden på om andra tycker ni uppfört er bra eller mindre bra. Ni känner av om de vuxna är glada, lugna eller om de är stressade och arga. Så mönster formas från en tidig ålder. När ni så växer upp blir detta tydligare, ni får höra när ni gör rätt eller fel, när ni får kärlek och när ni får skäll.

Ni är dock alla unika själar och har era egna personligheter. Detta kommer att forma er tillsammans med vad som händer i era liv. Vissa har en personlighet som gör att ni är genuint trygga i er själva även när ni inte får denna uppfattning av er spegel tillbaka från er omgivning. Medan andra har en mer otrygg grundkänsla i sig själva, och är då än mer känsliga för andras input.

Så hur kan ni då veta vad ni bör lyssna till och vad ni bör låta rinna av er? Det finns inget rätt svar på den frågan, för det finns inget rätt och fel i vem ni är som person. Ni kan göra rätt och fel, men ingen människa är fel som person. Visst kan det låta frestande att låta förolämpningar och tillrättavisningar rinna av er som på en gås, men ibland kan det vara bra att inte göra det. För ni har inte alltid rätt, och det är viktigt att lyssna på andra för att få en nyanserad bild av er och situationer kring er.

Sedan är det lika viktigt att utvärdera det ni får höra och inte ta andras förolämpningar för sanning. För andra har ej heller alltid rätt. Som barn kommer ni kanske lättare ta nedtryckande kommentarer om er och vad ni gör, som en sanning. Någon kanske säger att du gör fel, som exempelvis tvättar alla vita kläder tillsammans i en maskin och  alla rosa  tillsammans med de  röda etc .  ”Du ska bara skilja på vitt och färg. Det är ju det som står tydligt på tvättmedelskartongerna, färg eller vit tvätt.”

Ni som då tar andras ”råd”, ord för sanning, och kanske genast gör vad den andre sagt och ”oups, nu blev det visst det gula grönt, det lila rött osv”. Dvs ni hade nog sorterat rätt med er tvätt , men ni litade mer på andras ord, då ni vant er vid tanken att ni har fel. Kan ni se det?

Exemplet ovan kunde dock vara exakt omvänt. Någon berättar att det är smart att sortera tvätten enligt färgskalan för att inte skaffa en icke önskvärd ny ”garderob”, och ni struntar envist i detta goda råd och vips har ni lyckats färga om er älsklings kläder.

Men det är inte bara vad som sägs och vad ni erfarit som bestämmer hur ni reagerar på andras råd/ord/handlingar,  utan det beror också på vem som säger det och när det sägs. Detta på gott och ont, för ett välmenat ord kan hjälpa, och då än mer om det är någon ni älskar och respekterar som ger det. Om det då får er att lyssna så är det av godo. Men om det är något som inte är det bästa rådet ni får av någon ni respekterar och vill ha respekt av, så kan det bli av ondo.

Så hur gör ni då för att hitta en balans där ni inte svänger hit och dit beroende på vem som säger vad till er eller att ni fortsätter rakt även om vägen svänger? Det som hjälper bäst är när ni använder er karta och kompass för att navigera, inte lita blint på alla som yppar minsta åsikt om er, men ej heller blunda för nya ögon som ser nya vägar.  Tänk om alla skulle göra exakt vad alla andra sa till dem hela tiden… Världen skulle inte fungera. Tänk så om ingen gjorde vad någon annan sa någonsin… Skulle det gå? Svaret är nej. Så värna om era mönster, men välkomna nya idéer. Tro på er själva, men även på andra. Lyssna och lär, men välj en värld som rör sig runt solen och inte hit eller dit eller inte rör på  sig alls.

Så vad gör ni nästa gång någon säger ”gör så här”? Svaret är det beror på vad de säger och om det är värt att tänka på. Svara aldrig ja eller nej, bara för att någon säger det till er. Utan låt allt bero på vad och vem som säger det, men inte för att det är den som säger det utan vad det är. Då är ni balanserad och på rätt väg…” 

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

När vi möter nya människor gör vi genast oss medvetet eller omedvetet en bild av dem. En bild som oftast inte stämmer, då den egentligen baseras på vårt första intryck och som ibland säger mer om oss, än om den vi möter. Så när vi sen lär känna vår nya bekantskap kanske vi upptäcker än det ena och än det andra, som vi inte hade räknat med. Det kan vara både något positivt eller negativt.  

Vid eventuell besvikelse att den verkliga människan inte stämde överens med den förskönande bilden vi målat upp väljer många att avsluta relationen, vänskapen. Men det vi ville fokusera på här är de som väljer att inte se den verkliga personen, utan de som trots att partnern eller vännen uppvisar helt annorlunda sidor, gör allt för att behålla den ”perfekta” bilden av den andre. Detta kan utifrån sett ibland vara väldigt tydligt, som i exemplet nedan.

Beata som så länge hade haft ett gott öga till sin kollega Stefan. Varje dag hade de småpratat vid kaffeautomaten. Beata tycker att Stefan förstår henne precis. Han är alltid så varm och omhändertagande, inte som de andra männen hon dejtat. Så Beata målar upp en bild hur fint det vore att vara tillsammans med Stefan. Låt oss nu spola framåt där de är ett par. Beata lär känna Stefan, både hans positiva sidor och de som inte är så charmiga. Men Beata intalar sig själv att Stefan är exakt den hon trodde, för hon ”vet” ju att Stefan ”egentligen” är så omhändertagande. Det där att han aldrig brytt sig om hur hon mår, eller att han aldrig gör något för henne, det stämmer ju inte. Sådan är inte hennes Stefan. Det kan till och med vara så att hon till sina vänner med kärlek beskriver Stefans ”negativa sidor” , som om de var positiva. Det vill säga de här orden om hur han inte bryr sig, inte förstår henne de kommer från hennes mun , men hon tror hon ger honom komplimanger.

Är det här något ni känner igen?  Har ni själv varit i den situationen? Eller sett någon annan vara där? Det är nog vanligare än man tror. Speciellt om den egenmålade bilden av någon annan pågått en längre tid, kanske till och med år. Då är det svårare att byta sikte, och många väljer då att kisa eller blunda eftersom de investerat så mycket i förhållandet, även om de investerat i den de tror de är tillsammans med,  och inte den de är tillsammans med. Vid ett uppbrott kan det därför lindra eventuell sorg, att tänka att den vi sörjer inte är personen i sig utan den vi trodde vi hade. Den som egentligen var förlorad redan vid ”Hej!”.

Att vi bildar uppfattningar om allt och andra kan märkas även i  mindre viktiga saker. Som om vi läst en bok och sedan ser en filmatisering av boken. Då kan vi ibland känna att skådespelaren inte alls passar in i den bilden vi gjort av huvudpersonen. Antingen har vi en tydlig bild, som att han är lång och mörkhårig  med skägg, och då blir det en riktig  krock om person som tittar ner från bioduken istället är kort och blond. Andra gånger kanske vi inte har en tydlig bild av personen ifråga, men ändå när vi ser filmen känner ett ”nja” för skådisen.  Det här visar lite hur vi människor alltid målar upp bilder och fyller i luckor i sammanhanget och personens väsen.

Hur ska vi då göra för att se verkligheten och ändå vara nöjda? Hur kan vi göra för att se personen framför oss för den, den är och inte den vi tror den är, eller vill att den ska vara? Det är något att fundera på…

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att förstå någon annan innebär inte att förstå allt om denne, för det kan ni aldrig. Men om ni förstår er själva, så har ni börjat på rätt väg. För om ni inte känner er själva, så kan ni inte se vad som är ni och vad som är den andre. Kan ni se det?

Alla människor gör en bild av andra människor. Det går automatiskt, ni ”möter” någon ni kanske endast sett på bild eller pratat med i telefon, och allt ni hört är en röst. Så fyller ni i luckorna, och ”pusslar  ihop”  tills ni har skapat en ”fullständig” bild av personen ni just ”mött”. Det kan vara en sann bild, men troligtvis inte, utan en bild ni byggt upp p.g.a. era tidigare erfarenheter, er tolkning av den andres sätt, utseende eller  röst.

Människor behöver struktur och en känsla av sammanhang , så när ni inte vet vem ni möter fyller ni själva i det som fattas. Det kan vara medvetna tankar, som att hen är en positiv, glad, smart person eller en högst odräglig, högdragen besserwisser,  till något mer diffust, som mer är en känsla av, att tycka om eller inte tycka om.

Så tänk er att ni gör detta med främlingar ni möter. Hur är det då med människor ni har i er närhet? Det vill säga sådana ni känner, men ändå inte känner? Hur många luckor fyller ni i då? Fler eller färre? Ja, det är den stora frågan.

Om ni har en kollega eller väns vän, som ni pratar med lite här och där, ni bygger er då en bild av denna människa. Ni kanske blir förtjust, ni ser att den andra har alla goda egenskaper ni kan önska er i en partner, vän etc. Ni ger liv åt er egen fantasi om hur bra livet vore med denne person i det. Ni har byggt upp en vänskap, men ni har också byggt upp en bild som väsentligen är målad av er själv. Ni fyller i det ni vill se. Så låt säga att ni sedan kommer nära personen, ni bildar par eller knyter en ovärderlig vänskap. När ni så får se helheten och om den inte stämmer överens med er bild, så kan ni välja att måla över er förutfattade duk, eller bilda en ny omålad duk, ett oskrivet blad, eller så håller ni envist kvar er tavla mellan er och er partner/vän. Det vill säga ni ser inte, att ni inte målade verkligheten, ni såg vad ni ville se. Och när ni nu ser något annat blundar ni så hårt att ni inte kan se alls.

Hur är då vägen till att se och bli sedd utan att försöka välja vad ni ser? Vägen är att ha förhoppningar, ha nyfikenheten på er själv och andra och att vara öppen för att ni kommer överraskas positivt och negativt av era nära. De är människor liksom ni och som inte passar i en enda mall. Läs inte in svaren ni förutbestämt i andras ord, ge inte andra heller facit på ert liv. Krockar bilden ni målat upp av er nära med verkligheten, glöm då er bild och välj att se verkligheten. Det kan vara att se att den ni tyckte illa om inte var så dum och den ni trodde var er vän kanske var en annan.

Kan ni bestämma er för att inte bestämma er för vem ni har framför er, så kan ni hitta en väg att leva i en verklighet som är färggrann, och inte gräva en grop så djup att ni inte kan se förändringen i den nyanserade nya bilden av er vän. Betydelsen är för alltid föränderlig av vem ni är och vem ni har framför er.  Ni är föränderliga, så lås er ej heller  vid vad andra är eller inte är. Livet består av nyanser och varje nyans kan ge er en ny dimension bara ni öppnar ögonen och tar in. Inte blunda och bara se vad ni alltid sett och trott var sant.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.