Teckningen här ovan illustrerar “tecknet” Ylva berättade om i inlägget från 22 januari, Längre ned pratar vi lite mer med Ylva om hennes sorg och om hennes tips för andra i sorg eller i möte med sörjande, utifrån de erfarenheter hon har.

Änglarna förtydligade ju i förra budskapet, att det inte bara finns lika många sätt att sörja, som det finns människor, utan att vi dessutom var och en sörjer olika för olika personer och relationer vi förlorat. Funderar lite på mina egna sorger… Då min mamma (Hannahs mormor) dog, skedde detta plötsligt. Jag har berättat om hennes död i “Besök från himlen“. Jag ramlade rakt ner i chock och sorgen var omdelbar och påtaglig.

När min pappa (Hannahs morfar) dog tio år senare efter några års sjukdom blev jag fruktansvärt ledsen, och det gjorde fysiskt ont i kroppen.  Han stod mig och mina flickor mycket nära. Men ganska snart blev något annorlunda i denna sorg. Jag var vid tidpunkten för pappas död väldigt “klar över”, att pappa fortfarande “fanns med”. Jag och både Hannah och hennes syster fick många “tecken” på det, vilket vi kommer återkomma till vid ett annat tillfälle.

Pappa och jag hade pratat mycket om livet – döden, han hade haft nära-döden-upplevelse. Jag hade läst mängder av böcker på detta tema. Och det var som om han inte var död. Allt detta på något vis “lurade” mig bort från den viktiga “vanliga” sorgen och saknaden av, att han faktiskt inte längre var fysiskt närvarande. Det var nog först ett år efter hans bortgång, som jag plötsligt förstod hur jag tappat bort sorgen och hur ledsen jag faktiskt var att pappa var död, och då kunde sorgen komma ikapp mig.  Först då började mitt sorgearbete på allvar. Jag hade ju då inte hunnit lära känna “Hannahs änglar” 🙂 , annars hade de hjälpt mig att förstå att jag gått lite vilse… Det, som de är så noga med, att det är lika viktigt med det jordiska som det himmelska. Balans, balans, balans. Och när jag väl hade sörjt färdigt att han var död, så kunde jag känna att den kontakt jag nu hade med honom, den kunde jag aldrig förlora och den har vi kvar.

Barn har ju ofta en naturlig inställning till liv och död. Häromdagen pratade jag med mina mig närstående 7-åriga tvillingar. De pratade om att farmor var död, men att de inte gråtit så mycket över det, men att de saknade henne mycket och var ledsna. De berättade också att de “visste” att hon fortfarande finns med och att hon är frisk nu. Detta är ju precis vad änglarna säger, att det är viktigt att sakna människan i kött och blod, den vi inte kan krama eller “leka” med mer. Men det är en självklarhet för dem att hon är med dem i vardagen. Barn har oftast inte hunnit förlora kanalen till andra sidan.

Ja, Ylva vi skulle vilja ställa några fler frågor till dig nu…

Om du skulle försöka kort sammanfatta vad som varit det mest betydelsefulla stöd du fått från familj och vänner under denna tid… Vad skulle det då vara?

“Förutom mina barn, min särbo, några få familjemedlemmar, har en handfull nära vänner följt mig på min sorgeresa, min bearbetning. Jag har aldrig inför dem behövt försvara min sorg, de har aldrig ifrågasatt den, de har förstått att möta mig där jag just nu befinner mig. Dessa människor är de absolut viktigaste i mitt liv. Tveklöst. Och jag är mycket rädd om dem. De har också förstått, att sorgen inte avhandlas under en viss tid. 3 år, 6 år, 10 år 20 år. Spelar ingen roll. Man sörjer så länge man sörjer. Men i och med att jag har kunnat vara mig själv med dem, så har de också fått se mig skratta, vara glad och skämta. ”

Vad har du saknat? Hur skulle du önskat att din omgivning hade bemött dig? Har du några råd att ge till oss andra då vi möter en person i svår sorg?

“Jag hade under de första ca 4 åren önskat, att fler i min närmaste omgivning hade förstått värdet av, att de bara fanns till och bara lyssnade. Jag hade behövt älta det trauma jag upplevt många, många gånger, för flera. Sätta ord på det fasansfulla jag upplevt. Det enklaste kan vara det svåraste. Konsten att ha tålamod att lyssna.

Jag hade önskat att fler inte varit så rädda för att “störa mig, riva upp såret, göra mig ledsen”. Jag var redan så ledsen. Jag blir ju inte mer ledsen bara för att jag talar om sorgen, olyckan och Åke.

Rådet är, var inte rädd för reaktionen hos den person som har sorg. Lyssna utan att döma. Och ibland kan en stor, varm kram också vara förlösande och släppa fram tårarna.”

När man är i kris och mår dåligt är man ofta extra känslig för hur man blir bemött. Du har också berättat lite om att du kunde skälla ut någon som sagt “fel” saker. Berätta gärna lite mer om det.

“Att ilskan var så närvarande i sorgen kunde jag inte föreställa mig. Det första året var stödet från familj, släkt och vänner stort. Och första året är så kaotiskt att man inte kan ta tag i relationer vid den tidpunkten.

Besvikelsen över vissa människor har hos mig även skapat en ilska. Hur kan de inte förstå? Reaktionen är lika stark som den förlust man gjort. Det vore väl än märkligare om jag INTE reagerade starkt!!

Att sörja tar enorm energi. Man är trött, orkar inte delta i olika saker, man värjer sig för ytligheter och gnäll över ingenting.

Jag har någonstans hört ett talesätt som lät ungefär såhär; “Efter kriget kan ett sprucket glas få tårarna att rinna.”

Precis så har jag upplevt de närmaste åren efter Åkes död. Att det kunde räcka med små motgångar för att sorgen och ilskan skulle explodera. Det kunde vara att någon sagt någonting med fel betoning, att man har gjort sig illa fysiskt på något sätt, att något hemma går sönder eller att tvättmedlet är slut när man tagit en tvättid. Man har helt enkelt inga känslomässiga marginaler. Det har jag mer av idag. Jag har framförallt mer ork att stötta mina barn i deras sorg. Kan helt lägga min egen sorg åt sidan då.”

Om du själv möter en person, som befinner sig i sorg, bemöter du då den personen annorlunda nu än du gjorde innan din svåra sorg?

“Jag har idag förstått att alla inte hanterar, sörjer som jag gör. Alla har sin väg. Alla gråter inte lika mycket inför andra, men är lika ledsna för det.  Något år efter Åkes död förlorade en bekant sin hund. Hon var så ledsen och förtvivlad. Någonstans inom mig blev jag upprörd. “Om hon bara visste vad jag gick igenom.” Ändå var jag ju inte så känslokall att jag inte gav henne en kram. Jag kan rent intellektuellt förstå, att bandet till ett djur kan vara väldigt starkt, men jag kan aldrig se att man kan jämställa sorg efter ett husdjur och en nära familjemedlem. Som sagt, efter ca 2 månader hade hon köpt en ny hund…

Idag vet jag att man måste möta en människa i sorg precis där den befinner sig. Att de kanske upplever sin största förlust i livet just då.”

Om du skulle kort sammanfatta hur livet är nu, det yttre livet och inom dig. Vad kommer till dig då?

“Jag har svårt för förändringar. Mitt liv tog en sådan brutal vändning, att jag fortfarande vill ha det yttre oförändrat, en fortsatt trygghet i min vardag. Förändringar i livet kommer vare sig vi vill eller inte. Ca ett år efter Åkes död flyttade hans bror utomlands för att plugga. Han kom hem ibland, men sammanlagt var han borta 5-6 år. Och det kändes som om jag förlorade honom också. Och min dotter har precis flyttat. Därför är det skönt att jag inte haft andra förändringar, bytt jobb eller flyttat.

Jag har dessutom märkt att jag inte är rädd för att säga ifrån, att jag inte bryr mig om vad andra tycker i större utsträckning. Inom mitt yrke har vi ibland att göra med berusade, otrevliga personer och med personer som snattar. Inför dem är jag totalt orädd. Har inga problem med att konfrontera dem. Det gjorde jag inte förut.

Gällande mitt inre så känner jag mig själv mycket bättre. Vet mina styrkor och mina begränsningar.

Har med hjälp av kontakten med Annmari och Hannah fått någon slags tro. Änglatro? När jag känner mig vilsen brukar jag tänka på olika budskap jag fått från änglarna. “Du är ledd”. “Du befinner dig i livet precis där du skall vara och allt kommer i rätt tid”

Jag tror starkt att vi inte vet och ser allting. Att vårt undermedvetna talar till oss mer än vi anar. Jag kommer att fortsätta resan i mitt inre och jag vet att Åke är med mig hela tiden.

Fler “tecken”…

Innan vi fortsätter här vill jag återkomma till det, som både Ylva och vi tidigare nämnt. Att när Greger ringde mig och förmedlade kontakten med Ylva och sa hennes efternamn, så “klickade” det till i mitt minne. Jag kom ihåg Åkes dödsannons och såg den i mitt inre. Detta var lite anmärkningsvärt då det vi inte har någon dagstidning, och det därför inte är så ofta jag läser dödsannonserna. Och det är ju inte heller så, att jag då aktivt memorerar annonserna. Men Åkes annons kom jag alltså ihåg…

Detta berättade vi för Ylva när vi sågs och vi tyckte alla tre det, att det var speciellt… Sedan kanske ett år senare hade Ylva med sig ett minnesalbum om Åke. Och när hon visade oss det fanns annonsen där… Då sa jag lite dröjande…”I min minnesbild var annonsen lite smalare…” “Var det kanske den där?” sa Ylva och visade en annan annons från en annan tidning. Och ja, precis så såg den ut i min minnesbild. Och då blev detta ännu mer speciellt!

Vill du ge några fler exempel på “tecken” du fått från Åke, Ylva?

“En eftermiddag i december samma år som Åke dog, tog jag fram elektriska ljusstakar. Barnen hade fått varsin när de var yngre. Nu ställde jag Åkes ljusstake i ett av fönstren. Den lyste mycket svagt och en lampa var helt trasig. Jag bytte den. Men nu lyste ljusstaken inte alls. Jag grubblade inte mer på det utan tänkte att, ja, det var väl inte så konstigt att den slutat fungera. Den dog samtidigt med Åke. Men så en annan kväll står jag vid samma fönster och tittar ut. Plötsligt tänds hela ljusstaken! Jag började småskratta och min särbo undrade vad som var så roligt… Det roliga var att Åke meddelat sig igen.”

“Min mamma kom och besökte mig lite då och då. Hon var då mer förberedd på, att skulle vi umgås så måste det vara på mina villkor. Många tårar föll och vi åkte till Åkes grav varje gång med blommor. En gång blåste det kraftigt och vi hade köpt snittblommor som låg inlindade i papper. Runt gravstenarna finns det låga rader med buskar. När vi skulle ge oss av kunde vi inte hitta det tunnaste papperet man packar in blommor i. Vi går mot bilen och när vi kommer längs gången ser vi att pappret blåser jämte gången. Det liksom rullar iväg mot utgången, liksom visar oss vägen ut från graven. Min mamma och jag tittade på varandra och log. Vi kände båda att Åke hade visat oss vägen ut. Ville kanske visa att han finns överallt och inte är knuten till graven.”

“År 2013 frågade Annmari och Hannah om jag ville delta i en seminariegrupp på sex personer. Vi skulle samtala kring livets stora och små frågor. Visst ville jag det! Vi träffas ca 6 gånger per år, i en lokal som ligger på Surbrunnsgatan. Lokalen ligger vägg i vägg med husets gavel. Gaveln är en stor putsad yta, utan fönster och med en garagenedfart. En eftermiddag när jag är på väg till mötet får något mig att tvärnita vid husgaveln. På denna gavel har någon sprayat Åke med stora, röda bokstäver! Jag blev helt förbluffad. Hur stor är chansen idag att någon klottrar ned namnet Åke? Jag sprang in och hämtade Annmari och Hannah och tog dem med ut till väggen. Mungiporna åkte upp på oss alla tre!”

Tack kära Ylva för att du har velat dela med dig av dina innersta känslor i din svåra sorg, allt från olyckan och vägen fram till hur livet ser ut idag! Vi återkommer till dig underhand…

Vi kommer fortsätta ytterligare en tid att behandla tema livet – döden, och vi vill nu bjuda in dig, som läsare att höra av dig till oss, att berätta om egna erfarenheter av någon form av sorg, eller erfarenheter av olika “tecken” eller” oförklarligheter”. Eller om du har några undringar eller tankar på detta tema, som du vill dela med dig av.

Du kan nå oss antingen genom att mejla via “Kontakt“. Kanske finns det intresse att träffas i grupp, ett möte eller flera? Varmt välkommen!

Vi tackar Ylva för hennes starkt berörande berättelse om Åke, om hans död, om chocken och den ofantliga sorgen den närmaste tiden efter olyckan. För nytillkomna läsare rekommenderar vi att gå tillbaka och läsa inläggen från 15 januari, 19 januari och 22 januari.

Vi lämnar inte Ylva här, utan vi fortsätter följa henne, men nu lite mer i dialogform, om hennes väg fram till idag, 2016, åtta år efter Åkes död. Detta i förhoppning att hennes erfarenheter ska kunna vara till hjälp för andra i sorg, och att vi andra kan få tips hur vi bäst kan bemöta medmänniskor i sorg.

Det vi nu i några veckor ägnat oss åt här på bloggen är det ofantligt svåra att förlora sitt barn. Men det här med sorg är ett mycket vitt begrepp, och vi vill belysa även andra typer av sorg. Det är bra om vi människor inte jämför och värderar sorger, varken egna eller andras. 

Det finns både skillnader och likheter med, att sörja en ung som en gammal människa. En del förstår kanske inte att det ofta är förenat med en stor sorg, även då en mycket gammal förälder dör. Detta kan också komma som en överraskning för den sörjande själv.  Det är på ett annorlunda vis, än att mista en ung närstående. Men något som då kan vara extra svårt, och som man kanske först inte förstår är, att man då haft sin nära under en mycket stor del av sitt liv och hela vuxenlivet hittills. Så på något konstigt vis, kan det kännas som om man blir tvungen att bli vuxen en gång till, trots att man kanske då är över sextio år. Och en ytterligare aspekt som nu tillkommer, är att man ofta än mer tänker på sin kommande död. Man är “näst på tur”.

Att förlora sin partner efter långt liv tillsammans, kanske sextio år, kan kännas som att förlora en del av sig själv. Vid dessa förluster av sin livspartner är det inte ovanligt, att den sörjande själv dör inom ett halvår. Men här talar vi alltså om mycket gamla människor.

Sorg handlar inte bara om dödsfall. Det är också en sorg när en relation tar slut, kärleks- såväl som vänskapsrelation. Det är en sorg när man tvingas lämna ett jobb man tycker om. Och det kan innebära en sorg vid en flytt och även när barnen flyttar hemifrån.  Kroppen reagerar automatiskt på förlusten, och förutom den psykiska reaktionen sätter sorgen igång kroppliga reaktioner. Det blir ett stresspåslag, som kan leda till ett sämre immunförsvar, och också ge liknande symtom som vid panikattacker, svårigheter att andas, hjärtklappning m.m.. Dessa symtom blir olika starka beroende på hur stor förlusten känns, och även hur ens eget grundmående är.

Vad många kanske inte tänker på är, att även positiva förändringar kan utlösa både sorg och kris. En sådan kris kan då komma som en överraskning.  Även om man välkomnar något nytt, så innebär det att man lämnar något annat, som går förlorat.

Innan vi pratar vidare med Ylva frågar vi vad änglarna har att säga om “Sorg”.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Enligt psykologin sörjer ni i faser, som anses vara mer eller mindre isolerade. Först får ni entré till chockfasen, där ni ej vill, kan, eller har möjlighet att ta in och förstå förlusten av er nära. Denna fas är som sagt “entrén” in, och den upplevs av er alla. Men för att våga ta in och förstå förlusten, så behöver ni ta in sorgen redan här. För sorgen är vägen, att orientera sig i vad som skett, att läka i sin egen takt.

Nästa fas, reaktionsfasen, är lika varierad, som det finns variation av människor. Alla känslor är tillåtna, ilskan över att ni drabbats och viljan att försöka hitta en mening i det som skett går hand i hand. Men ni kan inte se en “mening”, så länge ni ej accepterar att det svåra skett. Vad vi önskar är, att ni hittar en tro, att trots ni ej ser en mening, ej kan se, ej bör se, ej tycker att det är okej, överlåter det till “universum”, att någonstans i livsplanen fanns detta med. Det är något som vävts in i ert livsmönster, ni må inte förstå varför, men acceptera att trots att ni ej kan se en mening, så finns där en plan.

Men sorg är att vara mänsklig, att tänka på förlusten här och nu, den levande människan ni förlorat. Men ändock hålla öppet, att någonstans där ute finns en plan, som är oförståelig här och nu. I bibeln står det “Herrens vägar är outgrundliga”, de Gudstroende tänker att Gud verkar, och vi må ej förstå, men det vi vet är, att planen är större än vi. Det är en del av den kyrkliga tron, som är värd att beakta.

Fasen för nyorientering och bearbetning är enligt teorin den sista. Det är där ni hittar tillbaka till ett “så kallat” liv. Det är ett annorlunda liv utan er älskade, men det kan ändock bjuda på andra trevliga människor, stunder, intressen, och vardagen blir en ny vardag.

Men vad vi kan se, så separerar ni aldrig dessa faser, det är omöjligt och därav ej eftersträvansvärt. Det finns lika många olika sorger som det finns människor, och dessutom sörjer varje människa i sig olika för varje förlust. Så sorgens ansikten är till och med fler än själarna och människorna. Bandet mellan er och den ni förlorat påverkar er på ett vis, som ingen annan människa helt och hållet kan förstå.

När syskon förlorar sina föräldrar, ser sorgen olika ut för var och en av dem. Ty de är olika personer och deras relation till föräldrarna är olika.

Ofta när ni sörjer en ny förlust, så väcker det upp sorgen också av gamla förluster, vilket lätt intensifierar sorgen. Om ni dessutom lägger krav på er att sörja “rätt”, så kan det leda till att ni trycker ner er själva och er sorg, eller kanske ha synpunkter på någon annans sorg. Det är lätt att göra men ej rätt.

Det finns inga rätt och fel i sorgen. Om det vore så svart och vitt, så skulle inte sorgen vara så skrämmande. Men sorgen är en känsla som väller över er likt en svallvåg, för att då och då ebba ut och sedan komma tillbaka med full kraft igen.

Sorgen är aldrig statisk. Trots att vissa säger, att den och den har “fastnat” i sin sorg, så är det inte hela sanningen. För även de som för andra upplevs ha “fastnat” i sorgen har nyanser och olika känslor i sin sorg.

Tiden läker alla sår sägs det. Men gör den det? En förlust av en viktig person i livet är något ni alltid bär med er. Såret är där, men det som läker er är att leva ändå.

Det finns många “krav” i sorgen. En del säger: “du får inte gråta för mycket, för då blir det för jobbigt för din nära som dött, och som då får svårt att komma vidare. Eller så känner du: “jag måste visa att jag sörjer varje sekund, annars är det som om jag inte älskat min kära”. “Eller om jag skrattar och har kul igen, så visar det, att förlusten är överkomlig”.

Allt detta gör att era krav på att sörja “rätt” ökar. Vad vi kan säga är, släng bort alla krav. Att ni älskar den ni sörjer, det vet ni, och hur länge och hur intensivt ni sörjer är inte ett kvitto på hur stor förlusten är. Om ni så sörjer ett helt liv eller en mindre tid, så kan kärleken vara lika stark. Men vad som läker är, att ni accepterar det “nya normala”, den nya vardagen och lever i den. Det ger er en annan typ av sorg, än den när ni ständigt önskar att den döde skall leva. För det, det är en omöjlighet, och ingen sorg eller kärlek kan framkalla denna önskan.

Hur ni än sörjer, vet er älskade, att ni älskar dem. De kan vara glada, även om ni är ledsna. de fastnar ej limbo, för att ni ej vill släppa taget. De “lever” ändå. Det de dock önskar, det är att ni också ska leva, trots förlusten och sorgen, och hitta lycka igen. Men hur ni gör varken hindrar eller hjälper den döde på dennes väg.

Så var den ni är och sörj så ni gör. Och acceptera att sorgen är en kontinuerlig känsla, som likt tidvattnet har ebb och flod, men att veta att när sorgefloden forsar in, så ebbar den snart ut igen, och ni har då läkt en bit till. Sorgen är unik, men att sträva efter att leva i acceptans, och med en nyfikenhet på resten av ert liv är eftersträvansvärt för var och en av er. Livet behöver leva vidare genom er. Så lever även minnet av er nära med er.”

Nu när vi läst änglarnas ord om “sorg” vill vi återuppta kontakten med Ylva nu i dialogform.

Om vi tittar på ä-posten här ovan om sorg. Vad känner du igen dig i här Ylva?

“Sorgebearbetningen går som i vågor för mig. I de stora dragen går man igenom olika faser. Men de går i varandra, man hoppar fram och tillbaka. Ett tag kan jag känna mig som om jag befinner mig i nyorienteringsfasen, i nästa andetag befinner jag mig i reaktionsfasen. För vidden av förlusten tar tid att ta in.

Insikterna avlöser varandra genom åren som går. Redan efter gymnasiet sa Åke att han ville ha barn i framtiden. Så blir det inte. Jag kommer aldrig att få se Åkes barn. Åke dog mindre än 1 år efter sin student. Varje vår när reklamen för studentkostymer kommer, hugger det till i hjärtat. Jag ser honom framför mig i studentkostymen och med en flaska champagne på studentdagens morgon, när jag skjutsade honom till skolan. De enda studentfesterna jag orkat delta i sedan dess, är min sons och dotters. Åke kommer alltid att saknas i alla sammanhang inser jag. Det gör oerhört ont.

Familje- och släktfester vill jag inte längre delta i. Det är för smärtsamt och skulle ta enormt mycket energi, både före och efter. Energi jag vill lägga på annat. Vågorna kommer och går som sagt. Toppar och dalar. Visst kan jag ha roligt, skratta och idag glädja mig åt livet, känna mig harmonisk. Men dalarna kommer i alla fall. Skillnaden för mig idag är att det går längre tid mellan dalarna.

Redan innan Åke dog, var jag medveten om hur lyckligt lottad jag var. Visste vad som kändes viktigt i livet, tog ingenting för givet. Jag förstod att uppskatta livets små detaljer, främst vardagliga saker och händelser som rörde främst mina barn/tonåringar. Få dela vardagen med dem, ta del av deras med- och motgångar. Nu förstår jag än djupare vad som är mest betydelsefullt i livet för mig. Resten behöver jag inte öda någon kraft på.”

Vad hade du för verktyg att klara första tiden?

“När det käraste man har i livet dör, ställs många frågor på sin spets. Har man inte tidigare i livet haft en livskris, inte behövt stanna upp, inte insett vad som är mest betydelsefullt för en själv i livet, vilka relationer som är de värdefullaste, ja då måste man göra det nu. Som väl är, eller hur jag nu ska uttrycka mig, hade jag haft en ordentlig livskris i början av 2000-talet. Det betydde att jag nu, när Åke dog, kunde fokusera på min svåra sorg. Inte på min egen utveckling eller livssituation.”

Hur har relationen till dina andra barn varit/utvecklats under åren efter Åkes död?

“Relationen och kärleken till min andra son och dotter har fördjupats under dessa år. Även om de första åren var oerhört svåra. Vi alla tre sörjde på olika sätt och vi hade svårt att nå varandra.

Samtidigt som jag öppet visade hur förtvivlad jag var, förstår jag idag att det var så jobbigt för dem att se mig ledsen. Jag kunde ibland plocka fram styrkan och lägga undan min egen sorg, och fånga upp dem när de själva gav uttryck för sin sorg och saknad. Det har funnits och finns andra människor omkring dem, som har gett dem stöd genom åren och fortfarande finns där för dem. Det är jag oerhört tacksam för. Jag älskar mina tre barn så att det värker i mitt hjärta. För dem kan jag gå genom eld och vatten.”

I vårt nästa inlägg fortsätter vi intervjua Ylva om sorgebearbetningen både vad som hjälpt henne mest och vad hon hade önskat mer utav av sin omgivning. Och hon berättar om hur livet är för henne nu, både i det yttre och i det inre.

Ylva berättar också om ytterligare några “tecken” hon fått av Åke. Så välkomna att titta in på bloggen igen på fredag 29 januari.

Den 6 december 2008 frågar jag änglarna hur jag ska kunna finna en mening i det fullständigt meningslösa?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Livets mening är att livet skall bestå. Det du gör här är lika viktigt, som det Åke gör på andra sidan. Ni är ännu nära, vara det alltid. Ett band så starkt kan aldrig brytas. Du finner nu ej tro i det, men det kommer du göra. Varje mening är menad. Varje dag och natt ske det som skall ske. Meningen är att livet skall bestå. Ni lever, ni dör, ni lever, ni dör. Men ni är alltid tillsammans!”

Det faktum att jag kommer, att få fler tecken på Åkes existens och just tron att allt är menat, att det varje dag och varje natt det sker som skall ske, att jag befinner mig i livet precis där jag ska vara just nu, detta har varit det, som skänkt mig den tröst, tillit och hopp som jag behöver. För mig hänger tro och tvivel ihop, men tron har vuxit sig starkare med tiden. Sorgen och saknaden efter mitt barn kommer ändå alltid finnas. Det vet jag. Och i mina mörkaste stunder tvivlar jag på allt. Precis allt.

Någonstans i mitt undermedvetna måste jag vetat om att Åke skulle dö, när det var hans tid att gå. Varför tror jag det? Jag minns tydligt den dröm jag hade natten innan Åke dog. Jag har alltid intresserat mig för drömmar, och när mina drömmar känts extra starka och betydelsefulla, har jag direkt skrivit ner dem. Natten till den 5 december 2008 drömmer jag något som skakar om mig. Jag vaknar med en oroskänsla. Jag har aldrig drömt något liknande varken förr eller senare. I drömmen läser jag i en dagstidning om att min syster har gift sig. Det är en bröllopsannons. Men annonsen är utformad som en dödsannons. Den är tryckt med kolsvart text. En bred kolsvart ram finns runt annonsen, och ovanför det “lyckliga” brudparets namn finns ett stort kolsvart kors. Drömmen är glasklar. Jag behöver inte skriva upp den ens.

I en del kulturer innebär en dröm om ett äktenskap dödsfall i familjen. Två dagar efter Åkes död kommer jag att tänka på drömmen, och jag skriker än mer förtvivlat. Det var ju ett tecken jag fått. Mitt undermedvetna hade ju talat till mig.

Barnens pappa och jag hade ett hus i skärgården under hela barnens uppväxt. Vi fick ett äppelträd av mina föräldrar, när vi köpt huset och Åke var nyfödd. Ett “Åkeröträd”. Vi fick även äppelträd när vår andra son och vår dotter föddes. Träden växte sig bra och starka. Utom Åkes träd. Det spelade ingen roll hur väl vi vårdade trädet. Det växte knappt, och det bar ingen frukt.  Varför? Även detta såg jag nu i efterhand, som ett tecken på det som skulle hända oss.

Åke och hans kompisar dog på trettondagsaftonen. Den är ju förknippad med de tre vise männen, som besöker Jesusbarnet i Betlehem, Kasper, Melker och Baltasar.  I mina tankar har jag sett killarna som de tre vise männen. Därför har Orions bälte, eller de “tre vise männen”, som den också kallas, blivit den stjärnbild, som betytt mest för mig. Så en natt när jag ligger och sover, åker min rullgardin upp med en sådan kraft att jag blir klarvaken. Rakt utanför mitt fönster lyser Orions bälte in i mitt sovrum!! Ett tecken från Åke från andra sidan? Ja, för mig är det så. Jag liksom känner det i magen, min intuition säger mig, att den känslan är rätt. Jag kan bara tolka den på ett sätt.

Tidsmässigt vet jag inte om ett eller två år passerat, när jag bestämmer mig för att börja simma några gånger i veckan. Jag arbetar 60 %, så jag har flera lediga dagar när jag kan gå till simhallen. Jag har hela mitt liv tränat mycket, både professionellt och för välbefinnandet skull. Men just simning har aldrig tilltalat mig. Jag är lite av en badkruka, vågade simma på djupt vatten först när jag var 20 år. Varför väljer jag just detta? Jo, på grund av Åke. Han skulle åka in till fallskärmsjägarutbildning i Karlsborg, bara någon vecka efter sin skidsemester i Jämtland. Därför tog han sim- och dyklektioner sista halvåret han var i livet. Jag ville helt enkelt känna mig nära honom. Vistas där han hade vistats. När jag så motionssimmar en dag, spelar de musik i simhallen. Musiken kan vara väldigt varierad.. Men nu när jag börjar simma spelar de “Nothing else matters” med Metallica. Det var en av de låtar som spelades på Åkes begravning. Och tårarna börjar rinna nedför mina kinder medan jag tar några tafatta simtag.

Musiken är alltså också ett sätt för Åke att nå mig. När min dotter och jag en gång åkte för att hälsa på min mamma och pappa i Eskilstuna satte jag på radion. “Nothing else matters” kommer ur högtalarna. Min dotter stänger genast av radion. Detta är ännu för svårt för henne. På vägen tillbaka gör jag ett nytt försök med radion. Nu spelar de en annan av låtarna från begravningen! Vi stänger av denna gång också. Men jag vet att detta var ett nytt försök att nå oss. Kanske främst min dotter vid det tillfället.

Det som slagit mig är, att tecknen från Åke kommer när jag minst av allt anar det. När jag är som jag är i vardagen.

Skrivet och berättat av Ylva januari 2016.

Ylvas iakttagelse om att tecknen kommer när hon minst anar det, är precis det som vi kunde läsa om i Ä-posten “Tecken från döda anhöriga” i förra inlägget. Att vi inte behöver söka efter tecken, att de kommer till oss.

Vi fortsätter i inläggen framåt att tillsammans med Ylva reflektera över hennes resa genom sorgen, om hennes reaktioner. Vad som varit viktigast för henne. Vad hon hade önskat sig från sin omgivning och som kanske nu kan bli tips för andra, som möter någon som är mitt i sin sorg. Ylva kommer berätta om hur hennes liv ser ut idag, om sorgen och saknaden i nulägets perspektiv. Vi kommer även berätta mer från vårt håll i mötet med Ylva med tyngdpunkt där historierna möts.

Vi kommer vidareutveckla ämnet “tecken”, och vi kommer att prata om erfarenheter egna och andras från dödens närhet. Så fortsätt att följa oss på resan om livet.

Och den som vill är varmt välkommen att kontakta oss och berätta om egna erfarenheter eller komma med frågor eller reflektioner! Det är bara att mejla oss under fliken med “Kontakt” 🙂

Sorg innehåller mycket ilska. Vad, vem skulle jag rikta min ilska mot? Livet? Ödet? Mig själv och de andra föräldrarna, som lät dem åka till fjällen i bil istället för tåg? Efter ca ett halvår går ilskan ut över mina föräldrar. Skriker åt dem, att de sa och gjorde fel saker när Åke dog. Tog upp saker med dem, som jag länge tänkt göra. Allt kom. Jag pratade inte med dem under drygt ett år. Jag kunde inte dela sorgen, med främst min mamma. Jag orkade inte med hennes sorg också. Idag har vi en mycket fin relation, och vi kan dela sorgen och vi pratar mycket om Åke. Hon betyder mycket för mig. Ibland riktade jag ilskan mot människor jag inte kände. Jag tyckte att de på olika sätt agerade felaktigt på något i vardagen, och då skällde jag ut dem efter noter!

Jag återtog kontakten med min psykolog, som jag gått hos i många år på grund av depression och livskris. Det var skönt, för han kände ju mig redan. Vi kunde tala om förlusten och sorgen direkt. Jag berättade för honom, att jag vaknat två gånger på natten vid olika tillfällen, av att någon satt sig på min sängkant. Jag trodde först att det var min dotter, som kom in och satte sig. Men det var en lätt rörelse i sängen. Precis som ett fjäderlätt tryck på madrassen. Jag berättar att jag tror, hoppas och vill att Åke existerar någonstans. I en annan dimension, en andra sida?

Min psykolog förmedlade nu en kontakt med två kvinnor, som ska få en avgörande betydelse för min sorgebearbetning i mitt fortsatta liv. En avgörande betydelse för att överleva förlusten och finna ett sätt att leva vidare. De heter Annmari och Hannah Dohnfors.

Annmari ringer mig på mitt jobb. Bara hennes röst, hennes stämma får mig att känna stort förtroende, och känna mig trygg i det jag berättar om mina känslor. Vi bestämmer att vi ska ses på söndagen samma vecka. De öppnade sin dörr och tog emot mig med öppna armar! Jag hade inte träffat dem förut, kände dem inte och dem inte mig, ändå kunde jag utan rädsla visa hur bedrövad och ledsen jag var, och de kramade om mig, som om vi känt varandra länge. Jag har aldrig tidigare i livet träffat på sådana människor. Det är unikt! Jag vill också tillägga, att innan Annmari ens kontaktats av min psykolog, hade hon lagt märke till Åkes dödsannons. Redan det var ett starkt tecken för mig!

Det råder en fridfull stämning hemma hos dem, trots min häftiga gråt. Hannah berättar om sin förmåga, att hon har en förbindelse med andra sidan, med änglarna. Jag ställer mina första trevande frågor genom Hannah.

(Jag, Hannah tar ju, som välbekanta läsare redan vet, inte direkt kontakt med döda anhöriga, utan gör det via änglarna. Därav blir språkbruket deras och inte den bortgångnes. För nytillkomna läsare rekommenderar jag att läsa mer om detta i Hannahs förmåga.)

“Det allra första jag frågade änglarna om, det var om var Åke finns nu? Jag frågade även om han ser mig? Om min förlust av honom, den fruktansvärda olyckan var ett straff, vad hade jag gjort?

Svaren kom:

“Så det alltid varit, så det alltid är. Åke är din son och vara det än. Han är fri och beskyddar er familj. Han är hos er. Han är hos dig. Mor och son är.”
“Alltid, alltid, alltid du är tillsammans med Åke. Han förgyller än din dag och din natt. Du får det känna. Han är alltid med.”

“Ett straff du får aldrig tro att det är. Du är en god mor, en god medmänniska. Din styrka du har, för att du behöver den. Du är stark. Du är öppen och god. Det du gå igenom, tiden vara inne för nu. Din son besökte dig och du berörde honom. Det ni dela, ni dela än. Det var tid för honom att gå. Resan, du fortsätter på din väg, han på sin. Men vägen är alltid er. Du berört honom, han berört dig för tid och evighet. Räds ej framtiden. Åke beskydda dig och er familj. Dela er sorg då den smärtar er, men han må gott. Du får det känna det du känna. Han må gott.”

“Åke vill visa att han finns. Han lever. Fortsätter försöka. Var öppen. Du må märka honom. Ropa på dig i sängen, och du hör honom. Ha tillit. Du får ropa på honom. Han hör. Ropa och lyssna.”

Ett av budskapen, som berört mig allra mest är när jag får svar på min enkla fråga om han vill säga mig något:

“Räds ej mer. Räds ej, jag är med dig. Vi är alltid tillsammans. Det du berör det berör jag. Jag se dig alltid. Du se mig, då du öppna dig för det. Var ej rädd, för du är aldrig ensam. Jag är med dig mor, alltid. Jag är frisk och stark och hör dig. Du kan höra mig, se mig, känna mig då du möta mig. Ropa på mig, jag hör. Mor, din sorg är min sorg, men du må veta att jag må bra. Vara där jag skall vara. Ha tillit till det. Mor, älskade mor.”

Hannah, Annmari och jag se ses varje söndag de första månaderna. Det är en befrielse att få träffa dem, samtala och gråta. Att tala om döden, sorgen, förtvivlan är så tillåtet hos dem. Jag slipper ifrågasättas, förklara mig. Det finns även rum för tystnad.

På min fråga om hur jag ska kunna finna tillit till, att tro på att Åke verkligen existerar svarar änglarna:

“Du kommer att bli varse ett tecken du ej kommer misstro. Du får det. Var trygg, var öppen, var dig själv. Du är nådd.”

I slutet av december 2008 får jag tecknet. Jag arbetar inom handeln Denna dag var vi ganska många som jobbade i butiken. En kvinna i 65-åldern kommer fram till mig. En kvinna som åldrats vackert och som har långt grått hår uppsatt i hästsvans. Jag känner direkt, att det är något bekant över hennes ansikte. Jag frågar efter hennes namn, och när hon säger sitt efternamn vet jag vem jag har framför mig. Det är barnmorskan, som var med när jag födde Åke! Hon var bara med den sista timmen i förlossningssalen, men jag glömmer aldrig hennes ansikte, och hon var så förtroendeingivande. Jag har aldrig sett henne sedan dess, och nu plötsligt, nästan 20 år senare möts vi. När jag hämtat varan hon beställt, så frågar jag henne om hon är barnmorska. Men jag vet ju redan svaret. “jovisst, är jag det, men jag är numera pensionerad.” Jag berättar att hon var med vid min första förlossning. Efteråt är jag tvungen, att sätta mig ner i personalrummet och hämta mig. Detta var det första starka tecknet jag fått från Åke. Fler skulle komma…

Skrivet och berättat av Ylva januari 2016.

Ylva har berättat om sitt första starka tecken… Vi passade på att fråga änglarna vad de säger om hur tecken från döda anhöriga kan yttra sig?

Ä-post. (se Hannahs förmåga.)

“Från den dag ni förlorar en närstående, så finns denne hos er och era nära inom er och i er omgivning. Så tecken, som den döde visar kan vara lika många och olika som det finns människor. Det kan vara smått som stort.

De vanligaste tecknen är att den döde “leker” med elektrisk utrustning. Blinkande lampor, TV, dator, stereo, som sätter igång. Ibland då radion slår på “av sig själv”, kan låten, som spelas vara ett extra tecken. Även då ni själva slår på radion, så kan det vara exakt när en låt, som berör er relation till den döde, spelas. Och även detta är ett tecken.

Tecken kan vara att ni ser en skugga i ögonvrån, förnimmer en närvaro om än så liten. Att någon säger något, som direkt leder er att tänka på den döde. Ett vanligt tecken är att ni från att ha varit osäkra på om det var ett tecken, till att ni nu vet att det är ett tecken.

Det är ändock viktigt, att ni inte spendera livet letande efter tecken från den döde. För det är då inte livet som leder er. Att våga släppa tanken på att ni skall få uppleva tecken, kan leda till att ni upplever tecken, och att det då blir en hjälp och en lyckokänsla, istället för ett ständigt undrande om det var ett tecken och så fastna i sökandet.

Tecknen kommer till er. Det behöver ni ej söka, men däremot vara öppna för att se dem. Att veta att de kan se olika ut, att inte låsa er vid en föreställning om vad som “räknas” som tecken. För tecknen är menade så, att den döde visar att han/hon har det bra och är med allstunds. Inte för att ni skall leva endast för tecken, för då läker tecken ej er, utan står för livet i sig.

Så var ej stängda för tecken, men låt dem komma och gå. Det som dock alltid bestå är de dödas närvaro, även då tecknen inte är tydliga i varje stund för er. De finns där ändock och vakar över er inte bara när ni märker det, utan alltid.”

I nästa inlägg fortsätter Ylva att berätta om sorgen efter Åke och om fler tecken som hjälper henne stärkas i tron, att han fortfarande finns vid hennes sida, om än på ett annat vis…

Det var hösten 2008, som vår vän Greger, som är psykolog ringde oss och berättade att han hade en klient, Ylva, som var i svår sorg. Hon hade mist sin son i en trafikolycka. Greger sa att han berättat för henne om oss, och att han trodde att vi kanske kunde hjälpa Ylva, då hon sökte en andlig dimension också. När Greger sa hennes hela namn hoppade Annmari till. Hon hade sett Åkes annons, och hon kom ihåg den. Bara detta i sig var exceptionellt, och något som både Ylva och vi kommer att återkomma till.

Genom åren har Ylva och vi kommit varandra mycket nära. Det känns verkligen att det var meningen, att vi skulle mötas.

Nu säger vi välkommen till Ylva, att berätta om Åke, om sorgen och om tiden efter hans död…

Ylva

Åke

Det var trettondagsafton den 5 januari 2008. Jag hade slutat mitt jobb klockan 15.00. Jag gick för att handla middagsmat och dessert till kvällen, då Åke min äldsta son på 19 år skulle komma hem. Till dessert köpte jag goda ostar och kex, som jag visste att han tyckte mycket om. Åke älskade god mat. Älskade livet.

Han hade tillbringat en vecka över nyårshelgen i jämtländska fjällen tillsammans med sex andra ungdomar. Två killkompisar, som han gått samma gymnasieklass med och som han kände väl, samt två par, som var vänner till en av killarna. Det här var sju skötsamma, glada, ansvarsfulla ungdomar. Den här dagen var det snöoväder i nästan hela landet, och meteorologerna varnade för trafikproblem. Sista sms:et från Åke kom ca 09.30. “Åker snart, är hemma ca 17.30.”

Hemma lagade jag middag och vi, min andra son A arton år och min dotter F fjorton år, längtade efter Åke, och var glada att han snart skulle komma hem. Sedan några år var jag och barnens pappa skilda, men vi bodde nära varandra, hade bra kontakt och satte barnen främst. Barnen bodde hos oss varannan vecka. Klockan blev 18, klockan blev 18.30. Ingen Åke hade kommit. Vi var ganska hungriga, så vi började äta. Osten kunde vi ju äta senare tillsammans med honom. Jag tänkte, att de väl tar det väldigt lugnt p.g.a. väglaget.

När klockan blivit drygt 19 började en oroskänsla växa sig allt starkare. Jag ringde min särbo Janne, och berättade om min oro, men han lugnade mig och sa, att om det nu hade hänt något, så skulle något sjukhus redan hört av sig. När jag satte mig för att titta på Rapport, berättade de bland annat om en svår trafikolycka norr om Bollnäs, Lottefors. En personbil med tre personer i hade frontalkrockat med en långtradare. Alla tre omkom omedelbart. Tre personer. Jag ringde Åkes mobil. Inget svar. Jag tänkte att hans mobil nog laddat ur, eller så hör han inte mobilen, eller han kanske kör bilen just nu och inte kan svara. En av killarnas pappa ringde mig och undrade om vi hört av dem. Men nej. Han sa, att det gick ett rykte, antagligen på Facebook, att de varit inblandade i en olycka. Framför mig såg jag, att de möjligen hade kört i diket eller varit med om en seriekrock.

Jag ringde barnens pappa. Han kom över efter en stund. När han klev in i lägenheten, tog han med mig till fönstret i Åkes rum. Vi tittade ner på gatan från sjunde våningen. Utanför huset stod en polisbil. Jag blev alldeles svag i benen, kände mig kall och varm samtidigt. Jag gick genast ut i trapphuset. Jag ville möta poliserna först. När så två uniformerade poliser klev ur hissen kastade jag mig i famnen på en av dem. “Är han död?” frågade jag. Polisen svarade, “ja han är död”.

Det enda jag tänkte på sekunderna efter, var hur A och F skulle reagera. Jag förbannade livet, att de skulle få uppleva detta. Jag la mina känslor, ja hela min kropp åt sidan, för att finnas för dem. Vi satte oss tätt tillsammans i soffan. Deras gråt, skrik och förtvivlan, som sedan släpptes lös vill ingen förälder uppleva. Allas våra liv tog en brutal vändning. Livet rämnade, marken under oss öppnade sig, fritt fall. Från den stunden skulle våra liv aldrig mer bli detsamma. Aldrig.

Än idag när jag ser uniformerade poliser, ser jag budbärare. Bud om död. När vi fick beskedet att Åke var död var klockan 22. Då hade han varit död sen klockan 14.45. Han levde inte när jag gick och handlade mat och tänkte på honom. Det tog tre timmar innan de fick ut kropparna ur bilvraket. Åke inte bara dog, han krossades. Jag ville ta en bit av hans vackra hår och ha i en medaljong runt halsen. Det blev inte så. Man fick göra en säker identifikation med hjälp av hans tandkort. Så sargad var hans kropp. Det tänker jag ofta på.

Sorgen.

Sorgen är kolsvart. Man lever utan ljus. Lever en minut i taget. Jag kände, att nu dör jag. Mitt hjärta kommer att stanna, och jag dör av sorg. De första månaderna var kaotiska. Gråten ville inte ta slut, skulle inte ta slut. Jag kände mig som en övergiven båt, som drev omkring på öppet hav.

Vidden av förlusten går inte att ta in. Det är en lång process. Janne, min mamma och pappa och mina syskon finns hemma hos mig i omgångar de första veckorna. När jag blir ensam med A och F har jag daglig kontakt med dem, som står mig närmast via telefon.

Även mina få nära vänner har här en stor betydelse för mig. Det ska visa sig att i framtiden, de kommer att stå vid min sida, lyssna på mig hela tiden. Viker aldrig från mig. Det enda som får mig att stiga upp ur sängen varje morgon, är min son och min dotter. För deras skull sköter jag det mest basala. Kärlek, mat och att finnas där för dem så gott jag kan. Julgranen barrar sönder, och plötsligt hatar jag allt som har med julen att göra. Tomtar, granar, paket, julskinka, pynt, allt!!

Jag gråter, gråter, gråter. Det känns som om livet svikit mig. Oss. Den tomhet som infinner sig går nästan att ta på. Åkes röst har tystnat, hans fotsteg hörs inte längre. Jag kunde med lätthet höra skillnad på barnens sätt att gå. Deras gemensamma skratt och skämt har tystnat.

Första tiden läser jag dikter, främst av Bo Setterlind och Pär Lagerqvist. Deras dikter sätter ord på det jag känner. Lyssnar på musik som jag förknippar med Åke och som släpper loss sorgen, Red Hot Chilipepper, Dire Straits, Metallica, Iron Maiden.

Det första jag slår upp i DN på morgonen är dödsannonserna. Ögat letar efter annonser som gäller barn, ungdomar och unga vuxna. Här hittade jag också många fina texter och poesi.

Jag gråter sönder när jag lyssna på Mozarts “Requiem”. Jag börjar också skriva om min sorg i anteckningsböcker. Jag kallar dem “Sorgeböcker”. Jag skriver mycket:

“Mig kvittar det hur länge jag lever, min lyckligaste tid i livet har redan varit. Mitt hjärta är fullt av kärlek till dig. Den djupaste kärlek, Åke. Jag får aldrig mer höra din röst, stryka din nu vuxna kind, aldrig mer skratta med dig. Aldrig mer samtala om livet, lyssna till dina tankar och känslor. Jag kan förnimma hur det kändes att dra mina fingrar genom ditt hår. Åke, kom tillbaka!!”

“Mitt liv har raserats, jag irrar omkring och vet inte vart jag ska, vart jag är på väg. Jag känner mig som ett almsjukt träd, med kala grenar och där trädkronan har slutit sig för alltid.”

“Idag lägger sig sorgen som ett stort svart täcke över mig. Jag ligger i fosterställning och gråter tills jag kräks. Känner mig sviken av livet! Åke, du är det sista jag tänker på när jag somnar, det första när jag vaknar. Trodde att min starka kärlek till dig skulle skydda dig från det värsta i livet. Älskar dig! Älskar dig!”

I mina sorgeböcker sätter jag också in olika dödsannonser, som jag berörs av. Jag får bekräftat, att jag inte är ensam i detta kaos. Åke är inte ensam där han är…

Skrivet och berättat av Ylva januari 2016.

I nästa inlägg fortsätter Ylva att berätta, nu också om olika tecken, som hjälper henne att överleva och vidare hur hon påbörjar vägen, genom sorgen, långsamt tillbaka till livet trots förlusten och den stora saknaden.

Så har vi då klivit in i ett nytt år, 2016. Vi kanske gjort “bokslut” över det gångna året, och vi kanske har förväntningar och önskningar inför det nya. Vi har funderat över vår blogg, vilka nya ämnen vi ska ta upp i år, och vilka ämnen som vi berört, men vill fördjupa oss mer i.

Och något vi vill beröra mycket mer är “livet och döden”. För de båda hör ihop, och finns med oss mer eller mindre tydligt, i så gott som alla val vi gör. Och om man i terapi gräver tillräckligt djupt, så hittar man oftast i botten av all ångest en rädsla för döden, och den påverkar på det viset livet. Så man kan inte bara koncentrera sig på livet, utan att titta på relationen till döden. Och även om man inte gör det medvetet, så är den ändå där och styr.

Hannah och jag har tillsammans varit nära ett antal människor under deras sista tid i livet. Detta har varit mycket givande och lärorikt, och vi har upptäckt att där alldeles intill döden finner man också väldigt mycket liv. Detta har givit oss många tankar, som vi spunnit vidare på. Skulle det kunna vara så, att vi om vi utan rädsla kunde acceptera döden, kunna hitta ett sätt, att få ett mer fullödigt liv? Det är vad vi tror och tänker och därför under flera inlägg kommer fördjupa oss i.

Det finns en tydlig gräns vid nyår på tidslinjen men däremot inte i kontinuiteten, nyårsafton är bara en av alla dagar. Men hur är det då mellan döden och livet? Är det en gräns i och med dödsögonblicket, eller är det i själva verket också en kontinuitet? Änglarna uttrycker det så här: “Livet är ej början – Döden är ej slutet”. Men för oss som blir kvar när en närstående gått bort, är det en tydlig gräns. Detta oavsett tro eller inte. För personen finns inte längre fysiskt med oss. Men hur är det med kontinuiteten? Det finns mycket som tyder på en fortsättning, och det kommer vi berätta mer om framöver.

Vi har tidigare (se “besök från himlen“) skrivit om hur min mamma efter sin död besökte min pappa, och om hur min mamma “visste” när hon skulle dö. Änglarna pratar om, att vi har vår ungefärliga utmätta tid. Och att ett liv oavsett längd alltid är “fullständigt” (utom möjligen vid självmord). Förmodligen är vi innan vi föds fullt på det klara med och okej med, hur långt vårt liv och våra näras liv ska bli. Något som vi självklart inte är lika okej med, när vi väl är här och står inför, att antingen vårt eget eller en närståendes liv tar slut alldeles “för tidigt”. Och om man kanske möts av det ofattbart svåra att mista sitt barn. Hur skall man då kunna acceptera, att detta skulle tillhöra någon slags plan?

Vi pratar så lite om döden, nästan gömmer undan den, och vi vet ofta inte hur vi ska bemöta en person som befinner sig i djup sorg. Vi kommer därför nu under några veckor ägna oss åt, att titta lite närmare på just döden och därmed livet, och vi kommer berätta mer om sådant, som tyder på en fortsättning efter döden.

Vi har till vår blogg bjudit in Ylva. Ylva miste 2008 sin då 19 årige son Åke, och vi har bett henne på bloggen dela sina erfarenheter kring Åkes död. Det är en mycket stark berättelse, om chocken, om sorgens olika stadier och om vägen till överlevnad och långsamt tillbaka till livet.  Om tecken, som ger hopp och tro att Åke finns med fortfarande, och om hur Ylva blivit ledd på sin svåra väg. Detta finns att läsa om med början i nästa inlägg.