Archive | februari 2017

Dagen kommer aldrig då vi inte ångrar något alls. Men att våga hoppas på en dag, där ångern aldrig stannar längre än en kort visit, det är att leva och lära.

Förra veckan skrev vi om “Skuldkänslor”, och nu fortsätter vi med “Ånger”. Dessa känslor kan dyka upp efter beslut gällande handlingar och/eller icke-handlingar. Vi kan inte gå genom livet utan att då och då ångra något. Det tillhör livet, men om ångern blir till ett ältande, som maler ner nuet och framtiden, så blir det vi ångrar större och större.

Livet består av ständiga val och olika möjligheter, som presenteras för oss. Det är viktigt att våga gripa tag i dessa chanser, även fast vi inte kan vara säkra på utgången. Det finns inga garantier, att våga ta risker kan leda till både ånger och icke-ånger.

Jag (Annmari) tänker här på något, som hände för några år sedan då Hannah och jag var i Aten. Våra grekiska vänner Sylva och George är juvelerare och har sin butik och workshop i utkanten av Aten. De gör fantastiska smycken, och vi kan ofta inte motstå frestelsen att köpa något, att utöka vår redan stora smyckeskatt med. Men framförallt brukar vi passa på att köpa presenter till våra nära och kära när vi är i Aten.

Så vad hände då den där dagen för några år sen, och som ledde till ånger och även till ett visst ältande? Jo, jag skulle åka ut till vännerna och hämta smyckena vi köpt och betala för dem. Jag kollade av med Hannah att det var spårvagn fyra, som jag skulle ta, och så tog jag här ett första “felbeslut”. Jag lämnade bankomatkortet i kassaskåpet på vårt rum och tog med kontanter istället. Det rörde sig om ungefär 300 euro. I hotellobbyn stannade jag en liten stund och pratade med en av receptionisterna. Jag berättade vart jag skulle åka, och undrade om hon visste hur ofta spårvagnen till Flissvos gick. Nej det visste hon inte, men hon tipsade om en buss som hade tätare turer, och att det dessutom var närmare till busshållplatsen.

Redan på vägen till bussen började en tvivelkänsla gnaga i mig. Varför skulle jag ta bussen istället för spårvagnen som alltid annars…? Så kom jag fram till hållplatsen, där det stod en massa folk och väntade på bussen. Rösten inom mig som sa till mig att gå den lilla extra biten och ta spårvagnen istället växte sig allt starkare. Men så kom bussen, och jag tog här “felbeslut” nummer två. Jag trängde mig på bussen och pressades hårt på bakifrån. Vid nästa hållplats hoppade mannen som stått närmast bakom mig av, och det blev lite mera plats…

Efter cirka tjugo minuter är jag framme vid min destination och jag kliver av. Då lägger jag märke till att min väska ser lite “tanig” ut. Jag sticker ned handen i väskan och letar febrilt efter plånboken. Men den är borta, och jag vet i samma ögonblick, att det var mannen som steg av redan efter en hållplats som tagit den. Att bara åka en hållplats gör man bara inte när det är så tätt mellan hållplatserna. Och här kom “Ångern” genast på besök. Varför hade jag tagit bussen när jag känt ett sånt motstånd till det? Jag vet ju med mig att jag har en stark intuition, men jag hade vägrat lyssna till den. I efterhand tänkte jag på hur många “chanser” jag fått att ändra mitt beslut. Och “hur kunde jag varit så dum att jag tagit med kontanter istället för kort”. Det finns en bankomat alldeles intill affären, och det visste jag. Dessa “ångertankar” malde ganska länge i mig och hann bli till ett ältande, innan jag lyckades släppa iväg dessa “ovälkomna gäster”. Numera är både Hannah och jag mycket noga med att inte ha så mycket kontanter med oss när vi är på stan, så vi lyckades i alla fall ta lärdom av det som skett.

Besluten och valen varierar ju i betydelsegrad, och ibland kan det kännas väldigt svårt att ta beslut, då man kanske känner att konsekvenserna av det man väljer nästan kan bli livsavgörande. Då kan det vara bra att fråga sig, vad som är det värsta som kan hända om jag gör detta? Eller vad är det värsta som kan hända om jag inte gör det? Kan jag leva med konsekvenserna av att göra detta? Eller att inte göra det? För som änglarna uttryckt det: Så länge hjärta och hjärna går hand i hand i besluten, så blir resultaten vi får, även ett negativt sådant, det “rätta”. Och då kan vi leva med det. För om det är något vi brinner för eller känner att vi bara måste göra, så klarar vi alla konsekvenser med endast en mild dos av ånger.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Ingen kan leva ett helt liv utan ånger. Ty oavsett hur ni väljer i varje stund, så kommer det finnas val ni ångrar. I stort och i smått. Så vad är att ångra? Ångra något ni gjort? Ångra något ni inte gjort? Ångra något ni sagt? Ångra något ni inte sagt?

Ånger kan innefatta många fler känslor än just “ångerkänslan”. Den kan göra att ni blir arg på er själv, på andra, att ni anklagar er själv; “jag borde…” eller anklagar andra; “de borde…” Den kan ge en känsla av förlust och sorg, att ni missat något eller mist någon.

Ånger är ingen positiv känsla, men den kan vara bitterljuv. Vissa älskar att hänge sig åt ånger, för den kan vara en stark känsla att gå in i, en känsla som låter er vältra er i det förflutna. Att älta vad ni gjort eller inte gjort. Att vara så fokuserad på det ni känner ni förlorat, och ångra att ni i nuet lever i det förflutna, och således när ni kommer ikapp till nuet, så är nuet det förflutna, och ni kan fortsätta leva i dåtiden.

Ånger kan ej leva i framtiden. Så är ånger alltid något negativt? Svaret är nej, ty det kan verka som en kompass, att inte göra om samma misstag igen och igen, och därmed ge er mindre och mindre att ångra. Ånger där ni gjort någon annan illa, medvetet eller omedvetet är en sund känsla, och den reaktionen kan få er att vilja bättra er, gottgöra den ni sårat, skadat. Ånger kan ej leda till en ogjord handling eller en utförd sådan. Ånger kan endast leda till en förändring, som speglas i framtiden. Ånger kan aldrig ändra dåtiden.

Att lära er leva med det ni ångrar är vägen att nå harmoni och acceptans. Om ni tittar in i sagans värld, där de goda feerna hjälper prinsessorna att få den framtid de är ämnade att leva, så trollar de aldrig bort det som redan skett. De ger endast dem en möjlighet att förändra sin framtid.

Att våga acceptera det som skett, utan att älta vad ni hellre hade gjort och fastna i “ångerträsket”, det leder till en framtid ni kan påverka. Att kunna känna ånger är en viktig del av att vara mänsklig. Ty den som kan skada andra utan att ångra sig, har tappat grunden i att vara människa, det vill säga att värna om er själva och varandra, att inte vilja göra ont. Att drunkna i ånger är dock ej heller något att sträva efter. Ty ångern kan ej ändra verkligheten, den kan endast peka ut en riktning dit ni inte vill ta vägen igen.

Så om ånger är en kompass, som hjälper er hitta rätt väg, då har ångern gjort sitt, och ni kan lämna den där den är, och slå in på “rätt” väg framåt. För om ni stannar där ångern är kvar, så kommer ni ej kunna ta er vidare och se vad framtiden har att erbjuda.

Att ångra måste komma inifrån. Ibland kan ånger blandas ihop med att ni blivit “påkomna” med något ni ville dölja. Då är det ej ånger för vad ni gjort, utan “ånger” över att ha blivit upptäckta. Men detta är inte ånger i bemärkelsen kompass, utan snarare som en ficklampa, som någon lyst på er med. Ni tror att ingen ser vad ni gör, ingen hör vad ni gör och då kan ni göra vad ni vill. Men plötsligt kommer någon och lyser med ficklampan på er och alla ser och hör vad ni gör. Och då får ni en upplevelse av ånger, men så länge det ej är en känsla inifrån är den ej lärorik.

Så att ångra valen och icke valen ni gjort är en form av utvärdering av livet ni levt så långt. Det är en vägledning och en viktig känsla, så länge den ej upptar er så att ni ångrar er ända in i framtiden, utan att ändra det ni ångrar. Allt handlar om att lära er leva med era val, ångra när ni känner ni gjort fel. Men släpp ältandet, och låt ångern styra er åt rätt håll. Så kommer ni ej ångra er.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2017-02-28 00:00

Om skuldkänslor…

Som vi kan läsa här nedan i Ä-posten, så drivs vi alla mer eller mindre av skuldkänslor ibland. Och den känslan är tärande, och den leder inte framåt.

Annmari hade en vän, som under en tid hade det väldigt jobbigt med sina skuldkänslor. Vi kan kalla henne Anna. Anna lever inte längre. Anna var läkare, och hon hade även andliga förmågor. Det hände att hon intuitivt kunde känna, att en patient hade någon sjukdom, som än så länge var dold. Och med det kunde hon ibland “rädda” patienter genom att göra ytterligare medicinska undersökningar.

Men så dog Annas syster. Systern hade haft hjärtproblem en tid, och Anna hade länge försökt förmå henne att gå till läkare och låta undersöka sig. Men systern ville inte göra det, och så en dag dog hon av en hjärtinfarkt. Efter detta tyngdes Anna av skuldkänslor, att hon som läkare inte hade sett till att systern kommit till läkare, att hon borde varit mer” tvingande”. Men så en dag fick Annmari “kontakt” med den döda systern, som hade ett intressant budskap till Anna: “Att du är ledsen hindrar inte mig att vara nära dig, dina tårar hindrar inte mig, och dina tårar hindrar inte heller dig, att känna av min närvaro. Dina skuldkänslor däremot blir till “snubbelstenar” som ligger i vägen för dig, att upptäcka att jag fortfarande finns vid din sida. För dina skuldkänslor hindrar inte mig att vara vid din sida. Jag finns där likafullt.” Detta budskap kom att bli till en hjälp för Anna att släppa sina skuldkänslor. Så våra nära på andra sidan finns där oavsett vår sinnesstämning. Det är vi som “kommer och går”. Både Annmari och jag (Hannah) har upplevt att vi sett eller hört någon av våra nära på andra sidan, men att om vi blir rädda eller för “ivriga” så “vips är de borta”.

Skuldkänslor är något vi bör försöka bli av med. Jag skrev Ä-post åt en person, vi kallar honom John, för många år sen. John hade många skuldkänslor, och han var ofta “villig” att ta på sig denna känsla, denna börda. Änglarna talade om, att det var som om han bar på en tung ryggsäck full av stenar, symboliserande skuldkänslor. Det gällde nu för honom att lyfta ur alla stenarna ur ryggsäcken och sedan sortera dem i olika högar. Först sortera bort de stenar (skuldkänslor) som inte tillhörde honom, och sedan när det bara var hans stenar kvar, så kunde han sortera dem i olika högar, de han kunde släppa direkt, och de han behövde titta lite närmare på för att sedan bearbeta. En metod som vi alla kan pröva.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

 “Hur ni än vänder och vrider på er, och vad ni än är och gör, så kommer ni ibland mer eller mindre drivas av skuldkänslor. Att känna skuld är att leva och ha en känsla för rätt och fel, att veta att vad ni än gör, så är det ändock inte alltid nog. Så hur kan ni leva med dessa skuldkänslor? Att inte tyngas ned av dem, inte ätas upp av dem, ej heller fara ut mot andra, för att intala er själv att ni ej bär skuld.

 Jo, genom att göra det ni kan och acceptera att ni inte alltid gör rätt, även när ni försöker inse, att vad ni än gör, som ni tycker är rätt, så kommer inte alla alltid tycka det. Och det ni idag känner ni gör rätt, kanske ni tvivlar på imorgon, och då gäller det att tänka på, att när ni gjorde det, så trodde ni att ni handlade rätt. Och även då ni ej längre gör det, så är skuldkänslorna kopplade till vad ni anser rätt nu, men ej då ni gjorde det ni gjorde.

Ibland gör ni något, och redan när ni tar beslutet, känner ni hur skuldkänslorna växer i er. Är det då automatiskt fel beslut? Svaret är nej, ty även när ni handlar “rätt” utifrån er själv, så kan ni känna skuld. Så hur vet ni om skulden är er att bära? Det är ibland det svåraste att veta. Ty här gäller det att separera den tänkta skulden och känslan av skuld, från när ni verkligen gjort något som ni bör känna skuld för.

En del känner skuld så fort de sätter sig själv i första rummet., medan andra verkar vara totalt fria från skuldkänslor hur de än beter sig. Dessa två ytterligheter är dock bägge ej vägen, ty en balans i livet är alltid eftersträvansvärt. Ni kan inte vara sann mot er själv och varandra, om ni ej vågar ta risker att göra något, som ni sedan ångrar och känner skuld för. Ni kan ej heller vara ett med världen, om ni aldrig tänker på hur det ni gör eller inte gör kan påverka andra.

Så när har ni rätt att vara “själviska”, utan att känna skuld? Det beror på vad ni lägger i ordet “självisk”. Är ni lagd åt det hållet, att ni oftast sätter andra i främsta rummet, att alla andra skall ha det bra innan ni själv får chansen att må bra, så kan det räcka med att ni själv finns med i ekvationen, för att ni skall anklaga er själv, för att vara självisk och då känna skuld för det. Men det går aldrig att vara människa och ta bort er själv ur ekvationen, för ni är alltid med i era egna ekvationer, men ni må ej vara det i alla andras. Men ni själv kan aldrig bli kvitt er själv, så länge ni andas och lever på jorden.

Själviskhet kommer först när ni alltid sätter er själva främst, kosta vad det kosta vill och aldrig tänker på konsekvenserna för andra, eller gör det och ändock ej är förmögen att känna skuld över det.

Själva ordet “skuldkänsla” innebär ju egentligen att det är en känsla av skuld. Så ibland är känslan ett faktum av en skuld, men ibland är känslan just det, en känsla.

Det svåraste ni har framför er och även i backspegeln, det är att hitta vad som är skuldtankar och vad som är skuldfaktum. Så lägg inte skuld på er, där ingen skuld finns att bära. Skuldkänslan tynger ned er och gör att det är svårt att se bortom den. En skuldbörda är tung, men en skuldbörda som inte finns är svår att lyfta bort. Det vill säga om skulden ej är befogad är den svårare att bearbeta bort.

Är ni skyldig till något som har orsakat någon annan smärta, så kan inget göra det ogjort. Det bästa ni kan göra i detta fall är att ta på er ansvaret, d.v.s. skulden, men att sedan bearbeta skuldkänslorna. För om ni tyngs ned av fler och fler skuldbördor hjälper ni ingen, allra minst er själv.

Att ta ansvar är att acceptera sin rätt i det som går snett, och sedan göra vad ni kan för att rätta till det som rättas till kan. Ingen vuxen människa kan någonsin bära totalt ansvar för en annan vuxen människa. När ni tar hand om ett barn eller ett djur har ni ett större ansvar. När någon ej kan hjälpa sig själv ligger ansvaret på dem runt om. Så om ni inte tar hand om barnet eller djuret och missköter detta ansvar, så har ni skuld i det som drabbar dem ni bör skydda. Men skulden i sig hjälper dem ej. Kan ni se det?

Det är först när skuldkänslorna visar er att ni kan handla bättre, som det blir konstruktivt och då kan hjälpa dem ni bör skydda och också hjälpa er själv att bearbeta skulden och skuldbördan. Men även när ni avhjälpt skulden i sig kan skuldkänslan tynga ned er. Då är skuldfaktat så avklarat det kan bli, och kvar finns då skuldkänslan. Så vägen att släppa den är, att göra vad ni kan och inse att vissa saker kan ni ej ändra på, och acceptera det och ge er själv absolution.

Om ni har en tro där ni går till prästen och biktar era synder för att bli fria från dem och få absolution innebär det ju inte, att ni kan göra vad som helst och alltid bli befriade från skulden. Ni bär alltid ansvar för de handlingar ni gjort, men att sedan hitta en väg att gå vidare. Det är att välja att göra bättre nästa gång, lära er av era “synder”.

Det talas om att “drabbas” av skuldkänslor. Men att drabbas av något är att det bara kommer utifrån, från ingenstans, något ni ej kan kontrollera, och så är det inte riktigt med skuldkänslor. Då skuldkänslor är knutna till ert görande eller icke-görande har ni ett “val”, att känna skuld eller ej. Det ni själva gör är inget som kan “drabba” er. Dock kan det kännas så då ni kunnat göra något, och när ni gjort det, så kommer skuldkänslorna som ett brev på posten. En svallvåg som sköljer över er. En våg ni ej var beredda på. Och då känns det som om skuldkänslan drabbar er, trots att det i själva verket är en fortsättning på ert handlande, en eftertanke.

Så hur är vägen att hitta balansen för att inte ta på er skulden för det ni ej bör, och ta ansvar för det ni gör? Jo vägen är att sträva efter att göra ert bästa, att ha överseende med er själv, när ni inte klarar att leva upp till det ni vill, att vara ödmjuk inför livet och välja att vara den bästa ni som ni kan. Ingen är ofelbar, men alla kan försöka göra gott. Så sträva inte efter att leva ett liv utan skuldkänslor, men sträva efter att leva ett liv där ni gör det bästa ni kan, så att även då det går snett, kan kännas att ni gjort rätt.”

Välkommen tillbaka nästa vecka! Ämnet då är “Ånger”.

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-02-21 00:00

Ja, nej eller kanske…

Vi har länge funderat kring hur vi människor ofta har närmare till antingen ordet “ja” eller ordet “nej”. Det lilla barnet är fullständigt ärligt, säger det “ja” så menar det “ja”, och säger det “nej”, så menar det “nej”.

Sedan kan det förstås vara så, att barnet inte riktigt förstår vad som är bäst.

Våra erfarenheter och rädslor i livet guidar oss sedan i hur vi handskas med orden “ja” och “nej”, och hur vi använder oss av ordet “kanske”.

Det finns en rad olika valmöjligheter.

Att säga ja till sig själv, även om det innebär att säga nej till någon annan. Att säga ja till någon annan, även om det ibland innebär att säga nej till sig själv.

Att säga “nej” till allt, att trotsa. Eller att säga “ja” till allt för att vara “positiv och tillmötesgående”.

Att säga “ja till livet”, vara bejakande. Att säga “nej till livet”, att dra sig undan.

Att säga “kanske” för att komma undan att säga “ja” eller “nej, att undvika ett ställningsställande. Men man kan också använda sig av ordet “kanske” för att få betänketid och sedan ge ett klart besked. Det kan vara ett bättre alternativ, än att säga “ja” och snabbt få “kalla fötter”.

Att säga “nej” av rädsla eller säga “ja” av rädsla, kanske för att någon ska bli arg. Att säga “ja” för att inte såra någon eller säga “nej” av samma orsak.

Man kan säga “ja” eller “nej”, för att man helt enkelt inte “orkar” med konsekvenserna av det som följer av ett “ja” eller “nej” i en viss situation.

Så hur lär vi oss då att säga nej när vi inte vågar? Hur lär vi oss säga ja när vi vill? De frågorna lämnade vi över till Änglarna.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Att veta vad ni vill är första steget, och det är inte alltid lätt. För även då ni känner efter, så påverkas ni av rädslor, förväntningar, farhågor, förhoppningar, som grumlar omdömet, och ibland kanske ni tror att ni vill något, som ni egentligen inte vill. Så det första och största är att våga känna i er själva, när ni försökt koppla bort omvärldens och era egna orostankar. När ni hittat vad ni vill, är nästa steg att tänka efter om det här är ett tillfälle där jag bör lyssna till min egen vilja av “ja” eller “nej”. Eller är det ett tillfälle där jag bör säga “ja” eller “nej” för någon annans skull? För det som ni vill helst, kanske inte alltid är det bästa valet, och då blir nästa val, om det är värt att ändock följa er känsla eller inte? Så inte ens när ni vet er vilja är det svart – vitt, rätt – fel, ja – nej.

Vad händer då om ni känner; “jag vill ej göra detta” och ni ändå gör det? Svaret är att ibland känner ni att ni svikit er själva och inte mår bra av det. Ibland kan ni känna att det värmer, att ni prioriterar någon annans önskan före er. Det som är viktigast är, att ni inte kompromissar om era ideal och er integritet, för att “passa in” och inte stå utanför. För det kan leda till ett starkt självförakt, och att ni tappar bort er själva. Att däremot göra något för någon annan, som ni ej skulle gjort annars, är något gott, att t.ex. intressera er för era näras intressen, även då de ej är era. Att ställa upp för dem ni älskar när det ej kompromissar med era innersta ideal är gott, men när ni byter ut era ideal för att ni är rädda, blir det sällan gott.

Om ni vill säga “kanske” och menar “kanske”, så är “kanske” ett mycket fint mellanting till “ja” och “nej”. Men menar ni egentligen “nej”, när ni säger “kanske” är det oftast snällare att säga “nej” direkt. Dock finns även här undantag, om ni inte vill såra någon, och ni låtsas vilja deltaga i något och säger att ni “skall se om det går”, så kan det vara rätt. Men aldrig så länge ni “lurar” den andra att tro att ni skall ses eller göra något, och den andra “hänger” upp sin tid på det, och ni genom att säga “kanske”, när ni vill säga “nej”, hindrar denne från att hitta någon annan eller något annat. Då är “kanske” ett fegt vis att slingra er ur att säga ett blankt “nej”.

Så känn efter för vems skull du säger “kanske”? För att lindra dina egna skuldkänslor? För att ni menar det? Eller av ren slentrian?

“Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”, som i sången. “Kanske” kanske är rätt, och kanske inte. Ett “kanske” är aldrig rätt om ni redan vet svaret. “Kanske” är till för att ha tid att veta om ni vill säga “ja” eller “nej”. När någon friar och hör ordet “kanske” som svar från sin partner, bör det betyda att partnern på riktigt överväger att säga “ja”, annars är ett “nej” i sammanhanget mer barmhärtigt. Även om det i stunden känns lättare att ha hoppet kvar.

Att “säga ja till dig själv kan vara, att säga nej till någon annan” lyder ett talesätt. Det är i många fall sant, men i vissa fall kan det vara gott att säga “ja” även till någon annan.

Att våga ta för er och “säga ja till livet” är ett annat talesätt. Och det är i många fall är en god idé, men inte när det gör er självupptagna.

Att säga “nej” till andra är i många fall gott, men inte om det betyder att ni aldrig ställer upp för andra. Det bästa är en balans av “ja” och “nej”. Att låta ett “nej” vara ett “nej”, och ett” ja” vara ett ” ja”, och ett “kanske” vara ett “kanske”, tills det utvecklar sig till ett “ja” eller ett” nej”. Det är viktigt att ni respekterar detta gällande er själva och varandra. När ni säger “nej” till något är det inte roligt om personen frågar varför? Vad ska du göra…osv…? De accepterar inte ert “nej”, utan ni måste förklara er. Det kan kännas som de ej respekterar ert “nej”, och i dessa fall är det oftast så. Då har ni ett val att ursäkta er och förklara, men då riskerar ni fler och fler frågor tills ni kanske kapitulerar och säger “ja”. Ett annat val är att låta “nejet” tala för sig själv. Det är nog förklaring i sig. Ni är inte skyldiga att motivera ert svar eller lägga ut texten.”

Välkomna tillbaka nästa vecka. Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2017-02-16 09:09

Agendor, dolda och öppna och manipulationer.

Alla har vi någon form av agenda i allt vi gör, medvetet eller undermedvetet, stort eller smått. Vi började tänka på detta som en fortsättning på förra veckan tema ”Sanningar och Lögner”. För en agenda som är öppen och tydlig kan liknas vid sanning, att spela med öppna kort. Medan en dold agenda kan vara allt från att vara oförarglig till en ren manipulation. Så var går gränserna? Är agendan vi har för stunden en god avsikt eller är den endast till för egen vinning? Som alltid har avsikten stor betydelse. Vi kan mena att göra gott och ändå kan det bli fel.

I den tid vi lever i nu med ständiga nyheter och möten, t.ex. säljare som vill få oss att köpa just deras produkter, har vi funderat på att vi överlag är både mer misstänksamma men samtidigt väldigt godtrogna. Exempelvis som när jag (Hannah) förra året blev uppringd av mitt telefonbolag, som kom med erbjudande som lät mycket bar. Jag skulle få mer ”surf”, lägre månadskostnad samt en ny telefon. Jag blev genast misstänksam. Det lät för bra för att vara sant. ”Inte skulle jag få något gratis. Det måste finnas en dold agenda där jag i slutändan skulle få betala mer.” Jag blev till slut överbevisad och överraskad, erbjudandet var så bra som det sagts. Jag tog emot det, först motvilligt och sen tacksamt.

I exemplet ovan var jag alltså misstänksam, denna gång i onödan. Samtidigt bombarderas vi hela tiden med olika erbjudanden, som ibland är sanna, ibland vinklade, och beroende på vem som förmedlar dessa erbjudanden, kan vi ta dem för sanning oavsett om det är så eller inte. Telefonförsäljare försöker oftast numera ha en personlig framtoning. ”hej Hannah, Hur står det till idag…? ” som om det vore en gammal vän. Detta fungerar kanske på vissa, medan det på andra (som på mig) klingar falskt och minskar köpbenägenheten.

Agendor, dolda och öppna finns inte bara i reklambranschen. De finns i samhället i stort, i politiken exempelvis när de olika partierna vill få oss att rösta på just deras parti. De finns på jobbet mellan chefer och anställda och mellan kollegor.

Agendor dolda och öppna finns också hemma i familjen. Dels i barnuppfostran där vissa agendor är mer eller mindre öppna, medan andra kan vara dolda för att styra barnet i en viss riktning. I bästa fall är intentionen för barnets bästa, i sämre fall kan det utvecklas till manipulation. Manipulation i nära relationer handlar oftast om känslomässig manipulation/utpressning för att ge skuldkänslor och på detta sätt få sin vilja igenom. Detta sker från barn till föräldrar, från föräldrar till barn, mellan partners och nära vänner etc.

Så hur hittar vi en balans i detta? Att tro att de flesta är goda, men att ändå vara uppmärksamma på, om det är någon som vill använda oss för sin egen dolda agenda. Svaret är nog att vara öppna och ha en blandning av tillit och kritiskt tänkande. Att vara källkritisk och öva upp vårt sunda förnuft.

Ä-post(se Hannahs förmåga).

”Från den stund ni föds, så kommer ni ha en agenda i stort och i smått. Den lilla babyns skrik kan vara sprunget ur olika agendor, att visa att den är trött, arg, hungrig eller har ont. Skriket har gemensamt att det är barnets vis att få uppmärksamhet och förhoppningsvis kunna förmedla sina behov. Vad behovet i stunden är, är dock olika. Som förälder brukar ni lära er att tyda ert barns behov, mer eller mindre bra i olika situationer. Detta är när samspelet fungerar, det är inte dolda agendor eller manipulationer, utan en väg att kommunicera från önskan, från ett behov.

Snabbspola så några år framåt, och ni står med ert barn i en affär, och barnet säger att det vill ha en ny nalle. Det vill säga klart och tydligt visar sin önskan. Ni kanske tycker att ”den nallen ser väl ut som alla andra nallar, som redan bor hos er”. Om barnet nu inte får som det vill, så kan det vägra att acceptera det eller att kanske försöka manipulera er med ord och känslor, och ni kanske eller kanske inte ger vika för detta. Där kan en klar agenda övergå i en manipulation, men även den en klar och öppen sådan.

All manipulation är dock inte så lätt att lägga märke till. Trots att ni känner och ”vet” att ni manipuleras, så kan ni låta er övertalas, och då får ni ofta skuldkänslor på olika vis, både om ni ”faller” för manipulationen eller ”står emot” den. När manipulation är med i leken, så känns oftast inget alternativ rätt.

När någon manipulerar på ett mer diskret vis med en dold agenda, så kan det vara svårare att stå emot. För ni vet då inte vad det är som ni bör ”stå emot”. Om ni känner efter brukar ni känna om det ”känns fel”. När ni känner, att ni inte får hela sanningen, eller att ni övertygas av något ni känner inte är ert eget val, då är det viktigt att försöka lyssna till er intuition, för att låta den leda er rätt.

Dock kan även den bästa intuitionen vara missledande, ty det som kallas intuition kan kännas likadant, när ni räds något som när ni vill något väldigt mycket. Då är det lätt att blanda ihop, att det skulle vara er intuition som leder er mot att undvika det ni kan tro vara farligt, eftersom ni ”känner” på er det. Men här kanske det egentligen är rädslan som ni styrs av, och inte er intuition. Eller om det är något ni så gärna vill ska kännas rätt, som gör att det känns rätt. Men att det egentligen är er starka önskan att det är ”meningen”, som önsketänker att det är er intuition som leder er.

Så kan ni då lita på er ”intuition”? Svaret är ja, men alltid tillsammans med en dos sunt förnuft, kritiskt tänkande och övertygande. Alla har alltså alltid en agenda, medveten eller omedveten, stor eller liten. Alla val baseras på ett beslut som ger er en agenda av något slag. Att ha en mer undermedveten agenda är vanligt, ty ni går inte ständigt och tänker på vad varje sak ni gör, varje ord ni säger betyder i en större plan. Om ni levde ert liv helt efter medvetna agendor och strategier skulle ni bli väldigt självupptagna och inte kunna interagera och följa med strömmen. Så att vara medveten om att någonstans inom er, även omedvetet, så visar era val när ni ser det i backspegeln på ett mönster, som kan ses som en plan.

Men att ständigt medvetandegöra varje del av ert varande och görande och planera ert liv i detalj är inte vägen. Så för att hitta en balans i detta; var i er själva, och låt era val styras av ert omedvetna och medvetna, inte antingen eller. För att känna, så kan ni ibland behöva tänka, och ibland låta tankarna gå, Det vill säga det finns aldrig endast en lösning på ett och samma problem. Ni får vänja er vid att vara en del av problemet och en del av lösningen, en del av frågan och en del av svaret, för att hitta balansen.

Så vad händer då när ni manipuleras? Det har inte heller ett enda svar. Ty manipulation är ett ganska brett begrepp. Manipulation kan ske av illvilja, men den kan också springa ur att ni vill gynna er själva, vilket inte behöver vara det samma. Ty även om manipulation aldrig är rätt väg att gå på för att få sin vilja igenom, så är illvilja en värre agenda än en manipulation endast för att vinna.

Så i det som är manipulation finns både stort och smått att manipulera, att manipulera genom ”psykning” genom att ständigt flytta gränsen eller att ljuga rätt upp och ned får alla sina olika konsekvenser. Manipulation genom psykning, mobbning eller liknande, skapar ofta en rädsla som gör att den som manipuleras underkastar sig manipulationens makt. Någon som manipulerar med några ord här och där, och kan smyga sig på er obemärkt tills ni plötsligt är i manipulationens våld.

Manipulation genom rena lögner kan vara en del av en långsam manipulation, men också en snabb och effektiv lögn kan räcka för att ni skall tro den som ljuger för er, och då är lögnen en manipulation. När ni manipuleras genom skuldkänslor brukar ni oftast veta att ni manipuleras, men beroende på vem som manipulerar er och vad det gäller kan ni ändock ”välja” att låta er ge vika.

Manipulation fungerar inte bara i det fördolda, utan även när ni är fullt medvetna om någon annans ”spel” kan ni låta dras med. När någon styr er med en dold agenda kan ni hinna känna att ni styrs i en riktning ni inte valt, men ni kunde inte upptäcka vad som var planerat för er förrän det är för sent. Ni har fört bakom ljuset precis dit den med en dold agenda ville föra er. Ty när ni är i ljuset, det vill säga ser den dolda agendan, då är den ej längre dold. Likt ett mörkt rum är den dolda agendan, men så fort den ej är dold, det vill säga rummet är ljust vet ni vad som var planen, Ibland hinner ni upptäcka och undvika den dolda agendans mål, ibland inte.

Men hur skall ni kunna vara ett med er intuition och ert sunda förnuft, att både vara tillitsfulla och ändå ej blunda för att alla människor inte har goda intentioner? Att inte vara blåögd, men ändock ej vara misstänksam och paranoid? Svaret är att alltid låta sunt förnuft och intuition gå hand i hand, att veta att de flesta människor är goda och har goda avsikter. Sedan har goda människor agendor, och alla manipulerar någon, någon gång, och det är inte hela världen. Men världen rymmer också dem med mindre goda agendor dolda eller öppna, och att ha ögonen öppna är inte bara nödvändigt för att skydda sig. Det är även vägen att upptäcka vad ni vill ha på er agenda.

Ni hittar er väg en balans mellan tilltro och ifrågasättande genom att öppna sinnena både för ert inre och er omvärld. Leta inte dolda agendor, men var öppna för att de kanske finns.”

Välkomna tillbaka nästa vecka! Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-02-07 00:00

Sanningar och lögner

Idén att välja detta ämne just nu, är för att det känns så extra aktuellt. I skrivande stund är det en vecka sen Donald Trump svors in som president i USA. Varje dag matas vi med hans lögner, som sedan kanske Kellyanne Conway (Trumps rådgivare) förklarar som “alternativa fakta”. Och Trumps pressekreterare Sean Spicer som meddelar, att de “förbehåller sig rätten att inte hålla med om fakta”. Så det här med sanning och lögn tar oss i dessa dagar till nya höjder eller snarare lågvatten.  Som när Trump till och med ljög om hur vädret var under installationstalet!!! Han hävdade att solen sken, trots att alla som var närvarande eller tittade på TV faktiskt kunde se hur det faktiskt regnade. Trump är inte den enda president som försökt försköna lögn, Richard Nixon sa om Watergate;” jag ljög inte, jag sa bara sånt som sedan visade sig vara osant.”

Det finns inte fler versioner av faktasanningen. Den är alltid objektiv. Däremot är den emotionella sanningen, upplevelsen alltid subjektiv, och varierar från individ till individ. Om vi nu tänker oss två personer, som talar om ett minne de delar från förr. Den ena säger att det regnade den dagen, den andra att solen sken. Fakta är att det antingen regnade eller var solsken. Däremot kan upplevelsen av ett gammalt minne vara olika mellan dessa personer. Kanske beroende av att den enes dag var förenat med mer glädje än den andras…

Det finns många citat på temat sanning – lögn… “Sanningen ska göra oss fria” står det i bibeln. “Se sanningen i vitögat”. “Det finns tre slags lögner; lögner, förbannade lögner och statistik” sa Mark Twain. Det finns “vita lögner” och “nödlögner”, och så finns det “stora feta lögner”.

Så lögner och deras orsaker kan vara olika. Någon ljuger av rädsla för att ha gjort fel. Förmodligen har erfarenheter från barndomen lett till det, kanske har man fått stryk om man gjort något fel, och så fortsätter man per automatik att småljuga.

En del gör som Trump, ljuger för att vinna och framstå som bäst. Mytomanen bygger upp sin egen fantasivärld, och kan inte sluta ljuga även när det handlar om något som ofrånkomligt kommer visa sig vara osant framöver. Detta kan vara svårt för oss andra att förstå, hur en smart person inte kan inse detta, men det är för att det är något annat som driver mytomanen att ljuga. Det finns också en större fara när lögner upprepas tillräckligt ofta, och det är att till slut flyttas gränsen och lögnen normaliseras och börjar tas för sanning.

Andra tror att de hela tiden måste säga “sanningen”, och berättar som svar på frågan “hur mår du?” i detalj om hela sitt hälsotillstånd. Vissa tror att man i “sanningens namn” måste slänga sanningen i ansiktet på andra, trots att man kanske sårar. Såsom med det mesta annat får vi här försöka använda vårt sunda förnuft.

Hur skulle världen se ut om det fungerade som med Pinocchio och hans näsa som växer när han ljuger? I vissa fall skulle det kanske vara bra, vi skulle kunna bedöma och “avslöja” en som ljuger… men kanske inte alltid så bra i ett socialt samspel… Vi ser någons näsa växa och förstår att personen ljuger, men vi kanske inte kan avgöra vad det är som är själva lögnen. Vi kanske blir så distraherade av vår analys, att vi slutar lyssna eller så avfärdar vi allt som lögn, men fortsatt vet vi inte varför personen ljög. Var det för att vara snäll och inte såra? Eller var det för egen vinning? Så antagligen vore detta med växande näsa, som alternativ lögndetektor, ingen bra idé i längden för det sociala samspelet? 

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Sanning och lögn är varandras motsatser. Där emellan finns det många nyanser av grått. Att vara sanningsenlig är att vara ett med sanningen. Så att “fara med osanning”, vad är faran med det? Jo, att osanningen tas för sanning, och ger en verklighetsfrånvänd verklighet, som fler och fler kan tro på.

Hur ni handskas med sanningen beror på några olika faktorer. Har ni som uppsåt att skada någon med en lögn? Har ni för avsikt att skada med ett sanningens ord? Om sanningen utdelas i syfte att såra någon annan, så kan det vara värt att välja att inte deklarerar denna “sanning”. Om lögnen är till för att såra någon, att lura någon, så kan det få små eller stora konsekvenser beroende på små eller stora lögner.

Så är det någonsin rätt att ljuga? Det är här vi leds in i de grå zonerna. Om ni väljer att ge en vit lögn (eller grå då ), för att inte såra någon, kan denna lögn mer likna vid att inte säga hela sanningen. Om ni har en vän som just klippt sig, och ni tycker att det är synnerligen missklädsamt, så kan det vara en ut/grå lögn att säga “vad fin du är”, ty håret är redan klippt. Däremot om er vän innan hon/han gör sitt “misstag” att klippa sig undrar vad ni tycker kommer bli en “hiskelig” frisyr, så kan ni säga att ni inte tror att det är världens bästa frisyr. För då är ni en god vän, som vill att er vän gör något som ni ej tror blir bra.

Så det är inte alltid svart eller vitt att vara socialt kompetent, och välja när ni vet att sanningen sårar, att hålla tyst är inte detsamma som att ljuga. I fall som det med en frisyr är det ej en objektiv sanning, den är alltid subjektiv, och en subjektiv sanning är er sanning, men inte er “faktasanning”. Det är något som är värt att löna sig att lära sig att skilja på. Att yttra en vit lögn som “vad fin du är”, “vad fint du har gjort”, “vad duktig du är inte att ljuga om exakta fakta.

Om ni däremot säger “jag är si och så gammal” när ni är i en helt annan ålder, så blir det en lögn, en sanning som ni mörkar. Däremot om ni säger “jag känner mig si och så gammal”, så ljuger ni ej. Och ingen kan någonsin motbevisa er, ty ni har monopol på hur ni känner er. I dessa fall kan man tala om min och din sanning, och de kan överrensstämma eller inte. Men upplevelsen av samma händelse varierar alltid från individ till individ, och det är då inte endast en sanning.

Det finns inte fler versioner av sanningen. Det finns däremot alltid minst två sidor av en historia. Så för att skilja på sanningar och lögner, fakta och upplevese behöver ni lära er vad som är vad. Det är egentligen inte så svårt, även det minsta barn vet när det ljuger. “Nej, jag har inte tagit chokladkakorna”, när sanningen står skriven i deras ansikten, i form av spår av chokladen. Barnet vet att det har “gjort fel” och ljuger därför.

Om ni ej har något att dölja, varför ljuga? Vad innebär egentligen uttrycket “försköna sanningen”? Det kan vara att överdriva en upplevelse, er betydelse eller er prestation. Hur mycket kan man försköna sanningen innan det räknas som en lögn? Det är svårt att gradera detta. I slutändan bör sanningen och lögnen ställas i relation till inte bara varandra, utan också till verkligheten.

Er moral och inre kompass är när ni föds inställd på att sanning är sanning och lögn är lögn. Sedan växer ni upp, ni lär er spelets regler och livets väg, och ni hittar er väg. Men ni kan då välja att antingen följa er inre kompass eller börja tumma på kompassens riktning, tills ni övertygar er själv, att sanning är lögn och lögn är sanning, norr är söder och öster är väster. Kompassen bör dock modifieras att inte välja att säga en oombedd sanning i syfte att såra. Att säga er sanning för att ni vill vara ärliga och raka är inte vägen. Ty allt ni tänker och känner är inte meningen att ni ska klä i ord. Att dölja illvilja bakom, att “jag är sann och rak”, är inte vägen. Att ljuga för att slå er fram är inte vägen.

Försök sträva efter att vara sann mot er själv, varandra, och att ta hand om ert sunda förnuft. Sanningen kanske inte alltid segrar, men försök vara sann mot ert rätta jag, era nära och verka för det goda.”

Välkomna tillbaka nästa vecka!
Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-02-01 10:10