Archive | december 2015

God Jul och Gott Nytt År!

God Jul och Gott Nytt ArMed denna önskan från oss och från våra bevingade vänner i det blå, tänker vi att pausa våra inlägg över helgerna. Så ni och vi får julefrid och julefröjd. Tisdag 12 januari är vi tillbaka igen. På Terapeutiska Skattkistans FB kommer vi dock dyka upp ibland. Och för nytillkomna läsare finns det ju en hel del tidigare inlägg, Ä-texter och bilder att botanisera bland.

Så här i väntan på att Tomten ska göra sin entré på julafton, tänkte jag (Annmari), berätta om ett i nutid lite komiskt barndomsminne, men som när jag var liten ändå kändes nästan “traumatiskt”. Det handlar om Tomten… 🙂

Tomten kom varje julafton och knackade på vår dörr. Min pappa hade en sådan otur, att han varje jul “råkade” vara ute för att köpa kvällstidningen eller posta något brev just som Tomten gjorde sitt besök i vårt hem. Med andäktig förtjusning tog jag emot vad Tomten hade att ge till mig och till mamma (jag är enda barnet). Pappas julklappar lämnade Tomten kvar på en stol, när han skulle vidare till andra familjer. Det är ju som alla vet bråda tider för Tomten på julafton. Men Tomten lät hälsa så mycket till pappa och hoppades få träffa honom nästa jul. Och så en stund senare kom pappa hem igen och blev så “besviken”, att han återigen “missat” mötet med Tomten.

Att Tomten inte skulle vara på “riktigt” föll mig aldrig in. Jag var lika förväntansfull varje år, när jag med tindrande ögon väntade på Tomten, och jag fortsatte hoppas, att pappa i alla fall denna jul skulle få träffa honom.

Åren gick och jag skulle fylla sju och börja skolan. Det var en solig sommardag, och jag skulle följa med mamma till frissan. Jag kommer precis ihåg hur vi gick där hand i hand på Nynäsvägen i Stockholm då mamma plötsligt sa, att det var något hon ville berätta för mig… Och så släppte hon “bomben”. “Tomten finns inte!” Men jag hade ju träffat honom…  Hur kunde hon säga så? Det var då hon berättade, att pappa varje år klätt ut sig till Tomten!  Det kändes som om hon skrek ut det. De flesta barn har, vad jag förstår, vid den åldern klurat ut hur det ligger till med Tomten, men jag hade alltså inte gjort det. Mamma ville berätta för mig innan jag börjat skolan och kanske skulle få höra det av någon annan.

Jag kan inte säga att jag direkt “lidit” av detta, men det fick till följd att mina döttrar i alla fall aldrig fick chansen att tro på Tomten. Han kom helt enkelt inte hem till oss. Då de var små var det jag som med en luva, som enda tomte accessoar, var den som delade ut våra klappar. Nu är det ny generation och de får möta Tomten och de har själva börjat avslöja honom. 🙂

Hoppas jag nu bara inte traumatiserat någon av våra läsare med detta “avslöjande” om Tomtens varande eller icke varande! För vem vet… han kanske ändå finns någonstans långt där borta…? 🙂

Så är det snart dags att säga adjö till det gamla året och välkomna det nya. Även det kan innebära glädje, men kanske också krav på glädje. Det förväntas av oss att vi ska fira och vara tillsammans med vänner och familj. Och för de som inte har några att fira med blir ofta ensamhetskänslan än större. Och även om man är med i firandet och dansen och skålandet på nyårsafton, så kan man inuti känna en ensamhet där mitt i vimlet.

Lite längre ned kan vi läsa i ä-posten vad Änglarna har att säga om Nyår.

Först tänkte jag bara dela med mig av en liten anekdot från när Hannah var sju år och hennes syster nio år. Jag och flickorna bodde under en tid hos en annan familj som hade tre barn. Vi blev som en enda stor familj, och vi har många speciella minnen från den tiden.

På nyårsafton skulle vi förstås fira, och barnen ville vara uppe vid tolvslaget. Alla barnen var väldigt trötta, och det var då som mannen i familjen kom med en idé… Så här i efterhand är jag inte så säker på att det var en god idé. Men vi köpte den i alla fall, och så ställde vi fram alla klockor två timmar! Så klockan tio slog alltså klockan tolv, och vi rusade alla ut på gatan och skrek “Gott Nytt År” och skickade upp fyrverkerier. Barnen var jätteglada att de orkat och fått vara uppe till midnatt och somnade med leenden på läpparna en timme senare.

Och där satt vi tre vuxna när klockan på riktigt visade midnatt och önskade varandra “Gott Nytt År!.. Barnen var onekligen piggare när de vaknade på morgonen, men det var ju ändå lite “lureri”, vilket jag egentligen aldrig gillat. Ni vet ju vad jag tyckte om att ha blivit “lurad” vad gäller Tomten? 🙂 Många år har gått och barnen har nu förlåtit oss, 🙂 .  Detta förehavande skulle nog vara svårare i dessa dagar, när de flesta barn har egna mobiler med rätt tidsangivelse.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

En ny dag, ett nytt år. En ny du?

“Ett nytt år symboliserar så mycket för alla och envar. En del ser det som en nystart, och att det ger dem chansen att “börja om”, “börja med något nytt”. Det är en del i varför så många ger sig själva “Nyårslöften”. Dessa löften kan vara stora som små. Det kan handla om att vara snällare mot sig själv och andra. Börja med en ny hobby, sluta röka, börja träna och så vidare.

 De flesta nyårslöften går ut på att ta mer hand om sig själv och att nå vissa mål. Dessa kan vara svåra att hålla. Om löftena är kopplade till nyåret kan de vara lättare eller svårare att hålla. Ett nyårslöfte som ej är förankrat i att verkligen vilja jobba för sitt mål uppnås mer sällan, än ett löfte om att förändras när det inte kopplas till yttre händelser (som nyår), utan inre. Däremot kan ett löfte som är grundat i så mycket mer vara en god start för att ta nya tag.

Så att välja att vara er själva, njuta och leva och vara goda medmänniskor är gott. Men det behövs inte ett “Gott Nytt År” för att vara god eller för att få förändring. Förändringen sker inte klockan 00.00 när det nya året börjar. Ni är inte Askungen på bal där klockan är 00.00 är en magisk gräns som förändrar allt. Ni är däremot som Askungen när hon blommar ut i sin egen person när prinsen hittar henne. Då inte magin är ledstjärnan utan Askungen själv. Men ni behöver inte vänta på en prins eller en prinsessa för att nå förändringen. Den börjar i er och en verklig förändring sker inte “poof” när nyårssmällare och fyrverkerier lyser upp himlen. Utan den sker när ni gör förändringen.

Så välj inte att “tvinga” fram förändring, välj utifrån ert innersta och strunta i klockan, dagen, nyåret. Lev i alla tider och en nystart sker hela tiden nu, nu, och nu. Nuet blir redan nu ett nyss och sen blir sen nu och nystart länge sedan. Så nystarter är alltid möjliga för var och en av er. Och varaktigheten är viktigare än tiden. Så skåla in det nya året med en önskan att få ett gott år, och sedan inte bara önska det utan jobba för det. Då har ni ingredienserna till livets långa väg och nya möjligheter och val.”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-12-18 00:00

Nu är det jul igen…

Julklappsutdelning

Nu i juletider tänkte vi hålla oss till något lättsamt, som just julen. Men är jul alltid kul?

Det finns en hel uppsjö av scenarier, som kan utspela sig kring juletid. Som “vad ska jag ge bort i julklapp…?” Vissa planerar långt i förväg, medan andra stressar fram så sent som på själva julafton. Hur många är det inte som varje år säger: “i år ska vi inte ge de vuxna några julklappar”. Men sen stundar klapputdelningen, och Tomten kommer i sin släde, och” oups” så visar det sig att hälften ändå köpt julklappar, medan den andra hälften hållit sig till planen, och inte spenderat ett enda öre på dem som passerat barnaåldern.  Situationen blir då lätt lite krystad, vissa skäms, vissa blir sura och vissa rycker på axlarna.

Men för de som får julklappar kommer frågan: “är detta något jag vill ha?” Och om inte, “kan och ska vi låtsas att bli glada?” Tant Agda kanske har stickat raggsockor för 20:e året i rad, så vad göra då? Le och tacka med förtjusning och låtsas vara överraskad? Eller vara “neutral”?

Och om farbror Pelle får en ny slips i ett hiskeligt mönster, skall han då be om kvittot för att kunna byta klappen, eller ska han tiga still och sedan bara gömma den längst in i garderoben tills klappgivaren kommer på besök, och “vips” tar han fram den och låtsas som “den här jag varje dag”. Risken med att fejka entusiasm över en julklapp är, att givaren blir så begeistrad att han/hon fortsätter på samma spår år efter år, och att vi efter några år sitter där med en hel kollektion prydnadssaker, som skulle kunna konkurera ut en hel loppis. 🙂

Ja, sen finns det de som har för vana att alltid byta sina julklappar, kanske till och med lämna tillbaka dem i affären och sedan trippa iväg med pengarna istället.

Så hur ser julen ut hos er? Råder det julefrid eller julstress? Vad är viktigaste julingrediensen? Maten? Klapparna? Högtiden? Ledigheten? Familjen? Eller är julen kanske en påminnelse om att livet inte är så kul, som det förväntas vara på stora helgdagar? Förväntningar från oss själva och andra, eller förväntningar vi tror att andra har på oss, kan stressa oss så till den grad, att vi inte kan njuta av julen och när helgen är över är vi helt slut. Och till vilken nytta?

Är julen en helg som väcker känslan av ensamhet och utanförskap för de som ej har stora familjer och nära vänner? Känns julpropagandan till och med då som ett hån? Eller kan det vara lugnt och skönt, att inte behöva springa och trängas med andra i jakt på klappar och annat?

Vems helg är julen egentligen? Vi säger ofta att det är barnens helg, men vi glömmer nog ofta bort att julen har en djupare innebörd, om jungfru Maria och födelsen av Jesusbarnet. Där allt började. En väg att väga upp julestressen kan vara, att ta en tyst minut och tacka för det goda vi har, och önska oss själva och varandra en riktigt god jul utan krav och utan stress. Att fira godheten i God Jul, mer än Julen själv.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-12-15 00:00

I rättvisans namn…

Dela broderligt o systerligtVad är “rättvisa” för dig? Det är nog få ord som väcker så starka känslor, som just “rättvisa”. Att bli orättvist behandlad, eller i alla fall uppleva det så, kan också väcka avund. (se inlägget Olssons gräsmatta). Man kan här hamna i att fokusera mer på vad andra har, och mindre på det man faktiskt själv har. Ibland finns det fog för känslan av att ha blivit orättvist behandlad, ibland inte.

Rättvisa, som begrepp är djupt rotad i oss. Det är ett viktigt begrepp i politiken, juridiken, filosofin, i samhället, mellan män och kvinnor, i familjen mellan syskon men också mellan föräldrarna. Rättvisa mellan människor i alla möjliga sammanhang.  Ofta handlar det om pengar men också om uppskattning och erkännande, kanske befordran på jobbet där det kan handla både om pengar och om uppskattning.

Det finns egentligen ingen precis definition av “rättvisa”. Ingenting kan vara precis rättvist, då vi är olika personer med olika behov. Även när det är så nära “rättvist” det går, så kan man uppleva det som “orättvist”. Att ge någon mer än en annan kan i vissa fall vara det mest rättvisa att göra.

Ett exempel på hur tre systrar löste rättvisan kring lördagsgodiset sinsemellan. De satt alla tre med sina exakt likadana godisskålar framför sig. Men det slutade inte där … För storasyster sa sedan: “nu tar vi alla den här karamellen”, och så stoppade systrarna lydigt in det valda godiset i munnen… men den karamellen fick de inte suga länge på, för då var det dags för nästa godisbit … och så fortsatte systrarna tills godiset var slut och alla var nöjda (… kanske?) 🙂

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Det är svårt att göra rättvisan rättvisa genom förklaringar, för rättvisan har så många bottnar, att det inte går att definiera rättvisa på ett och samma vis.

Så vad är då rättvisa för er?  Är rättvisan, att alla får lika mycket oavsett vad de har gjort eller inte gjort och åstadkommit eller inte åstadkommit? Eller lägger ni i rättvisan mer, att det handlar om rättvisa “i lagens namn”? Att någon oskyldig frias och den skyldige straffas. Att då rättvisa har skipats. Är rättvisa att dela ut sin kärlek och uppmärksamhet lika till alla? Allt detta och så mycket mer är olika förklaringar, där begreppet “rättvisa” är det “rätta” att förklara med.

Så hur är då rättvisa i lagens namn? Om en människa har begått ett brott och ställs inför rätta och i rätten döms, så har rättvisa skipats. Om förstås inte straffet är oproportionerligt stort för brottet ifråga. Men vem kan egentligen sätta detta straff helt rättvist? När det finns förmildrande omständigheter, vem kan då säga exakt vad de är? Så även denna rättvisa är svår att göra rätt. (se gärna teckningen “I rättssalen“)

Att någon oskyldig straffas och sedan får upprättelse, är det rättvisa? Eller har orätten tagit ut chansen för verklig rättvisa? Hur är det då när någon släpps fri i brist på bevis? Den som själv vet att den är skyldig är nog rätt glad, men den som vet att den är oskyldig önskar nog också, att alla ska veta att den är oskyldig, och ej bara att det inte fanns bevis för oskulden.

Här kommer vi in på “folkets rättvisa”. Många är det som redan på förhand dömt den åtalade personen, vare sig den är skyldig eller icke, och då även då personen friats fortfarande har en fast övertygelse om dennes skuld. Och när det händer finns en risk att någon eller några tar lagen i egna händer och vill “rätta till” rättens “felaktiga” beslut, och då själva begår brott i tron att de skipar rättvisa. Är det då rättvist, att denne person döms för det brottet?

även där lagboken har så många regler kan inte rättvisa bli helt rättvis, och framför allt inte uppfattas som rättvis för alla.  Så är då rättvis begreppet objektivt eller subjektivt? Kan rättvisa vara helt rättvist och objektivt? Det är en fråga som omöjligt kan besvaras med ett säkert “ja”.

Om vi lämnar den lagliga rättvisan. Hur ser det ut med rättvisan i familjen? Syskon vill gärna ha “millimeter rättvisa”. Som uttrycket säger “dela broderligt och systerligt”. Även här är det svårt att ge sina barn exakt lika, för alla barn är olika och har olika behov. Visst, rättvisa i att alla barnen får lika mycket av nya kläder och leksaker. Det är lättare.  Men vad det gäller uppmuntran i att bejaka deras individuella färdigheter, personligheter och liv, så blir det genast svårare. Det är lätt att barnen tycker att syskonen får mer, och blir så avundsjuka på dem, att de inte ser vad de själva får.

Kärleken kan och bör inte heller delas ut “rättvist”. För ni kan inte älska alla, lika lite som ni kan bli älskad av alla. Däremot bör kärleken ni känner till var och en av de ni håller kära delas ut så den är. De ni väljer att älska som vänner, partner och “familj” får då den kärleken ni känner för just dem. Den romantiska kärleken bör sparas till en i taget 🙂 medan den icke-romantiska kan flöda till alla och envar ni vill ge den, i olika form, grad och kraft.

Sedan finns det tyvärr vissa fall där orättvisan inte bara är upplevd utan är sann. För det finns en upplevd rättvisa/orättvisa och en mer verklig rättvisa/orättvisa. Ibland kan ni känna er förfördelade, ouppmärksammade och då känner att ni ej får lika mycket som någon annan. Ni känner att det är orättvist. Detta behöver inte vara sanningen. Det kan handla om ert eget självförtroende, er svartsjuka eller något annat som “grumlar sikten”. Eller är det så att ni faktiskt förfördelas när ni förtjänar mer.

Rättvisa och orättvisa är så nära varandra, så vad en anser vara rättvist anser en annan vara orättvist. Så vad är rättvist? Att vara vis nog, att inte alltid tro att ni har rätt och att ompröva era åsikter.”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-12-11 00:00

Är normen det normala?

Vems norm är rattSlår man upp vad ordet “norm” betyder, så ser man att den latinska betydelsen är rättesnöre, regel, en oskriven regel.  Det “normala” eller godtagna beteendet.

Så vad bär vi då på för normer? Vissa är verkligen oskrivna regler, underförstådda, sådant som de flesta människor tar för att vara “politiskt korrekt”. Det vill säga det som vi i samhället i stort, som kollektiv, tycker. Så vad händer om vi inte håller med allmänheten, om vi ifrågasätter en oskriven en regel? Vad händer då?

Ibland rubbas balansen i sammanhanget och vi blir ifrågasatta, eller så dömer vissa ut oss direkt. Men har vi verkligen rätten att bestämma, vad som är rätt för någon annan? Har vi överhuvudtaget kunskap och insikt nog i någon annans liv, för att ifrågasätta dennes sätt att leva?

När vi säger vad vi tycker, som ej är gemene mans uppfattning, så riskerar vi att bli hånade, men vi har också chansen att bli respekterade därför. Så att våga stå upp för det man tror på är mod. Men om man gör det, för att göra uppror och revolt för sakens skull, då är det inte den goda meningen med att våga bryta en norm. För normen för var och en av oss är det vi tycker och tänker. Och säger vi saker enbart för, att vi vet att det provocerar andra, då har vi ej följt vår uppfattning, utan bara gått tvärtemot gemene mans uppfattning. Det viktiga är inte, att våga gå emot normen, utan fråga sig: “varför gå emot normen?” Orsaken är A och O, inte normen i sig.

Så att våga vara sig själv och gå emot en norm, som vi tycker är förlegad eller dylikt, det är rätt, så länge det är lagligt och inte skadar andra människor eller oss själva. Att låta våra medmänniskor gå emot vår norm mot sin norm, det är vägen. Så också här inom lagens långa arm. 🙂

Om någon vi bryr oss om är på väg, åt vad vi tror är “fel” håll, var då försiktig att putta dem åt “rätt” håll. För tänk om vårt “fel” är dennes “rätt”. Med det sagt är det inte meningen att låta andra göra farliga saker, utan att försöka ingripa. Men också veta, att vi inte vet vad som är bäst för någon annan. Vi vet inte ens alltid vad som är bäst för oss själva.

Men om normen i allmänhet står för en sund och moralisk kompass, så kan vi aldrig gå fel. Om normen i synnerhet är vår egen, och vi vill gå vår egen väg, och vi följer hjärta och hjärna, och vi har goda avsikter, så är det alltid rätt.

Kan normen leda oss fel? Ja, om vi blint litar på allmänhetens norm. Eller om vi bryter en norm, som är till för att skydda oss och andra. Men en noga avvägd väg leder till att normer är som allt annat värt att pröva och ompröva.

Ä-post. (se Hannahs förmåga).

“Tala aldrig om för någon annan, hur han/hon skall/bör leva sitt liv, ty ingen besitter den kunskapen och insikten i någon annans själ. Ni kan tro, att ni vet bäst, att ni mena så väl, men det bli alltid så fel. Ty varje själ har sin egen resa framför sig, ett eget mål/destination och startplats, som de lämnat för att nå dit där de är i dag. Så ingen kan helt veta vad någon annan bär på.

Allt, som är ert är ert, och ingen annans. Så att utgå från er då ni ge råd till andra, är inte att föredra. För hur skulle det bli om ni stöpte alla i er mall? En slags norm i er. Men glöm ej, er norm är ej allas. Så var ni själva noga med, att känna vad som är ert och vad som är andras.
Låt alla vara sig, och döm ej dem, så ni heller ej vill bli dömda.

Alla vackra, unika själar reser i sin takt, på sin livsväg. Ibland reser ni med någon och ibland reser ni själva, men åren då ni reser med någon, ser resan ni är på olika ut för er. Ty ni är olika individer. Så våga hämta kraft och tro i er själva, att ni är rätt och att någon annan, som är er raka motsats, är lika rätt. Rätt för den individen.

Ingen är den andra lik. Låt er vetskap om det, ge er mod att våga leva så ni önska, så ni lär. Att älska att vara annorlunda, inte kämpa för att likna någon annan än er själv. Sträva dock efter att vara er själva fullt ut, och hitta den bästa “ni”, ni kan vara.

Om alla koncentrerade sig på att leva så de vill, så skulle ni ej lägga er i andras livsstilar och livsval. Det finns då ingen anledning att göra det.

Ert liv är ert och ingen annans. Så för att känna ni lever “rätt”, lev ert unika liv så gott ni kan. Var lika kärleksfull och icke dömande mot er själv, som mot era medmänniskor. Det är vägen, att låta alla blomstra i sin unika skepnad. Låt det bli er ledstjärna, våga vara er själva allstunds. Det är så ni hittar rätt.

Så låt andra hitta sin väg, koncentrera er på er. Med detta menas ej att vara själviska eller bli eremiter. Res gärna med andra själar. Det är meningen att våga älska och finnas också för andra människor, men låt dem göra sina val, så ni gör era. Det är den enda vägen, som nå destinationen ni åker mot. Älska och bli älskad, som man är. Det är livets mening.”

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2015-12-08 00:00

Hur får vi balans, så våra “delpersonligheter” kan bjuda upp till dans?

Delpersonligheter

Hur vet vi vilka vi är? När är vi oss själva? För att veta vilka vi är behöver vi se alla sidor av oss. Inuti oss har vi olika delar, som vi kan välja kalla delpersonligheter (inte menat som en personlighetsstörning). Dessas personligheter behöver samsas inom oss, och ju mer vi lär känna dem alla och de alla varandra, desto lättare har vi att “vara oss själva”. För det är ju inte så, att vi bara har en roll. Vi är t.ex. inte bara kassörskor, politiker, föräldrar, mor-far föräldrar etc.

Men vi visar inte alla delar av oss själva för alla, eller i alla sammanhang. Så att vara sig själv betyder inte, att vi alltid beter oss på ett speciellt vis, som vi har bestämt är vi. Utan det är så, att olika människor tar fram olika sidor hos oss. Olika sammanhang och olika situationer ger oss möjlighet att vara den vi är, men ändå olika. Till exempel har vi en roll på jobbet, och där väljer vissa sidor av oss att framträda tydligare. Hemma kan vi välja att visa andra sidor av oss. Detta betyder inte att vi inte är oss själva, utan att olika situationer kräver olika delar av oss. Och skönt är väl det, för som det sägs, så ska man ju inte “ta inte med sig jobbet hem”. Och visst beter vi oss inte likadant mot chefer och kollegor, som mot vår nära… som tur är… om vi vill behålla jobbet… och våra nära. 🙂

Därav är det viktigt för den egna utvecklingen, att “vara sig själv”, och att ha vänner av alla de slag, både de som är lika och olika oss. Alla åldrar, alla kön, alla nationaliteter. För det ger oss chansen, att få vara varje del av oss, lära av varandra och att kanske hitta ännu fler delar av oss, delar som vi kanske inte visste fanns. Och i och med detta tror vi, att vi skulle vara mindre benägna att döma varandra, för att vi då har en viss förståelse även för dem vi inte håller med och/eller inte riktigt förstår. Så vitsen är inte att sträva efter att bara vara en del av den man är, utan inkludera alla delar, men i samklang.

Det är viktigt att släppa fram oss själva och alla våra delar, men att inte dela alla våra delar med alla alltid.

Ä-post. (se Hannahs förmåga)

“Klarhet finns i insynen och då synen är inåt. Ett öga, som vänds inåt in i er själva och blundar en stund från omvärldens här och nu. Känn, vad ser ni? Känn, vad möter ni? Känn, vem möter ni? Vem håller hov i ert inre bal rum? Det är många som dansar där, och likt en dans så följer de varandra. Och ju smidigare de dansar, desto mindre kommer de att krocka i dansen.  Utan de kommer virvla runt, svirvla som ett enda flöde.

Ni har den möjligheten. Men kungens maskeradbal måste bytas ut. Maskerna på dansarna måste av. Så kan ni se vilka som gömmer sig bakom maskerna, och sedan bjuda upp var och en av dem till dans. Presentera dem för varandra, för desto mindre bestyr behöver ni då ha för att hålla dem sysselsatta. De kommer hitta samtalsämnen utan er hjälp och kontroll.

De bland damerna och herrarna, som tar för sig kommer fram först. Men glöm ej att ta en extratitt på panelhönan, kanske det är hon som är balens drottning. Vem vet? Jo, svaret är ni. Ni är den enda som vet. Så vänd blicken inåt, sprid ut musiken och bjud upp till dans.”

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-12-04 00:00