När vi började fundera över ordet ”Normalt” fann vi att det verkligen är ett ord, som vi alla har lite olika definition av. Det är nog så att vi alla har vår egen betydelse av ”Normalt”. Såsom Änglarna skriver här nedan, är det nog tveksamt om det finns något som är helt normalt eller helt onormalt. Däremot måste vi ju som i allt annat utgå från oss själva, hur vi är och hur vi lever.
Här är några exempel på hur vårt eget personliga styr vad vi anser vara ”normalt”. En vän som var barnläkare berättade en gång hur han hade haft en patient, en flicka som redan vid 13 års ålder var 1.80 lång. Flickan led av att vara så mycket längre än sina jämnåriga kamrater, och det var därför föräldrarna sökte hjälp för sin dotter. Hon var inte inom den ”normala” längdkurvan för sin ålder. Doktorn kände att det skulle vara meningsfullt att sätta in en hormonbehandling, då flickan sannolikt skulle bli ännu mycket längre framöver. Innan man slutligen tar beslut om sådan behandling kopplas psykolog in för att ge sin bedömning. Nu råkade det vara så att i psykologens familj var det ”normala” att vara strax under eller över två meter, flera familjemedlemmar hade blivit basketspelare. Så psykologen, som var kvinna på 1.95 m, tyckte utifrån sitt ”normala” inte, att det var befogat att denna flicka skulle genomgå en hormonbehandling. Efter ytterligare samtal slutade det dock med att flickan fick hjälp att stoppa tillväxten, vilket var vad både hon och föräldrarna önskade.
Från barns perspektiv ter sig det ”normala” ofta skilt från vuxenperspektivet. Detta är ju helt följdriktigt då barnets erfarenheter än så länge är mer begränsade. En bekants barn, ca 4 år, hade förundrat lyssnat på en konversation mellan mor och en granne med en hund. Grannen sa något om att hon måste skynda ut med hunden så den fick kissa. Barnet utbrister då: ” precis som pappa, han kissar också ute”. Barnet hade erfarenhet av att pappan kissade ute när familjen var på sitt lantställe. För barnet var detta det ”normala” och blev förvånad att hunden också kissade ute.
När jag (Annmari) var i fyraårsåldern var jag med mina föräldrar på Skansen. Där såg jag för första gången en häst. Så jag utgick från min ”normala” värld och utbrast i förvåning ”vilken jättestor vovve!”
En annan historia på detta tema handlar om en mamma som för många år sen hade en speciell strategi när hon var ute med sina barn på stan och där såg någon person som hade något som stack ut, det kunde vara någon form av handikapp eller funktionshinder. När barnen frågade mamman om den personen, svarade mamman alltid att ”det pratar vi om när vi kommer hem”. Detta ledde till att så småningom barnen själva om de såg någon t.ex. i rullstol, pekade på personen och sa.” mamma där en sån som vi ska prata om när vi kommer hem!” Det vill säga det gav lite motsatt effekt mot mammans avsikt.
Det som de flesta av oss gör blir lätt det som vi känner är normalt, och därmed blir alla som är annorlunda ”onormala”, med en positiv eller negativ klang. För visst vill ju de flesta av oss klassas som ”normala”, men ändå ”lite speciella” på ett positivt vis. Så egentligen vore det väl trevligare att vi inte slänger oss med uttryck som; ”du är ju helt onormal”, utan att vi hittar vårt ”normala” utan att bedöma andras ”normala”. Att leva efter vad vi har för värderingar, och ge andra utrymme att vara sig själva. Att vara snäll och mena väl, det är något vi bör sträva efter, kalla det vad vi vill, men om något borde vara normalt så är det nog det.
Ä-post (se Hannahs förmåga):
”För att kunna definiera ”Normalt” behövs en definition av ”Onormalt” och vice versa. Så hur skulle en sådan definition kunna se ut? Om ni verkligen tänker på ordet ”Normalt”, kan ni då i ärlighetens namn hitta en ”normal” beskrivning av ”normalt” som passar in på alla ”normala” personer och ”normala” situationer? Om svaret är ja, då är ni inte ”normal”, för det är omöjligt att alla människor och själar skulle kunna bedömas likvärdigt och listas som normala eller onormala.
Det som däremot går att hitta är det normala för just er och era nära och kära. För att hitta vad ni känner är normalt, är en helt annan definition än vad som är det. Kan ni se det? Ni bildar er en uppfattning om vad som är ert normala. Där innefattas även normer och värderingar exempelvis kanske ni lever ett laglydigt liv, då kanske ni bedömer en som ej gör det, som att hen har tippat över på den ”onormala” sidan av skalan. Men kan ni se att detta ses ur ert synsätt och genom era värderingar? En person som däremot genom livet tagit sig fram på mer eller mindre tvivelaktigt vis kan känna att det är det ”normala”, den enda vägen de vet.
Ni kan önska er något utöver detta, ert ”normala”, men ändock känna att det ni har är det normala. För det ni lever det är er normalitet så som det bör.
Många tänker ”åh, jag lever ett så normalt liv, ett Svenssonliv, det är så tråkigt jag längtar efter spänning och passion.” Det extraordinära utöver det normala. Medan många andra drömmer om just det ”normala” lugna livet. Men det är först när ni ser att inget är normalt eller onormalt i endera av dessa fall, som ni dels kan uppskatta vad ni har, och eventuellt jobba mot att ändra ert ”normala” liv.
Att använda frasen ”du är onormal” till sina medmänniskor är aldrig rätt. Ty ingen kan göra sig till domare och jury i livets rättssal, om vad som är normalt. Tänk er själva om en så kallad ”normal” person anklagas för att vara ”onormal”. Försvarsadvokaten skall då föra talan att klienten är fullt ”normal” och åklagaren i sin tur att den åtalade är ”onormal”. Hur skall då domaren och juryn välja påföljd? Det är ingen slump att dessa fall inte existerar.
Kan ni vara onormala? Ja, i bemärkelsen att de flesta människor är goda, har goda intentioner och ambitioner, så kan ni säga att då majoriteten är det, så är det det som är normalt? Men egentligen handlar det inte om normalt eller onormalt utan något mänskligt eftersträvansvärt.
Kan rädslan att vara onormal få er att låtsas vara någon annan än ni är? Svaret är ja, men den rädslan är inte onormal utan handlar egentligen om en rädsla att inte bli omtyckt eller accepterad. Tänk om alla människor vore exakt likadana. Hur roligt vore det? Ni skulle visserligen inte sticka ut på något negativt vis men ej heller positivt.
Det normala är att alla är olika till kropp och själ, och vem ni än är, så är ni ni och det är rätt. Att hitta er egen plats i livet där ni känner att ni trivs, det är det som blir ert eget ”normala”.
Välkomna tillbaka nästa vecka!