Archive by Author | Annmari Dohnfors

Inlägg för besökare som hittat oss via Harmoni Expo (där vi skulle ställt ut och haft föredrag.

Jag, Hannah Dohnfors är sjukgymnast, har steg 1-utbildning i psykoterapi och arbetar med personlig utveckling, stödsamtal och coaching individuellt och i grupp. Jag utgår från en holistisk syn på människan som andlig och kroppslig varelse och integrerar förutom vedertagna terapeutiska tekniker också automatisk skrift i mitt arbete. Jag är också dockmakare och skapare av Goodo-dockan©

I min och Annmaris bok ”Terapeutiska skattkistan” och här på bloggen berör vi ”allmänna” budskap och ämnen. Det kan handla om existentiella frågor, om livet och om döden, och om hur vi på olika vis kan gå på skattjakt för att hitta vårt mirakulösa jag. Vi skriver om känslor, rädslor, glädje, sorg m.fl. Vi har också seminarier med relativt små grupper. Dessa har vi nu fått pausa på grund av Coronaviruset.

Men jag tar även emot enskilda klienter utan fysisk kontakt. Jag brukar då jobba så, att vi först pratar i telefon, och bestämmer tillsammans vad som skulle vara en bra formulering till frågan för automatisk skrift. Jag har valt att kalla skriften Ä-post (Änglapost). Se Hannahs förmåga: Jag sätter mig sedan och skriver denna skrift. Efter det pratar jag med klienten igen per telefon och går igenom svaret, så att jag ser att klienten har ”förstått” själva Ä-posten.

Detta är inga spådomar, utan en hjälp till vägledning, och precis som i ”vanlig terapi”, så säger aldrig Änglarna vad vi skall eller inte skall göra. Denna kombination av vanlig terapi och Ä-post ger ofta hjälp till snabbare och djupare insikter. Denna individuella konsultation kostar 1200 kronor.

Här på bloggen kan ni hitta mycket mer att läsa om oss och vad vi gör. Finns många gamla inlägg att botanisera bland.

Varmt välkommen att höra av dig!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2020-03-27 16:53

Hannahs dockhus-såpa har snart premiär!

 

Den här veckan pausar vi lite från vad vi brukar behandla här på bloggen. Istället tar vi en titt på vad som är nytt på dockfronten. Dockverkstan har varit flitigt igång. Hannah har så gott som alltid en liten docka i skapande. Många nya Goodo-dockor har fötts, och snart är ni välkomna att hälsa på i dockhemmet! Här på bilden syns Drottning Elisabeth i flera versioner utanför den egna lilla lyan.:)  Många är nog nyfikna på hur livet ser ut i Buckingham Palace, och snart ska vi tillsammans se, om vi har sån tur att vi kan bli bjudna på te hos drottningen.

På vår nystartade dockblogg goodo-dolls.com (dock ej uppdaterad än…men snart), kommer ni kunna följa ”Hannahs dockhus-såpa”, som tar er innanför dörrarna i de mest privata sfärerna. Inte bara i Buckingham Palace utan även hos allsköns andra celebriteter exempelvis Rolling Stones, Dolly Parton, Elton John och till och med till den annars så mediaskygge Bob Dylan😊. Alla kommer de släppa in er i sina respektive dockhem…eller i alla fall med lite hjälp av fantasi och Goodo-dockor.

Här en liten förtitt när Kylie Minogue tar sig ett skumbad och sitter i morgonrock vid sitt toalettbord, en illustration från videon ”I should be so lucky”. Kylie var en av Hannahs första idoler och är fortfarande en favorit. En annan favorit som stått modell för Hannahs skapande är Mikael Wiehe.

Kommer snart… Dockhus-såpa om var dags vardag för dockorna. ”A dolls life is never dull”. Så kom och lek med oss! www.goodo-dolls.com

Välkomna tillbaka hit på Terapeutiska skattkistan nästa vecka. Här fortsätter vi som vanligt med olika teman.

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2020-03-01 22:30

Är det ”farligare” att vara rädd för det som känns farligt än det som känns ofarligt?

Hur föds rädslor? Somliga rädslor sägs ju vara nedärvda från när människan levde på savannen, för överlevandet. Men är det så enkelt att de är uppdelade i befogade och obefogade rädslor?

Ofta tänker vi oss att om en rädsla visar sig mynna ut i fara, så betyder det att den var befogad. Men är det inte sant att även det som vi vet är farligt kan vi överleva? Rädsla som blir besannad är inte den enda befogade rädslan. Att vara rädd om någon till exempel skulle skjuta mot oss är befogat. Om vi sedan lyckades ”komma undan” gör ju inte rädslan obefogad.

Så rädslor är svåra att kategoriseras, och det som gör det än svårare är att de kan vara mer eller mindre rationella. Att vara rädd för spindlar i Sverige är mer en fobi, som inte är ett verkligt hot. Däremot i Australien eller något annat land där det finns giftiga spindlar, så finns det en risk att spindeln vi möter är farlig.

Rädslor kan komma och gå. Rädslor kan vara överförda från någon annan som så övertygande får oss leva i samma oro som de.

Det finns så mycket att vara rädd för, och det finns de som låter rädslan ta över hela deras liv. Det bästa är nog om vi kan möta den rädsla vi känner, genom att ge den chansen att berätta för oss varför den är där. Därefter kan vi moget överväga om vi vill bejaka den eller ej.

Om vi tänker oss rädslan som en som en telefonförsäljare. Somliga tackar ja till erbjudandet, som rädslan ringer om, utan att tänka. Andra säger kategoriskt: ”Nej tack” och slänger på luren. I bägge dessa fall kan vi antingen få en något onödigt dyrköpt rädsla eller missa en rädsla, som kanske blir en dyrköpt läxa istället.

Att aldrig vara rädd är inte något att sträva efter, men ej heller att styras av rädsla, varken vår egen eller någon annans. För ingen är mer rädd än rädslan själv.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Att skapa en rädsla är lättare än att radera den. Kan ni se det? Som barn har ni naturliga rädslor, som att om ni inte får tryggheten av era vårdnadshavare, så blir ni oroliga, medan det ofta räcker med blotta närvaron av er trygga vuxna, för att ni ska bli lugnade. Detta är inte irrationellt, för ni är beroende av den vuxna för att överleva, och det är här tillit till livet och omvärlden kan byggas. Men den kan raseras bit för bit om ni får det visat för er, att ni inte kan lita på den vuxna.

Så hur skapar ni då era rädslor? Gör ni det eller gör er omgivning det? Är rädslan ett val? På många vis så är det så, att ni och era nära, er omvärld i stort skapar och formar era rädslor. Om tillräckligt många personer berättar för er att något är farligt, så kommer ni med största sannolikhet börja se det som en fara. Må det sen handla om katastrofer i naturen, farliga sjukdomar, farliga platser eller farliga människor. När ni så blivit rädda för detta, och exakt samma personer då säger till er, att ni inte längre behöver vara rädda för det och att oron var obefogad, tror ni då på dem igen?

Somliga av er, kanske de allra flesta har redan låtit rädslan bygga bo i er och skapat en egen plats för den att gro. Så den har blivit som er egen rädsla. Sedan finns det andra, som så gärna vill tro på att världen inte är farlig, att ni är trygga, så ni väljer att ta in att ni inte behöver vara rädda.

Uttrycket ”behöver vara rädd” i sig är missvisande, för det är egentligen inte samma sak som att rädslan är rationell, reell eller inte. Ingen ”behöver” vara rädd, men alla kommer att vara rädda ibland. Ibland kommer rädslan visa sig ha varit något ni burit på över något som visat sig ha varit ofarligt. Ibland kommer rädslan visa sig vara för något som visar sig vara farligt. Då talas det ofta om befogad och obefogad rädsla. Men även detta är att bestämma att ”obefogad” betyder, att det ni räds visar sig vara ofarligt… Men är det inte sant, att även det som skulle kunnat ha blivit farligt visar sig går bra? Kan ni då säga att rädslan var obefogad?

Som exempel om ni är nära att vara med om en flygkrasch, så är att bli rädd befogat, även om ni har turen att överleva. För visst är en rädsla inte befogad endast om ni inte överlever det ni räds? Då vore det svårt att leva och lära.

Så när rädslan knackar på hos er släpper ni då in den eller motar ni den i grind? Att bejaka alla rädslans nycker kommer göra er lika rädda som rädslan själv. Så att låta rädslan styra er är lika godtyckligt som att låta en främling besluta vad ni ska oroa er för. Enda skillnaden är att rädslan kommer göra sig bekant, er ”bundsförvant”. Ni kommer se den som en vän ni kan rådfråga, men den är egentligen inte er vän, utan bör behandlas som en bekant. Att ni i varje situation väljer att höra på den, men sedan väljer om ni ska lyssna till den, det vill säga ta rädslans råd.

En vän ni litar på tar ni oftare på orden, men om ni inte ser rädslan som er förtrogna utan en bekant, som ni varje gång väljer eller inte väljer att lyssna till, så kommer ni se när ni bör lyssna till rädslans varnande rop och när ni kan låta oron passera och orosorden likaså.

Andas in, andas ut och var medvetna om ni väljer att andas in rädslan och glömma att andas ut dem. Ty valet är faktiskt ert och ert allena. Alla har anledningar att bli rädda, men en uppskrämd tar sällan kloka beslut. Så räds ej rädslan, men låt ej rädslan bli er ledstjärna, för den belyser endast farorna och inte vägen att undvika dem. Kan ni se det?

Så frågan är; är det farligare att vara rädd för det som känns farligt eller det som känns ofarligt?”

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2020-02-16 18:42

När känslorna tar över…andras känslor…

Att låta våra egna känslor ta överhanden brukar kännas okej, men hur får det oss att känna när någon annan ”tar över” våra känslor? Det vill säga de gör det som handlar om oss, att istället handla om dem Det är nog något de flesta av oss reagerar starkt på, och beroende på situation och person reagerar vi olika. Ibland kan vi bli riktigt arga och irriterade för ”vad i… det är ju vi som ska vara i fokus!”

Vi kanske kan känna oss förbisedda, men har vi tur kan vi se det komiska i situationen. Hur ofta har det inte porträtterats i komedier hur blivande fäder svimmar under förlossningen, medan den blivande mamman föder deras gemensamma barn. Detta kan ju vara både komiskt och irriterande. Hur ofta detta händer i verkligheten vet vi inte, men det är ändå ett bra exempel på när någon annan ”tar över” stunden.

Ett exempel från verkliga livet är en förälder, vi kan kalla henne Selma, som betygsätter sig själv efter vad sonen Sverker får för betyg. Selma har höga krav och bara högsta betyg är gott nog, därför har Selma för vana att nogsamt kontrollera Sverkers pluggande. När så lille Sverker fick några små fel på historieskrivningen ville Selma egentligen skriva om historien. ”Visst borde ju Sverker få rätt, det är väl inte så noga med var kriget skedde, vem som vann m.m…” För Sverker kunde ju egentligen svaret, det visste ju Selma som pluggat så hårt med honom.

Men historien går inte att skrivas om, så vad gör Selma då? Jo hon ältar och ältar vad som gått fel. Selma är besviken på ”allt” och tycker att detta är katastrofalt. Vid frågan ”hur känner Sverker?” tittar Selma frågande upp från sina vridna händer; ”det vet jag inte, han är ute med kompisar.” Ja, Sverker verkade ju tack och lov vara ”obrydd” av övertagandet av hans känslor, men utifrån sett så blir det väl lite snett så säg?

Det är viktigt att låta andra ha sina känslor och att möta dem med känslor, dock med våra egna känslor. Men det är värt att då och då tänka till, hur vi visar vårt engagemang. Lagom är bäst. Sen så kan vi ibland uppfatta det som att andra ”tar över” även där de inte gör det, kanske speciellt när det är något som berör oss mycket och där våra känslor är så starka, att vi blir hyperkänsliga. Typiska exemplet är väl tonåringen som skriker ”jag hatar dig” till sin förälder, som då blir ledsen och tonåringen än argare. ”Det är ju mig det ska handla om, du vänder alltid allt till dig osv,”

Allt vi är och gör belyser något för oss och de omkring oss, så vi kan bara göra vårt bästa. Lära och leva efter devisen ”gör mot andra såsom du önskar de ska göra mot dig”.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Alla människor reagerar med sina känslor, men vad händer när ni reagerar med ”andras känslor”? Det vill säga när ni ”tar över” känslor som hör hemma hos någon annan. I denna bemärkelse ej som att någon ”lägger över” sina känslor på er, så att de själva ska ”slippa känna” dem, utan när ni ”tar över”, och det plötsligt kommer att handla om er. Er känslomässiga reaktion på den andres känsliga känslor/händelser eller dylikt.

Empati, att känna med någon annan är en god egenskap, som får er att forma nära band med varandra. Men att ta det ett steg längre och vara den som känner mest, kan få den andre att känna sig bortglömd, oviktig och kanske även bli arg. Det finns många vis som går att göra detta på, mer eller mindre tydligt. Om er vän berättar att hen har mist sitt jobb och är orolig för framtiden, om er reaktion då blir ”åh, stackars dig”, men sen flyttar ni fokus till er själv, ert jobb; ”tänk om jag förlorar mitt, jag är ju så ensam i allt. Hur kan hen som redan mist sitt jobb sitta och berätta för er något, som får er orolig och ångestfylld? Hen har ju inget att förlora, det har ju ni. Vilken otrevlig vän ni har, som bara tänker på sig själv. Nu måste jag till jobbet och kolla.” Hur tror ni i sådant fall det känns för er vän, som är mitt uppe i det, som ni nu oroar er för skall hända er?

Om någon i er närhet blir allvarligt sjuk, så är det brukligt att själv tänka över sin egen hälsa och kunna börja oroa sig för att bli sjuk själv. Det är så långt inte att ”ta över”, det går att ha två spår samtidigt, vetskapen om er väns sjukdom och vid sidan, om en ökad medvetenhet om er egen hälsa. Men även här kan det lätt gå överstyr, att ”hoppa över” er väns verkliga sjukdom för er eventuella framtida sjukdom, och att då inte kunna hjälpa och stödja er vän, utan att ni istället ger hen mer oro genom er. Kan ni se det?

Det är inte bara svåra, negativa känslor som kan ”tas över” av andra, även glädjebesked och allt däremellan. Det är alltid en fin linje mellan att vara med er vän i dennes känsla och att ta den till att bli er. Låt säga att ert vuxna barn berättar att ni skall bli far/morförälder, då är det självklart att ni både gläds åt att ert barn ska bli pappa/mamma, men också att ni ska blir far och morförälder. Däremot är det skillnad om ni istället för att inkludera dessa båda yttre aspekter på en och samma händelse, endast fokuserar på er och glömmer ert barns glädje och oro inför föräldraskapet. Kan ni se det?

När någon ”tar över” de känslor ni känner brukar ni känna det i er, även om ni inte alltid kan sätta fingret på det, men att det känns som att något blir ”taget” från er, ert fokus. Ert perspektiv är plötsligt i periferin och er vän och bundsförvant är epicentrum, där allt utgår från. Kan ni känna vad den känslan gör med just er? Blir ni ledsen, uppgiven, arg? Eller kan ni hålla det på distans och roat betrakta er väns beteende? När ni hittar vad ni känner är det ibland värt att försöka berätta det för er vän. Ibland kanske ni dock vet, att gör ni det ,så kommer det handla än mer om er vän än er, och då är det nog klokast att inte gå in i en sådan diskussion. Däremot kanske ni sedan är mer selektivt med vad ni delar med just denne vän.

Oftast handlar det inte så mycket om ord eller handlingar, utan bara en känsla som väcks inom er, att ni plötsligt står kvar och er vän har ”tagit” det ni berättat och fört över på sig. Det känns skillnad när någon genuint delar er känsla gentemot när någon ”tar över” den. Ibland kan ni se det hända mellan människor ni möter, och det kan vara både smått roande och upprörande. När en förälder oroar sig för sina barns framtid handlar det om en naturlig och viktig del av föräldraskapet. Men om föräldern lever genom barnen är det inte det. Om ni som förälder känner att ni misslyckats om ert barn misslyckas, och om ni då inte kan ta hand om barnets behov, utan tycker att det är så hemskt för er att ert barn inte klarat det ena eller det andra, så har ni hamnat snett. Här lär ni barnet att ni är den som drabbas och inte de, vilket i sin tur kan få många olika konsekvenser. Barnet kan lätt släppa ansvaret och strunta i om det misslyckas, för det är ju ni som misslyckas och inte de. Eller så kan barnet bli rädd att misslyckas, för att inte vill att ni ska må dåligt.

Alla bör ni då och då försöka stanna upp och tänka på hur ni reagerar på goda och dåliga nyheter, som handlar om andra, som visserligen kan påverka er, men där ni är som ringarna på vattnet och inte ursprunget. Känn efter och lär er av era känslor genom hur andra bemöter er. Det är ofrånkomligt att era nära ändock kan tycka att ni ”tar över”, men det är då ni kan visa att ni inte gör det, utan att ni är där med dem, så ni önskar andra skulle göra med er. ”

Kontakt. Facebook.

Välkommen tillbaka nästa vecka!

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2020-01-26 17:49

Hemligheten bakom hemligheter.

Hemligheten bakom hemligheter.

Vad är hemligheten bakom att behålla en hemlighet? Vi har nog alla fått höra hemligheter som gjort oss sprickfärdiga att berätta vidare. Men om det sker så kan det lätt halka in på skvallrets hala väg.

Men låt oss nu titta mer på hemligheter i sig. Att dela hemligheter vänner emellan kan skapa ett band och en närhet. En förtrolighet som uppstår då två eller fler personer ömsesidigt gläntar på dörren till det hemliga innersta, som inte alla andra får ta del av. Dessa hemligheter stärker närheten.

Men när någon berättar en hemlighet för oss , som vi vet kan skada personen själv eller någon annan, hamnar vi i ett moraliskt dilemma. Ska vi svika vår väns förtroende och berätta för någon annan vad hen berättat för oss? Det är inte alltid lätt att veta rätt väg att gå.

Vi kan även hamna i andra änden av hemligheten, att vi är den som givit vårt förtroende till någon annan, för att sedan bli svikna. Hur svårt det känns när det vi öppnat oss och vågat berätta exempelvis vad vi känner för någon annan, och vår vän sen har berättat det för någon annan eller personen ifråga.

Det finns också de som utnyttjar hemligheter om andra, för att sedan öva ”utpressning” för att få egen vinning. Så vi lär oss ”läxor” på vår väg att alla inte är pålitliga. Vi bör inte berätta våra hemligheter för alla, för då är de inte längre en hemlighet utan blir en del i vår ”vardagsberättelse”.

Så hemligheter kan vara av godo, men de kan också åsamka skada. Hemligheter kan användas för att mobba ut någon ur en gemenskap, att alla andra har en hemlis som hen inte får veta. Detta kan göra väldigt ont i vilken ålder det än sker, ty mobbning och manipulationer som sker via hemligheter fortsätter tyvärr även upp i åldrarna.

Så vi har ett ansvar att behålla de hemligheter vi fått i förtroende, men också ett ansvar att inte låta hemligheter skada någon annan eller oss själva. Det är hemligheten med hemligheten, som inte bör vara hemlig, såsom hemligheten i sig dock bör vara, för att förbli en hemlighet 😊.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Hemligheter kan förena människor, men hemligheter kan likaså hålla människor på avstånd eller till och med söndra mellan människor. Hemligheter är något ni lär er om från det att ni är små. Barn har ofta svårt att behålla en hemlighet. När de till exempel får höra från mormor eller farmor; ”Vi berättar inte för mamma och pappa, att du fick den där chokladbiten. Det blir vår hemlis.” Det tycker barnet är spännande, men likafullt så säger barnet ofta; ”mamma jag fick godis av farmor”.

Så gör barnet ofta tills det är stort nog att förstå att det kan vinna något på att behålla en hemlighet. Sådana hemligheter hör livet till, och de är av godo. Dessa hemligheter skapar en pakt, ett band; ”det är du och jag”.

Men det finns andra typer av hemligheter som förstör och leder till ett avstånd istället. Att be någon behålla en hemlighet, som är svår att bevara är inte en gåva. Om ni bekänner era synder för att må bättre, att avlasta era problem på någon annan, som i sin tur svärs till tystnad, och som sedan står med er problemtyngd, så är ni inte en god vän och medmänniska i det läget.

Tillit däremot är en gåva, ett förtroende och att dela era hemligaste tankar, oro eller längtan till någon som är öppen för att ta emot den, är den hemlighet som ger er och er förtrogna ett band.

Allt som sägs bör dock inte hållas hemligt. Om ni vet att det ni fått höra inte är bra för den som berättat det, då är det er uppgift att försöka förmå er vän att inte behålla hemligheten, och om ni känner detta är något jag måste yppa för den eller den, då är vägen att först säga till er vän; ”Jag kommer berätta det du berättade för den och den.” Så att ni inte först ljuger och säger att ni ska ta hemligheten till er grav, för att sedan vända om och berätta den. Då är tilliten så intakt den kan bli.

Somliga använder hemligheter för att binda människor till sig. De kan säga; ”jag berättar bara detta för dig”, vilket då leder den utvalda att tro att den har ett starkare band till personen än någon annan. Men hen kanske gör så med fler personer. Att få människor att tro att ”ni är min bundsförvant, det är bara dig jag litar på”, det är en stor makt. I det. Ty att känna sig utvald, litad på, är något som tilltalar de flesta människor.

Så när blir då hemligheter till manipulation? När ni väljer att berätta hemligheter för egen vinning. Svårare än så är det egentligen inte. Ni vet när ni berättar något i förtroende eller för att vinna någons förtroende. Kan ni se det? Att visa förtroende för någon genom att dela med er av hemligheter är inte, att ge någon något litet hemligt för att binda den personen till er eller få denne att berätta en stor hemlighet.

Att ha en hemlig sida är ofrånkomligt, men vissa har svårt att visa tillit till andra. De bär inom sig sina innersta tankar. De frågar sällan andra om deras innersta tankar, ty de vet att då skulle de själva behöva berätta sina. Att hålla hemligheter för sina nära för att behålla deras kärlek, vänskap, tillit är inte rätt väg att gå. Om en hemlighet behövs för att inte bryta era band, så är inte det bandet förankrat i verkligheten.

Så titta närmare på era egna tankar, handlingar och ord. Vad har ni för hemligheter? Vem delar ni dem med? Vem delar hemligheter med er? Vad är hemligheter som leder till lögner?

Hemligheter bör inte bli en börda att bära, utan en närhet. Det är det fina i hemligheter och det är väl värt att ta vara på. Hemligheter som tär på er är däremot inte era att bära. ”

Välkommen tillbaka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-12-08 14:54

Förnekelse kan både vara en välsignelse och en förbannelse…

Är det alltid ”fel” att förneka verkligheten och är det alltid ”rätt” av omgivningen att påpeka hur verkligheten egentligen ser ut? Mekanismen att förneka något i verkligheten, något vi inte kan eller inte vill ta in, kan vara ett skydd men också något som skadar oss.

Att förneka är en skyddsmekanism, men som vi alla vet så betyder det inte att det utgör ett verkligt skydd. Dock kan förnekandet rädda vårt förstånd i en chockfas … kanske ger det oss en möjlighet att ta in verkligheten bit för bit, det vi klarar av. Till exempel om vi får höra att vi har en svår sjukdom.

I det långa loppet gör förnekandet kanske att vi inte tar emot hjälp och vård, men i den första fasen kanske det hjälper att inte ta in allt på en gång. Det är dock inte alltid lätt för de runt om, att veta hur man ska bemöta någon som är i en förnekande fas.

Jag minns en gång för många år sen, jag stod och väntade på bussen och mina ögon föll på ett äldre par på andra sidan gatan. Paret gick i armkrok, såg ut att samtala med varandra. Plötsligt ser jag hur mannen segnade ner på marken. Jag rusade över gatan och ringde 112. Både ambulans och akutbil var snabbt var på plats. Man satte dropp på mannen och jag fick agera droppstång och hålla upp det, medan de undersökte mannen. Jag märkte snart hur mannen drog några sista andetag, ambulansskötaren tittade på mig och nickade. Jag la försiktigt ned droppåsen på marken. För sjukvårdarna och för mig var det uppenbart att mannen var död. Lika uppenbart var det att frun inte kunde/inte ville/inte var redo att se den verkligheten. Hon var nu mycket orolig över att hennes man inte hade fått en filt över sig och därför kunde bli förkyld…

Ambulanspersonalen skötte i mitt tycke denna situation bra. De tog med mannen i ambulansen och åkte till sjukhus och sjukvårdarna i akutbilen valde att ta frun i bilen, för att som sjukvårdaren sa till mig, försiktigt försöka låta henne ”vänja sig” vid tanken att mannen skulle dö. Jag undrade förstås hur det gått för hustrun sedan och jag fick så småningom veta att paret varit på väg till tandläkarmottagningen alldeles intill där detta hände. Jag var själv patient där och fick höra att kvinnan långsamt började hämta sig från den stora chocken.

En annan god vän, som är läkare, berättade hur hon i början av sin karriär hade undersökt en man med stetoskop, lyssnat på hjärta och lungor m.m. Hon frågade mannen om han var rökare. Han riktigt lös upp och sa stolt att han slutat röka för 10 – 11 dagar sedan. Varpå vår vän antecknade detta och sedan pratade med sin överläkare som sa: ” vet du varför han slutade röka? Jo han hade för 10 – 11 dagar sen fått beskedet att han led av obotlig lungcancer”. Vår vän berättade för oss att denna historia alltid stannat med henne, att mannen trodde att han skulle bli frisk för att han nu slutat röka.

Om man drabbas av en svår sjukdom, och får en diagnos som kan komma att förkorta livet, så fyller förnekandet en funktion. Vi behöver en ”andningspaus” för att kunna komma till ett accepterande och detta gäller för de flesta av oss.

En vän till oss gick nyligen bort i levercancer. Han var gediget medicinskt utbildad och hade tillika god kroppskännedom. Trots detta dröjde han med att gå till doktorn, och när han väl gjorde det blev han genast inlagd på sjukhus. Även efter diagnos och med en prognos om cirka två månaders överlevnad, märkte vi att han varvade väldig insikt med att skjuta vissa saker på framtiden. Detta var inte riktigt ett förnekande, men ändå någon form av ”mellanläge”. Vi och vännen hade många djupa samtal under de sista veckorna och dem bär vi för alltid med oss i hjärtat.

En annan patient, en man som väntat så länge med att söka vård trots många symtom, att när han slutligen gjorde det så fanns det inte längre någon behandling som skulle kunna hjälpa mot alla de metastaser som fyllde hans kropp. Trots läkarna sagt att det inte finns något att göra medicinskt, och trots att han placerades på palliativ avdelning, så vill han inte acceptera verkligheten. Han vandrar mellan olika ”förklaringar” till varför han mår som han gör, och han tror att läkarna har fel i cancerdiagnosen. Med en nära vän leds han nu långsamt och kärleksfullt framåt mot ett accepterande.

Det här med förnekande kan se olika ut för olika människor, och vi kan också använda förnekandet mer ”medvetet”. Jag tänker här på hur min ”låtsamamma” Kerstin agerade när min pappa höll på att lämna jordelivet. Pappa låg på sjukhus sista veckan han levde, och det var uppenbart att hans tid var nära att ta slut. Kerstin hade en historia att gärna förneka vad gällde egen sjukdom, något vi berättat om i vår blogg och i vår bok Terapeutiska Skattkistan. Men så här nära pappas död visste jag att hon var helt införstådd med vad som väntade. Läkarna var dock oroliga att Kerstin var i förnekande och pratade med mig om det. De försökte få henne medveten och ju mer de försökte det, desto mer viftade hon bort det. Jag fick övertyga personalen om hur hon fungerade, och det blev ett väldigt fint avsked när Kerstin och jag höll pappa i handen när han drog sina sista andetag. Kerstin berättade att hon behövde ”låtsas” ett förnekande för att klara av den svåra situationen.

Här har vi valt att beskriva förnekande i relation till svår sjukdom, men det kan ju också gälla förnekande av exempelvis känslor eller av vetenskapliga fakta och fynd ,som till exempel förändringar av klimatet m.m.

 

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Alla vet ni, att det ni vet, det vet ni, och det går inte att bli ovetande igen. Eller går det? Förnekandets magiska kraft kan försätta berg, styrkan i förnekande har oanade krafter men den kraften är svår att mäta. Den är inte bara omätbar, utan den är ofta obegriplig för alla runt om, alla som ser vad ni förnekar.

Att ta ett problem och sedan gömma det, och att försöka glömma det är inte detsamma, ty förnekandet kommer omedelbart, det är inget ni kan tänka ut, för i samma stund ni blir tänkande, så har ni redan brutit förtrollningen av förnekandet.

Så om ni tittar tillbaka på era liv, kan ni då se att ni i perioder har levt i förnekande av något? Känslor, situationer, sjukdomar? Att bli varse detta i backspegeln är det bästa sättet att lära er att en annan gång inte välja samma väg, utan att leva i den verklighet ni erbjuds där ni bor och lever.

Om en sjukdom är livshotande ökar risken för att den drabbade och/eller anhörige får en chock, som ger er enda väg ut i förnekandets gyllene värld. En värld där alla är friska, både ni och era nära. Ni har livet framför er, era magsmärtor är inte farliga, det är inte cancer det är magknip. Er grusiga syn är inte tecken på att ni har skadat synen, utan beror på att ni är trötta.

Att förneka verkligheten kan tidvis göra att ni förlorar fotfästet, men känner det som att det är alla, alla andra som gör det. ”Vad är det för galningar som tror att ni är sjuk”, ni som mår så bra. Och ni har ju alltid mått bra, ni lever ju. ”Käre tid, vad är det för fel på hela världen? Den är ju upp och ned, ni står stadigt fast, ni vet, ni är ju ni, ni vet?” Eller?

När är förnekandet gynnsamt och när är det farligt? Att förneka att ni står i något oerhört svårt, som ni inte känner att ni klarar kan vara skyddet ni behöver tills ni är redo att ta in det ni redan vet. Men i det långa loppet gör förnekelse ingen nytta utan bara skada. Ty att förneka något stort som en sjukdom kan leda till, att ni inte tar den hjälp som ni behöver av läkare och mediciner och av era nära och kära. Att inte lyssna till kroppen kan ge er bestående skador. Men hur kan det vara så? Det känns ju så skönt i stunden…

Förnekelse kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Den kan rädda er i en chock fas, men den kan förgöra er när ni behöver samla ihop alla krafter, för att ta in en svår verklighet. Alla behöver vara i förnekelse ibland. Det kan ge er kraft att sedan ta itu med problemet, men faran finns när ni går upp i förnekandet och ni blir ett med det, och det blir den enda sanna verkligheten. För då kommer ni stå väldigt ensam, för ni lever i en verklighet där ingen annan finns.

Så vad gör ni om någon i er närhet förnekar en verklighet som de behöver ta itu med? Att bara säga ”så här är det” kommer inte hjälpa och ni kan istället stressa in den andre längre in i förnekandet. Eller så bryts den förnekelse som tillfälligt är ett gott skydd, för att bryta ihop i en miljon bitar, som ingen kommer kunna pussla ihop. Att neka någon förnekelse innan de är redo att ta sig an verkligheten, kan leda till en stor chock och förvirring hos den ni vill hjälpa. Det som kan verka vara ett galet tankesätt, kan vara det enda rätta och som gör att personen kan behåller sitt ”förstånd”. Att då bryta förnekandet kan istället göra att den andra totalt tappar ”förståndet”.

För att vara ett med verkligheten behöver ni sätta er in i den andres förnekelse likväl som dennes verklighet, först då kan ni hjälpa den andre att landa mjukt i verkligheten och väl där att navigera i den, hur svårt den än är. Lotsa er fram mellan hinder och svårigheter, inte genom att gå före utan tillsammans möta verkligheten.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-11-03 22:56

Analysera mera…eller?

Analysera mera…eller?

I vårt vardagsliv möter vi personer och situationer som vi tolkar utifrån vad vi tycker oss se, höra och känna. Ibland har vi ”rätt” och ibland har vi ”fel”. Men hur ska vi då bemöta varandra genom det sagda och det osagda? Tyvärr finns det ingen trollformel som magiskt ger oss ett rätt svar. Inget är så lätt att bara ett svar är rätt.

Så en gyllene regel kan vara att lyssna och bemöta andra ödmjukt, genom att vara öppna för att höra den andres ord och läsa mellan raderna, men samtidigt veta att det den andra vill förmedla inte alltid är det vi uppfattar. För vore det så enkelt, så skulle inga missförstånd ske. Olika åsikter ja, men inga missförstånd eller misstolkningar.

Ibland vill vi läsa in något i andras ord, beteende osv för att antingen bli glada eller få ”tillåtelse” att vara irriterade.

Alla har vi väl någon gång varit föremål för någon annans kanske välmenande, men ack så oombedda analys av vårt beteende…? Det är en gyllene mellanväg som behövs mellan att ta allt bokstavligt, och att läsa in vad andra inte säger och vad andra inte visar.

Om vi lyckas lyssna inåt och utåt, och hellre fråga en gång för mycket om vi uppfattat rätt, så har vi hittat vägen till kommunikation.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

Om det vore lika enkelt som ”högerregeln” att veta vem som har företräde att köra först, så skulle det inte ske lika många missförstånd eller gräl som det gör. Alla har ni olika vägar ni kör på under livet. Ibland kan ni tycka att ni tydligt indikerar till era nära vart ni är på väg, och hur ni ska köra dit, och ni kan bli upprörda om de inte automatiskt förstår det.

Sen kan ni likaså känna att andra överanalyserar varthän ni är på väg. Det vill säga ni kör åt ert håll, och ni har blinkat innan ni kört in på vägen ni nu färdas på. Men era nära tror/tycker ni kör fel, och vill få er förstå det och köra in på ett annat spår. Ni ska ju egentligen inte dit ni ska, tycker de, för de vet ju ”bättre”. De tutar och försöker få er förstå, men det är ju egentligen de som inte har sett verkligheten, för kartan i deras huvud ser annorlunda ut.

Men hur är det för er? Har ni en tendens att läsa in vad andra säger och känner och göra era egna tolkningar? Eller hör ni till skaran, som tar folk på orden och deras handlingar, utan att analysera?

Ibland är det bra att ha förmåga att läsa mellan raderna, uppfatta varandras känslor, det som sägs, det som gäller är dock, att inte ”avslöja” den andres känslor om det är något denne avsiktligt vill dölja, det som sägs, det som inte sägs, det som visas, det som inte visas etc.   Även om ni tror er känna in andras osagda känslor etc., så behöver ni ha en del av er som är medveten om att det ni tror er uppfatta, inte nödvändigtvis behöver vara sanningen. Ni tolkar utifrån ert eget perspektiv, så felmarginalen är därav stor.

Dock är det viktigt att försöka att inte bara lyssna till de sagda orden, ty det som en annan människa förmedlar är så mycket mer än det. Men det finns en fara om ni inte ifrågasätter er egen tolkning av det osagda, utan tror att det ni tror är facit d.v.s. att ni vet. Om ni tror er veta något gäller det även här att vara finkänslig och lyhörd… Är detta något den andra vill ta upp till ytan eller inte? Bara för att ni har ”rätt” tolkning, så innebär det inte att ni ska dela ut den till andra.

Allt varken kan eller bör tolkas, att vara och leva är en viktig del av livet. Och det är svårt att leva livet genom att tolka sig igenom det, eller att låta andra leva sina liv genom att tolka deras liv åt dem. Så hur når vi en balans i att uppfatta känslor, nyanser och ordens betydelse, utan att vara bokstavliga, men ej heller överanalytiska? Svaret är att leva och vara öppen för att ändra åsikt, våga analysera, men släppa er övertygelse om ni får höra att den ej stämmer in på den andra personen.

Ni har endast företräde i självanalys, för var och en av er har ni ert eget inre facit på vad ni känner. Däremot kanske ni inte alltid vet vad ni känner själva heller. Då kan ni med hjälp av analys hitta det, och det kan vara mödan värt. Men ibland är det bästa att bara låta saker vara i det nu som är. Ibland bara vill ni få vara i en känsla, utan att analysera varför ni känner så ni gör. För så fort ni börjar analysera känslan, så ställer ni er utanför känslan och fokuserar på känslan genom en tanke. Detta kan vara ett viktigt redskap, som kan leda till god självkännedom i rätt händer. Men ibland kan det alltså bromsa den känsla ni är i. Kan ni se det?

Fingertoppskänslan är viktig, men om ni följer andras väg gällande dem och er för er, så behövs inte det. Det är bara att följa trafiken så är ni på rätt väg utan att behöva styra riktningen. Följ bara vägen…”

Välkommen tillbaka nästa vecka. Då kommer det handla om ”förnekelse”.

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-10-27 16:40

Artikel om Hannahs arbete och ny recension av Terapeutiska skattkistan av psykolog och adjunkt Kersti Widstrand

Läs den mycket ingående och spännande artikeln om Hannahs arbete med automatisk skrift, och den fina recensionen av vår bok Terapeutiska skattkistan av psykolog, forskare och adjunkt Kersti Wistrand på föreningen Humanism & Kunskap:

Den kreativa personligheten – automatisk skrift

Terapeutiska skattkistan öppnar upp ett annorlunda perspektiv inom personlig utveckling

Besök föreningen Humanism & Kunskap

Missa inte vår inspirationskväll på Hälsans Hus i Stockholm söndag den 10 november 2019! Föranmäl dig gärna, begränsat antal platser:

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-09-30 14:56

Skvallerbytta Bing Bång…

”Har du hört om Joakim…? Han är otrogen mot sin fru.”

”Var har du hört det?”

”Men det vet ju alla…”

Vi människor skvallrar inte sällan om andra, och mest handlar det om problem som andra sägs ha, sanna eller inte.

Vilka är det då som skvallrar mest egentligen? Ja, vi får nog alla medge att det hänt, att vi berättat vidare om något vi hört om någon utan att egentligen vetat sanningshalten bakom. Sen finns det de som vill krydda sin egen kanske lite händelselösa tillvaro, med att berätta några sensationer om andra människor. Uttrycket ”vad Andersson säger om Pettersson säger mer om Andersson än om Pettersson” är ofta relevant.

Skvallerpressen fylls ständigt på med nyheter om vad kändisarna gör och inte gör,och vad de eventuellt döljer. Det spekuleras vilt i om den eller den personen är gravid t.ex… för visst är väl hennes mage lite rundad nu… Och vi läser och konsumerar gärna vad som skrivs om offentlighetens personer, trots att vi vet att det mesta är påhittat. Vi försvarar ofta intresset för skvaller av kändisar med att de valt vara i offentlighetens ljus.

Med photoshop kan man nu också ganska enkelt förvanska bilder. En väninna till oss råkade för ett tiotal år sen ut för detta. Hon och hennes man besökte någon utställning med en gemensam manlig vän. De tre gick bredvid varandra i armkrok med väninnan i mitten. Trion blev fotograferad och i någon av våra mest kända skvallertidningar fanns snart en rubrik, att väninnan och den andre mannen var på väg till altaret. Att väninnan redan var gift och inte alls på väg till altaret igen, hade man löst genom att klippa bort den äkta maken från fotot. 😊

Men hur som helst så känns det inte bra att föra skvaller vidare, så visst bör vi försöka göra vårt bästa för att sluta att vårdslöst prata om människor som inte är närvarande. Detta gäller även om vi skulle veta att det vi berättar om är sant.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att skvallra har sällan en positiv klang, men finns det gott skvaller likafullt som mindre gott? Skvaller är inte svart eller vitt i den bemärkelsen, att ”skvaller” kan binda människor samman likaväl som splittra. Att dela en hemlighet med sina förtrogna kan leda till en nära och trygg relation. Att däremot bära en hemlighet som är svår att hålla kan orsaka oro och smärta. Förtroende är när någon delar med sig av något som hen inte vill ska föras vidare, och att få ett förtroende är en gåva som dock kan bli tung att bära.

Men om vi nu lägger förtroende åt sidan och tittar på just skvaller. Skvaller är inte bra, att ”skvallra” om sina vänner är att föra något vidare, ofta utan att veta om det är sant eller inte. Från barnsben lär ni er att ingen uppskattar en skvallerbytta; ”skvallerbytta bing bong…” Samtidigt säger man ofta till barn som att ”det här blir din och min hemlighet, berätta inte för mamma eller dylikt”. Barn har ofta svårt att hålla inne med hemligheter. Men visst blir det lite dubbla budskap?

Så länge det har funnits människor har skvaller funnits. Byskvaller hette det förr. Sedan kom ”skvallertidningarna” Mer och mer har skvaller förknippats med ”nyheter” och att sprida dessa vidare, utan att ha någon tanke bakom det.

Det finns skvaller som är illasinnat skapat för att förstöra, söndra och härska, att så tvivel i andra människor. När någon upprepar samma sak tillräckligt många gånger kan det uppfattats som sant. Kommer det dessutom från flera källor, så ökar tilltron till skvallret. Men det är viktigt att inte glömma att likt ”viskleken”, så har skvallret en tendens att ändras från den ena till den andra, munnen och örat. Det läggs till och det dras ifrån.

Så hur ser ni på skvaller? Underhållning, men att tas med en nypa salt gällande trovärdigheten? Spännande? Ovärdigt?

Att ”skvallra” på någon kan göras av välmening, att hjälpa en annan människa som behöver det. Det är att våga ta ansvar för att hjälpa. Att skvallra om någon är däremot inte samma sak. För då behöver ni inte säga det för att vara till hjälp, utan att ni helt enkelt vill skvallra om någon annan. Kan ni se skillnaden?

Så för att förstå skvallrets natur behöver ni se på både innehållet i skvallret och varför ni för det vidare eller inte. Om ni är ”skvallriga”; är det harmlöst eller är det ett större svek?

Ord kan såra och sagda ord kan inte bli osagda, så var försiktig innan ni ger er in i skvallrets lockande värld, skvallrets glittrande flärd och välj vad ni säger och till vem, så får ni ”skvallra” och tala i god tro.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

 

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-09-15 18:32

Selektivt hörande.

Hör vi vad vi vill höra eller hör vi vad vi inte vill höra?

Att lyssna, höra och tolka vad som sägs behöver inte vara samma sak. Hur vet vi egentligen att vi hör vad någon annan säger, eller för den delen om andra hör oss? Vi filtrerar det vi hör genom våra öron, men också genom våra rädslor och vårt önsketänkande.

Så hör vi då vad vi vill höra eller vad vi inte vill höra? Egentligen hör vi väl alltid vad vi ”vill” höra, annars skulle vi inte hört det, även om det är något negativt vi ”vill” höra för att det passar in på våra förväntningar.

Om vi nu tar ett exempel med två patienter, som får exakt samma diagnos av exakt samma doktor. Per, som när han får höra att han har högt blodtryck och behöver varva ner, hör att han ska varva ner men inte varför. Han är bara så nöjd att kunna gå hem till sin familj och säga att; ”nu måste jag ta det lugnt så ni får ta hand om allt hushållsarbete, medan jag varvar ner på soffan. Doktorn sa ju så.”

Och så har vi Clara som får samma diagnos, men hon hör att hennes man Claes inte får bråka med henne mer, för det är inte bra för blodtrycket.

Så har vi två andra patienter som båda får reda på att de är kärnfriska. Gunilla som då säger ” men jag mår ju så illa. Snälla ge mig en diagnos och låt mig få lida lite till och få vältra mig i min ”sjuka”. Och så Wilhelm som hör att han är frisk och kry och tackar och tar emot.

Alla hör vi det vi räds eller det vi önskar, vilket dock kan variera från tid till tid. Men de flesta av oss lyssnar till slut och har en någorlunda samlad bild av verkligheten. Dock inte alla…

Så hur ligger det till; hör vi vad vi vill höra eller vad vi inte vill höra?

Ä-post (se Hannahs förmåga) 

”För att hitta det första svaret på den frågan behöver ni känna efter om ni vill tolka det ni hör positivt eller negativt. Att lyssna med positiva öron har en fördel, att ni vill se eventuella svårigheter genom att se det från den ljusa sidan. Dock kan det bli negativt om ni tolkar även farliga saker genom rosenfärgade glasögon. Har ni däremot för vana att lyssna mellan raderna, läsa ut negativa svar från den ni lyssnar på, så kan ni också missa det som verkligen sägs.

Så hur kommer det sig då att ni inte alltid hör vad som sägs? På denna fråga finns det nästan lika många svar som det finns människor. Om ni är rädda för att tolka något positivt, och därav bereder er på katastrof, så kan ni tro att ni skyddar er själva. Något ni egentligen inte gör, för då lever ni i en ständig katastrof. Ni kanske inte märker skillnaden på en verklig katastrof och en inbillad ni räds. Det i sig kan leda till mer skada än nytta.

För att hitta balans, att vara rädd när det finns något att frukta och inte vara det när allt är lugnt, behöver ni en nyansering så ni inte ”slösar” katastroftanken på ”småsaker”, och när ni står i svårigheter, så har ni redan använt motkraft till inbillade faror. Det vill säga ni har använt all er ammunition på rädslan, och när faran nalkas har ni inget kvar att stegra från max. Kan ni se det?

Om ni dessutom ser faror i allt, så lever ni bara halva ert liv då hälften är en inbillad verklighet. Att däremot alltid höra det positiva och sålla ut det negativa kan också ge konsekvenser, som inte heller är ultimata. Om ni minimerar faror, så att ni inte skyddar er, så kan ni lättare råka illa ut.

Men nu till frågan vad ni vill höra och vad ni inte vill höra. Inte ens den är svart – vit. För ni kanske ”vill” höra negativa svar för att ni är mest bekväm i det och då tror att ni inte ska bli besvikna. Så är det då att ni inte ”vill” höra positiva svar eller är det ett försvar? Somliga lever för att vältra sig i svårigheter och det kan då vara en självömkan, vilket inte tyder på ett försvar mot det svåra, utan en längtan efter uppmärksamhet, en egenvinst, sjukdomsvinst i att må dåligt. Medan andra verkligen tror att ni skyddar er själva mot besvikelse, genom att ta ut all oro i förväg, och det tyder på en känslomässig försvarsmekanism. Kan ni se skillnaden?

Om ni då bara vill höra vad ni uppfattar som goda nyheter betyder det då, att det också är ett försvar? Svaret här är ja, det är en annan väg att skydda er känslomässigt, att blunda för det negativa, att blockera oro och inte ta in verkligheten.

Så hur har ni det med era försvar? Vad ”trivs” ni bäst med, goda, glada, positiva svar och meningar från era medmänniskor eller är det i det negativa ni finner ro i?

Alla människor har sina egna tankebanor och känslor som ingen annan helt kan förstå. Ni kan komma nära men inte helt. Ty ni har era egna tankemönster, som guidar er i livet, hur ni reagerar på det ni upplever, och det som är viktigt i detta är att ni försöker lära er hur ni fungerar. Har ni lätt att misstolka andra till negativt för eller emot er, eller har ni tendensen att vara så positivt inställda till er själva att ni inte ens kan ta in, om någon ger er minsta negativ kommentar eller kritik etc.

Ingen av er har samma mönster i alla situationer och i alla relationer. Så att lära känna er själva i relation till er själva är steg ett, steg två är att hitta er relation i förhållandet till andra, lära av era misstag men inte genom att vare sig minimera eller maximera dem.

Hämta input från andra, ”kolla av” om ni förstått dem rätt eller om ni feltolkat deras ord på det vis ni antingen räds och då ändå blir lugna av, för då det ni räds är riktigt, så vet ni att ni inte får en obehaglig överraskning. Eller på ett vis som är långt mer bejakande än det var menat.

För att hitta ”rätt” behöver ni självkännedom och tolka det ni upplever med varandra och därav höra vad den andra säger, inte vad ni vill/inte vill höra.”

Välkommen tillbaka nästa vecka

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2019-09-02 19:31