”Kan själv!”

Visst ska vi vara självständiga och inte räkna med att alltid kunna lämna över till någon annan när vi står inför något problem. Men det är också viktigt att vi både kan be om hjälp och också ta emot den hjälp som vi behöver.

Vi kan inte kunna allt själva, men många vill ändå inte tillstå sig att be om hjälp, eller ens ta emot hjälp som erbjuds. Som barn har ”kan själv-attityden” en självklar plats, men när börjar ”kan själv” bli mer av ett hinder än en utveckling? Det är svårt att säga exakt, men om vi i en situation vi inte bemästrar inte vill ta emot hjälp, så har vi nått den punkten med råge.

Kanske vi har svårt att orka bära något tungt, men hu inte vill vi be om hjälp, för det skulle ju verka svagt… Frågan är då: är inte detta att inte kunna ta emot hjälp en annan form av svaghet? Styrka och svaghet gällande det fysiska är lättare att mäta, men trots det vägrar många att ens acceptera detta faktum. Sen är det styrka och svaghet i beteende. Det är mer godtyckligt, men även här är det att våga både ge och ta emot hjälp en styrka då vi inte låter rädsla för svaghet hindra oss.

Någon har sagt. ”Alla är vi änglar med bara en vinge. Flyga kan vi bara om vi omfamnar varandra.”

Ä-post (se Hannahs förmåga): 

”För att lära er nya saker behöver ni pröva på dem. Frågan är bara; hur behjälplig är ”kan-själv- attityden”? Ett litet barn är oftast vetgirigt, det vill lära sig nya färdigheter och när det lärt sig dessa, så vill det dela med sig och ”lära ut” dem till andra. Här gäller det som vuxen att tillåta barnet att ”kunna själv”, i den mån det är ofarligt. För kvävs ”kan själv- andan”, så kommer barnet bli rädd att göra fel och att visa sig duktig. Det vill säga barnet kan inte vinna oavsett vad det gör, om det gör det själv eller ber om hjälp.

Så vart efter ett barn växer upp bör det lära sig vad de bemästrar, vad de kan, men också vad de inte kan, att se sina begränsningar. Att se vad som är möjligt att lära, och vad som är bättre låta andra som kan det göra, det är den önskvärda inlärningskurvan och vägen in i vuxenlivet.

Men hur kommer det sig då, att så många vuxna verkar ha stannat kvar i ”kan själv” andan? Att vilja lära sig nya saker är sunt, att däremot tro att ni kan nya saker som ni inte provat kan vara vanskligt. När ni till exempel har läst något och vidare då tror att ni besitter kunskapen om det ni läst, även om ni endast en artikel. Låt säga att ni läser om hur en elektriker förnyar elledningar, och att ni sedan tycker att ”nu vet jag hur jag gör, så därför behöver jag inte anlita en elektriker”. Gör ni så, så har ni missat poängen, det vill säga att det finns en anledning till varför det finns specialistutbildningar till varje yrke. Alla kan klippa ett hår, men det gör er inte till frisörer.

Oftast handlar ”kan själv-attityden” om en dålig självkänsla, för om ni inte klarar allt själva, så tror ni att ni inte kan något. Det handlar också om dålig självkännedom, att inte veta era begränsningar. Och sist men inte minst, så handlar det om kontroll. Att vara den som styr, inte den som följer med. Ni tror det är tryggare att ha er själva vid rodret, även om någon annan faktiskt i detta läge passar bättre till kapten.

De människor som vill kunna allt själva är oftast inte medvetna om hur mycket det lyser igenom dem, att det för människor i deras omgivning blir väldigt tydligt. Deras attityd ”kan själv” kan leda till att de inte får hjälp när de faktiskt ber om det. För det är svårt att hjälpa någon som både vill och inte vill ha hjälp. Uttrycket ”You are damned if you do and damned if you don´t” passar perfekt i detta.

Så vad gör ni då om ni har ”kan själv” -Kalle i er närhet eller själv är ”kan själv”-Kalle? Att vara diplomatisk i alla stunder om ni lever med Kalle är inte lätt. Men om ni skall nå Kalle på djupet är det är det inte det bästa att spricka ut i ett argt ”du kan ju ingenting, men du tror du kan allt”, utan att vara saklig med Kalles kunskaper och hans icke-kunskaper för att förhoppningsvis spegla dessa för honom.

Om ni själva reflekterar och inser ”oups, jag är ju Kalle”, så kan ni redan bocka av självkännedom från de tre delarna i ”kan själv” och det är en god början. Med detta sagt är det inte menat som om ni inte skall försöka lära er nya färdigheter, våga pröva och misslyckas, för det är vägen till att lära er nya färdigheter och kunskaper. Men att också kunna lämna över kontrollen, när ni har någon som vet vad de gör. Exempelvis när ni lämnar in bilen på service måste ni överlåta den i mekanikerns flinka fingrar. När ni går till doktorn så går ni dit av en anledning, så försök lyssna på läkaren. När ni flyger försöker ni sällan ta över från piloten.

Om ni kunde applicera dessa tänkesätt i ert vardagliga liv, kan ni vara duktiga både på att kunna själv, men också på att veta vad ni inte kan och inte kommer kunna, utan att gå en lång utbildning till det yrket. I detta kommer ni då finna en större tillit till er själva och till omvärlden. Att våga släppa kontrollen ibland, men inte hela tiden. Att våga göra något nytt och misslyckas är modigt, att däremot tro att ni inte kan fela är dumdristigt. Kan ni se skillnaden? Alla kan inte kunna allt, det är det som är vitsen, att samarbeta och att veta att ni människor behöver varandra och att lita till att det är något gott.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2019-09-09 12:34