Oro är en del av livet, för somliga mer för andra mindre. Men oron kan vara mer eller mindre tydlig för oss själva. Ibland kanske vi känner att vi är lugna som filbunkar inför något som är oroande. Men när sedan det som var oroande är över, kan vi känna en enorm lättnad och en utmattning, som visar att vi visst hade varit oroliga. Men vi lurade oss själva.
Om vi oroar oss hela tiden, så vet vi inte hur det känns att inte vara oroliga. Skulle vi då missa att oroa oss några sekunder, så blir det ett tomrum i oss, en förvirring, för vad ska vi då leva efter? Oron kan så bli en ”vän”, som vi bollar tankar och idéer med. Men om orons råd alltid är desamma exempelvis ”Det där du berättade för mig, det behöver du verkligen oroa dig för..” Då behöver vi tänka till, för även orosandar har grader i oron. Låt oss säga om vi oroar oss för våra barn. En oro som är mindre kan vara ”Kommer mitt barn ha roligt i skolan, få kompisar etc?” En större oro är kanske när ens barn är ute och festar och vi oroar oss för faror som kan lura osv. Så det gäller på något vis att inte slita ut oron när den är mindre adekvat. Lite som ”pojken och vargen”. Och detta både inför oss själva och hur vi lever våra liv, men också inför vår omgivning. För utomstående är det ofta lättare att se klart och se den ”onödiga” oron, och då kanske vi inte får det stöd vi behöver när det verkligen krisar.
Som förälder är det en del av barnuppfostran att både oroa och lugna våra barn. Ibland vill vi ”skrämma upp” dem för att de inte ska göra vissa saker. Vid andra tillfällen vill vi lugna dem så att de vågar leva sina ”bästa” liv. Här är det dock väldigt viktigt att granska oron, ty om barnen ser att föräldrarna inte nyanserar sin oro eller ”problemet”, så kan de bli väldigt oroliga eller alltför ”ooroliga”.
Oron som vi göder kommer att växa, men även den oro vi döljer kommer gro. Därför behöver vi känna oron, känna igen den och i varje ny situation hantera den därefter. Oron är i bästa fall en vägledare och i värsta fall en stoppkloss eller rondell. Oron i sig är ju inte lösningen , men den pekar på problemet. Vi behöver alltid själva ta itu med det. Orosmoln kommer alltid finnas, men vi kan välja om vi låter dem styra oss.
Ä-post (se Hannahs förmåga):
”Oro kan vara en känsla, diffus eller specifik. Oro kan också vara ett tillstånd. Vad som utgör skillnaden på en känsla och ett tillstånd är hur oron påverkar er. När oron är en ständig följeslagare, en form av identifiering av vad som är ni, då är det ett tillstånd. En oroskänsla däremot den kan komma och gå, dock mer eller mindre ofta.
När är oro befogad och när är den obefogad? Det är en fråga utan ett enda enkelt svar. För om ni låter oron styra era liv så växer den och blir starkare. Den kommer växa så hög att det blir ni som svarar till oron och inte den till er. Om med ” befogad oro” menas att det ni oroat er för händer, så vet ni först i efterhand om oron var rätt eller fel. Om med ”obefogad oro” menas, att det ni oroat er för inte inträffade, ja då gäller samma sak. Men om ni leker med tanken att all oro på ett eller annat vis är både befogad och obefogad oavsett utfall, så kan ni hitta nya vinklingar. Oro kan göra att ni väljer eller väljer bort något eller någon i era liv. Oron kan leda er bort från farliga situationer, men oron i sig är inte den som ”räddar” er, den är endast en vägvisare. Så sett på det viset kan vi kalla all oro obefogad.
Kanske har ni tagit andras oro och gjort till er egen. Om ni har väldigt ängsliga föräldrar, så kan ni under uppväxten lära er att tro att allt är farligt. Ni ärver då oron. Men i andra fall kan ni bli tvärtemot, för om era föräldrar ständigt tror att ni ska råka illa ut, och ni sen aldrig gör det, då kan det leda till att ni vaggas in i en falsk trygghet att ni är osårbara. Så försök hitta en balans i att våga leva, men ej riskera det liv ni har, för att ni inte tror att det finns något att oroa sig för.
Världen är på många vis en orolig plats och ledare för olika länder väljer att spela på det. Antingen använder de skrämselpropaganda och sprider en ”obefogad” oro, för att få fördel i ”sina politiska vinster”, eller så står ledarna för världens nationer och förnekar faror och lugnar oroliga medborgare.
Hur gör ni då för att balansera, dvs inte bara ”köpa” varken andras oro eller lugnande? Jo ni behöver känna efter om ni kan beskydda er själva för en osäker värld, utan att låsa in er i ett skyddsrum. Oro är en del av livet, men det gäller att hantera den och inte göra den till er enda ledstjärna. Att lita till oron som en kompass för er färdväg är inte det bästa, för oron har sällan en riktig karta att navigera efter. Ty oron finns inom er, inte runt er. Den är orolig, den är inte lugn nog att hitta rätt.
Skapa en kompass som väljer väg, beroende på information och vägledning från er själva och andra, och låt oron vara en tillfällig bekantskap som ni möter då och då. När oron kommer i er väg, tag då ett steg åt sidan, hör vad oron säger denna gång, lyssna sedan inåt och välj om ni då tror att oron är ”befogad” eller ”obefogad”. Tacka sedan oron och släpp iväg den. Lyssnar ni bara på oron kommer ni antingen stå kvar på en och samma plats för att inte göra ”fel” eller irra runt och försöka undvika alla faror. Likaväl som ni i en krissituation inte tyr er till de som är hysteriskt rädda utan till dem som fattar lugna rationella beslut, så bör ni inte ty er till er oro för lugn, ro och trygghet. Utan ni behöver vara den lugna, och oron släpper endast taget då den blir lugn. Likt ett oroligt barn kan oron klänga sig fast vid er och inte vilja släppa taget. Ett barn hade ni då tryggat och varit stark inför.
Gör ni så med oron kan ni och oron lugnt ta reda på om ni har något att oroa er för, och sedan ändock säga ”hej då” till oron. För ni behöver släppa den för att ta tag i den eventuella orossituationen med ett lugn. Kan ni se det?
Så låt oron göra er uppmärksamma, men låt den ej ta över kommandot. Då kan ni lugnt oroa er och sedan försöka att ordna så ni skall släppa oron, dvs ta kommandot och visa vägen.”
Välkomna tillbaka nästa vecka!