Vi tackar Ylva för hennes starkt berörande berättelse om Åke, om hans död, om chocken och den ofantliga sorgen den närmaste tiden efter olyckan. För nytillkomna läsare rekommenderar vi att gå tillbaka och läsa inläggen från 15 januari, 19 januari och 22 januari.

Vi lämnar inte Ylva här, utan vi fortsätter följa henne, men nu lite mer i dialogform, om hennes väg fram till idag, 2016, åtta år efter Åkes död. Detta i förhoppning att hennes erfarenheter ska kunna vara till hjälp för andra i sorg, och att vi andra kan få tips hur vi bäst kan bemöta medmänniskor i sorg.

Det vi nu i några veckor ägnat oss åt här på bloggen är det ofantligt svåra att förlora sitt barn. Men det här med sorg är ett mycket vitt begrepp, och vi vill belysa även andra typer av sorg. Det är bra om vi människor inte jämför och värderar sorger, varken egna eller andras. 

Det finns både skillnader och likheter med, att sörja en ung som en gammal människa. En del förstår kanske inte att det ofta är förenat med en stor sorg, även då en mycket gammal förälder dör. Detta kan också komma som en överraskning för den sörjande själv.  Det är på ett annorlunda vis, än att mista en ung närstående. Men något som då kan vara extra svårt, och som man kanske först inte förstår är, att man då haft sin nära under en mycket stor del av sitt liv och hela vuxenlivet hittills. Så på något konstigt vis, kan det kännas som om man blir tvungen att bli vuxen en gång till, trots att man kanske då är över sextio år. Och en ytterligare aspekt som nu tillkommer, är att man ofta än mer tänker på sin kommande död. Man är “näst på tur”.

Att förlora sin partner efter långt liv tillsammans, kanske sextio år, kan kännas som att förlora en del av sig själv. Vid dessa förluster av sin livspartner är det inte ovanligt, att den sörjande själv dör inom ett halvår. Men här talar vi alltså om mycket gamla människor.

Sorg handlar inte bara om dödsfall. Det är också en sorg när en relation tar slut, kärleks- såväl som vänskapsrelation. Det är en sorg när man tvingas lämna ett jobb man tycker om. Och det kan innebära en sorg vid en flytt och även när barnen flyttar hemifrån.  Kroppen reagerar automatiskt på förlusten, och förutom den psykiska reaktionen sätter sorgen igång kroppliga reaktioner. Det blir ett stresspåslag, som kan leda till ett sämre immunförsvar, och också ge liknande symtom som vid panikattacker, svårigheter att andas, hjärtklappning m.m.. Dessa symtom blir olika starka beroende på hur stor förlusten känns, och även hur ens eget grundmående är.

Vad många kanske inte tänker på är, att även positiva förändringar kan utlösa både sorg och kris. En sådan kris kan då komma som en överraskning.  Även om man välkomnar något nytt, så innebär det att man lämnar något annat, som går förlorat.

Innan vi pratar vidare med Ylva frågar vi vad änglarna har att säga om “Sorg”.

Ä-post (se Hannahs förmåga)

“Enligt psykologin sörjer ni i faser, som anses vara mer eller mindre isolerade. Först får ni entré till chockfasen, där ni ej vill, kan, eller har möjlighet att ta in och förstå förlusten av er nära. Denna fas är som sagt “entrén” in, och den upplevs av er alla. Men för att våga ta in och förstå förlusten, så behöver ni ta in sorgen redan här. För sorgen är vägen, att orientera sig i vad som skett, att läka i sin egen takt.

Nästa fas, reaktionsfasen, är lika varierad, som det finns variation av människor. Alla känslor är tillåtna, ilskan över att ni drabbats och viljan att försöka hitta en mening i det som skett går hand i hand. Men ni kan inte se en “mening”, så länge ni ej accepterar att det svåra skett. Vad vi önskar är, att ni hittar en tro, att trots ni ej ser en mening, ej kan se, ej bör se, ej tycker att det är okej, överlåter det till “universum”, att någonstans i livsplanen fanns detta med. Det är något som vävts in i ert livsmönster, ni må inte förstå varför, men acceptera att trots att ni ej kan se en mening, så finns där en plan.

Men sorg är att vara mänsklig, att tänka på förlusten här och nu, den levande människan ni förlorat. Men ändock hålla öppet, att någonstans där ute finns en plan, som är oförståelig här och nu. I bibeln står det “Herrens vägar är outgrundliga”, de Gudstroende tänker att Gud verkar, och vi må ej förstå, men det vi vet är, att planen är större än vi. Det är en del av den kyrkliga tron, som är värd att beakta.

Fasen för nyorientering och bearbetning är enligt teorin den sista. Det är där ni hittar tillbaka till ett “så kallat” liv. Det är ett annorlunda liv utan er älskade, men det kan ändock bjuda på andra trevliga människor, stunder, intressen, och vardagen blir en ny vardag.

Men vad vi kan se, så separerar ni aldrig dessa faser, det är omöjligt och därav ej eftersträvansvärt. Det finns lika många olika sorger som det finns människor, och dessutom sörjer varje människa i sig olika för varje förlust. Så sorgens ansikten är till och med fler än själarna och människorna. Bandet mellan er och den ni förlorat påverkar er på ett vis, som ingen annan människa helt och hållet kan förstå.

När syskon förlorar sina föräldrar, ser sorgen olika ut för var och en av dem. Ty de är olika personer och deras relation till föräldrarna är olika.

Ofta när ni sörjer en ny förlust, så väcker det upp sorgen också av gamla förluster, vilket lätt intensifierar sorgen. Om ni dessutom lägger krav på er att sörja “rätt”, så kan det leda till att ni trycker ner er själva och er sorg, eller kanske ha synpunkter på någon annans sorg. Det är lätt att göra men ej rätt.

Det finns inga rätt och fel i sorgen. Om det vore så svart och vitt, så skulle inte sorgen vara så skrämmande. Men sorgen är en känsla som väller över er likt en svallvåg, för att då och då ebba ut och sedan komma tillbaka med full kraft igen.

Sorgen är aldrig statisk. Trots att vissa säger, att den och den har “fastnat” i sin sorg, så är det inte hela sanningen. För även de som för andra upplevs ha “fastnat” i sorgen har nyanser och olika känslor i sin sorg.

Tiden läker alla sår sägs det. Men gör den det? En förlust av en viktig person i livet är något ni alltid bär med er. Såret är där, men det som läker er är att leva ändå.

Det finns många “krav” i sorgen. En del säger: “du får inte gråta för mycket, för då blir det för jobbigt för din nära som dött, och som då får svårt att komma vidare. Eller så känner du: “jag måste visa att jag sörjer varje sekund, annars är det som om jag inte älskat min kära”. “Eller om jag skrattar och har kul igen, så visar det, att förlusten är överkomlig”.

Allt detta gör att era krav på att sörja “rätt” ökar. Vad vi kan säga är, släng bort alla krav. Att ni älskar den ni sörjer, det vet ni, och hur länge och hur intensivt ni sörjer är inte ett kvitto på hur stor förlusten är. Om ni så sörjer ett helt liv eller en mindre tid, så kan kärleken vara lika stark. Men vad som läker är, att ni accepterar det “nya normala”, den nya vardagen och lever i den. Det ger er en annan typ av sorg, än den när ni ständigt önskar att den döde skall leva. För det, det är en omöjlighet, och ingen sorg eller kärlek kan framkalla denna önskan.

Hur ni än sörjer, vet er älskade, att ni älskar dem. De kan vara glada, även om ni är ledsna. de fastnar ej limbo, för att ni ej vill släppa taget. De “lever” ändå. Det de dock önskar, det är att ni också ska leva, trots förlusten och sorgen, och hitta lycka igen. Men hur ni gör varken hindrar eller hjälper den döde på dennes väg.

Så var den ni är och sörj så ni gör. Och acceptera att sorgen är en kontinuerlig känsla, som likt tidvattnet har ebb och flod, men att veta att när sorgefloden forsar in, så ebbar den snart ut igen, och ni har då läkt en bit till. Sorgen är unik, men att sträva efter att leva i acceptans, och med en nyfikenhet på resten av ert liv är eftersträvansvärt för var och en av er. Livet behöver leva vidare genom er. Så lever även minnet av er nära med er.”

Nu när vi läst änglarnas ord om “sorg” vill vi återuppta kontakten med Ylva nu i dialogform.

Om vi tittar på ä-posten här ovan om sorg. Vad känner du igen dig i här Ylva?

“Sorgebearbetningen går som i vågor för mig. I de stora dragen går man igenom olika faser. Men de går i varandra, man hoppar fram och tillbaka. Ett tag kan jag känna mig som om jag befinner mig i nyorienteringsfasen, i nästa andetag befinner jag mig i reaktionsfasen. För vidden av förlusten tar tid att ta in.

Insikterna avlöser varandra genom åren som går. Redan efter gymnasiet sa Åke att han ville ha barn i framtiden. Så blir det inte. Jag kommer aldrig att få se Åkes barn. Åke dog mindre än 1 år efter sin student. Varje vår när reklamen för studentkostymer kommer, hugger det till i hjärtat. Jag ser honom framför mig i studentkostymen och med en flaska champagne på studentdagens morgon, när jag skjutsade honom till skolan. De enda studentfesterna jag orkat delta i sedan dess, är min sons och dotters. Åke kommer alltid att saknas i alla sammanhang inser jag. Det gör oerhört ont.

Familje- och släktfester vill jag inte längre delta i. Det är för smärtsamt och skulle ta enormt mycket energi, både före och efter. Energi jag vill lägga på annat. Vågorna kommer och går som sagt. Toppar och dalar. Visst kan jag ha roligt, skratta och idag glädja mig åt livet, känna mig harmonisk. Men dalarna kommer i alla fall. Skillnaden för mig idag är att det går längre tid mellan dalarna.

Redan innan Åke dog, var jag medveten om hur lyckligt lottad jag var. Visste vad som kändes viktigt i livet, tog ingenting för givet. Jag förstod att uppskatta livets små detaljer, främst vardagliga saker och händelser som rörde främst mina barn/tonåringar. Få dela vardagen med dem, ta del av deras med- och motgångar. Nu förstår jag än djupare vad som är mest betydelsefullt i livet för mig. Resten behöver jag inte öda någon kraft på.”

Vad hade du för verktyg att klara första tiden?

“När det käraste man har i livet dör, ställs många frågor på sin spets. Har man inte tidigare i livet haft en livskris, inte behövt stanna upp, inte insett vad som är mest betydelsefullt för en själv i livet, vilka relationer som är de värdefullaste, ja då måste man göra det nu. Som väl är, eller hur jag nu ska uttrycka mig, hade jag haft en ordentlig livskris i början av 2000-talet. Det betydde att jag nu, när Åke dog, kunde fokusera på min svåra sorg. Inte på min egen utveckling eller livssituation.”

Hur har relationen till dina andra barn varit/utvecklats under åren efter Åkes död?

“Relationen och kärleken till min andra son och dotter har fördjupats under dessa år. Även om de första åren var oerhört svåra. Vi alla tre sörjde på olika sätt och vi hade svårt att nå varandra.

Samtidigt som jag öppet visade hur förtvivlad jag var, förstår jag idag att det var så jobbigt för dem att se mig ledsen. Jag kunde ibland plocka fram styrkan och lägga undan min egen sorg, och fånga upp dem när de själva gav uttryck för sin sorg och saknad. Det har funnits och finns andra människor omkring dem, som har gett dem stöd genom åren och fortfarande finns där för dem. Det är jag oerhört tacksam för. Jag älskar mina tre barn så att det värker i mitt hjärta. För dem kan jag gå genom eld och vatten.”

I vårt nästa inlägg fortsätter vi intervjua Ylva om sorgebearbetningen både vad som hjälpt henne mest och vad hon hade önskat mer utav av sin omgivning. Och hon berättar om hur livet är för henne nu, både i det yttre och i det inre.

Ylva berättar också om ytterligare några “tecken” hon fått av Åke. Så välkomna att titta in på bloggen igen på fredag 29 januari.