När vi möter nya människor gör vi genast oss medvetet eller omedvetet en bild av dem. En bild som oftast inte stämmer, då den egentligen baseras på vårt första intryck och som ibland säger mer om oss, än om den vi möter. Så när vi sen lär känna vår nya bekantskap kanske vi upptäcker än det ena och än det andra, som vi inte hade räknat med. Det kan vara både något positivt eller negativt.
Vid eventuell besvikelse att den verkliga människan inte stämde överens med den förskönande bilden vi målat upp väljer många att avsluta relationen, vänskapen. Men det vi ville fokusera på här är de som väljer att inte se den verkliga personen, utan de som trots att partnern eller vännen uppvisar helt annorlunda sidor, gör allt för att behålla den ”perfekta” bilden av den andre. Detta kan utifrån sett ibland vara väldigt tydligt, som i exemplet nedan.
Beata som så länge hade haft ett gott öga till sin kollega Stefan. Varje dag hade de småpratat vid kaffeautomaten. Beata tycker att Stefan förstår henne precis. Han är alltid så varm och omhändertagande, inte som de andra männen hon dejtat. Så Beata målar upp en bild hur fint det vore att vara tillsammans med Stefan. Låt oss nu spola framåt där de är ett par. Beata lär känna Stefan, både hans positiva sidor och de som inte är så charmiga. Men Beata intalar sig själv att Stefan är exakt den hon trodde, för hon ”vet” ju att Stefan ”egentligen” är så omhändertagande. Det där att han aldrig brytt sig om hur hon mår, eller att han aldrig gör något för henne, det stämmer ju inte. Sådan är inte hennes Stefan. Det kan till och med vara så att hon till sina vänner med kärlek beskriver Stefans ”negativa sidor” , som om de var positiva. Det vill säga de här orden om hur han inte bryr sig, inte förstår henne de kommer från hennes mun , men hon tror hon ger honom komplimanger.
Är det här något ni känner igen? Har ni själv varit i den situationen? Eller sett någon annan vara där? Det är nog vanligare än man tror. Speciellt om den egenmålade bilden av någon annan pågått en längre tid, kanske till och med år. Då är det svårare att byta sikte, och många väljer då att kisa eller blunda eftersom de investerat så mycket i förhållandet, även om de investerat i den de tror de är tillsammans med, och inte den de är tillsammans med. Vid ett uppbrott kan det därför lindra eventuell sorg, att tänka att den vi sörjer inte är personen i sig utan den vi trodde vi hade. Den som egentligen var förlorad redan vid ”Hej!”.
Att vi bildar uppfattningar om allt och andra kan märkas även i mindre viktiga saker. Som om vi läst en bok och sedan ser en filmatisering av boken. Då kan vi ibland känna att skådespelaren inte alls passar in i den bilden vi gjort av huvudpersonen. Antingen har vi en tydlig bild, som att han är lång och mörkhårig med skägg, och då blir det en riktig krock om person som tittar ner från bioduken istället är kort och blond. Andra gånger kanske vi inte har en tydlig bild av personen ifråga, men ändå när vi ser filmen känner ett ”nja” för skådisen. Det här visar lite hur vi människor alltid målar upp bilder och fyller i luckor i sammanhanget och personens väsen.
Hur ska vi då göra för att se verkligheten och ändå vara nöjda? Hur kan vi göra för att se personen framför oss för den, den är och inte den vi tror den är, eller vill att den ska vara? Det är något att fundera på…
Ä-post (se Hannahs förmåga):
”Att förstå någon annan innebär inte att förstå allt om denne, för det kan ni aldrig. Men om ni förstår er själva, så har ni börjat på rätt väg. För om ni inte känner er själva, så kan ni inte se vad som är ni och vad som är den andre. Kan ni se det?
Alla människor gör en bild av andra människor. Det går automatiskt, ni ”möter” någon ni kanske endast sett på bild eller pratat med i telefon, och allt ni hört är en röst. Så fyller ni i luckorna, och ”pusslar ihop” tills ni har skapat en ”fullständig” bild av personen ni just ”mött”. Det kan vara en sann bild, men troligtvis inte, utan en bild ni byggt upp p.g.a. era tidigare erfarenheter, er tolkning av den andres sätt, utseende eller röst.
Människor behöver struktur och en känsla av sammanhang , så när ni inte vet vem ni möter fyller ni själva i det som fattas. Det kan vara medvetna tankar, som att hen är en positiv, glad, smart person eller en högst odräglig, högdragen besserwisser, till något mer diffust, som mer är en känsla av, att tycka om eller inte tycka om.
Så tänk er att ni gör detta med främlingar ni möter. Hur är det då med människor ni har i er närhet? Det vill säga sådana ni känner, men ändå inte känner? Hur många luckor fyller ni i då? Fler eller färre? Ja, det är den stora frågan.
Om ni har en kollega eller väns vän, som ni pratar med lite här och där, ni bygger er då en bild av denna människa. Ni kanske blir förtjust, ni ser att den andra har alla goda egenskaper ni kan önska er i en partner, vän etc. Ni ger liv åt er egen fantasi om hur bra livet vore med denne person i det. Ni har byggt upp en vänskap, men ni har också byggt upp en bild som väsentligen är målad av er själv. Ni fyller i det ni vill se. Så låt säga att ni sedan kommer nära personen, ni bildar par eller knyter en ovärderlig vänskap. När ni så får se helheten och om den inte stämmer överens med er bild, så kan ni välja att måla över er förutfattade duk, eller bilda en ny omålad duk, ett oskrivet blad, eller så håller ni envist kvar er tavla mellan er och er partner/vän. Det vill säga ni ser inte, att ni inte målade verkligheten, ni såg vad ni ville se. Och när ni nu ser något annat blundar ni så hårt att ni inte kan se alls.
Hur är då vägen till att se och bli sedd utan att försöka välja vad ni ser? Vägen är att ha förhoppningar, ha nyfikenheten på er själv och andra och att vara öppen för att ni kommer överraskas positivt och negativt av era nära. De är människor liksom ni och som inte passar i en enda mall. Läs inte in svaren ni förutbestämt i andras ord, ge inte andra heller facit på ert liv. Krockar bilden ni målat upp av er nära med verkligheten, glöm då er bild och välj att se verkligheten. Det kan vara att se att den ni tyckte illa om inte var så dum och den ni trodde var er vän kanske var en annan.
Kan ni bestämma er för att inte bestämma er för vem ni har framför er, så kan ni hitta en väg att leva i en verklighet som är färggrann, och inte gräva en grop så djup att ni inte kan se förändringen i den nyanserade nya bilden av er vän. Betydelsen är för alltid föränderlig av vem ni är och vem ni har framför er. Ni är föränderliga, så lås er ej heller vid vad andra är eller inte är. Livet består av nyanser och varje nyans kan ge er en ny dimension bara ni öppnar ögonen och tar in. Inte blunda och bara se vad ni alltid sett och trott var sant.”
Välkommen tillbaka nästa vecka!