Idén att skriva om vuxentrots kom efter att vi tittat på ett Dr Phil-program. Det blev så tydligt hur en av gästerna på scenen fortsatte att försöka övertyga ,i det fallet sin moster, om att hennes uppförande berodde på mostern. Det viktigaste var här trotset och inte att få hjälp för att kunna lämna sitt destruktiva beteende. Hon levde kvar i tron att övertygar hon mostern om att hon beter sig bra, så är allt lugnt. Hon förstod inte, att det inte längre var mostern, som bestämde, om hon skulle hamna tillbaka i fängelse och då missta vårdnaden av sin 9 veckor gamla son.
Som barn behöver vi trotsa (framförallt mot föräldrarna eller andra närstående). Vi upptäcker på det viset var gränserna går, vi ges chansen att se skillnad på rätt och fel och hitta början på vår väg i livet. Som barn och ungdom är det alltså helt i sin ordning att då och då trotsa sin omgivning.
Men sen när vi blivit vuxna är det önskvärt, att vi lämnat trotsandet för trotsandet skull bakom oss. Alltför ofta fortsätter vi genom livet att trotsa mamma eller pappa , fast det nu är partnern eller någon annan, som får ta emot trotset. Några säger emot i stort sätt allt vad andra säger och märker inte ens att den andre personen ibland håller med, andra kan inte om de blir tillfrågade om hjälp bara göra det rakt av, utan säger att det ”kan du ta reda på själv” eller ”det klarar du själv” . Det är inte ovanligt att människor som har svårt att ta emot råd och hjälp och som fortfarande är kvar i ” kan själv”, har varit den i familjen som aldrig fått bestämma under uppväxten . Att man då fortsätter att hävda ”kan själv” även när beteendet är kontraproduktivt, både för en själv och omgivningen.
Ä-post (se Hannahs förmåga):
När det lilla barnet trotsar, så testar det föräldrarnas gränser, det testar sina egna gränser. Det kan handla om att försöka få sin vilja igenom eller enbart en test om hur långt de kan gå…
Hur ser det då ut senare i livet? Tonåringar är kända för sitt trots, det som benämns ”större barn, större problem” kan visa sig stämma. Tonåringen trotsar av samma skäl som barnet, att få sin vilja igenom och att testa gränserna, vad de får och inte får göra. Om föräldrarna hotar med straff och konsekvenser, upptäcker tonåringen snart om det är tomma hot eller om de följs. Beroende på detta lär sig barnen att deras val får konsekvenser goda eller dåliga, eller så lär de sig att de kan göra vad de vill, för att de ser att de kommer undan med det. Här startar problemen som kan följa med i livet, det vill säga att trotset ej växer bort, utan det ni lärt er komma undan med gentemot er familj, tror ni sen gäller i livet i stort.
Så ni fortsätter testa gränser på jobbet, men chefen kanske faktiskt har regler som måste följas. Ni kan inte bara säga ”oups, förlåt jag ska bättre mig”. Här finns då ytterligare en lärdom att nå, att ni måste följa samhällets regler. Vissa tar detta till sig, andra kanske bara tycker att chefen är dum och fortsätter på sin inlärda bana.
Ett annat scenario är om barn tillåtits göra något olagligt och föräldrarna har skyddat dem. Dessa barn kan bli vuxna, som bryter mot lagen och inte tror att de att de kommer straffas. De tror att det fortsatt är föräldrarna som de trotsar, och förstår inte att det nu inte är föräldrarna som bestämmer konsekvenserna efter ett lagbrott, utan polismyndigheten. Det spelar ingen roll om de försöker övertyga mamma och pappa, att de skall bättra sig, det är nu utanför deras händer.
Så vad har ni trotsat mot som barn? Är det något ni än gör i trots? Somliga trotsar mot sina egna sjukdomar, ”det jag ej erkänner finns ej”. ”Om jag trotsar sjukdomen och doktorn, så är jag frisk”. Kruxet här är att det då är det bara er själv som ni straffar, inte doktorn, inte sjukdomen.
Vuxentrots är i regel en fortsättning av mönster ni lärt er som barn. Något som kanske en gång fungerat för er, men som nu endast hindrar er i er utveckling. Trotset förstör endast för er själva, för när ni är vuxna och har ansvar för er själva, ert liv, ert välmående, då spelar det ingen roll om ni känner er orättvist behandlade och tror att ni trotsar omvärlden, ty det är till syvende och sist bara ni som drabbas. För när ni inte har någon som ”tar smällen” är det er själva ni trotsar. Kan ni se det?
För att bli kvitt trotsets lockande kraft gäller det att ni tar ansvar för era egna liv och val och accepterar att vissa saker bara är, och inte kan trotsas bort. Trots att ni skulle vilja det. Trotsåldern håller i sig så länge ni ej tar klivet ur den, först då kan ni växa ifrån den. Så vill ni trots allt fortsätta trotsa, kom då ihåg att fundera på vem det egentligen är ni trotsar?”
Välkomna tillbaka nästa vecka!