Välkomna tillbaka till vår blogg. När vi skriver detta har pandemin med Covid 19 pågått i Sverige i ca fem månader. Många har blivit smittade och många har avlidit. Viruset har nått ut över hela världen, och det kan drabba alla, fattig som rik, ung som gammal. Det är ett nytt virus som vi människor saknar immunitet mot, och som tidigare kunskap saknades kring. Forskare över hela världen kämpar för att hitta botemedel och vaccin. Redan tidigt fick vi en känsla av hur viktigt det var att människor nu skulle gå samman och enas, hjälpa varandra, att det inte är en tävling, och att TILLSAMMANS var ett viktigt ledord.

Det vi nu skriver om är inte huruvida vår strategi är rätt eller inte, utan om vad Rädsla kan göra med oss människor. De allra flesta människor lever nu i Rädsla och den Rädslan hanterar vi olika, beroende på personlighet och tidigare erfarenheter i livet. Vi prövas och i denna svåra prövning när Rädslan styr ser vi mer Kärlek men också mer Hat. Människor hittar varandra i Hatets gemenskap, men en vänskap kan aldrig bygga på Hat, bara på Kärlek.

Varje dag, varje timme, varje minut står vi inför val. Detta är oftast inget vi uppmärksammar, för skulle vi ständigt tänka på vad vi borde välja, så skulle vi inte kunna tänka eller känna alls. Men när Rädslan bygger bo i oss, då väljer vi ofta en väg som inte är rationell. Vi styrs av Rädsla, och om vi drar valen till sin spets, så väljer vi i princip då en väg av antingen Hat och hot eller av Kärlek, empati och tillit. Den ena skapar än mer oro, det vill säga Hat.  För när Rädsla och Hat samarbetar då är vi utom kontroll.

Att vara rädda gör ofta att vi känner oss svaga, som att vi inte kan beskydda oss själva och våra nära. Låter vi då Rädslan omvandlas till Hat mot någon person, en sakfråga etc.. så känner vi oss starkare. Vi får kontroll…tror vi… Det som vi räds blir nu inte en oro, utan en maktkamp, och då har vi lurat oss själva att tro att vi är starka.

Om vi däremot trots Rädslan väljer att lägga vår tillit till oss själva, till andra personer och till samhället, då kommer vi nå en mer balanserad nyans av världsbilden, det vill säga det vi räds. Vi kan då i lugn och ro ta till oss råd och dessutom vara delaktiga i att ”rädda” oss själva från Rädslans oro.

Så hur illa något än tycks se ut, så har vi val, som blir antingen destruktiva eller konstruktiva. Med detta sagt är det inte lätt.  Att bli Rädd är en signal att fara är på väg, så att uppmärksamma den är vägen framåt, men att sedan ta råden direkt av Rädslan ger ingen nyanserad bild, och då gör vi egentligen valen i blindo. Så att kunna känna Rädsla är viktigt, och inget vi bör försöka ta bort. Men när Rädslan styr våra liv, då blir det ett oroligt liv hur vi än gör.

Ä-post: ( se Hannahs förmåga).

”Att vara Rädd är något som ni alla har medfött. Livet är inte utan faror och rädslor. En sund rädsla är vad som fört mänskligheten vidare och hjälpt den överleva. Så hur kan ni då vända Rädslan till detta konstruktiva, att den visar er en fara som ni sedan väljer att agera efter, och inte låter Rädslan bli destruktiv?

När en Rädsla begränsar ert vardagliga liv, då är det värt att ta en extra titt på vad ni kan göra. Har Rädslan fångat in er och börjat ge er råd? Om ni lyssnar till Rädslans råd kommer ni bara bli mer rädda. För ingen är ju räddare än Rädslan själv. Om Rädslan får styra alla aspekter av ert liv, så kommer således era Rädslor öka. Ni kommer plussa på en till, en till och en till tills ni räds allt, och då inte vet vad som ni bör vara försiktiga med och vad som är en Rädsla, som inte är förankrad i verkligheten. Kan ni se det?

Rädsla kan gå över i Hat. Och när Hatet kommer in i bilden får ni ytterligare ett destruktivt sällskap, och att lyssna på Hatets råd är än värre, än att göra det på Rädslans.  Rädslan i sig menar väl och vill rädda er. Medan Hatet är uppfyllt av hat (därav namnet), och hatet använder er för att nå ut med sitt budskap. Så när ni bjuder in hatet har ni valt en väg, som aldrig kan bli konstruktiv. Hat och Rädsla förblindar omdömet, så att ni ”råds” av dem, kan göra mer skada och vara farligare, än det ni var rädda för från början? Kan ni se det?

Det går inte att orka vara rädd hur länge som helst, så när orken har sinat har ni vägval. Att hitta ett sätt att samexistera med rädslan. Den kan vara där bara ni inte lyssnar till den allena. Ni kan välja att låta tilliten bygga en bro till en bättre framtid. Eller så väljer ni Hatet, som till skillnad från Rädsla har en energi och en kraft som växer sig starkare.  Ni tror att ni är stark när ni hatar, men egentligen är det tvärtom. Så fort hatet tar över har det kontroll över er, och det gör er svagare och HATET starkare. Kan ni se det?

Så hittar ni likasinnade, som också hatar och så göder ni hatet och varandra än mer. Ni väljer ut syndabockar, som får vara hatobjekt.  Ibland kan det finnas fog för ogillande, näst intill hat, men ofta är det inte så, utan att hatet lagts på en person, mot en person.

När ni hatar blir ni blinda för allt annat. Hatet är starkt och det vinner över er, däremot kan det aldrig vinna i längden. Ty det går aldrig att kriga för fred. Krig föder krig, Hat föder Hat och Kärlek föder Kärlek. Inom er har ni alla tillgång till alla känslor, så valen ligger hos er vilka känslor ni vill bygga vidare på.

Hur kan ni då få Rädslan att övergå i tillit? Jo, genom att göra det ni kan i rimlig grad för att undvika faror, och sedan hitta en tilltro till att då ni hjälper er själva och varandra, så får ni universell hjälp på vägen. Ni öppnar er således för att bli lugnade och tryggade både av andra, men också av er själva. Ni kan hitta vad rädslan vill säga er. Ni kan sedan välja väg, när ni vet vad ni räds, Tillit och Kärlek eller Hat.

I sagans värld vinner det goda, i livet gör alla dagliga val att följa det ”goda” eller det ”onda”. Men kom ihåg att godhet lönar sig i längden, även om den inte gör er immuna mot Rädsla, ilska eller svåra händelser. För livet är upp och ned, men ni kan då ändå må så bra det går i varje stund, Lycka som Olycka.

Låt inte Rädslan gnaga på er tills ni inte orkar längre och göder er med hat och hot.  Låt Rädslan visa en väg och sedan har ni tillit att gå vägen bort från det farliga till det trygga, det goda.”

Välkomna tillbaka! Vi ses snart igen!

Kontakt. Facebook.

Här ger vi en liten trailer till Hannahs dockhus-såpa. Det är den underbara personalen på apoteket i Sköndal som medverkar i goodo version. Johan, Mari, Helena, Nassan och Carola. Lägg speciellt märke till Carolas tårtörhängen:)

Vi tänkte det var lite passande att det första avsnittet fick handla om det nu så aktuella ämnet om smittskydd och handtvätt, här på ett annorlunda vis:) Här under är länken till filmen.

https://youtu.be/zDv_wcaVU78

Håll utkik för fortsatta avsnitt ur Hannahs Dockhussåpa.

Kontakt. Facebook.

Förra veckan skrev vi om rädslor…och nu låter vi modet ta vid. Mod är inte avsaknad av rädsla utan tvärtom krävs det rädsla för att bringa fram mod. För det vi inte räds är ju inte modigt att göra. Så mod i det ”lilla” är inte detsamma från person till person. Mod i ett vidare begrepp är dock mer eller mindre detsamma. Som att till exempel gripa in och hjälpa någon som skadats eller håller på att skadas.

Mod kan handla om små vardagliga saker, som att vara rädd för att tala i grupp och ändå göra det, eller att göra något annat, som i andras ögon kan tyckas litet. Det handlar om att man gör något som man är rädd för. Det som är mod för den ene behöver inte vara mod för en annan. Mod är alltid relaterat till om personen ifråga gör något den är rädd för. Och det kan också vara olika i olika skeden i livet. Det man har varit rädd för tidigare i livet har kanske krävt mod för att utföras, medan om man sedan kommit över den rädslan så är det inte längre modigt att utföra samma handling. Och mod kan vara storslagna gester och hjältedåd, som att rädda någon från en fara och då ta en egen risk. Att däremot vara vårdslös, hoppa från en balkong, är inte modigt. Det är bara dumt, även om man är höjdrädd.

För att belysa det absurda i det låt oss leka med scenariot att Fia går till KBT-terapeuten Rut. Fia lider av en fruktansvärd höjdrädsla som hon nu vill få hjälp med.

Om Rut tycker att det inte är några ”ruter” i Fia, och då inte beaktar Fias höjdrädsla på ett säkert sätt, utan har som slutmål att Fia till exempel ska våga hoppa från ett högt hus och hoppas på det bästa, kan det bli riktigt farligt. Det är nog inte många som skulle anse detta som mod eller en lyckad behandling. Som väl är finns det inte så många dumdristiga KBT-terapeuter som Rut. 😊

Så modet vi alla mår bra av att dela är det som handlar om att stå upp för oss själva och varandra. Att behandla alla såsom vi önskar bli behandlade. Att ha mod att veta när vi behöver använda modet och inte låta rädslan styra. Balansen är då inte så svår, som det kan verka då rädslan ”regerar”.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”För att känna mod behöver ni ha känt på rädsla. Ty att trotsa en rädsla är att vara modig, men bara om denna rädsla är något som bör bemästras. En rädsla som är ett hinder för er är värd att bestiga modets berg för, att komma upp och över till andra sidan bergstoppen. Men skulle det ni var rädd för vara att ramla från bergstoppen och skada er, så är det väl inte en rädsla att trotsa, utan en självbevarelsedrift att följa? Allt ni räds är inte automatiskt något ni bör ”jobba bort”.

Mod är att stå för den man är. Att inte sträva efter att vara någon annan. Att lyssna på sig själv och leva enligt de drömmar och värderingar man bär på. Att stanna upp och leva, inte stressa mot ett mål. Modet att våga drömma och våga längta. Men i detta mod ligger att vara där man är, inte vänta att leva tills drömmarna slagit in, dvs. dröm stort och modig var, att gå efter en dröm, men på samma gång, leva nu och ej vänta tills drömmen blir sann.

Mod är, att sluta låtsas, att leva i den verkliga verkligheten, hur tuff och svår den än må vara. Mod är, att lita på sig själv och på sin omgivning. Mod är, att hitta vägen, som ingen annan gått, att våga lämna oförrätter i tid, att inte skapa liv genom att leva på andra.

Vad är mod för er? Vem avgör om ni är modiga? För att hitta er egen väg att leva ett modigt liv behöver ni bekanta er med era rädslor, inte alltid följa dem som en väg framåt, men en ledtråd bakåt.

När ni ser vad ni räds har ni hittat vägen som fört er dit ni står just nu. Frågan är vilken väg ska ni ta framåt, den rädslan pekar ut eller den motsatta? Det beror på vad som finns i ert nu, där rädsla och mod möts i er. Där ni har valet, kontrollen att inte låta rädslan styra, varken genom att följa den blint eller genom att göra tvärtemot vad den säger er. För så länge ni väljer utifrån rädslan, det vill säga att följa den eller mota den, så styrs ni av rädslan. Kan ni se det?

Mod är, att bli den bästa du kan vara, den som du är. Inget hinder är för stort, för i mod ingår hopp. Och hoppet hjälper modet, att hoppa över eventuella hinder. Det är modigt att sträva framåt, men leva i nuet och inte stanna i oro och ältande av gamla oförrätter.

Att vara modig är att göra det du räds, att lita på att det ordnar sig. Men med detta sagt, så är mod inte att vara våghalsig, vårdslös och oförsiktig, utan att gå den rätta vägen, hur svår den än må vara. Det du inte räds och gör, det behövs inte mod till. Modet tar över, då det finns något ni önskar och vill ha, men ni räds. Att trotsa sina rädslor är modigt! Men att hoppa över ett stup är inte modigt, utan fullkomligt vårdslöst.

Mod och kärlek gå hand i hand. Kärleken är modig och modet är kärlek.

Att våga stå upp för er själva, era nära och er omvärld, kräver mod. Att vara den ni är, det kräver mod. Att vara modig är inte ett ord, en känsla, utan det kräver en handling. Samtidigt är modet så mycket mer än en handling när modet handlar om en känsla, som ni följer och gör till en handling. Och denna handling är att ni agerar, för att göra något gott, något som inte alltid är lätt, att våga stå upp för de svaga, de som inte har någon röst. Men mod är inte att skrika högst, att ta platsen från de svaga, utan att hjälpa dem att föra fram dem. Vara närvarande och låta modet vara en ledstjärna, ej rädsla, ej dumdristighet och våghalsighet, utan det lugna trygga kärleksfulla modet. Det mod som växer fram och får gro tills ni vågar ta modet till er och låta det ge er mod.

Att luta sig på modet är tryggt, men ändå spännande, för modet i sig är tryggt i sin handling, men det utför spännande och ibland läskiga uppdrag. Modet är verklighetens Robin Hood, som står upp för det rätta. Modet har en moralisk kompass som inte kan leda er fel. Modet väljer inte er, men ni kan välja modet. Modet finns inom er alla och runtomkring er, det gäller bara att öppna era sinnen och följa modets väg. Då får ni ett liv i balans med trygghet och spänning.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Förra veckan skrev vi om när vi tar över någon annans känslor, den här veckan tar vi upp vad som händer när någon ”dumpar” över sina känslor på oss.

Det kan inte gå en sekund utan att vi känner något, även när vi tycker vi inte känner något alls. En svårighet med känslor är, att känna vilka känslor som är våra och vilka som någon annan överfört på oss. Om vi tänker oss liknelsen att vi kan få känslor inslagna i ett paket. Är det då svårare att känna in om vi vill ha paketet?

Om Tant Rut återigen ger oss en stickad lusekofta i present, vad gör vi med våra känslor av ”suck inte en till” och samtidigt känslan av att inte såra Tant Rut. Tant Rut är här medveten om att hon ger ett paket fullt med känslomässiga band, samtidigt som hon menar väl. Vi tar så kanske ansvar för att Tant Rut inte ska bli ledsen, så vi blir så så glada utåt sett, vilket också i sin tur riskerar att Tant Rut ger en ny kofta vid nästa bemärkelsedag.

En annan gång kanske det inte är lika tydligt att vi får ett paket känslor. Känslor kan vara subtila, smyga sig på oss när väninnan Bea gnäller och pratar negativt om andra vänner och vi till slut börjar känna ett litet obehag, att ”det här är inget jag vill höra”. Bea kanske berättar något hon fått i förtroende, och vi står där sedan med detta i vår hand, det vill säga det paketet borde ha stannat hos Bea, som hade fått det. Törs vi

När vi märker att paketet vi får är något vi inte vill ha eller något som inte är ämnat för oss; vad gör vi då? Törs vi gå och byta det? Eller känner vi oss fångade på samma vis, som när vi fått ett gratiserbjudande, som sedan övergår i ett abonnemang som ska betalas och vi inte orkar göra något åt det?

Detta är förstås förenklade exempel, men det är ändock materialiserade känslor, som vi varje dag råkar på, ger bort/tar emot eller letar efter eller undviker. Vad känner vi för det?

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att leva är att känna, allt i livet bygger på känslor, lika mycket eller mer än på fakta, omständigheter och händelser. Ty av en och samma händelse, som händer många, så kommer var och en att tolka dem utifrån sin egen känsla. Således finns det många fler känslomässiga reaktioner på en händelse än det finns händelser. Kan ni se det?

Så vad händer då när ni inte bara känner era egna känslor utan även andras? Ibland kan ni tydligt märka att någon är en så kallad ”energitjuv”, som avlastar sina problem och pyser ut sina känslor, som ni sedan sitter med som en tyngd i knäet. Och den tidigare så känslosamme individen borstar av sig och skuttar därifrån på lätta ben. Men ibland är det inte så enkelt att där och då i stunden, lägga märke till om ni får ”överförda” känslor i paket eller om ni öppnar ert eget paket.

Så ju finare ”känsloavlastaren” slår in sina känslor, desto svårare är det för er, att se att det omsorgsfullt inslagna paketet i själva verket är någon annans.

Att vara känslig behöver inte betyda, att ni ökar risken att bli beströdda av andras känslor, för om ni är inkännande har ni lättare att ”känna” när någon sänder ut sina känslor. Dock känner ni ändock lättare av stämningen hos personer, så även om ni kan separera era känslor och det den andre ger er, så kan ni påverkas av dem. Så för att vara lyhörda behöver ni inte bara bli medvetna om vad det gör med er. Det som ger er energi, genom att ”låna” känslor av andra kan vara gott så länge denna energi inte är byggd på ett känslosvall, som skadar någon annan. Det vill säga när ni och den känslomässige förenas i negativa känslor om andra.

Att försöka skaka av er de känslor som faller tungt på era axlar är gott, för även om ni känner ni vill hjälpa den känslosamme, så gör ni det bäst när ni själva inte är nedtyngda. Det är skillnad i att känna, att ni tar över känslor av någon annan på det viset att ni tar in det, känner det och hittar en väg att hjälpa den andre och er vidare.

Men det är inte alltid ni vill hjälpa eller för den delen den känslosamme vill ha hjälp. Då handlar det om känslor som ”dumpas” på er, och som ger er en börda och den andre en lättnad. Ingen är immun mot känslodumpningsviruset, men ni kan vaccinera er. Genom att vara uppmärksamma på om ni mött en person som ni i efterhand känt lagt ner paketen i ert knä, så kan ni nästa gång kanske lägga märke till de tecknen, hur ni känner i personens närvaro, hur ni vet ni brukar känna efteråt och då har ni lärt er, det vill säga vaccinet har hjälpt.

Så att känna in, känna med och känna av är viktigt, men det bör inte vägas sin vikt i guld, för då är det en börda. Så fort ni känner att känslorna ni får är en börda och inte en gåva, så är det ett tecken på att ni bör stanna till och känna; ”är detta en ”känslodumpning” eller är det jag som själv gör det till ett problem?”.

Alla gåvor är inte lätta, men om ni känner det som en börda är ni inte den rätta att motta den. Men även svåra känslor från någon annan kan vara en gåva, inte en dumpning, och känner ni ej skillnaden, så kommer den som anförtrott er sina känslor känna sig avspisad, och som om ni trampar på dennes känslor. Allt handlar om ett samspel mellan er och den andre, och känslor och händelser, vad ni väljer att ta till er och ge av. Det är värt att känna efter både här och nu och sen/efter.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

Välkomna tillbaka efter jul och nyårsuppehåll! Nu så här i början av ett nytt år, ett nytt decennium, så kommer det ofrånkomligen tankar på vårt gamla år och på det nya som väntar. Ibland kan det kännas som om tiden ”springer förbi” medan vi ändock står still. Livet går vidare runt oss, men vi, vi står still. Känslan av att alla andra går framåt, når dit de ska, har ork att springa med tiden, medan vi har ”fastnat” stillastående och ”kvarlämnade”.

Ibland kan vi vilja stanna tiden för att vi känner oss så lyckliga i stunden, ibland kan vi önska att livet ska rulla på snabbare, för att vi inte vill må såsom vi mår och inte vill vara där vi är. Men samtidigt så känns det då som om vi ”slösar” våra liv. För det är trots allt oftast när vi inte känner oss med i livets flöde, som vi har svårt att gå vidare.

Det finns de som lätt går vidare i livet oavsett vad som händer sen, och andra som har svårt att släppa taget. Det som är bäst för oss ligger troligen däremellan, att vi försöker gå vidare, för livet står ju aldrig still, men att vi också då tar med oss människor vi mött på vägen, minnen och händelser. Att vara med i flödet även när det gör ont. Att känna känslan både av sorg eller lycka. Att så vara i nuet med det förflutna i ryggsäcken och framtiden som en olöst gåta.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Livet är i ständig rörelse, även när ni känner det som om inget händer, så händer livet hela tiden. Ibland kan det vara just det som är kruxet och som ger er en känsla av utanförskap, att livet lever vidare, att alla andra runt er går framåt, medan ni upplever att ni står helt stilla.

Detta är ofta en smärtsam upplevelse, som kan orsaka ångest och depression och som i sin tur leder till ökad känsla av stillastående. Ungefär som om ni står stilla mitt i vägen, medan hela världen rör sig runt er. Ni ser livet ”gå er förbi” och ni känner då ett utanförskap, att ni inte lever och att ni slösar ert liv på att stå still. Från ert perspektiv där finns det bara ni, som en ensam ö där alla andra är en enhet, ett fastland. För att få vara med krävs en ansträngning, att ta ett steg åt vilket håll som helst, men i dessa stunder är ofta även ett litet steg övermänskligt.

Så vad gör ni då för att åter känna att ni följer med i livets flöde? Det finns inga enkla svar som fungerar i alla situationer för alla personer. Men om ni upplever det som om ni ”tittar” på livet eller ”blundar”, för att inte se det ni missar, försök då våga sträcka ut en hand kika lite och sen lite till. Låt er ta fart genom att länka er samman med omvärlden. Detta är dock lättare sagt än gjort. För det som ni känt har avstannat, ert flöde, finns ju kvar. Det kan handla om relationer, att ni känner att alla era ex och era vänner har någon, de går vidare. De kan släppa den gamla relationen och ”glida vidare”. Varför kan inte ni?

Ni kanske ser kollegor komma och gå på arbetsplatsen ni varit på i evigheter. Ni kanske sitter kvar hemma i er lägenhet på semestern när alla andra tycks ”lyxa till det” på ledigheten.

Det som gör mest ont i dessa fall är oftast inte just en olycklig kärlek, missnöjdhet på jobbet osv. utan att ni känner er ”kvarglömda”. Ni känner er, som om det är fel på er som inte lika lätt släpper taget om det gamla, för att bereda plats för det nya. Kan ni känna igen det?

Det viktigaste här för er alla är att tillåta er att ”stå stilla” ett tag, och att inte klanka ned på er själva att ni är dåliga, som inte är snabbare i er bearbetning av känslor och händelser. För det är något av det mest paralyserande som finns, och det är kraften i det som gör att ni känner det som om ni står still. Så kan ni ”tillåta” er att stå still, så kommer ni paradoxalt nog bli redo för kärlek och flödet igen. Kan ni se det?

Ni behöver vara snälla mot er själva, vara tillåtande och visa er själva vägen, er väg. Alla människor är olika och ni har varit med om olika upplevelser, som påverkar hur ni processar händelser och känslor. Ni behöver känna, att det finns inget rätt eller fel. Det finns inga tidsplaner för hur länge ni kan/får sörja en relation, en bortgång, eller ett stagnerat arbetsliv.

För att vara en del av livets gemenskap så behöver ni tillåta er att vara er själva och låta andra vara dem. Att se olikheter som tillgångar och inte orsaker att hitta fel på er eller varandra. Döm varken er själva eller andra på hur snabbt eller långsamt ni går ”vidare”. För om ni klarar det så kommer ni aldrig känna att livet går er förbi eller att ni står still. Även evigheten är i rörelse, det enda som skiljer evigheten från livet är att den aldrig tar slut.”

Kontakt. Facebook.

Välkomna tillbaka nästa vecka!

”Var nöjd med allt som livet ger

Och allting som du kring dig ser.

Var glad och nöjd för vet du vad.

En björntjänst gör ju ingen glad.

Var nöjd med livet som vi lever här.” Ur Djungelboken.

Förnöjsamhet är ett ord vi inte använder oss så mycket av. Trots att det täcker in de flesta av de positiva känslorna, så finns det inte några direkta psykologiska teorier om det. Därför kände vi att det vore intressant att titta lite mer på just förnöjsamheten, och hur vi kan hitta den i vår vardag.

Förnöjsamhet är inte något storslaget, med stora gester och känslosvall. Förnöjsamhet är en känsla som kommer inifrån, men som omsluter oss och får oss att hitta en ro, en harmoni, en rytm i livet.

Så här vid jul och nyår är det många av oss som ”summerar” det gångna året och har drömmar, önskningar och farhågor inför kommande år. Om vi nu prövar att räkna upp allt som gått fel under året, allt som gjort oss arga, ledsna m.m. och allt som vi oroar oss för inför nästa år. Vad känner vi då? Om vi sen prövar att istället hitta en harmoni, att tänka på vad som skett under det gångna året, både det bra och det dåliga. Vad har vi lärt oss? Vad vill vi ha mer av? Våra drömmar inför kommande år? Hur känner vi då?

Nöjdheten går att öva upp. Självklart är inte tanken att vi in absurdum ska vara nöjda. Låt säga om vi förlorar någon nära, vårt jobb eller om vi möter andra katastrofer, då är det inte så att vi förnöjt ska se glädjen i livet. Men det som dock kommer hjälpa oss vidare är att hitta vad vi har och vad vi strävar efter, så vi kan hitta en nöjdhet i den nya verkligheten, som erbjuds oss.

Nöjdhet innebär inte att nöja sig. Att nöja sig är att inte sträva efter mer, medan nöjdhet är att vara nöjda där vi är, men ändå ha drömmar och mål. Men också veta att vi inte behöver vänta på att vara nöjda tills målen är uppnådda. Ty de som hela tiden tror att nöjdheten ligger i framtiden, kommer aldrig att nå förnöjsamhet. För alla känslor finns i nuet. Dock är hoppet på en framtid istället något vi behöver våga hoppas på, och en framtid något vi behöver våga hoppas på, för att kunna leva i nuet med en strävan framåt.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Att vara nöjd och förnöjd är en känsla som uppfyller nästan alla de mänskliga behoven i ett. För är ni nöjda, då är ni tillfreds med er själva och den plats ni nu är på i livet. Att vara i detta tillstånd gör er lyckliga, och det är inte ett tråkigt mellanläge mellan glädje och sorg, utan en harmoni.

Därför är förnöjsamhet en känsla värd att sträva efter, men det är likaså viktigt att veta att denna strävan inte är förnöjsamheten, för den finns i nuet, inte i framtiden. Att söka sig vidare när ni inte är förnöjda, att då sträva emot målet av nöjdhet är gott, men själva harmonin ligger alltid i nuet.

Så hur gör ni då för att få vara på denna härliga plats i livet? Vägen dit ser olika ut för olika personer. Men genom att veta vad ni vill och vad ni redan har, och därefter hitta en väg att låta det i nuet möta framtidens önskningar, så når ni dit i det som snart är ert nu. Kan ni se det? Att vara nöjd betyder inte att ni ska sluta sträva efter mer, men det betyder att ni är tillfreds där ni är, även om ni inte får allt ni önskar er.

Ge nöjdheten en chans att ta över er sinnesstämning, öva på det, det går att öva upp genom att uppskatta er själva, vad ni gör och är, och era nära likaså. Allt i livet behöver inte vara på topp för att nöjdheten skall kunna infinna sig. Det behöver inte vara perfekt, vilket är bra. Men det är också det som gjort att nöjdhet kan låta som om ni nöjer er med det näst bästa, att ni nöjer er med det ni har, men det är inte nöjdheten som sig bör.

Nöjdhet är ett tillstånd som går att nås även utan att ni har allt. Det är det som är att vara nöjd, att kunna känna glädje över det ni har, inte sorg över det ni inte har. Det är det som gör att ni inte missunnar andra framgång och lycka, för ni jämför er inte med dem. Ni vet att er nöjdhet inte blir större eller mindre om någon annan har det bättre eller sämre. Nöjdheten kommer inifrån inte utifrån, och det är därför ni kan känna den även i svåra situationer.

”Var nöjd med allt som livet ger, var nöjd med allting som du kring dig ser.” Så enkelt och så svårt.”

Kontakt. Facebook.

Vi tar nu en liten paus över julhelgerna och önskar våra läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! Välkomna tillbaka 2020!

Allt vi gör får konsekvenser, det är något vi aldrig någonsin kan komma undan. Men visst känns det som om somliga ”kommer undan” med de mest häpnadsväckande beteenden, medan om någon annan kopierat samma beteende inte hade sluppit konsekvenser. Vad händer om vi ”skyddar våra barn för mycket mot konsekvenser”? Finns det då en risk att beteendet fortsätter upp i vuxen ålder? Ja, om omgivningen faller in i att möjliggöra ett sådant beteende så kan det vidmakthållas, medan det annars kan bli ett abrupt uppvaknande för den lille prinsen eller prinsessan.

Barndomens ”sanning eller konsekvens” kan här leda oss in på en viss herre som just nu är ”poster boy” för någon som varken håller sig till sanningen eller får särskilt stora konsekvenser av sitt handlande, nämligen Donald Trump. För dem av oss som har retat oss på, att han alltid verkar ”komma undan” med saker andra aldrig skulle göra, är det provocerande. Men om vi kan bortse från själva sakfrågan och titta på mekanismen bakom, så är det förundrande.

Trump hade ju rika föräldrar, vilket i sin tur gjorde honom rik redan från födseln. Vid finanskriser har han blivit bankrutt ett flertal gånger. Han har misslyckats i affärer, konkurser i kasinon, hotell etc. där sedan banker gått in och betalat, för att de velat behålla namnet Trump. Det vill säga banken tog konsekvensen och Trump själv seglade igenom, och vad lärde sig Trump då? Jo att vad han än gör, så ordnar det sig, andra fixar det. Och nu när han sitter som president i USA är det republikanerna och Vita husets personal, som försöker släta över hans beteende. Man bortförklarar det han gör, och på så vis lär han sig att han kan göra vad han vill, när han vill och utan konsekvenser.

När han anklagas för att konspirera med främmande makter är försvaret, ”Nej så är det inte, han är inte tillräckligt smart för att klara det…”Detta visar verkligen att det går att skapa ett ”monster”, genom att bejaka allt någon gör och inte visa att lögner och kriminalitet istället bör straffas. Anledningen att vi valde att använda Trump som exempel, är för att det så tydligt belyser, vad som händer när en person konsekvent skyddas från konsekvenser oavsett handling.

Att ge någon en frisedel för ett beteende och sedan ”bestraffa” någon annan för samma beteende är dubbelmoral. Därför är det viktigt att visa våra barn att allt vi gör betyder något, det gör avtryck. Att göra rätt bör få goda konsekvenser och att göra något dåligt bör ge konsekvenser som motsvarar det. Som Dr Phil brukar säga; ”when you choose a behavior , you choose the consequences.” När du väljer beteende, väljer du konsekvenserna av det. Det vill säga vi måste vara noggranna med vad vi ger för gensvar på vårt eget och andras beteende, för att skapa en rättvis och förståelig värld.”

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Tidigt i barns utveckling lär sig barn automatiskt, att det de gör får konsekvenser av olika slag. Är barnet olydigt kanske det får skäll, detta kan leda till att barnet vet; ”att så ska jag inte göra om jag vill undvika skäll”. Dock finns det barn, som är olydiga, men inte får några konsekvenser av det. Det kan då leda till att barnet fortsätter med sitt upproriska beteende och inte förstår att beteendet ens ses som ”fel”. Eller så blir barnet högst medveten om det, men ser, att ”det fungerar ju ändå, jag får inte skäll, inget straff, så jag kan spela på det.”

Ett barn som gör något roligt, som får föräldrar och andra att skratta kommer ofta fortsätta göra exakt samma sak om och om igen, för att åter få den glada reaktionen. Ett litet barn förstår inte, och ska inte förstå, att det inte blir lika roligt den tionde gången. Här är det dock på sin plats att ni vuxna bekräftar barnet om och om igen ändå. Det är det, som leder till trygghet och ger en känsla av att vara värdefull hos barnet.

Men om barn har föräldrar som hela tiden skyddar dem från konsekvenser, och som duttar och duttar med dem. Vad händer då? Vissa kan hitta en egen kompass, vad som är rätt och vad som är fel och se och lära av andra. Medan andra kan utnyttja detta konsekvenslösa föräldraskap, för att få det som de vill, när de vill. Men det förutsätter att hen är medveten om att handlingar bör ha konsekvenser, men att hen också vet hen kan komma undan.

Sedan finns det de, som faktiskt växer upp i tron att de alltid kommer, bör och ska vara i centrum. Att allt de gör ska hyllas och vara rätt, för om de inte fått konsekvenser som matchat handlingarna, så har de ingen måttstock att mäta sig med.

Om hela världen vore full av vuxna, som trodde att deras handlande alltid var rätt, att de räknar med att alla skall rätta till eventuella snedtramp, sopa banan åt dem och det som inte sopats i förväg sopas då under mattan, så att konsekvenser uteblir. Då hade mänskligheten inte överlevt.

Är det någonsin rätt att låta andra komma undan konsekvenser? Det enkla svaret är ”nej”, eftersom allt ni gör och är får konsekvenser för er själva, era nära och i förlängningen för alla andra. Så varför ska några få bäras upp som ”kungar” och gå genom livet som en ångvält, där lärdomarna är få och konsekvenserna likaså. Även här är det enkla svaret ”nej”, så ska det inte vara. Men med detta sagt finns grader av ”specialbehandling”. Låt säga att stjärnan i ett fotbollslag är en smula mindre charmig, då har laget och omvärlden ofta en större tolerans för det. För vem vill inte vinna matcher? Det är först när beteendet är så oacceptabelt att det måste ”straffas”, som andra lägger sig i.

Detta är anledningen till att det finns divor, men en diva kan bara vara en diva så länge den är på topp. Men när applåderna tystnat och piedestalen rykt blir fallet hårt. Kan ni se det? Somliga blir då kränkta, medan andra fortsätter tro att de lyser som den klaraste stjärna. Det är bara de andra som inte vet det.

Så vårt råd till er alla är, var medvetna om vad ni gör, vad ni ser andra göra och var konsekventa i konsekvenser för olika handlingar, men med en öppenhet för viss variation av förmildrande omständigheter och så… Lär er av era misstag och av andras, så slipper ni upprepa dem. Sträva inte efter att leva ett liv utan konsekvenser, för livet i sig är en konsekvens. Det finns goda konsekvenser, och det finns svåra konsekvenser, och att veta var det ni gör hamnar på den skalan är det viktigaste. Välj medvetet, ta ert ansvar och var konsekventa, så kommer ni få så goda konsekvenser ni kan.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Livet består av val, stora som små. Det som ibland kan vara svårast gällande valen är kanske egentligen inte att veta vad vi vill, utan att våga säga ”nej” till det vi inte vill. Hur många av oss har inte fastnat med en telefonförsäljare som tillslut lyckats övertyga oss säga ”ja” till något vi egentligen varken vill eller behöver. För någon vecka sen ringde ett telefonbolag mig. Jag brukar nuförtiden ha för vana att direkt säga ”nej tack”. Men nu lät ju detta som ett billigt abonnemang, så jag sa ”ja”. Men efter jag hade lagt på luren infann sig en gnagande känsla av obehag, att jag gjort något jag inte ville. Så jag bestämde mig faktiskt för att byta tillbaka. Det var många blandade känslor i det. Dels var jag lite nöjd med mig själv att jag vågat säga ifrån och ångra mig, dels tyckte jag faktiskt ”synd om” försäljaren…

Ibland kan det vara så att vi i stunden inte känner att vi inte vill något, det kan vara först senare som det vi sagt ”ja” till landar i oss, en fördröjningsreaktion vilket kan försvåra våra val än mer. Att av princip alltid säga ”nej” kan göra att vi missar något bra. Men att aldrig våga säga ”nej” kan få oss att hamna i situationer vi inte vill.

Kommer här att tänka på en vän Greta, som varje sommar njuter av att vara i familjens sommarstuga. Greta har ett stort hjärta och tycker om att ha folk omkring sig. Många vänner kommer gärna och hälsar på och det tycker Greta är roligt. Men ibland kan även den mest sällskapliga vilja njuta av lugn och ro, så också Greta.

Det finns en gammal känd sketch med Martin Ljung; ”Vi är här nu Ester”. Om en familj som dyker upp oanmälda till Ester, de vill tillbringa semestern hos Ester och de berättar att de är hungriga och har tagit med familjen Fredriksson också😊

Nästan exakt detta hände Greta. En familj som Greta känner hälsade en sommar för några år sen på i Gretas sommarparadis. De dök upp med pick och pack och två barn som ville underhållas. Greta fixade och donade så att familjen skulle ha det trevligt, Greta lagade mat och tog familjen på utflykter med både båt och bil. Familjen hade nog dock lite för trevligt. 😊 För sommaren efter visade det sig att familjen planerat att tillbringa sin semester hos Greta även denna sommar. Problemet var bara att Greta inte haft en aning om familjens planer. Och när Greta väl får telefonsamtal av Agda, frun i gästfamiljen, får hon veta att Agda och hennes man Gustav planerar att komma redan om två veckor, och att barnen kommer med tåg en vecka senare. Greta tog försiktigt till orda och sa att det inte passar så bra nu. Hela min familj är här och vi har ont om plats. ”Ingen fara” sa Agda, ”vi kan tälta”😊. Så fortsatte det tills Greta satte ner foten ordentligt och sa ”nej” till besöket. Varpå Agda försökte med känslomässig utpressning. ”Är vi inte vänner längre?” Men Greta stod ändå på sig och höll fast vid sitt ”nej”.

Men visst kan det vara svårt att våga säga ”nej”, oftare svårare om det är till några vi känner. Men också när det är något väldigt viktigt kan det vara svårt, vilket kan tyckas bakvänt. Just i avgörande lägen som betyder mycket för oss, så borde det väl vara lättare att följa vår vilja. Så hur har ni det med detta? Låter ni er övertalas eller har ni lätt att veta er rätt?

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”När ni föds, så föds ni med en vilja, en känsla av att veta vad ni vill ha och vad ni behöver. Allt eftersom ni växer upp inser ni, att ni inte alltid kan få vad ni vill ha och vad ni behöver. Detta är rätt och riktigt för ingen kan alltid få sin vilja igenom.

Viljestarka människor, som har svårt att klara att inte få igenom det de vill, kan lätt bli arga om de inte får bestämma. Men likafullt kan även den mest viljestarka hamna i situationer där hen inte vågar säga nej. Detta kan tyckas konstigt för omgivningen, som vet att hen står på sig in absurdum i det mesta, men som plötsligt i något viktigt inte törs göra det. Hur kommer detta sig? Jo alla människor har en egen vilja, en känsla för vad de behöver och vill ha, men också en känsla för vad de inte vill ha, ändå har alla människor ibland svårt att våga stå för den känslan.

Det är lätt att tro att ju viktigare och känsligare något är för någon, desto självklarare bör det väl vara att våga hålla på sin rätt. Men i själva verket kan det vara så, att just för att det är viktigt och känsligt kan även den ”starkaste” känna sig ”svag”. Så hen kan säga ”nej” till allt utom just något som så starkt känns så fel. Allt beror på situationen, hur ni kände er där och då när ni blev pådyvlade något ni inte önskat. Är ni i ett extra utsatt läge är det svårt att gå emot det andra säger och gör. Andra gånger när något är mindre viktigt och livsavgörande kanske ni med lätthet säger ”nej” utan minsta känsla av oro att såra den andra.

Att försöka hitta vad ni vill och behöver inom er är första steget att nå dit ni vill. Nästa är att se om det är en reell önskan, eller om det är en dröm. Att hitta inom er varför ni säger ja eller nej i varje situation. När är det svårt att stå på er? När står ni på er mer än nödvändigt? Vad är det som driver er? Är det att inte vara till besvär ni säger ”ja” eller ”nej”? Är det för att ni inte törs säga vad ni egentligen vill? Är det för enkelhetens skull ni väljer att inte ”bry er”? Är det trots? Är det principer? Är det oro att såra någon annan?

Alla dessa frågor bör behandlas inom er simultant med att processa vad som samtidigt kan vara en möjlighet i verkligheten. Det vill säga är ni inte miljonär behöver ni inte tänka över ett erbjudande som kostar en miljon. Men är ni miljonär, då är frågan; är detta vad jag vill? Dessa val sker varje dag i stort och i smått.

Att känna vad ni känner är alltid det ni känner. Men så gäller det att integrera känslan med tanken, göra en kalkyl av bästa väg framåt. Inga beslut sker isolerade från andra, alla beslut stora som små länkas samman till en kedja ni integrerar med varandra. Så när ni kan säga ”nej” och ”ja” för att det är vad ni vill och behöver, så har ni hittat en balans. Men att likaväl vara medveten om att ni inte alltid kan få det ni önskar och vara okej med det är lika riktigt.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Visst ska vi vara självständiga och inte räkna med att alltid kunna lämna över till någon annan när vi står inför något problem. Men det är också viktigt att vi både kan be om hjälp och också ta emot den hjälp som vi behöver.

Vi kan inte kunna allt själva, men många vill ändå inte tillstå sig att be om hjälp, eller ens ta emot hjälp som erbjuds. Som barn har ”kan själv-attityden” en självklar plats, men när börjar ”kan själv” bli mer av ett hinder än en utveckling? Det är svårt att säga exakt, men om vi i en situation vi inte bemästrar inte vill ta emot hjälp, så har vi nått den punkten med råge.

Kanske vi har svårt att orka bära något tungt, men hu inte vill vi be om hjälp, för det skulle ju verka svagt… Frågan är då: är inte detta att inte kunna ta emot hjälp en annan form av svaghet? Styrka och svaghet gällande det fysiska är lättare att mäta, men trots det vägrar många att ens acceptera detta faktum. Sen är det styrka och svaghet i beteende. Det är mer godtyckligt, men även här är det att våga både ge och ta emot hjälp en styrka då vi inte låter rädsla för svaghet hindra oss.

Någon har sagt. ”Alla är vi änglar med bara en vinge. Flyga kan vi bara om vi omfamnar varandra.”

Ä-post (se Hannahs förmåga): 

”För att lära er nya saker behöver ni pröva på dem. Frågan är bara; hur behjälplig är ”kan-själv- attityden”? Ett litet barn är oftast vetgirigt, det vill lära sig nya färdigheter och när det lärt sig dessa, så vill det dela med sig och ”lära ut” dem till andra. Här gäller det som vuxen att tillåta barnet att ”kunna själv”, i den mån det är ofarligt. För kvävs ”kan själv- andan”, så kommer barnet bli rädd att göra fel och att visa sig duktig. Det vill säga barnet kan inte vinna oavsett vad det gör, om det gör det själv eller ber om hjälp.

Så vart efter ett barn växer upp bör det lära sig vad de bemästrar, vad de kan, men också vad de inte kan, att se sina begränsningar. Att se vad som är möjligt att lära, och vad som är bättre låta andra som kan det göra, det är den önskvärda inlärningskurvan och vägen in i vuxenlivet.

Men hur kommer det sig då, att så många vuxna verkar ha stannat kvar i ”kan själv” andan? Att vilja lära sig nya saker är sunt, att däremot tro att ni kan nya saker som ni inte provat kan vara vanskligt. När ni till exempel har läst något och vidare då tror att ni besitter kunskapen om det ni läst, även om ni endast en artikel. Låt säga att ni läser om hur en elektriker förnyar elledningar, och att ni sedan tycker att ”nu vet jag hur jag gör, så därför behöver jag inte anlita en elektriker”. Gör ni så, så har ni missat poängen, det vill säga att det finns en anledning till varför det finns specialistutbildningar till varje yrke. Alla kan klippa ett hår, men det gör er inte till frisörer.

Oftast handlar ”kan själv-attityden” om en dålig självkänsla, för om ni inte klarar allt själva, så tror ni att ni inte kan något. Det handlar också om dålig självkännedom, att inte veta era begränsningar. Och sist men inte minst, så handlar det om kontroll. Att vara den som styr, inte den som följer med. Ni tror det är tryggare att ha er själva vid rodret, även om någon annan faktiskt i detta läge passar bättre till kapten.

De människor som vill kunna allt själva är oftast inte medvetna om hur mycket det lyser igenom dem, att det för människor i deras omgivning blir väldigt tydligt. Deras attityd ”kan själv” kan leda till att de inte får hjälp när de faktiskt ber om det. För det är svårt att hjälpa någon som både vill och inte vill ha hjälp. Uttrycket ”You are damned if you do and damned if you don´t” passar perfekt i detta.

Så vad gör ni då om ni har ”kan själv” -Kalle i er närhet eller själv är ”kan själv”-Kalle? Att vara diplomatisk i alla stunder om ni lever med Kalle är inte lätt. Men om ni skall nå Kalle på djupet är det är det inte det bästa att spricka ut i ett argt ”du kan ju ingenting, men du tror du kan allt”, utan att vara saklig med Kalles kunskaper och hans icke-kunskaper för att förhoppningsvis spegla dessa för honom.

Om ni själva reflekterar och inser ”oups, jag är ju Kalle”, så kan ni redan bocka av självkännedom från de tre delarna i ”kan själv” och det är en god början. Med detta sagt är det inte menat som om ni inte skall försöka lära er nya färdigheter, våga pröva och misslyckas, för det är vägen till att lära er nya färdigheter och kunskaper. Men att också kunna lämna över kontrollen, när ni har någon som vet vad de gör. Exempelvis när ni lämnar in bilen på service måste ni överlåta den i mekanikerns flinka fingrar. När ni går till doktorn så går ni dit av en anledning, så försök lyssna på läkaren. När ni flyger försöker ni sällan ta över från piloten.

Om ni kunde applicera dessa tänkesätt i ert vardagliga liv, kan ni vara duktiga både på att kunna själv, men också på att veta vad ni inte kan och inte kommer kunna, utan att gå en lång utbildning till det yrket. I detta kommer ni då finna en större tillit till er själva och till omvärlden. Att våga släppa kontrollen ibland, men inte hela tiden. Att våga göra något nytt och misslyckas är modigt, att däremot tro att ni inte kan fela är dumdristigt. Kan ni se skillnaden? Alla kan inte kunna allt, det är det som är vitsen, att samarbeta och att veta att ni människor behöver varandra och att lita till att det är något gott.”

Välkommen tillbaka nästa vecka!

Kontakt. Facebook.

Vi har alla något förhållningssätt till pengar. Det är nödvändigt, vi behöver pengar för att överleva… Som Änglarna sagt så är pengar varken fult eller vackert, det är vad vi gör med pengarna som avgör om det blir till något bra eller dåligt.  Vi har varit inne på detta laddade tema förut och vi kommer göra det igen.

Vi har tidigare skrivit om systrarna Hilda och Hulda som fick representera skillnaden mellan att vara snål och att vara girig. (Länka här). Nu väljer vi att fördjupa oss mer i vad just ”snålhet” kan innebära. Det handlar inte bara om att vara snål med pengar, man kan även vara snål med både tid och kärlek. Inte sällan är den ekonomiskt snåle även försiktig , att dela med sig av sin tid och  sin kärlek.

Det är knappast någon som stoltserar med att vara snål, då säger man nog hellre till sig själv och andra, att man är sparsam. En person som kännetecknas som snål är självcentrerad och brukar sakna förmåga att kunna se ur andras perspektiv. Skulle hen ändå kunna se det ,så är det troligen inget som hen tar hänsyn till.

Vi båda räknar oss till den mer givmilda och generösa skaran  och vi har diskuterat en del kring varför det känns så dubbelt jobbigt att ibland upptäcka  att någon ”utnyttjat” denna ”snällhet”. Ingen vill känna sig utnyttjad och spontant  vill man inte längre ge av sin tid, sin kärlek eller sina pengar till denne någon. Den dörren stänger man, vilket i sin tur kan ge upphov till  diverse känslor.  Antingen kan man känna sig nöjd med att man står upp för sig själv och det är ju gott och väl,  men man kan också få negativa känslor. Man kan känna sig ”snål” gentemot personen som utnyttjat en, och när den snålheten lockas fram av den snåle blir det en ”krock”, då det är en känsla som inte är i linje med ens natur. Men skulle man ändå fortsätta att vara generös mot personen  man upptäckt  ”använt” ens snällhet , så kan det också leda till självförakt.

Är de rika eller de fattiga de snålaste? Det finns ju kanske  en anledning att vissa blir rika😊. Skämt åsido så är  alla rika självklart inte snåla , men somliga… och när de är det så blir det väldigt iögonfallande. Vi hade en gång ett intressant samtal med en taxichaufför. Han berättade att hans upplevelse var, att det oftast inte var de rikaste som gav den mesta dricksen. Mer än en gång hade kunder berättat och nästan skrutit för honom om hur mycket pengar de tjänade. Han hade en gång haft en lite längre körning med en person, som  hade berättat att han tjänade nästan trehundratusen kronor i månaden. Kunden hade målande beskrivit om allt han gjorde och vad han spenderade sina pengar på. Taxichauffören hade försiktigt börjat hoppas att dessa lyxiga spenderarvanor också skulle visa sig vid betalningen. 😊 Men nej, icke!! Däremot fanns det betydligt mindre bemedlade kunder som prompt ville ge honom lite extra berättade chauffören för oss.

Här under delar Änglarna givmilt med sig av sin  syn på ”snålhet” 😊.

Ä-post (se Hannahs förmåga):

”Hur ni definierar snålhet och generositet sker inte helt objektivt, för alla har olika förhållande till tid, pengar och kärlek. Det som avgör vad ni anser som snålt eller generöst, är var på denna breda skala ni befinner er. Eller var ni uppfattar er befinna er. Ty det är inte säkert att andra har samma uppfattning om er, som ni har av er själva.

Så vad kan ni då enas om är snålt? Och vad är generöst? Att vara snål av naturen kan leda till att ni vänder och vrider på era slantar oavsett om ni har mycket eller lite pengar? Att vara fattig eller inte är inte vad som avgör om ni är snåla eller ej. Snålhet och generositet är något som ni utvecklar, och som till slut blir som ett personlighetsdrag.

Som exempel  kan vi ta  snåla Sia. Hon som vill ha det allra bästa för sig själv, och som inte ser någon annans sida av myntet. Hon kanske tycker om att gå ut äta, men när hon gör det, så ser hon alltid till att bli ”upptagen” då det är dags att betala. Varpå de andra får stå för notan. Men Sia är inte bara sniken med pengar, utan även med sin tid. Tid är ju trots allt pengar, så vill ni ha Sias hjälp kommer den inte utan en räkning. Hon är inte vännen som ställer upp i vått och torrt, för hennes tid är ju  trots allt så mycket mer värdefull. Sia själv tar dock gärna emot hjälp och ser inte, att hon inte både ger och tar, utan bara tar. Hon vill inte unna andra det hon tycker hon förtjänar, därav blir hon snål både gällande tid, pengar och i förlängningen också vänskap och kärlek. Kan ni se det?

En annan variant av snålhet kan vara den som har så mycket pengar att hen inte vet vad hen ska göra med dem, men som ändå vill hålla i dem hårt. Till exempel rike Ricke, han som pratar om sina pengar, sina stora affärer, lyxiga boenden och extravaganta resor. Men trots sin rikedom, sin önskan att meddela alla om den och sin status, så finner han ingen anledning att dela med sig. Nej, nej tvärtom, när han reser med sällskap är det inte han som står för hela betalningen. Varje krona ska han ha tillbaka. Rike Ricke vill fortsätta vara rik, så han tar mer ju rikare han blir, och desto sniknare blir han. 

En annan variant är sparande Sara. Hon som alltid tar alla tillfällen att spara in gällande både smått och stort. Hela hennes tid går ut på att inte göra av med något, vare sig med pengar eller kärlek. Hon har hört uttrycket ”den som spar hen har” sedan hon var liten. Hennes föräldrar hade ont om pengar när hon växte upp, så hennes egna pengar blev så hennes trygghet, men det hon sparade blev inte till lugn utan en ständig stress att spara.

 För att kunna vara i ett flöde är det ultimata att inte spara på allt, men ej heller slösa. Att vara givmild mot sig själv och varandra, det är vägen att nå äkta relationer och ett liv i balans vad det gäller utgifter och inkomster i både kärlek, tid och pengar. Ty dessa tre hänger ihop. Det går nästan inte att ”bara” vara snål gällande pengar. För den som är snål handlar det egentligen inte om pengar i sig, utan om en inre drivkraft att inte dela med sig,  att se om sitt hus. Det är därför de som har snålheten i sin personlighet kan vara lika snåla gällande petitesser, som en chokladbit eller en kopp kaffe, som vid ett större inköp.

När ni känner att ni lånar ut till någon som aldrig lämnar tillbaka det som lånats, kan även den generöse få nog. Skillnaden är att den generöse då känner sig ”snål” för att hen går emot sin natur att vara givmild. Alla har och bör ha en gräns. Men den som är snål på riktigt har sällan insikt om det. Snålhet är nämligen inget karaktärsdrag att skryta med. Vad är det som ger mest att ge eller att få?

Varför blir somliga snåla och andra inte? Det är till viss del ett personlighetsdrag som kan utvecklas beroende på omständigheter och personliga insikter. De snåla snålar gärna med att vara öppna, så de märker sällan att andra reagerar negativt på deras snålhet. Därav uttrycket ”snålheten bedrar visheten”. För vissheten och visheten som behövs för att bryta ett  ”snålt” mönster saknas. Den är utanför den snåles räckvidd. Den snåle ser inte annat än det den vill hålla tag om, så den kan ej se hur den interagerar med andra, för den håller ögonen fästa på  sina ”saker”, det som är dennes . Så visheten står åt sidan, där snålheten inte släpper in den. Så då är frågan; vill du vara vis eller snål?”

Nästa inlägg kommer handla om ”Generositet”.

Kontakt. Facebook.