Bonusfamiljens ekvation – plus eller minus?

I dagens samhälle lever många barn i bonusfamiljer. Det skrivs mycket om detta både av psykologer och av diverse medlemmar av bonusfamiljer, så vi blev nu nyfikna att höra Änglarnas syn på hur livet i en bonusfamilj kan påverka barnen, och vad vi som vuxna kan göra för att underlätta för dem. Att barnen helst kan känna att de har fått fler vuxna som älskar dem – en bonus.

Barnen har inte varit med att välja en ny partner till sin förälder och varken kan eller ska göra det. Däremot är förälder och barn ett ”paket” som både föräldern och den nya partnern måste ha i åtanke även i den första förälskelsens blomning.  Barnen kan inte alltid få sin vilja igenom, men om den nya partnern inte tycker om barnen bör man ta det i akt och se vad man kan göra för att inte barnen ska ta skada.

Hur mycket de vuxna än anstränger sig för att göra det bra för inblandade barn, så kommer det att ta tid att anpassa sig till ett nytt sätt att leva och bo, och barnen behöver få känna att de är föräldrarnas prioritet och som det står i Ä-posten här under känna att de vuxna lyssnar. Man måste som vuxen tänka på att barnen inte är förälskade och inte kan se det som föräldern ser i partnern. Det behövs tid och tålamod.

Bonusföräldern är inte ansvarig för partnerns uppfostran av sina barn, men det betyder ju inte att den inte har något att säga till om. Det bästa bonusföräldern kan göra är att stötta partnern i dennes uppfostran av sina barn.

Något som inte så sällan händer är att barnen som flyttar mellan mammans och pappans boende kan känna att de står utanför. En del barn kan till och med känna att det ena är mammas hem och det andra är pappas, även om båda föräldrarna verkligen försöker göra sitt allra bästa. Det ultimata är att barnen känner att de har flera hem. Det behövs att alla hjälps åt att trygga barnen till att känna att båda boenden är deras.

Vi ställer följande fråga till Änglarna. Hur kan vi vuxna bäst hjälpa barn, som lever med skilda föräldrar och får en bonusförälder eller två?

Ä-post (se Hannahs förmåga).

”Att låta barnen vara med och bestämma i den mån det går, hur små eller stora de än är. Ty att vuxna bara säger, att nu är det si eller så, leder till att barnen kan bli otrygga och rädda att bli övergivna av den förälder, som vill skiljas. Men även om besluten ligger i de vuxnas val, så är det viktigt för barnen, att få känna att deras röst ändock är hörd. Om föräldrarna bråkar och sliter i dem, blir de också ständigt ångestfyllda och tror att de har orsakat problemen. Men om barnen får en ”gemensam” uppfostran, trots att föräldrarna lever skilda åt, kan barnen hitta en trygghet, att de har två egna hem. Och ej känna att de inte har något, utan ett som är mammas och ett som är pappas.

Barnet lever i kappsäck. Men om föräldrarna fortsätter samarbeta kring uppfostran och ger barnet samma regler, blir barnet tryggt och kan lita på att det är älskat. Och om och när en bonusförälder kommer in i bilden, är det viktigt att barnet förstår, att det ändock är nummer ett i förälderns liv, och att de bara får fler famnar att hoppa upp i, och en ny person att älska.

Att sära på barnen som en familj, och partnern, som en familj, och expartnern, som en familj leder till splittring. Försök se er alla som en familj, som bara är på olika platser. Samarbeta och låt barnet få vara centrum. Älska det och ge ej upp om barnet behöver tid att hitta ro i det nya. En förälder bör aldrig ge upp om sitt barn.”

Är det då självklart att älska sin partners barn? Nej så är det ju inte, kärleken måste man bygga över tid där man med öppet sinne lär känna varandra. Det är då viktigt att undvika att säga något nedlåtande om den andra biologiska föräldern, vilket då blir att man samtidigt gör ned barnet.

Hur kan en bonusförälder hitta kärlek till bonusbarnet?

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

”Om bonusföräldern agerar ultimat visar den, att barnet inte är dennes, men att den älskar barnet för den barnet är.  Att älska alla går ej, inte ens alla barn. Ty barn är också individer. Det går ej att säga ”jag älskar barn”, att klumpa ihop dem som ett. Så se det enskilda barnet. Försök lära känna barnet, se vad barnet behöver och önska. Ge barnet chansen, att se det som gives och inte det som tagits ifrån det.

Men om du som bonusförälder inte älskar din partners barn, behövs det att alla parter känner efter, vad de vill och vad som är riktigt. Är det rätt att leva med någon, vars barn man ej tycker om? Är det rätt mot dig? Är det rätt mot din partner? Är det rätt mot barnet? Den frågan bör alla bonusföräldrar ställa sig tidigt, tidigt, tidigt i förhållandet. För ju längre tiden går, desto ”geggigare” bli familjebanden. Så försök ej tvinga fram kärlek till barnet. Det leder inte till kärlek utan irritation. Försök tala om för din partner vad du känner och sedan gemensamt vända och vrida på situationen.

Alla förtjänar att älskas, men man kan självklart inte älska alla. Men då är frågan, hur brister ett hjärta? Jo genom obesvarad kärlek och utanförskap. Så här är det de vuxna som måste ta ställning, så barnet inte tar skada och känner sig oälskat. Ty ni vet ju alla, att ni älskar vissa, men inte andra… Så måste det vara, men hur kan ni ge allt om ni inte älskar er partners barn? Vem sårar ni mest, er själv, er partner, ert bonusbarn? Alla blir sårade och ingen kan då känna kärleken i den stunden.  Välj vad som är nuets val och vad som kan väntas med och låt sedan tiden visa vägen.

Att som bonusförälder bli delaktig i barnets uppfostran är viktigt. Det leder annars till en klyfta mellan barnet och bonusföräldern. Och däremellan sitter den biologiska föräldern. Så bli en familj, men försök ej konkurrera ut den familj, som din partner har med sin före detta, i och med barnet de dela. Att våga se, att ni ej hotas av det. Då kan ni lättare hitta er egen relation till barnet. En viktig detalj är dock, att den biologiska föräldern måste med sin före detta, vara den som väljer uppfostringsmetoder. Men att ni, som bonusförälder ändock bli delaktig. Men delaktig på det vis, som de biologiska föräldrarna vill uppfostra sitt barn på.

Ibland måste man som bonusförälder våga ”ryta till”, när barnet gör något galet, ty det är kärlek och engagemang. Men om det gäller, att bonusföräldern ser uppfostran som ”fel”, då behöver alla vuxna hitta en gemensam lösning. Ty barnet är familjens centrum. Barnet är den, som behöver gemensamma regler och kärlek. Låt allt bli en kommunikation, där ni som bonusförälder deltar och även försöker hitta något gott i er partners före detta, då barnet är en del av denne också.”

Välkommen tillbaka nästa vecka då vi fortsätter på temat ”Bonusfamiljer”.

 Kontakt. Facebook.

 

 

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2017-09-24 18:00