Vad händer med oss när vi blir “övergivna” som barn, både vad gäller helt övergivna och känslomässigt övergivna? Hur kan vi som vuxna läka denna övergivenhet?
Vi är många som går runt med övergivenhetskänslor och med rädslor för att bli övergivna, något som vi ofta hanterar genom att själva lämna relationer, för att slippa att bli övergivna. När vi som barn blir övergivna väcker det en rädsla i oss, att detta är något, som vi kommer råka ut för gång efter gång i livet.
När vi överges som barn, hoppas vi först, att det inte är för alltid. Men om den person som övergivit oss inte kommer tillbaka, så släcks det hoppet bit för bit. Och även om vi så småningom accepterar, att vi blivit lämnade av någon nära, så sitter rädslan att mista fler nära kvar, även upp i vuxen ålder. Och den rädslan aktiveras gång efter gång i situationer, som vi upplever att vi riskerar att förlora någon vi älskar.
I Ä-posten längre ned kan vi läsa, att det krävs en enorm mängd kärlek för att läka såren efter att ha blivit övergivna som barn, och att det innefattar kärlek både från andra och från oss själva.
Övergivenhetsärren sitter kvar i oss även om vi “övergivits” för vårt eget bästa. T.ex. om vi som barn varit sjuka och behövt läggas in på sjukhus, (och detta på den tiden då föräldrarna inte fick sova kvar hos barn på sjukhus), så upplever barnet sig övergivet. Och på sätt och vis är det ju just det, för resultatet är detsamma, mamma eller pappa finns inte med. Den känslan stannar kvar, och även efter att vi som vuxna förstått att det var nödvändigt, så läker det bara en del av rädslan för att bli övergiven igen.
Såret öppnas lättare, när det en gång varit vidöppet. Detta, och den övergivenhet, som är “permanent”, går att jobba med i terapi, och genom att välja vilka människor vi ger vår tillit till.
Även då vi blivit övergivna av någon närstående t.ex. en förälder som inte är bra för oss, så kan det väcka en rädsla, att de vi vill ha nära i våra liv, också kommer försvinna. Således är övergivenheten väldigt komplicerad, för det river upp sår och väcker rädslor även när personer vi inte vill ha i våra liv överger oss.
Så övergivenheten vi upplevde som barn fortsätter att påverka oss i livet tills vi arbetat oss igenom det.
Vi kan känna oss övergivna, även när vi mister en älskad till döden, trots att detta ju inte varit vår älskades val. Även när man själv lämnar en relation, så kan man överraskas av att känna sig helt övergiven.
Övergivenhet är precis som alla känslor inte alltid rationell, men en viktig känsla för att visa vad vi behöver “jobba på”, hitta såren för att läka dem. Det behövs både ord och handling, endast ord räcker inte. Om vi får höra de “rätta” orden, men att handlingen visar annat. Inte heller en handling utan ord är tillräcklig.
Men att överges en eller fler gånger betyder inte, att vi alltid kommer att överges, och det är viktigt att ha i sinnet.
Ä-post (se Hannahs förmåga).
“Trippeleffekten av övergivenhet är brist på tillit, brist på självvärde och brist på skaparglädje.
Om ni blir övergivna av era föräldrar eller vårdnadshavare, så blir det ett öppet sår, som behöver en enorm mängd av kärlek för att läka, kärlek från andra, men även från er själva. Ty ett barns vis att tänka är, att “kan inte mamma/pappa eller någon annan älska mig, då är jag ej älskbar”. Och ju mer ni känner så för er själva, så tror ni missvisande att alla andra också känner så för er.
Ty rädslan att inte duga, att inte ha ett värde lika högt som alla andra människor på jorden, blir nu både en fara och en trygghet. Faran kan tyckas ligga i att ge sin tillit igen och sedan såras igen. Och tryggheten kan upplevas, att om ni vet att ni inte kan lita på andra, så kan ni aldrig bli riktigt övergivna.
Men om ni tänker tvärtom, så ligger inte faran i att aldrig vara trygg, för då faran styr finns inte tryggheten som mål. Så om målet är trygghet kan den aldrig hittas genom beredskap på fara. Kan ni se det?
Det är dock oundvikligt att vissa människor ni möter och till och med älskar kommer att såra er. Men det aldrig så viktiga är att inte såra er själva först, för att då tro att ni skyddar er för en ny upplevelse av övergivenhet. Ty i detta ligger det, att ni då alltid känner er övergivna eftersom ni överger er själva. Men om ni kan hitta en bit av er, som ni kan älska och vårda ömt, så kan det leda till en stark känsla av egenvärde, som kan växa sig så starkt som till egenkärlek.
Det ni upplever av övergivenheten i nutid, är ofta en återupprepning av dåtiden, men om kompassen riktas dit, så når ni inte målet, tryggheten.
Så försök att inte tro att ni är övergivna, för att ni är ni. Utan att det var den och dens brist på närhet, som gjorde att de ej kunde vara trygga och trygga er. Koppla inte samman övergivenheten med er, utan i relationen till den ni blivit övergivna av, d.v.s. inte bara ni och inte bara dem. För när ni hittar saker ni inte förut sett, så kan ni på riktigt skydda er från att möta människor som sviker er, för nu vet ni hur en interaktion är tillsammans med en sådan person.. Inte bara säga att det är den och dens fel, men absolut inte koppla det till er som person.
Kan ni hitta det, så kan ni läka de djupaste mest infekterade såren ni burit på hur länge som helst. Läkning har inte ett datum, som bestämmer att “oj nu kan jag ej läka mer” utan den kan fortgå hela livet. Ibland snabbare, ibland långsammare. Men så länge ni ej söker trygghet, genom att vara beredd på fara, så är ni på väg åt rätt håll.
Kärleken ni bär inom er behöver vara fri. Älska era egna själar och “självar”. En bit i taget. Ta åter det ni känner att ni missat. Låt inte dem som övergivit er få “makten” att fortsätta att överge er. Känn inte att ni är värderad efter hur ni blivit övergivna eller inte. Ert värde kan ingen ta, inte ens ni själva.
Så för att läka en upprepad fysisk övergivenhet och en känslomässig krävs tre saker, tillit, självvärde och skaparglädje. Ni skapar ert eget liv med er och med dem ni väljer att dela era liv med, och ni ser att ert värde varken stiger eller sjunker utan är konstant. Älska och bli älskad, det läker övergivenheten bit för bit, känsla för känsla, upplevelse för upplevelse.”