Hannah: “Orden Tack och Förlåt bygger broar mellan människor”, så sa min morfar till mamma när hon växte upp, och det har hon fört vidare till mig och min syster. Och detta är verkligen sant…

Men går då allt att förlåta? Och bör allt förlåtas?
Att förlåta är inte möjligt för alla människor i alla situationer. Vi är alla människor med känslor, och vissa saker är mer eller mindre oförlåtliga. Men något vi alla bör sträva efter är försoning, att försonas med vad som hänt. Och att de som gjort oss illa har gjort det, och att det inte går att göra ogjort.

Så att försonas med att det som hänt har hänt, är att acceptera livet här och nu, och det är det enda sättet, som vi kan vara tillfreds i nuet. Med detta menar vi inte att försoning behöver innebära, att vi försonas med personen, som har sårat oss, och att vi sedan lever lyckliga ihop i alla våra dagar. Vi kan försonas med en händelse, vad en person har gjort, utan att behöva försonas med personen i sig.

Att förlåta och försonas betyder inte, att vi har överseende med vad någon har gjort mot oss och som har skadat oss. Det betyder att vi väljer, att ge oss själva makten över våra liv. Att stänga förlåtelse och försoning ute är, att bjuda in bitterheten.

Bitterheten bygger på en upprepad känsla av oförrätter mot oss. Vi kan tycka att vi är orättvist behandlade, vi kan vara orättvist behandlade, vi kan ha haft ett väldigt svårt liv, och vi kan ändå acceptera det.

För så länge vi vill ändra på dåtiden, så kan vi inte ändra på framtiden. För vi upprepar då dåtiden och talar till oss, att “det och det var så hemskt, den och den var så elak och orättvis mot mig”, och på det viset lever vi om oförrätterna igen och igen.

Så vi har här ett val, att lära oss ,att oförrätter inte kan lösas bakåt eller med bitterhet och sårade känslor, utan endast genom försoning och acceptans, för att sedan ge oss själva makten att ändra framtiden. Genom att ge större utrymme för det positiva vi har i livet, det vi har att vara tacksamma för går vi mot, att släppa det negativa gamla, som fortsätter att snurra runt och runt. Och då vi släpper något gammalt, så öppnar vi oss samtidigt för något nytt.

Att förlåta någon innebär inte att vi tycker, att den vi förlåter handlat rätt. Tvärtom, hade vi tyckt det, så hade det inte funnits något att förlåta. Så när vi förlåter någon, är det för att vi anser att de gjort oss orätt, men att vi ändå väljer att förlåta.

Att ge förlåtelse är en gåva, både till den vi förlåter och till oss själva. Att be om förlåtelse, är en gåva, både till den vi ber om förlåtelse och till oss själva. Och oavsett vad mottagaren gör, så vet vi, att vi nu tagit makt över vår del i processen och kan därav leva i acceptans.

När man verkligen kan förlåta någon en oförrätt, så ger det en vacker och befriande känsla, som sprider sig som ringar på vattnet för alla parter. Men ordet “förlåt” är så kraftfullt, att det inte bör missbrukas. Att lättvindigt “haspla ur sig” ett “förlåt”, utan att mena det eller att ge förlåtelse utan eftertanke, leder inte till denna befrielse. För att nå genuin förlåtelse, så måste man först tillåta sig att gå igenom alla de sårade känslor, som händelsen eller personen åsamkat oss.

Det gäller alltså, att gå igenom sina sårade känslor och bearbeta dem i den takt det tar, men samtidigt så vet vi inte hur lång tid vi har kvar tillsammans…

Men även om man väntar till dödsbädden, så är det inte för sent. Med döden närvarande, blir det plötsligt mer bråttom och angeläget att reda ut det trasiga som legat under ytan. Och det kan handla om förlåtelse att ge och få både för den, som är på väg att lämna jordelivet och för dem som blir kvar.

Inför döden, när vi vet att tiden är begränsad, så kan vi ofta komprimera den och “hinna med”… att förlåta våra nära och kära för vad de gjort eller inte gjort, och förlåta oss själva för vad vi gjort eller inte gjort. Detta är läkande både för den döende och för de kvarvarande. Men vi vet att även, då vår nära har gått över har vi möjlighet till försoning, förlåtelse och läkning.

Fred Luskin, Ph D, forskare vid Stanford University är grundare och ledare för “Stanford Forgiveness Projects”, där man gjort en rad försök med vad som händer i oss när vi förlåter. Han menar att det går att träna förlåtelse, och han har också utbildning i det. Hans forskning visar att för varje konflikt, som hans deltagare lyckats lösa eller försonas med, så sjunker blodtrycket, depressioner lättar och immunförsvaret förbättras. Stressen på hjärtat minskar och deltagarna känner sig mer hoppfulla.

Luskin är författare till boken “Forgive for Good , a Proven prescription for Health and Happiness”. Han har utarbetat ett program om förlåtelse i nio steg. Hur man går från att vara offer I sitt eget liv till, att bli dess hjälte. Fred Luskins tankegångar och de resultat han fått ligger helt I linje med våra, och vad vi kan läsa om i Ä-posten här under.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Hur illa ni än behandlats, så leder ett “förlåt” till en öppning. Ett “förlåt” kan öppna en väg, men om det är någon som behandlat er så illa, att det känns oförlåtligt, kan ett förlåt kännas som ett hån. Det kan kännas provocerande som; “tror du, att du kan göra vad som helst och sen bara be om ursäkt…” Då ni känner så är ni inte redo att förlåta.

Men det handlar även om uppriktighet i dennes ord, den som säger förlåt. Är det bara ord, eller menar han/hon det? Ty det är lätt att säga förlåt, även då ni ej tro ni handlat orätt. Så förlåt kan vara en väg att lätta sitt samvete, men då lägger man över sitt “dåliga” samvete på den ni be om ursäkt till. Så att mena det förlåt ni säger, det är det viktigaste. Menar ni det ej, säg det då ej. Ty det blir då ett missbruk av något, som är så vackert och heligt.

Låt förlåt vara ett äkta förlåt, inget ni hasplar ur er, för att ni tror ni bör göra det. Den som då är mottagare, känner att ni ej mena det, och istället skadar det då igen. Att uppriktigt säga förlåt är det vackraste och mest lärorika ni kan göra.

Vill ni ej förlåta den som gjort er illa, eller om ni vill men ej kan, än i alla fall, vänta då att ta emot det. Ty då är ni sanna mot er själva och mot era medmänniskor. Men det ni alltid bör försöka göra, det är att förlåta er själva, förlåta både det ni gjort fel, och det ni inte gjort, men borde ha gjort. Ty ni är beroende av er själva. Så att lita på er själva är det viktigaste ni kan göra. Ty om ni bannar er för era val och sorger, så stänger ni dörren till livet. Då lever ni i ett ältande av det som skett, den svunna tiden kan ni ej få tillbaka. Då fortsätter ni och fastnar i “om jag bara…”

Ingen kan säga till någon annan vad den bör förlåta eller ej förlåta. Ty det är ingen, som vet vad som sker i den andra människan på djupet. Att be om ursäkt är lätt, det som väger tungt är att mena det. Att försona sig med vad som hänt är viktigt, även då ni ej kan förlåta. Ty det leder framåt. Att älta det “om inte…, om bara… osv. leder till stopp. För det går ej att ändra på verkligheten. Det går ej, att ändra på det som allredan skett. Då ni försonas med, att så här har det varit, då kan ni leva i nuet och gå mot framtiden. Att förlåta kan ibland vara för mycket begärt, så försök istället försonas med det ni genomlidit.
Se skillnaden. Bli klar över vad ni kan förlåta och vad ni ej kan. Det viktigaste är att inte hata andra och ej heller hata er själva, ty då slösar ni era liv. Kan ni ej förlåta, försök bli vän med det som skett. En dag kanske ni kan förlåta, men den dagen behöver ej vara nu.

Lås inga dörrar. Håll dem öppna. Det enda ni inte bör göra, är att ge igen på dem ni sårats av. Stå över det. Så visar ni, att trots allt så är ni inte besegrade. Låt “förlåten” i sann anda flöda. De sanna uppriktiga ursäkterna sprider sig som ringar på vattnet och leder alltid rätt. Att förlåta från hjärta till hjärta, själ till själ öppnar nya vägar.

Man kan ej kräva ett “förlåt”, ej heller kan den som ber om ursäkt kräva att ursäkten tas emot. Ni kan aldrig kräva förlåtelse. Den som gör det, ber nämligen ej om ursäkt egentligen, utan det är ett spel. Då förlåt betyder just det, förlåt, och då mottagaren är fri, då finns det hopp och liv.

Ingen stund varar för alltid, så lita på att ni gå framåt, I förlåtet ligger hopp, kärlek och ånger, men ej krav. Så ta vara på de riktiga uppriktiga ursäkterna. Detta kan skapa nya vägar.” ∞

Vi tar nu en liten helgpaus och återkommer om en vecka. Vi önskar våra läsare en trevlig helg!
Som vanligt är ni välkomna att höra av er till oss. Kontakt. Facebook.