Det var några år efter att min mamma dött, som min pappa Erik blev inbjuden på middag till sina närmaste grannar, Karin och Torgny. Värdparet hade skrivit ett testamente och ville ha detta bevittnat. Förutom pappa var en kvinna, vid namn Kerstin, inbjuden. Kerstin hade varit vän med Karin och Torgny ända sedan tonåren. Pappa och Kerstin var alltså nu inbjudna med tanke på testamentet, och utan andra baktankar.

Dagen efter middagen pratar jag med pappa i telefonen, och jag kan inte undgå att höra hur “förälskat” han pratar om denna Kerstin. Jag blev glad för hans skull … och också, i ärlighetens namn, lite nyfiken. Så när pappa efter några veckor undrade om jag kunde tänka mig att hjälpa honom att bjuda igen, och ordna en middag för grannarna och Kerstin, svarade jag raskt ja. 🙂

Dagen för middagen infann sig och jag och mina döttrar var med när gästerna anlände och en liten stund efter. Det behövdes ingen längre stund, för att upptäcka att det “slog gnistor” mellan Kerstin och min far.

Så efter några dagar frågar jag pappa om han och Kerstin skulle ses igen. “Visst vore det trevligt, men tänk om hon inte vill det”, säger pappa. Pappa var då 70 år! Efter lite påtryckning tog han dock mod till sig och bjöd ut henne, och hon sa ja…

Under ett par månader träffades de lite “i smyg”. När Kerstin var på resa i Spanien med Karin och Torgny, hade hon fortfarande inte berättat för dem, att de blivit ett par. Hon berättade sedan för mig att hon i Spanien hade skrivit ett kort till pappa, och när hon la kortet på lådan sa hon retsamt “gissa vem det var till”.

Kärleken växte och växte, och både jag och mina döttrar var så glada att ha fått en “låtsasmamma” och en “låtsasmormor”.

Hannah: Jag har inte så många minnen av min mormor. Hon dog redan när jag var fyra år. Så när morfar träffade Kerstin blev hon genast min “låtsasmormor” och snabbt en del av familjen. Jag och min syster älskade vår morfar så mycket, han var både en stor trygghet och en “lekfarbror”, två i ett 🙂 . Vi hade honom lindad runt våra lillfingrar. Men med Kerstin fick vi nu en också mormorfigur.

Jag minns att jag tyckte så synd om mamma, som inte hade några syskon (då jag var glad att ha min syrra). Så jag frågade mamma, om morfar och Kerstin skulle skaffa barn nu, så att hon äntligen skulle få ett syskon? 🙂 Så blev det förstås inte, då även om kärleken är densamma när den än träffar en i livet, så finns det ju ändå den biologiska klockan. Kerstin var då 63 år. Men vi hade ju redan en komplett familj, så det gick ingen nöd på oss.

Annmari: Det var så underbart att få vara delaktig i kärleken mellan pappa och Kerstin, och få se att känslorna är desamma oavsett ålder. Min pappa var en obotlig romantiker, och han älskade att skriva. Så på våren ett halvår efter att han träffat Kerstin skrev pappa en dikt till sin käresta… Men när han väl postat brevet med dikten i blev han livrädd… och vad gjorde han då? …Jo, han skickade ett litet tillägg, där han erbjöd henne att slänga dikten om hon så ville.! Vilket hon förstås inte gjorde. 🙂 Och det gjorde hon rätt i. Eller vad tycks?

“Som när solen bryter fram genom dimma och dis,
Och ger värme till allt som finns till.
Så kom du till mig, och det var på nåt vis,
som om världen och tiden stod still.

Men det gjorde den inte, det blev vår igen,
när den iskalla vintern försvann.
Och den sol som då lyste, lyser lika klar än,
Förstå det, gör det, den som kan.”

En dikt som jag läst både på pappas och på Kerstins begravningar, för att visa på hur lyckliga de var, och att kärleken inte har någon åldersgräns.

De hade väldigt roligt tillsammans, och de berättade för mig hur de ibland, när andan föll på, kunde ta sig en svängom i köket till tonerna från en transistorradio. Kerstin berättade för mig några veckor innan hon dog, att de ibland när de kände för det, kunde gå sjungande hand i hand ute på stan.

Genom deras kärlek lärde jag mig att se, att vi är likadana inuti livet igenom. Där är vi inte gamla även när kanske passet visar en högre ålder … bara kanske lite mer mogna. När min pappa något år innan han dog blev intervjuad i en tidning, och de frågade honom om hans ålder, så svarade han: “något över 30”. 🙂

En dag stod min pappa nere på en gräsplan och övade några golfslag. En liten kille i sex eller sjuårsåldern gjorde honom sällskap, och de hade roligt tillsammans. Då kommer Kerstin gående mot dem… pojken ser henne och säger då till pappa: “nu kommer din mamma, du ska nog hem och äta”. Pojken och pappa var då lika gamla. 🙂

Något som Hannah och jag pratat om nu är hur deras möte illustrerar hur allt viktigt sker “i rätt tid”. Kerstin var alltså nära vän med Karin och Torgny, och hade följaktligen varit på besök hos dem många gånger. Aldrig hade pappa och Kerstin sett varandra då. Men några år efter min mammas död var det dags… Om de hade träffats tidigare hade de förmodligen inte blivit lika kära på nämnda middag.

Pappa och Kerstin fick bara drygt sju år tillsammans, ändå hann deras kärlekssaga innehålla så mycket. Som om ett helt liv komprimerades på dessa sju år.  Vi har tidigare varit inne på detta, om hur tiden oavsett om den är kort eller lång kan innehålla lika mycket. Som pappa faktiskt skrev i dikten till Kerstin var känslan att stannat upp.

Jag är så tacksam och glad över, att min pappa var så öppen med mig om sina känslor för Kerstin. Och sedan den dag då pappa lämnat jordelivet, berättade Kerstin en massa om sina känslor och tankar då hon mötte pappa. Och hon berättade om vad de hade upplevt tillsammans, och hon blev så glad när hon hörde vad pappa berättat från sitt håll. Det känns fantastiskt för mig att ha fått vara med på deras resa.

I vårt nästa inlägg 5 februari fortsätter vi att berätta om Kerstin, och om hur hon säger adjö till livet bit för bit.