Fortsättning på “En berättelse om kärlek, om känslor, om livet och om döden, genom Erik och Kerstins historia“.

Annmari: Min pappa dog när han och Kerstin varit tillsammans i sju år. Om hans sista tid kommer vi att återkomma vid ett annat tillfälle. För där finns det också mycket att berätta om. Men just nu väljer vi att berätta Kerstins historia.

Vi fick ytterligare sju år tillsammans med Kerstin efter pappas död. Och vi kom på något vis ännu närmare henne efter att pappa dött. Vi pratade i telefon varje dag, och vi träffades ofta.

Hannah: Genom åren fick jag och Kerstin en mycket nära relation. På min födelsedag hade vi en tradition att bara hon och jag gick ut på stan och shoppade födelsedagspresenter åt mig. Fördelen var inte bara mysfaktorn, utan att hon tyckte jag var fin i det mesta jag provade, så det blev många presenter. Och sen gick vi och fikade, och hade en alldeles egen stund. När jag konfirmerade mig döptes jag också (då jag inte var döpt som baby), och då blev min låtsasmormor Kerstin dessutom min gudmor.

Annmari: Men så kom det en dag, då Kerstin berättade att hon fått bröstcancer, båda brösten var angripna. Det kändes så ledsamt. Väldigt snabbt blev det operation. Jag var med henne till sjukhuset inför operationen. Kerstin hade alltid varit rädd för att gå till doktorn, och var nu “övertygad” om att hon inte skulle vakna efter operationen. Jag följde med ända fram till operationssalen, och jag ska aldrig glömma hennes blick innan dörrarna slog igen.

Nästa morgon ringde hon mig alldeles glad, hon hade överlevt och satt nu och åt frukost. Under drygt ett år mådde hon bra. Flickorna och jag umgicks mycket med henne. Tiden blev extra dyrbar nu, då vi visste att tiden tillsammans skulle komma att ta slut än vi tidigare trott. Vi sprang på stan, och Kerstin bjöd på lyxiga luncher på de bästa av restauranger.  Jag kommer speciellt ihåg en sommardag, då vi efter läkarbesök på Radiumhemmet åkte ner till Stallmästargården för att inmundiga något gott. Innan vi gick in satte vi oss först en liten stund på en bänk i solen, och väntade på att bli hungriga…

Efter ett drygt år svimmade Kerstin en dag, och det visade sig att hon fått metastaser i hjärnan. Det krävdes viss övertalning, att hon skulle låta doktorn med strålkniv operera bort tumören. Operationen blev av och gav oss mer tid…

Hannah: Kerstin och jag hade ett väldigt starkt band, och jag saknar henne än idag. Mot slutet av hennes liv, då hon på grund av bröstcancern fått lymfödem i ena armen hade svårt med kraften, brukade jag gå ut och handla åt henne. Minns speciellt då alla andra nära var bortresta i Grekland, och det bara var jag, som var där för henne. Kerstin gillade precis som jag kolsyrat vatten, och jag minns hur jag släpade de tunga kassarna med mineralvatten. Jag fick stanna och pausa var femte meter för att vila armarna. Sen fick jag öppna flaskorna och skruva på korkarna lite löst så hon skulle orka öppna dem. Men jag tyckte synd om henne, att en del av kolsyran skulle sippra ut. Efter handling och lite andra bestyr, så fikade vi och småpratade. Jag är så glad att vi fick den tiden ihop. Och vi hade så roligt trots att hon var sjuk och trött. Att bara vara tillsammans var det viktigaste.

Annmari: När Kerstin började bli tröttare och inte orkade gå så långt, så började vi med “bilpromenader” istället. Kerstin fick bestämma vart hon ville att vi skulle åka, och det gjorde hon. Vi for runt till platser, som varit betydelsefulla för henne, såsom till sommarstugan på Ekerö, som hon sålt tio år tidigare. Stugan som funnits i hennes familj sen hon var barn. Ja, vi följde Kerstins minnesallé både i och utanför Stockholm, och vi även åt och fikade oss igenom Stockholms allra finaste restauranger och caféer. Ställen som Kerstin velat gå till, men inte riktigt unnat sig tidigare…

Sjukdomen började göra sig alltmer påmind. Hon fick upprepade lunginflammationer. Och en dag när vi skulle hem till henne för att äta hummer som hon hade i kylskåpet, så var hon väldigt medtagen. Vi fick närmast tvinga henne att följa med till sjukhuset. Hon förstod nog att läkarna inte skulle släppa hem henne igen, och hon skulle ju ha gäster om några dagar.

Det visade sig vara en ny lunginflammation, och hon blev genast inskriven på Radiohemmet. Kerstin protesterade vilt, hon hade inte tid. Hon berättade för mig att hon bjudit arbetskamrater hon inte sett på över tio år, och jag förstod hur viktigt detta var för Kerstin. Så jag fick en idé… skulle det möjligen gå att ha festen på sjukhuset…?

Så jag bestämde mig för att undersöka den saken. Och ja, den underbara personalen på sjukhuset bejakade detta. Kerstin blev själaglad, och tillsammans började vi planera. Kerstin ringde sina vänner och berättade att det var en ny plats för festandet. Och jag inhandlade allt vad Kerstin önskade bjuda på. Smörgåstårta, kakor, vin och mineralvatten. Det kändes så fint att få vara hennes förlängda arm och uppfylla hennes önskningar så gott det gick. Hämtade en fin duk och ljus hemma hos henne, och dukade sen fint i dagrummet. När gästerna så kom med blommor och choklad var det en lycklig värdinna som tog emot.

Det pratades förstås gamla minnen, men också mycket annat, det var en del allvarliga samtal, men med humorn närvarande och skratt som spreds ut i korridoren. Kerstin bjöd alla förbipasserande doktorer och sjuksköterskor att smaka. Bredvid Kerstin stod droppstången, som Kerstin presenterade som sin “fästman”.
Festen kom att bli den sista dagen som Kerstin orkade sitta uppe. Men det var en lycklig dag, som fortfarande är tydlig i mitt minne.

Så var det hummern som väntade hemma i Kerstins kyl. Den åkte jag och hämtade och i köket på avdelningen fick jag fixa iordning den. På Kerstins önskan hade jag köpt ett riktigt dyrt och fint vin. Kerstin halvlåg i sängen och smuttade lite på vinet och tog några bitar hummer. Det var inte mycket hon fick i sig, men både hon och vi som var hos henne njöt av denna värdefulla stund.

En dag på sjukhuset sa Kerstin: “vet du Annmari, jag har aldrig haft påslakan. Skulle du kunna åka och köpa det åt mig?” Hon visste ju att hon förmodligen aldrig skulle komma hem igen, men nu hon ville “ta igen” sånt hon kände hon missat. Även något som detta att köpa påslakan, som kan kännas ovidkommande, om man inte tänker efter vad det egentligen handlar om.

Kerstin hade läst att det fanns en liten butik någonstans i Stockholm med egentillverkad choklad och geléhallon, som drottning Silvia älskade. Så Kerstin bad mig åka och köpa en påse geléhallon till henne. De var verkligen goda och Kerstin bjöd på dem till alla som kom in på rummet. Själv åt hon inte så många.

Kerstin hade två mycket nära vänner, Tora och Gunnar, som bodde nere i Blekinge. Där Kerstin hade ett litet sommarhus på Jordö. Tora och Gunnar visste att Kerstins tid nu var starkt begränsad, så de hade bilat upp till Stockholm för att besöka henne. Kerstin var så glad för det och hon bad mig köpa några lyxiga smörgåsar. Så satt vi där tillsammans med vännerna, och Kerstin var på ett strålande humör. Gunnar var en duktig sångare och han fick av Kerstin en lite speciell önskan. Det var så att han hade skrivit en sångtext med en refräng ungefär så här “det är så härligt att va’ på Jordö, som jag älskar så”. Så nu Gunnar vill jag att du sjunger den, men du ska sjunga: “Det är så härligt att va’ på KS, som jag älskar så”. Gunnar blev något obekväm, då det fanns en till patient på salen. Men till slut tog han mod till sig och sjöng, efter att med glimten i ögat blivit lite” utpressad” av Kerstin: “du kan väl inte neka en döende henne sista önskan.”

Här slutade Kerstin mer eller mindre att äta över huvudtaget, och efter 40 dagar lämnade hon lugnt jordlivet.

Kerstins sista tid visade så många saker, att ingenting är för sent och att man kan “ta igen” det man känner man missat. Kanske på ett litet annat vis, men ändå göra det man kan efter sina nya förutsättningar. Och också att hon tittade tillbaka på sitt liv och på något vis sa adjö till det som varit.

Kerstin berättade för mig att hon tidigare i livet tänkt, att hon inte tänkte bara ligga och invänta döden, om hon blev svårt sjuk. Hon hade tänkt ut, att i så fall, så skulle hon lägga sig i badet med sömntabletter och vin… “Men du ser här Annmari, här ligger jag nu slangar överallt, och det är faktiskt okej. Sånt är svårt att föreställa sig i förväg”.

Sjukdomstiden gav så mycket av liv och glädje. Hennes underbara humor fanns med ända till slutet. Vi minns för alltid hur roligt vi hade, trots att vi visste att vår tid tillsammans snart skulle ta slut. Tiden var dyrbar och vi tog vara på den.

Vi saknar Kerstin väldigt mycket, men vi vet att hon är med oss, och Hannah har sett henne flera gånger vara här på besök.

Något av det allra sista Kerstin sa till mig var: “Tror du att pappa spelar golf i himlen?” “Ja, det gör han säkert”, svarade jag. “Då ska jag gå caddie åt honom”.