Annmari här.

Som vi berättat tidigare har också jag kontakt med andra sidan, fast på annorlunda vis än Hannah. Det är om en sådan upplevelse jag här skall berätta…

Sedan 1985 är jag mycket nära vän med Renée, som också är gudmor till Hannah. Renée kallar Hannah “Dunis”. I egenskap av att vara gudmor har hon väl all rätt i världen att ge sin guddotter ett extra namn? 🙂

Renée och jag har alltså följts åt i många år och haft så mycket roligt tillsammans. Renée är en helt fantastisk person med en sprudlande energi,  som “smittar” av sig på alla, som har förmånen att möta henne. Vi träffades i en skrivarverkstad och “fann” varandra direkt. Vi har rest tillsammans, fysiska resor till Grekland och till Paris, men vi har också varit med på varandras olika inre resor med både glädje och sorg. Vi kallade oss “Black & White 🙂 .

 

Året var 1998 och jag satt i köket hemma hos Renée och vi pratade. Det var lite rörigt runt oss, för en hantverkare sprang omkring där och gjorde något arbete, som jag inte längre minns vad det var. Plötsligt känner jag hur jag mitt i vårt samtal dras in i mig själv och hör Renées röst, som om hon befann sig längre bort. Jag ser i mitt inre en man som presenterar sig som Bert. Jag fick genast en känsla av att det var Renées pappa, som jag visste hade varit död i några år. Jag var osäker på om jag hört hans namn tidigare. Jag visste att han och Renée stått varandra nära, men visste inte några närmare detaljer. Eftersom situationen var som den var med en hantverkare i rummet, så sa jag inget till Renée då… tänkte att jag ringer henne när jag är hemma.

Väl hemma ringde jag upp Renée, som bekräftade att pappan visserligen hette Herbert, men kallades för Bert. Renée blev glad och förstås nyfiken på vad pappan hade att säga henne. Jag sa att jag skulle försöka få kontakt igen, men att jag inte kunde lova något. Detta var precis innan Hannah hade hittat sin specalgåva mer tydligt.

Nåväl, jag gick ut och handlade och på vägen till affären kände jag av Bert igen. Han var ivrig och jag sa inom mig till honom; “nu får du vara så tydlig att Renée kan förstå att det är du.” Och det han då omedelbart förmedlar är “Han sköt sig i morse. Var det några blommor?” Genast stängde jag av kontakten. Jag var ju ute bland folk och det där lät ju faktiskt både tokigt och dramatiskt. Jag ville gå hem och mer i lugn och ro se om jag kunde få ur honom något som lät mer “verkligt”. När jag kom hem la jag mig ner och sökte kontakt igen, och då förmedlade han sig vidare till mig.  Han ville hälsa till Renée och till hennes mamma, att han alltid var med dem. Han berättade också, att han blivit så förvånad när han vaknade upp i en ny värld, men också glad att livet inte tog slut vid döden.

Det var dock några saker, förutom formuleringen om att “han sköt sig i morse”…. som gjorde det lite svårt för mig att bara utan tvekan ringa Renée. Det var nämligen så, att han kallade sin fru för Draken och Renée för Pyret! Kunde detta vara sant? Skulle jag verkligen kunna säga det? Jag minns att jag berättade om det för Göran (Grip), som genast sa att jag såklart skulle berätta exakt vad pappan sagt. Jovisst, så lätt för honom att säga, det var ju inte han som skulle ringa Renée. Dessutom fanns en rädsla i mig att jag skulle ha fel, och vad det i så fall skulle föra med sig i min tro.

I alla fall tog jag mod till mig och… signalerna gick fram och där var Renée. Mitt hjärta slog lite extra då jag försiktigt sa att jag nu haft mer kontakt med hennes pappa. Jag hörde hennes förväntan. “Jooo, det var en lite speciell sak han sa…och så berättade jag. “Han sköt sig i morse. Var det några blommor?” “Nää…va….är det sant?” ropar Renée. Jag försökte snabbt hinna tolka hennes ord…tyckte hon det var tokigt? Handlade det kanske om någon hemsk händelse?

Men sen berättar hon att detta var ett speciellt signum för hennes pappa. Och nej, det var inte någon hemsk händelse som låg bakom. Renée kommer här under berätta lite från sin sida om detta, vad hon tänkte och kände när pappan nu tagit till orda igen och vad det betydde för henne. Jag gick vidare och frågade om resten…och,  jodå han kallade sin fru för Draken och Renée för Pyret. Det här kom att betyda mycket också för mig. Och det styrkte mig i, att även om man inte själv förstår budskapet, så ska man återge det ordagrant. För den som budskapet är riktat till kommer förmodligen, att veta precis vad det handlar om.

Här välkomnar jag nu Renée…

Annmaris och min vänskap började alltså i en skrivarverkstad 1984 och har fördjupats genom åren. Tänker på våra fysiska och inre resor med stor tacksamhet. De mest minnesvärda och osannolika situationer vi upplevt tillsammans och delgivit varandra. Rasande roliga, spännande, sorgliga och ibland så verkligheten överträffat verkligheten.

Min älskade “papsi” (vi hade en väldigt varm och kärleksfull relation, trots att den fysiska frånvaron många gånger var större än närvaron), hette Herbert, men kallades Bert. Han betraktade sig som ateist med orden “jag respekterar all religion, så länge man inte skadar någon annan”. Hans religion var att tro på det goda hos människan, vilket han tyckte var tufft nog många gånger. När man var död så fanns det ingen fortsättning, enligt pappa. Minns att han vi något tillfälle sa; “ge mig en blomma medan jag lever. När jag är död kan jag inte se den”.

Därför fick jag en smärre chock när Annmari som aldrig mött pappa (han gick bort 1981) ringer mig en dag och säger; “jag har haft kontakt med din pappa”. Annmari och jag känner varandra så väl, så jag hör på hennes spända röst, att hon inte riktigt känner sig bekväm i situationen. Mot bakgrund av vad jag berättat om min pappa går luften ur mig, och jag säger att jag måste sätta mig ner. Det gör jag i en stol, som kallas “Åskbollen”, som pappa och jag köpte på den tiden han hade bokförlag.

Annmari beskriver kontakten, och hur hon ville förvissa sig om att det verkligen var han, innan hon var beredd att förmedla någon hälsning till mig. Då drar Annmari efter andan och säger: han hälsar “Han sköt sig i morse. Var det några blommor?” Jag måste ha blivit knäpptyst, tusen tankar snurrade i huvudet.

Jag kom ihåg en bok skriven av författaren Arne Häggqvist med titeln: “Nästan hela sanningen”. I den fanns ett avsnitt om de glada förlagsherrarna. Det handlade om pappa och hans kollega Herman. Det hände när någon ringde och sökte Herman, att pappa lite skämtsamt svarade precis som Annmari återgav det. Den stora skillnaden var dock att Annmari exakt återgav pappas repliker, medan Arne broderat ut dem i sin bok. Jag letade rätt på boken bland raden av osorterade böcker i en av mina hyllor. Hittade den. Kopierade avsnittet med pappa och Herman och faxade till Annmari. Nu var det hennes tur att bli rejält överrumplad, samtidigt som hon fick en bekräftelse på sin förmåga/gåva. När pappa även bad Annmari att hälsa till Draken och Pyret fanns ingen tvekan. Mamma kallades i många år för Draken och jag kallades Pyret sedan jag var liten.

Hälsar Renée som inte är en övertygad ateist längre.