Hannah: I förra inlägget om Gutte, berättade mamma om hur hon, då så många påtalat hennes likhet med sin moster, redan som barn gjorde detta till ett likhetstecken med att hon “måste” gå samma öde till mötes som Gutte, det vill säga dö vid trettiofem år.
I teckningen ovan har jag illustrerat detta. När mamma sitter vid Guttes grav, tänker hon hur en framtida scen skulle kunna se ut, och då jag skulle sitta vid mammas grav. Men istället hittar vi oändligheten sittande tillsammans på bänken. Som vi kan läsa i Ä-posten längre ned, så bryts ofta den magiska identifieringskänslan när man “överlevt” den ålder då den man identifierat sig med dött. Så också för mamma efter det som hände på hennes 35-årsdag.
Vår vän Sven Inge, konstnären, som vi berättat om tidigare, hade också upplevt något liknande. Hans mamma dog när hon var strax över femtio, och när Sven själv kom i den åldern, så kände han det som om hans mor försökte “dra” honom till sig in i döden. Han upplevde det skrämmande, men det är ju inte så att den avlidne närstående försöker “hämta” oss innan det är dags, att tiden är inne. Hans rädsla för att han skulle dö, fick honom att känna detta som verkligt. Han överlevde dock, och kom sedan att leva nästan trettio år till.
Ja, det är en vanlig reaktion att vi i våra kroppar kan reagera på datum och årtal, när någon vi identifierar oss med dött eller blivit sjuka. Så vad kan vi göra för att motverka denna inverkan? Denna fråga sände vi uppåt, och svaret från änglarna finns här under.
Ä-post (se Hannahs förmåga)
“Ett kärlekens bevis behöver inte vara, att identifiera sig med en älskad som gått bort. För det är här inte kärleken, som leder er in i att förnimma er älskades känslor och kroppsliga upplevelser och införliva dem i er livsväv. Det som här styr är en oro och rädsla, att ni då ni antingen själva identifierar er eller andra har påtalat er likhet med, den ni förlorat, som leder er till “bortom förnuftet-logik”, likhetstecken hon/han dog i den åldern,” då kommer det bli min lott i livet också”. Detta är ett fenomen som sker över hela världen i stort och i smått, medvetet och omedvetet, fysiskt och psykiskt.
Det handlar om identifiering och rädsla, mer än om kärlek och saknad. När ni sörjer er döda anhörig är det saknad och kärlek, och bandet ni delat i livet ni fokuserar på. Men här i fallet att befara, att ni kommer “överta” samma öde, så är ni inte bundna i kärleksbanden utan i rädslan. Med detta menas ej att ni ej älskar den ni sörjer, men att identifikationen inte är baserad på kärlek till er avlidne. Kan ni se det? Det ena utesluter inte det andra.
Men när ni införlivar rädslan i ert DNA, så blir kroppen automatiskt varskodd när “tiden är inne”, där ni petat in en händelse, som redan hänt någon annan. Den ni identifierat er med. Så även om huvudet inte alltid tänker på, att nu är dagen här när min kära dog, och nu är det min tur, så känner kroppen en “aha-upplevelse”, där ert egenkonstruerande DNA känner, att nu skall det ske något. Detta betyder inte att ni dör, utan det visar att kroppen har ett eget minne och till och med ett minne av något, som ni ej upplevt. Så stark är identifikationens känsla, att den kan rubba er tillfälligt.
Så varför tror ni då, att ni skall dö när ni är i samma ålder, som er nära var? Jo det är samhörigheten, som visar på identifikationen. Och det kan visa sig i att ni faktiskt den dagen mår dåligt, påverkas, men ej är som er anhörig. Ni överlever och allt som oftast blir den magiska identifieringskänslan bruten, när ni nått förbi tiden där er nära dog. Det brukar vara en lättnad, en förvåning, men kan även vara chockerande och ångestfyllt till en början. Då ni på djupet trott ni inte skulle överleva kan det bli en tomhetskänsla. Vad skall jag nu göra med mitt liv?
Eller så blir ni så lättade att alla bekymmer, stora som små känns som bagateller, och ni har vunnit ett nytt liv på” Lotto”. Trots att det ej varit er tur och tid att dö, och således inte tur ni vann livet. Det som ni kan välja att göra när ni vet, att en person ni identifierar er med har dött i en viss ålder eller av en viss sjukdom, är att införliva att ni ej är den, ert DNA är ej dennes. Det finns ingen logisk förklaring till, att jag skall kunna “ärva” ett öde. Att medvetna delar vinner över omedvetna delar av ert inre, att ni styr och istället tar hjälp av er döde anhörige, att se att detta inte “skall hända mig också”. Att värna om kärleksbandet, ej identifikationen och rädslan. Se er som de separata individer ni är och lev efter det. Då kan ni bryta oron.”
Nästa vecka kommer vi att skriva om “Positivt tänkande, som hjälp eller stjälp”.
Välkommen att berätta om egna upplevelser och tankar!! Klicka bara på “Kontakt“, så får du kontakt med oss.