När separationen sker genom döden…

separation-genom-doden

Hannah här: I förra inlägget skrev vi om skilsmässa. Nu tittar vi närmare på vad som händer när separationen sker genom döden. Det kan både vara lättare och svårare när bandet slits av på det viset än genom en skilsmässa. När vi blir lämnade genom döden finns ju oftast kärleken kvar. Så det är en annan situation, men man kan som lämnad ändå känna sig övergiven och faktiskt också bli arg på den som dött.

Om relationen varit bra när partnern dör, blir det ofta lättare att så småningom “gå vidare” och hitta en ny kärlek. Om relationen varit kantad av stora problem, kan skuldkänslor ibland ligga i vägen och hindra en ny lycka. Detta tvärtemot vad nog många kan tro.

Att mista sin partner på äldre dagar efter en lång relation tillsammans är förstås väldigt smärtsamt. Den kvarvarande tappar ofta livslusten, blir uppgiven och inte sällan leder det till en för tidig död.

Min farmor och farfar träffades och blev kära när de bara var femton år gamla. Farmor berättade att hon och farfar som unga hade suttit vid havet en dag och funderat över framtiden. De tänkte att de för alltid skulle leva tillsammans, och deras planer sträckte sig långt, långt framåt, ända till en avlägsen död. De satt alltså där vid havet och deras blickar föll på några segelbåtar, och farmor berättade vidare om hur de då fantiserade om, att de en gång i framtiden tillsammans skulle segla in mot horisonten och livets slut och sedan vidare till andra sidan.

Nu blev det inte just så, men kärleken höll, de gifte sig och fick barn, och de fick ett långt liv tillsammans. När farfar var 78 år avled han efter ett par års sjukdom. Farmor var förstås mycket ledsen och hon, som alltid varit en starkt engagerad person började tappa sin energi. Det var nog så att hon stod i ett vägskäl och faktiskt sex månader efter farfars död, gjorde ett aktivt val för livet och “kom igen”. Hon var aktiv i styrelsen i en kvinnoförening och hade ett mycket rikt socialt nätverk. Vi hade många intressanta samtal om livet och döden, och farmor berättade att hon inom sig haft en dialog med farfar ända sedan han dog. Vid 84 års ålder hade en cancersjukdom besegrat henne, och hon var redo att möta farfar igen. Hon lämnade jordelivet helt odramatiskt.

Hur är det då när vi möts igen efter döden? När jag var liten och morfar hittat ny kärlek i Kerstin funderade jag en del på det. Jag tänkte på att mormor nu fanns på andra sidan, och jag visste också att Kerstins man också fanns där. Jag bekymrade mig över vad som skulle hända, när de alla en gång skulle mötas där i himlen. Vem skulle morfar vara med då? Och skulle Kerstin bli ledsen om morfar skulle vara med mormor igen? Och hur var det med Kerstins förra man? Det kändes lite förvirrande, och jag tänkte mycket på det och jag pratade också med mamma om det. Jag kan nog nu våga säga, att där på andra sidan finns ingen svartsjuka, så detta med när nya och gamla kärlekar åter möts i himlavärlden är det inget problem.

Det är inte heller något problem för den älskade som befinner sig på andra sidan, när den kvarvarande partnern träffar en ny kärlek här på jorden. Det verkar till och med vara så att den döde ibland kan hjälpa till, att hitta en lämplig ny partner till den som lever kvar på jorden.

Här innan Ä-posten vill jag passa på och berätta, att vi lördagen 29 oktober KL 14 – 16 kommer att ha föredrag. Plats Surbrunnsgatan 16 i Stockholm. Läs mer om detta under fliken “Aktuellt” på menyn.

Ä-post (se Hannahs förmåga).

“Att förlora någon ni älskar har alltid effekt på era känslor och ert liv. Att förlora någon till något så definitivt som döden, är ofta en av de mest smärtsamma sorgerna i livet. Ni lever kvar, men den ni älskar gör det ej. Ni måste göra ett val att leva vidare utan er nära. Det kan kännas outhärdligt, oöverstigligt, omöjligt och fel, fel, fel. Frustrationen ni kan känna över att inte kunna påverka utgången av situationen, är ofta uppbyggd av rädsla att inte ha kontakt, att tappa taget om er själva och ert framtida liv.

Ingen förlust är den andra lik, ingen människa sörjer likadant över alla i er närhet som dör. Ingen sörjer samma person på samma vis. Sorgen har så många ansikten, att det är omöjligt att jämföra förluster. Ändock är detta något som ofta sker mer eller mindre medvetet.

När ni är i sorg händer det att ni blir “arga” på någon annan, som sörjer något eller någon ni bedömer vara en “lägre” grad saknad än det/den ni sörjer. Detta kan leda till förakt och ilska mot andra människor. Känslan är viktig att gå igenom, men önskvärt är att ni väljer att sörja på ert vis och låter andra sörja på sitt. Och så länge andra inte “lägger sig i” er sorgebearbetning oombedd, bör ni ge andra samma gåva.

En förlust av någon ni inte haft en god relation till, men som ni ändock haft i ert liv, nu eller tidigare, kan bli extra svår. Det är sällan en sorg blir så “komplicerad”, som den efter någon ni har ambivalenta känslor för eller till och med ogillar, men som ändock haft en plats i ert liv. Kanske har ni fortsatt ett äktenskap trots stora svårigheter i relationen. Kanske är den avlidne en förälder, som svikit er och ni kanske till och med brutit kontakten med. Ni kanske tror att det inte kommer att kännas svårt när en separation sker genom döden i dessa fall. Ni kanske rent av tror att ni kommer känna er fria. Det kan vara fallet, men ofta kommer det en obestämbar känsla av en känslomässig gegga. Som om ni står kvar med en smärtsam relation, som ni ej kan reda upp.

Så för att bli “fri” från den andra personens “inflytande”, behöver ni ta emot alla känslor ni känner, hur de än ser ut och hur oviktiga de än känns. Hur fel eller rätt de än må vara i era ögon.

Att verkligen “gå vidare” betyder inte att glömma eller gömma sorger, glädje, besvär och vägen dit ni nu är. Det är att hålla ett kontinuum, inte dela in livet i före och efter den och dens död. Att våga släppa fram känslorna ni bär på, att låta livet föra er framåt, ej stagnera, men ej springa förbi sorgen, för det går ej. Även om ni i handling stagnerar, så stagnerar inte livet runt er, inte livet i er. Världen förändras, ni förändras, åren går oavsett om ni “stannar upp” eller inte.

Att försöka springa ifrån sin sorg är lika lönlöst, som att springa ifrån er egen skugga. Ni kanske tror att om ni springer igenom sorgen, så kommer ni nå mål och vara läkta. Men icke heller det är vägen. Sorg är inte ett lopp ni måste vinna eller ens kan vinna. Vägen är målet, och ni kan inte låta bli att påverkas.

Att bli lämnad kvar när någon ni älskar dör kan kännas som att ni blivit övergivna. Och det har ni, även om den andres död är “ofrivillig”. Det är inte en separation, som någon av er ville ha. Men livet och döden har sin talan, och ibland är livet inte lika långt som ni önskat att det skulle varit. Det som sker är att förlusten vilar i någon annans händer, och ni kan inte hjälpa den älskar. Men ni kan hjälpa er själva och er väg. Ni har valen i er hand.

När ni förlorar någon är det viktigt att ge plats för det i ert liv, både känslomässigt och handlingsmässigt. Det är en process, som är bra för er, och det behöver ta sin tid, er tid. Att våga öppna upp för känslorna som kommer sorgen, saknaden, ilskan, rädslan, hopplösheten och till slut frustrationen.

Att förlora en gammal människa till döden genom ålderdom och sjukdom kan ge samma separationskänsla, som att förlora en yngre, att saknaden blir lika stor. Dock är det lättare att acceptera döden när människans kropp är gammal, och ni kan se att den inte orkar mer. Förlorar ni en förälder sent i livet har ni således inte levt en enda dag utan dem, inte ens ert vuxna liv. Förlusten blir då enorm, ett tomrum som ibland kan vara svårt för andra att förstå.

Så är det då lättare att förlora någon tidigare? Det finns inget bättre eller sämre, inget som magiskt kan trolla bort sorgen. Till exempel om ni får missfall eller om ert barn dör när det endast är några dagar gammalt, så kan sorgen vara lika stark och sann, som att förlora någon ni levt med en längre tid. Ty tiden är ej allt, åldern är ej allt, allt är individuellt, och för varje människa som dör, så är det en själ som lämnar jordelivet och er kvar på jorden.

Så det är ingen som kan värdera sorgen över en människa som ni haft hela ert liv eller endast en dag. Det är att förlora en nära.

Ändock har många synpunkter på om någon älskad dör, att det är livets gång, och då ser det som en väg att ej sörja. Andra kan tycka att ett spädbarn eller foster känner ni ej, så vem sörjer ni då? Svaret är återigen, att det är själen ni inte längre har vid er sida i fysisk form. Den äldre sörjer ni ofta genom att minnas era stunder tillsammans, och ni kan känna en saknad, som om en del av ert livspussel saknas. En yngre människa sörjer ni ofta genom att tänka på den framtid, som ni trodde ni skulle dela. De framtidsdrömmar ni hade för er nära. Ni bär med er sorgen och tänker kanske; “idag hade hon/han varit så gammal, undrar vad hon/han skulle jobbat med? Hade hon/han fått barn etc.?” Ni kan känna det som om både ni och den döde lurats på er framtid. Men viljan av en framtid kan aldrig ersätta en framtid.

Så när ett liv tar slut hur tidigt eller sent i livet, så följer det en plan. En plan ni varken kan eller bör förstå. För inget liv känns för långt, när ni sörjer någons död. Tiden må vara olika lång, men den tycks alltid kännas för kort.

Att förlora ett barn är nog det som var förälder fasar för. Det känns inte som livets naturliga gång, att över leva sitt barn. Och det är en sorg som är oändlig.

Allt hopp om en återförening grumlas när det definitiva sista andetaget tas. Det är inte som i en skilsmässa, där ni kan hoppas på, att den andra en dag står vid er dörr igen och vill komma hem igen. Detta kan eller bör aldrig trivialiseras. Ändock är ett definitivt slut på något vis mer öppet, än ett där ni kan tänka att kanske, kanske kommer hon/han tillbaka.

Ni tvingas acceptera er käras frånvaro. Ni kan börja sörja och börja er läkning Ty vid en skilsmässa kan separationen vara definitiv eller inte. Det kan ni aldrig riktigt veta. Så där kan ni vara kvar i hoppet så länge att ni ej “går vidare”. För att gå vidare betyder ej att ni älskade personen mindre, att er sorg inte är tillräcklig. Det enda som det egentligen innebär är en acceptans över att ni förlorat er nära. Det säger inget om hur ni går vidare, utan att ni lever vidare trots er förlust.

När någon ni älskar, en partner eller ert barn eller någon annan närstående “försvinner” och ni ej vet om personen kidnappats eller försvunnit av fri vilja, om det lever eller är död, är det svårt att inte hoppa mellan hopp och förtvivlan. Att vara nästan säker på att den ni saknar är död är ej detsamma som att veta att det är så. Många vittnar om att osäkerheten är svårare att hantera än en faktisk död. Sorgen behöver få sitt utrymme, och det är svårt när hoppet om en återförening finns så starkt. Både vid någons oförklarliga försvinnande eller om någon frivilligt lämnat er.

Att skiljas är att dö en liten bit sägs det. Men att dö en liten bit är inte möjligt, så att våga se döden i vitögat och låta alla känslor vara med er, för att kunna “gå vidare” är vägen att ändock leva ett gott liv. Även då det livet aldrig blir sig likt. Men livet är i ständig förändring, så att acceptera det som händer och leva är vägen till läkning i alla separationer.”

Nästa vecka fortsätter vi på separationstemat. Välkommen tillbaka! Kontakt. Facebook.

Publicerad av Hannah Dohnfors, 2016-09-20 00:00