Nattistanten

Nattistanten

Annmari här.

Som vi berättat tidigare så har Hannah och jag följt ett antal personer i livets slutskede. Och de har ofta fått sin egen Ä-post genom Hannah (se Hannahs förmåga). Något som varit till stor tröst och hjälp på vägen. Här är Ä-posten alltid lugnande och inte längre någon terapi.

Mitt i det svåra hittar man också ofta glädje och humor. En del situationer blir rent av komiska. Jag vill i det sammanhanget berätta om några grannar, som jag här kallar för Hans och Greta. Hans var nästan 90 år och sjuk i cancer. Greta var lite yngre och vid tidpunkten ganska frisk. Jag var ofta med Hans på läkarbesök och både Hannah och jag träffade ofta de båda i deras hem. Vi hade många intressanta samtal, då Hans var mycket andligt intresserad. Det sista halvåret i Hans liv skrev Hannah ofta Ä-post till de båda och speciellt till Hans.

Hans var ofta orolig när natten var på väg, och vi utvecklade då en lite ovanlig rutin. När det var läggdags så ringde Hans… “Var är nattistanten?” “Jag kommer strax!” svarar jag och vips ilade jag iväg till Hans och Greta. Medförande dagens Ä-post.

Lite lustigt blev det en kväll då vi hade släktbesök hemma. När Hans hade ringt, så sa jag i förbifarten, att jag skulle in och natta grannarna. Min kusin Eva hann inte riktigt med i svängarna och undrade efter en liten stund vart jag tagit vägen… “Hon gick ju till grannarna”, sa Hannah. Evas ögon blev stora som tefat…”Var det på riktigt?”. 🙂

I alla fall sprang jag iväg till grannhuset och smög där upp till ovanvåningen, där Hans och Greta låg i sina sängar och väntade på mig. Jag ställde mig vid fotändan och läste där upp senaste posten. Innehållet var då enbart lugnande, och både Hans och Greta kom till ro, innan det var dags för John Blund att avlösa mig.

Publicerad av Annmari Dohnfors, 2015-09-04 00:00