Jannica

Jannica i dockform

Jag, Hannah roar mig inte bara med att rita personer och illustrera situationer… utan jag har även en annan uttrycksform, som jag vill berätta om nu.

Jag syr små dockor av människor. Och nu tänker ni kanske… “hjälp, voodoo- dockor” eller…? Men det är exakt det motsatta. Jag kallar dem “Goodo – dockor” eller” DO-GOOD-DOCKOR”, för poängen är just det, att de ska göra gott. Medan jag syr så “besjälar” jag dockorna med förebildernas “personligheter” (inget blod och inga hårstrån här inte, förutom kanske mitt eget om jag råkar sticka mig på nålen).

Tanken är sedan den, att om man tar väl hand om sin lilla docka, så mår man bra själv också.

Det hela började som ett skämt för kanske fem år sen. Sotiris, min underbara grekiska tandläkare, vän och extra-pappa sa “jag är så trött och har ofta huvudvärk. Skulle ni (jag och mor) kunna skicka mig goda tankar och helande energi?” Här väcktes idén i mig. “Jag skall sy dig en docka, som är du, och som jag ska pyssla om hemma, och du kommer då må toppen.”

Så Sotiris blev den första dockan jag sydde… Jag kan säga; “ja det fungerade”. Han mådde toppen i knoppen och kroppen. Men dockans utseende liknade dock mest ett skämt. 🙂 För såklart har syendet utvecklats genom åren. Sotiris såg ut som en förvuxen baby i dockform, vilket blev extra kul, då han är så stilig.

Så från början sydde jag dockor och behöll dem själv och pysslade om dem. Jag skojade om att jag skulle öppna ett “dock-boende”, “Hannahs hem”, där folk skulle kunna hyra in sina dockor, och så skulle jag ge dem vad de behövde.

Det kunde till exempel innebära, att om någon hade svårt att sova, så skulle jag lägga dennes docka ned om natten och bädda om den. Men vara noga med att väcka den på morgonkvisten och ställa den upp inför dagen. Såsom man bör göra i verkligheten med den som har sömnproblem. Eller ett barn som inte var så pigg på att gå till skolan. Där fick det bli en skolbänk och en läsebok som blev accessoarer. Och om någon tillfälligt hade ont i halsen, så fick dockan ha en liten halsduk på sig.

Möjligheterna är oändliga och “Hannahs hem” blev snart fullt. Så nu har jag istället börjat överlämna dockorna till dem de föreställer. Och många har nu sagt; “jag skulle vilja köpa en, och jag har vänner som också skulle vilja det.” Så nu har jag äntligen tänkt göra om “Hannahs hem” till en liten “dockfabrik”, och den som önskar kan beställa en liten “mini me” eller av sitt barn, barnbarn, partner eller vän.  Och sedan ta väl hand om sig själva eller sina nära.

Nu drar jag mig till minnes en gång när en docka kom till väl användning. En vän var på semester på andra sidan jorden. Han hade fått blodförgiftning i ena benet, hamnat på sjukhus och läkarna var oroliga att de skulle behövas amputation. Vännen ringde och bad oss skicka goda tankar. Så jag satt och höll min hand om dockans ben. Nästa morgon ringde han och sa, “läkarna fattar ingenting, men de säger att benet börjat läka”.

Dock 🙂 kan vi aldrig veta riktigt hur det gick till, men dockan kanske blev sin egen do(c)ktor.”