Som vi kan läsa här nedan i Ä-posten, så drivs vi alla mer eller mindre av skuldkänslor ibland. Och den känslan är tärande, och den leder inte framåt.
Annmari hade en vän, som under en tid hade det väldigt jobbigt med sina skuldkänslor. Vi kan kalla henne Anna. Anna lever inte längre. Anna var läkare, och hon hade även andliga förmågor. Det hände att hon intuitivt kunde känna, att en patient hade någon sjukdom, som än så länge var dold. Och med det kunde hon ibland “rädda” patienter genom att göra ytterligare medicinska undersökningar.
Men så dog Annas syster. Systern hade haft hjärtproblem en tid, och Anna hade länge försökt förmå henne att gå till läkare och låta undersöka sig. Men systern ville inte göra det, och så en dag dog hon av en hjärtinfarkt. Efter detta tyngdes Anna av skuldkänslor, att hon som läkare inte hade sett till att systern kommit till läkare, att hon borde varit mer” tvingande”. Men så en dag fick Annmari “kontakt” med den döda systern, som hade ett intressant budskap till Anna: “Att du är ledsen hindrar inte mig att vara nära dig, dina tårar hindrar inte mig, och dina tårar hindrar inte heller dig, att känna av min närvaro. Dina skuldkänslor däremot blir till “snubbelstenar” som ligger i vägen för dig, att upptäcka att jag fortfarande finns vid din sida. För dina skuldkänslor hindrar inte mig att vara vid din sida. Jag finns där likafullt.” Detta budskap kom att bli till en hjälp för Anna att släppa sina skuldkänslor. Så våra nära på andra sidan finns där oavsett vår sinnesstämning. Det är vi som “kommer och går”. Både Annmari och jag (Hannah) har upplevt att vi sett eller hört någon av våra nära på andra sidan, men att om vi blir rädda eller för “ivriga” så “vips är de borta”.
Skuldkänslor är något vi bör försöka bli av med. Jag skrev Ä-post åt en person, vi kallar honom John, för många år sen. John hade många skuldkänslor, och han var ofta “villig” att ta på sig denna känsla, denna börda. Änglarna talade om, att det var som om han bar på en tung ryggsäck full av stenar, symboliserande skuldkänslor. Det gällde nu för honom att lyfta ur alla stenarna ur ryggsäcken och sedan sortera dem i olika högar. Först sortera bort de stenar (skuldkänslor) som inte tillhörde honom, och sedan när det bara var hans stenar kvar, så kunde han sortera dem i olika högar, de han kunde släppa direkt, och de han behövde titta lite närmare på för att sedan bearbeta. En metod som vi alla kan pröva.
Ä-post (se Hannahs förmåga)
“Hur ni än vänder och vrider på er, och vad ni än är och gör, så kommer ni ibland mer eller mindre drivas av skuldkänslor. Att känna skuld är att leva och ha en känsla för rätt och fel, att veta att vad ni än gör, så är det ändock inte alltid nog. Så hur kan ni leva med dessa skuldkänslor? Att inte tyngas ned av dem, inte ätas upp av dem, ej heller fara ut mot andra, för att intala er själv att ni ej bär skuld.
Jo, genom att göra det ni kan och acceptera att ni inte alltid gör rätt, även när ni försöker inse, att vad ni än gör, som ni tycker är rätt, så kommer inte alla alltid tycka det. Och det ni idag känner ni gör rätt, kanske ni tvivlar på imorgon, och då gäller det att tänka på, att när ni gjorde det, så trodde ni att ni handlade rätt. Och även då ni ej längre gör det, så är skuldkänslorna kopplade till vad ni anser rätt nu, men ej då ni gjorde det ni gjorde.
Ibland gör ni något, och redan när ni tar beslutet, känner ni hur skuldkänslorna växer i er. Är det då automatiskt fel beslut? Svaret är nej, ty även när ni handlar “rätt” utifrån er själv, så kan ni känna skuld. Så hur vet ni om skulden är er att bära? Det är ibland det svåraste att veta. Ty här gäller det att separera den tänkta skulden och känslan av skuld, från när ni verkligen gjort något som ni bör känna skuld för.
En del känner skuld så fort de sätter sig själv i första rummet., medan andra verkar vara totalt fria från skuldkänslor hur de än beter sig. Dessa två ytterligheter är dock bägge ej vägen, ty en balans i livet är alltid eftersträvansvärt. Ni kan inte vara sann mot er själv och varandra, om ni ej vågar ta risker att göra något, som ni sedan ångrar och känner skuld för. Ni kan ej heller vara ett med världen, om ni aldrig tänker på hur det ni gör eller inte gör kan påverka andra.
Så när har ni rätt att vara “själviska”, utan att känna skuld? Det beror på vad ni lägger i ordet “självisk”. Är ni lagd åt det hållet, att ni oftast sätter andra i främsta rummet, att alla andra skall ha det bra innan ni själv får chansen att må bra, så kan det räcka med att ni själv finns med i ekvationen, för att ni skall anklaga er själv, för att vara självisk och då känna skuld för det. Men det går aldrig att vara människa och ta bort er själv ur ekvationen, för ni är alltid med i era egna ekvationer, men ni må ej vara det i alla andras. Men ni själv kan aldrig bli kvitt er själv, så länge ni andas och lever på jorden.
Själviskhet kommer först när ni alltid sätter er själva främst, kosta vad det kosta vill och aldrig tänker på konsekvenserna för andra, eller gör det och ändock ej är förmögen att känna skuld över det.
Själva ordet “skuldkänsla” innebär ju egentligen att det är en känsla av skuld. Så ibland är känslan ett faktum av en skuld, men ibland är känslan just det, en känsla.
Det svåraste ni har framför er och även i backspegeln, det är att hitta vad som är skuldtankar och vad som är skuldfaktum. Så lägg inte skuld på er, där ingen skuld finns att bära. Skuldkänslan tynger ned er och gör att det är svårt att se bortom den. En skuldbörda är tung, men en skuldbörda som inte finns är svår att lyfta bort. Det vill säga om skulden ej är befogad är den svårare att bearbeta bort.
Är ni skyldig till något som har orsakat någon annan smärta, så kan inget göra det ogjort. Det bästa ni kan göra i detta fall är att ta på er ansvaret, d.v.s. skulden, men att sedan bearbeta skuldkänslorna. För om ni tyngs ned av fler och fler skuldbördor hjälper ni ingen, allra minst er själv.
Att ta ansvar är att acceptera sin rätt i det som går snett, och sedan göra vad ni kan för att rätta till det som rättas till kan. Ingen vuxen människa kan någonsin bära totalt ansvar för en annan vuxen människa. När ni tar hand om ett barn eller ett djur har ni ett större ansvar. När någon ej kan hjälpa sig själv ligger ansvaret på dem runt om. Så om ni inte tar hand om barnet eller djuret och missköter detta ansvar, så har ni skuld i det som drabbar dem ni bör skydda. Men skulden i sig hjälper dem ej. Kan ni se det?
Det är först när skuldkänslorna visar er att ni kan handla bättre, som det blir konstruktivt och då kan hjälpa dem ni bör skydda och också hjälpa er själv att bearbeta skulden och skuldbördan. Men även när ni avhjälpt skulden i sig kan skuldkänslan tynga ned er. Då är skuldfaktat så avklarat det kan bli, och kvar finns då skuldkänslan. Så vägen att släppa den är, att göra vad ni kan och inse att vissa saker kan ni ej ändra på, och acceptera det och ge er själv absolution.
Om ni har en tro där ni går till prästen och biktar era synder för att bli fria från dem och få absolution innebär det ju inte, att ni kan göra vad som helst och alltid bli befriade från skulden. Ni bär alltid ansvar för de handlingar ni gjort, men att sedan hitta en väg att gå vidare. Det är att välja att göra bättre nästa gång, lära er av era “synder”.
Det talas om att “drabbas” av skuldkänslor. Men att drabbas av något är att det bara kommer utifrån, från ingenstans, något ni ej kan kontrollera, och så är det inte riktigt med skuldkänslor. Då skuldkänslor är knutna till ert görande eller icke-görande har ni ett “val”, att känna skuld eller ej. Det ni själva gör är inget som kan “drabba” er. Dock kan det kännas så då ni kunnat göra något, och när ni gjort det, så kommer skuldkänslorna som ett brev på posten. En svallvåg som sköljer över er. En våg ni ej var beredda på. Och då känns det som om skuldkänslan drabbar er, trots att det i själva verket är en fortsättning på ert handlande, en eftertanke.
Så hur är vägen att hitta balansen för att inte ta på er skulden för det ni ej bör, och ta ansvar för det ni gör? Jo vägen är att sträva efter att göra ert bästa, att ha överseende med er själv, när ni inte klarar att leva upp till det ni vill, att vara ödmjuk inför livet och välja att vara den bästa ni som ni kan. Ingen är ofelbar, men alla kan försöka göra gott. Så sträva inte efter att leva ett liv utan skuldkänslor, men sträva efter att leva ett liv där ni gör det bästa ni kan, så att även då det går snett, kan kännas att ni gjort rätt.”
Välkommen tillbaka nästa vecka! Ämnet då är “Ånger”.