Förra veckan skrev vi om “Skuldkänslor”, och nu fortsätter vi med “Ånger”. Dessa känslor kan dyka upp efter beslut gällande handlingar och/eller icke-handlingar. Vi kan inte gå genom livet utan att då och då ångra något. Det tillhör livet, men om ångern blir till ett ältande, som maler ner nuet och framtiden, så blir det vi ångrar större och större.
Livet består av ständiga val och olika möjligheter, som presenteras för oss. Det är viktigt att våga gripa tag i dessa chanser, även fast vi inte kan vara säkra på utgången. Det finns inga garantier, att våga ta risker kan leda till både ånger och icke-ånger.
Jag (Annmari) tänker här på något, som hände för några år sedan då Hannah och jag var i Aten. Våra grekiska vänner Sylva och George är juvelerare och har sin butik och workshop i utkanten av Aten. De gör fantastiska smycken, och vi kan ofta inte motstå frestelsen att köpa något, att utöka vår redan stora smyckeskatt med. Men framförallt brukar vi passa på att köpa presenter till våra nära och kära när vi är i Aten.
Så vad hände då den där dagen för några år sen, och som ledde till ånger och även till ett visst ältande? Jo, jag skulle åka ut till vännerna och hämta smyckena vi köpt och betala för dem. Jag kollade av med Hannah att det var spårvagn fyra, som jag skulle ta, och så tog jag här ett första “felbeslut”. Jag lämnade bankomatkortet i kassaskåpet på vårt rum och tog med kontanter istället. Det rörde sig om ungefär 300 euro. I hotellobbyn stannade jag en liten stund och pratade med en av receptionisterna. Jag berättade vart jag skulle åka, och undrade om hon visste hur ofta spårvagnen till Flissvos gick. Nej det visste hon inte, men hon tipsade om en buss som hade tätare turer, och att det dessutom var närmare till busshållplatsen.
Redan på vägen till bussen började en tvivelkänsla gnaga i mig. Varför skulle jag ta bussen istället för spårvagnen som alltid annars…? Så kom jag fram till hållplatsen, där det stod en massa folk och väntade på bussen. Rösten inom mig som sa till mig att gå den lilla extra biten och ta spårvagnen istället växte sig allt starkare. Men så kom bussen, och jag tog här “felbeslut” nummer två. Jag trängde mig på bussen och pressades hårt på bakifrån. Vid nästa hållplats hoppade mannen som stått närmast bakom mig av, och det blev lite mera plats…
Efter cirka tjugo minuter är jag framme vid min destination och jag kliver av. Då lägger jag märke till att min väska ser lite “tanig” ut. Jag sticker ned handen i väskan och letar febrilt efter plånboken. Men den är borta, och jag vet i samma ögonblick, att det var mannen som steg av redan efter en hållplats som tagit den. Att bara åka en hållplats gör man bara inte när det är så tätt mellan hållplatserna. Och här kom “Ångern” genast på besök. Varför hade jag tagit bussen när jag känt ett sånt motstånd till det? Jag vet ju med mig att jag har en stark intuition, men jag hade vägrat lyssna till den. I efterhand tänkte jag på hur många “chanser” jag fått att ändra mitt beslut. Och “hur kunde jag varit så dum att jag tagit med kontanter istället för kort”. Det finns en bankomat alldeles intill affären, och det visste jag. Dessa “ångertankar” malde ganska länge i mig och hann bli till ett ältande, innan jag lyckades släppa iväg dessa “ovälkomna gäster”. Numera är både Hannah och jag mycket noga med att inte ha så mycket kontanter med oss när vi är på stan, så vi lyckades i alla fall ta lärdom av det som skett.
Besluten och valen varierar ju i betydelsegrad, och ibland kan det kännas väldigt svårt att ta beslut, då man kanske känner att konsekvenserna av det man väljer nästan kan bli livsavgörande. Då kan det vara bra att fråga sig, vad som är det värsta som kan hända om jag gör detta? Eller vad är det värsta som kan hända om jag inte gör det? Kan jag leva med konsekvenserna av att göra detta? Eller att inte göra det? För som änglarna uttryckt det: Så länge hjärta och hjärna går hand i hand i besluten, så blir resultaten vi får, även ett negativt sådant, det “rätta”. Och då kan vi leva med det. För om det är något vi brinner för eller känner att vi bara måste göra, så klarar vi alla konsekvenser med endast en mild dos av ånger.
Ä-post (se Hannahs förmåga)
“Ingen kan leva ett helt liv utan ånger. Ty oavsett hur ni väljer i varje stund, så kommer det finnas val ni ångrar. I stort och i smått. Så vad är att ångra? Ångra något ni gjort? Ångra något ni inte gjort? Ångra något ni sagt? Ångra något ni inte sagt?
Ånger kan innefatta många fler känslor än just “ångerkänslan”. Den kan göra att ni blir arg på er själv, på andra, att ni anklagar er själv; “jag borde…” eller anklagar andra; “de borde…” Den kan ge en känsla av förlust och sorg, att ni missat något eller mist någon.
Ånger är ingen positiv känsla, men den kan vara bitterljuv. Vissa älskar att hänge sig åt ånger, för den kan vara en stark känsla att gå in i, en känsla som låter er vältra er i det förflutna. Att älta vad ni gjort eller inte gjort. Att vara så fokuserad på det ni känner ni förlorat, och ångra att ni i nuet lever i det förflutna, och således när ni kommer ikapp till nuet, så är nuet det förflutna, och ni kan fortsätta leva i dåtiden.
Ånger kan ej leva i framtiden. Så är ånger alltid något negativt? Svaret är nej, ty det kan verka som en kompass, att inte göra om samma misstag igen och igen, och därmed ge er mindre och mindre att ångra. Ånger där ni gjort någon annan illa, medvetet eller omedvetet är en sund känsla, och den reaktionen kan få er att vilja bättra er, gottgöra den ni sårat, skadat. Ånger kan ej leda till en ogjord handling eller en utförd sådan. Ånger kan endast leda till en förändring, som speglas i framtiden. Ånger kan aldrig ändra dåtiden.
Att lära er leva med det ni ångrar är vägen att nå harmoni och acceptans. Om ni tittar in i sagans värld, där de goda feerna hjälper prinsessorna att få den framtid de är ämnade att leva, så trollar de aldrig bort det som redan skett. De ger endast dem en möjlighet att förändra sin framtid.
Att våga acceptera det som skett, utan att älta vad ni hellre hade gjort och fastna i “ångerträsket”, det leder till en framtid ni kan påverka. Att kunna känna ånger är en viktig del av att vara mänsklig. Ty den som kan skada andra utan att ångra sig, har tappat grunden i att vara människa, det vill säga att värna om er själva och varandra, att inte vilja göra ont. Att drunkna i ånger är dock ej heller något att sträva efter. Ty ångern kan ej ändra verkligheten, den kan endast peka ut en riktning dit ni inte vill ta vägen igen.
Så om ånger är en kompass, som hjälper er hitta rätt väg, då har ångern gjort sitt, och ni kan lämna den där den är, och slå in på “rätt” väg framåt. För om ni stannar där ångern är kvar, så kommer ni ej kunna ta er vidare och se vad framtiden har att erbjuda.
Att ångra måste komma inifrån. Ibland kan ånger blandas ihop med att ni blivit “påkomna” med något ni ville dölja. Då är det ej ånger för vad ni gjort, utan “ånger” över att ha blivit upptäckta. Men detta är inte ånger i bemärkelsen kompass, utan snarare som en ficklampa, som någon lyst på er med. Ni tror att ingen ser vad ni gör, ingen hör vad ni gör och då kan ni göra vad ni vill. Men plötsligt kommer någon och lyser med ficklampan på er och alla ser och hör vad ni gör. Och då får ni en upplevelse av ånger, men så länge det ej är en känsla inifrån är den ej lärorik.
Så att ångra valen och icke valen ni gjort är en form av utvärdering av livet ni levt så långt. Det är en vägledning och en viktig känsla, så länge den ej upptar er så att ni ångrar er ända in i framtiden, utan att ändra det ni ångrar. Allt handlar om att lära er leva med era val, ångra när ni känner ni gjort fel. Men släpp ältandet, och låt ångern styra er åt rätt håll. Så kommer ni ej ångra er.”
Välkomna tillbaka nästa vecka!