Det sägs att tårar och skratt ligger nära varandra, likaväl som hat och kärlek. Men ilska och ledsenhet går verkligen inte ens bara hand i hand, de flätar in sig i varandra. Oftast smälter de samman till en så stark enhet, att det kan vara svårt att urskilja vilken av känslorna som utgör själva grundkänslan. Somliga tar ton både när de blir oroliga, rädda och när de är arga, andra visar istället ledsenhet vid alla dessa känslor.

På workshopparna i Grekland lät jag (Annmari) ibland deltagarna i en guidad meditation (avslappning) försöka hitta var i kroppen de olika grundkänslorna glädje, sorg, rädsla ilska satt hos just dem. För det kan vara olika ställen för olika känslor, och olika ställen för olika människor. Så det kan vara till nytta, att försöka lära känna sig själv även på det viset. För ibland när vi har ont i magen eller kanske i huvudet, så kanske det inte handlar om “vanlig” huvudvärk eller magont. Det kanske faktiskt är en indikation på en känsla, som gömmer sig där bakom, oro eller ilska, och genom att hitta den, så kan det ge en möjlighet till lindring både i kroppen och i själen.

Längre ned i Ä-posten kan vi läsa om ett tips om hur vi kan göra, för att skilja ut våra olika känslor och titta närmare på dem. Att ta varje känsla och döpa den och sedan sätta känslorna som elever i ett klassrum, där man själv är läraren.

Som sagt så blandas känslorna ofta samman, och detta får då sina olika konsekvenser.

Utdrag ur Ä-post: (se Hannahs förmåga).

“En orosilska kan ibland vara förståelig, som när ens barn t.ex. springer ut på vägen utan att se sig om efter bilar. Då blir oron till ett skrik, och barnet får en “utskällning”. Detta är för vuxna inte svårt att förstå. Men ändock så blir det lilla barnet då rädd för förälderns reaktion. Och ofta tar den rädslan över, så att barnet ej förstår varför den vuxne blev arg. Då känner sig barnet “fel” och skamsen, och det kan leda till att barnet t.ex. växer upp och omvandlar och beblandar ilska och oro.

Så hur välmenande intentionen än må vara, så grundas svaret på en annans känsla, som ej är dennes huvudkänsla, svaret blir på den känsla som den andre visar. Men den som visat “fel” känsla tror ofta att den visat “rätt”, och kan då svara på bristen av svaret av den andre.

För mången gång är ni inte lika tydliga som ni tror. Era medmänniskor är inte tankeläsare, och ni är ej buktalare. För att få svar på sin känsla behöver den få komma fram. Så vissa tenderar att bli arga när de är ledsna, och vissa tenderar att bli ledsna när de är arga. Det är ofta en av dessa känslor ni har närmare till. Men det är en poäng i att hitta den omedelbara känslan och tanken, för det är där ni kan utvärdera vad ni känner.

Reagera inte av vana. Låt det inte bli en ovana att välja enbart en känsla, som uttryck för de “negativa” känslorna, ledsenhet, ilska, rädsla, oro o.s.v. Försök våga acceptera att ni alla bär på alla känslor inom er, men att det är olika hur mycket utrymme ni ger var och en av dessa känslor.

Så för att lära er att identifiera era känslor, döp dem och se dem som om ni är läraren framme vid tavlan och framför er sitter era små skolelever d.v.s. känslorna. Kan ni då se vilka känslor som sitter på första raden? Vilka har bänkat sig längst bak? Vem står i skamvrån? Vem sover? Vem småpratar och skickar lappar? Vem käftar emot?

När ni har dem alla där framför er, var noga med att visa att ni ser dem alla, individuellt och tillsammans. Då kan ni ge dem vad de behöver. Uppmuntra de försynta, jämka med de stökiga, skoja med de roliga, bjuda in de osynliga. Lär er era elevers namn och egenskaper. Då har ni en ypperlig chans att få “högsta” betyg och med det menat att vara i kontakt med alla känslor. Inte förbjuda dem, men välja vad ni bejakar i ert uppförande.

Så ilska som kanaliseras konstruktivt är gott, ilska som äter upp er eller era nära inifrån är destruktivt, d.v.s. inte gott, kanske rent av mögligt och förgiftat, inte gott. Såklart när ilska och rent av hat är befogat, då är den viktig att släppa fram, ibland direkt till den det berör, ibland uttrycka den till andra och få ondgöra sig över den som sårat/skadat er. Då äts ni ej upp.

Om någon svikit er, gjort er ledsna, och fått er att känna er övergivna och utanför, var då inte rädda att visa er sårbarhet. För om ni plåstrar in ett infekterat sår kan det ej läka. Tårar tvättar såret rent och sedan kan läkningen börja. Så våga vara arg när det krävs, våga vara ledsen när det känns rätt. Var inte rädda, men var rädda om ert sunda förnuft, för alla känslor bör ej bejakas i varje stund.
Men känn dem ändå, tänk dem ändå och hitta en väg att läka.”