Vi fortsätter på tema känslor. Se gärna vårt förra inlägg om “Känslorna som elever i klassrummet”.

Många brukar använda ord såsom “den är en känslomänniska” och “den är det inte”. Och med det brukar då menas, att den första styrs av sina känslor, och kanske också att den utagerar sina känslor lite väl mycket. Så ordet “känslomänniska” kan användas både i positiv och negativ betydelse.

Begreppet “känslomänniska” är lite missvisande, för alla har vi ju känslor, och vi styrs av dem men kanske på totalt olika vis. Vissa följer sin känsla i allt och säger “jag bara följde min känsla”, så jag behöver inte ta ansvar för utgången av det hela. En annan person kanske motarbetar sin känsla och då försöker styra åt det andra hållet. Men det är då ändå känslan som styr från början, innan tanken att göra tvärtemot följs.

När vi är med om både något bra eller dåligt reagerar vi instinktivt med ett antal känslor och tankar. Ibland är reaktionen medveten och ibland undermedveten. Vad vi sen gör med känslorna och tankarna är olika från person till person, men också för samma person i en annan situation, och/eller samma person beroende på personens mående innan den specifika händelsen. Så det är otroligt mycket som spelar in på hur vi instinktivt reagerar, och hur vi reagerar på längre sikt. Och både det instinktiva och det mer begrundade är viktigt. Det är det som ger oss en kompass att följa i stunden, i framtiden, i nya situationer.

Då kan vi utvärdera våra tidigare reaktioner och handlingar, och se om de styrt oss på villovägar eller inte. Och vi kan se om vi, som vi kan läsa i Ä-posten längre ned, kör på för fort, och  kanske inte upptäcker om vägen vi kör på är en” återvändsgränd eller en motorväg”. Det är ju så vi lär oss om livet, om oss själva och varandra.

Vem har inte reagerat i stundens hetta med en stark känsla, ibland kanske en för stark känsla? Kanske beroende på att något påminner om någon tidigare händelse eller person, som inneburit en svår erfarenhet. Eller så kan det helt enkelt handla om en alldeles trivial reaktion. Jag (Hannah) har till exempel en automatisk reaktion att säga “aj!” om någon stöter till mig. Och jag gör det även när det inte gör ont. 🙂

Andra situationer som är vanliga för oss alla är väl till exempel när vi inte blir rättvist behandlade, och vi först i efterhand kommer på något klatschigt vi velat säga. Men det fiffiga är, att ofta kan vi om vi vill och vågar ändå “rätta till” vad vi inte sagt, eller vad vi sagt och skulle vilja ha osagt.

Ä-post: (se Hannahs förmåga)

“Har ni någon gång tänkt tanken att känslan skenar iväg med er?
Vad händer om ni skenar med?
Vad händer om ni lägger in bromsen och inte skenar med?
När når ni dit ni skall?

Det finns inget svar, som går att följa som en manual. För varje situation och känsla behöver behandlas separat. Så om ni nu har något ni inte tillåter er att känna, t.ex. ilska eller sorg, och om ni då väljer att tränga undan den känslan, och vända på klacken och döma er själva, (“nej så får jag inte känna, och nej, jag måste få bort känslorna och tankarna nu, nu, nu”), så vet ni inte om känslan hade lett er in på en återvändsgränd där ni hade hittat ända fram till vändplanen innan ni vände. Då finns den undantryckta känslan kvar i er som ett frågetecken av en möjlighet, som ni inte vet om den var omöjlig.  Kan ni se det?

Om ni däremot hade stannat kvar i känslan och letts av den, så hade ni sett om det var en väg för att nå målet eller en vändplan. Och då hade ni kunnat vända om och inte behövt titta tillbaka och undra.

Men när en stark känsla uppkommer, registrera den som en känsla, och sedan med hjälp av tanken sätt in den i en situation, som inte behöver vara den situation känslan just nu uppkom i. Utan i situationen ni egentligen vet att den härrör från. Sedan när det är sammankopplat, där och då först vet ni, om ni bör agera efter känslan, att reagera med tanken och låta det bära eller brista.

Skillnaden mellan att tränga undan obehagliga tankar och känslor, och att välja att inte agera ut dem alla kan ibland kännas hårfin. Men det är egentligen inte så svårt bara ni tillåter er alla känslor och tankar. Skillnaden är att veta vad som inte bör yppas eller ageras på. För så länge ni tillåter er alla känslor, även de som känns förbjudna, så har ni kontroll över era liv.

Kör inte med full fart, för tänk om det ni trodde var en motorväg faktiskt var en återvändsgränd. Sväng inte innan vägen svänger, för annars kan det bli en omväg. Kämpa ej emot känslor eller tankar, men välj vilka ni kämpar för. Då är valen inte så svåra, för det ni vet, det vet ni. Och det ni inte vet, det kan ni lära er. Men om er väg svänger, så sväng med. Om er väg är upp och ned, så åk med. Om gatan tar slut, så vänd om. Om rondellen är svår att komma ur, så kör ett varv till. Och om bromsen inte fungerar, så laga den. Om gasen inte fungerar, så laga den.

Övningskörning finns av en anledning, men var både elev och körskollärare. Låt eleven i er få instruktioner och ett lagom eget ansvar. Men låt också eleven lyssna på den erfarna delen av er, bilskollläraren. För ibland behövs det struktur och snabba reaktioner. Trafikkaos uppstår endast om eleven i er inte lyssnar på er inre lärare. För det behövs att ni kan lämna över en del av er till en annan i tillit, för att vägen skall gå som smort.

Läs skyltarna, tanka, gasa, bromsa, parkera, kör o.s.v.. Allt behövs, men att veta när och var, det behöver ni lära er, av er. Så får ni körkortet, som är bara ert.  Testkör lite och lär er er egen takt och väg, så finns det ingen fel väg, bara olika vägar till målet.”