Vi har ju berättat en del om olika tecken och upplevelser, och vi fortsätter här på den vägen. Längre ned här finns änglarnas beskrivning av hur vi kan få våra hälsningar. Det kan ske på så oändligt många vis, och om vi inte uppfattar vad som sker, så är det ingen fara. Våra anhöriga på andra sidan ger inte upp, utan gör snart ett nytt försök, kanske på ett annat sätt.

En närstående till oss berättade för länge sedan om en alldeles speciell hälsning från himlen. En kvinna, Eva, hade just avslutat en kurs och precis kommit hem. En av kurskamraterna hade ungefär samtidigt satt sig i en taxi, för att åka hem till sig. I famnen hade hon en bukett blommor, som hon precis hade köpt. När hon skulle ge taxichauffören adressen hem, “träffades” hon av en stark solstråle, och i samma ögonblick bara “kände” hon, att hon skulle åka till sin kurskamrat Eva istället. Hon dirigerade därför om föraren att köra till Evas adress. Väl framme där ringer hon på Evas dörr. Eva blir mäkta förvånad, när hon öppnar och ser sin kurskamrat, som ger henne blommorna och säger, att “jag bara kände att du skulle ha dessa blommor”. Kvinnan som gett blommorna blev nu också väldigt förvånad, då Eva berättar, att det just den dagen var hennes döda dotters födelsedag. Hon berättade också att dessa blommor var dotterns älsklingsblommor. Båda dessa kvinnor blev förstås också väldigt glada.  Förmodligen också dottern i himlen, för att hon nått fram med sin hälsning. 🙂

Det är ju inte så, att man från andra sidan kan styra hela förloppet, men de kan från sitt perspektiv se vem, som skulle kunna bli en lämplig budbärare. Att i ovanstående fall dottern såg, att hennes mammas kurskamrat köpt hennes älsklingsblommor, och att hon sedan hittade ett sätt att försöka påverka kvinnan ifråga, att åka till mamman med dem.

I ovanstående exempel var det en nära anhörig som ville nå fram, men så är det inte alltid. Ibland får vi helt enkelt hjälp av andevärlden, utan att det är någon personlig närstående. Att det är hjälp från Gud, Änglarna eller Universum, eller vad vi väljer att kalla det på grund av den tro vi har.

Här kommer vi in på synkronicitet eller slump? Iblandhänder något stort, något som får en avgörande betydelse i våra liv, kanske ett möte med någon person som ger oss stor lycka eller något som kanske är svårt, men som leder till andra fantastiska saker. Om man då börjar tänka efter hur många små händelser och val som kantat vägen till detta fantastiska, så kan man nästan bli lite rädd för hur lätt det hade varit, att det istället går “fel”. Allt som skett i exakt tid, att man varit på den och den platsen just i rätt ögonblick, en liten justering och händelsekedjan hade brutits. Men riktigt så är det nog inte. Utan vi har hjälp att hitta fram på vägen, och vi ges också nya chanser om vi missar “avfarten”.

Min pappa befann sig i Småland hos släkten snart efter att mamma dött. Det är ett litet samhälle och pappa och hans ena bror Kalle stod en dag och pratade på bygatan. Plötsligt känner pappa, att någon tar tag i hans arm och drar i honom. Pappas reflex blir då att ögonblickligen dra tag i Kalles arm, så att de flyttar sig en bit. Strax efter rasar en skorsten ihop, och en massa tegelstenar hamnar på den plats där de stått. Både pappa och Kalle blev chockade. Någon/eller något hade räddat dem… Båda trodde det var min mamma.

Något annat speciellt jag vill berätta om hände också strax efter, att mamma lämnat jorden. Jag brukade varje dag bära ett guldhalsband, som jag hade fått av henne. Jag hade en reflex att låta handen fara upp och känna på det då och då. Upprepade gånger upptäckte jag nu, att jag hade tappat det, vilket aldrig hade aldrig hänt förut. Jag blev förstås ledsen och rädd, att jag inte skulle hitta det igen. Men upprepade gånger händer det förvånande, att jag hittar det liggande på golvet. Det som förvånade mig mest var att halsbandet alltid var knäppt! Ska tilläggas att halsbandet var alldeles för kort för att kunna dras över huvudet utan att knäppa upp det. Detta hände oftast hemma, men några gånger även då jag var någon annanstans. Jag funderade mycket på hur detta kunde komma sig, och vad det kunde ha för betydelse. En dag kände jag att jag kommit på det. Det var min mamma, som ville påvisa, att hon fortfarande fanns med mig/oss, men också att det omöjliga faktiskt är möjligt. Efter denna insikt hände det aldrig igen att jag tappade halsbandet.

Ibland är tecknet, som i fallet med halsbandet, direktrelaterat till den som vill göra sig hörd.  Men det kan också vara så att det ovanliga som händer inte har ett tydligt samband, som kanske en lampa som blinkar, eller en TV som slås på eller av. Men att det likafullt är en hälsning.  Det känns ju bara som lite extra krydda när det är ännu tydligare. Ett annat exempel på det är, när en faster till mig precis gått bort, och vi sitter och pratar om att hon nu är tillsammans med min farbror igen. Då hoppar en pärm ur bokhyllan där hemma. Pärmen innehöll min farbrors släktforskning. 🙂

Jag har ända sedan jag var liten haft någon slags förmåga att kunna hitta försvunna saker. Jag trodde länge att alla kunde göra det, vilket jag så småningom förstått inte vara fallet. Ett par lite anmärkningsvärda tillfällen var t.ex. när jag för många år sen var på väg till en affär, där jag jobbade ibland på lördagarna. Det var en vinterdag och det var extremt mycket snö. Jag var lite sen, så jag småsprang med nyckeln redan i handen beredd, att öppna direkt jag var framme. När jag väl står vid dörren till butiken upptäcker jag att jag tappat nyckeln. Jag blir helt förskräckt. Det var som sagt mycket snö. I alla fall börjar jag gå tillbaka samma väg jag kommit. Och jag gjorde som jag alltid gör när jag är på “hittejakt”. Jag försöker “tömma” huvudet på tankar och bara gå på intuition. Och någonstans mitt på gångvägen känner jag att just här jag ska sticka ned handen i snön…och vips fiskar jag upp nyckeln!!!

Ett liknande tillfälle var för ett antal år sen då Hannah hade tappat sin nyckel. Hon ringde mig från sjukhuset där hon jobbade, och hon var extra ledsen för det, då själva nyckelringen var gjord av vår goda vän George, juveleraren i Grekland. Den var av silver och han hade format Hannahs profil på den. Den var dessutom en gåva av George. Den gången hittade jag också den mitt i snön. För att det ska fungera måste jag släppa tankarna på, hur jag ska hitta eller på att jag “måste” hitta vad det nu är som försvunnit. Ibland går det ibland inte.

Ja, visst är det så att vi får hjälp från andra sidan, men det är inte så att vi bara kan sitta still och vänta på hjälpen. Vi ska dels be om hjälp, och vi måste själva göra jobbet. Precis som i terapi när terapeuten ger oss verktyg, så måste vi själva jobba aktivt för att nå resultat. Jag hade för några år sen en sån där speciell dröm som jag ibland har, att någon från andra sidanvmitt i min vanliga dröm, plötsligt dyker upp och säger något viktigt. Jag brukar likna det vid ett reklamavbrott i ett TV-program. När jag sen vaknar är själva drömmen glömd, men jag kommer däremot tydligt ihåg budskapet. I detta fall stod min vän där och sa; “jag kommer ge dig många paket, men du måste själv öppna dem”.

Ä-post om “Tecken”. (se Hannahs förmåga).

“Från den dag ni förlorar en närstående, så finns denne hos er och era nära inom er och i er omgivning. Så tecken, som den döde visar kan vara lika många och olika som det finns människor. Det kan vara smått som stort.

De vanligaste tecknen är att den döde “leker” med elektrisk utrustning. Blinkande lampor, TV, dator, stereo, som sätter igång. Ibland då radion slår på “av sig själv”, kan låten, som spelas vara ett extra tecken. Även då ni själva slår på radion, så kan det vara exakt när en låt, som berör er relation till den döde, spelas. Och även detta är ett tecken.

Tecken kan vara att ni ser en skugga i ögonvrån, förnimmer en närvaro om än så liten. Att någon säger något, som direkt leder er att tänka på den döde. Ett vanligt tecken är att ni från att ha varit osäkra på om det var ett tecken, till att ni nu vet att det är ett tecken.

Det är ändock viktigt, att ni inte spendera livet letande efter tecken från den döde. För det är då inte livet som leder er. Att våga släppa tanken på att ni skall få uppleva tecken, kan leda till att ni upplever tecken, och att det då blir en hjälp och en lyckokänsla, istället för ett ständigt undrande om det var ett tecken och så fastna i sökandet.

Tecknen kommer till er. Det behöver ni ej söka, men däremot vara öppna för att se dem. Att veta att de kan se olika ut, att inte låsa er vid en föreställning om vad som “räknas” som tecken. För tecknen är menade så, att den döde visar att han/hon har det bra och är med allstunds. Inte för att ni skall leva endast för tecken, för då läker tecken ej er, utan står för livet i sig.

Så var ej stängda för tecken, men låt dem komma och gå. Det som dock alltid bestå är de dödas närvaro, även då tecknen inte är tydliga i varje stund för er. De finns där ändock och vakar över er inte bara när ni märker det, utan alltid.”

Vi fortsätter även nästa vecka på tema liv-död. Hör gärna av dig till oss och berätta om egna upplevelser eller funderingar. Klicka på Kontakt.