I förra inlägget skrev vi om ”Tillit” och det känns naturligt att nu fortsätta med ”Trygghet”. Det vi här främst syftar på är en inre trygghet, en trygghet som man kan ha även i ett otrygg yttre sammanhang. Och trygghet är väl något vi alla, stora som små, önskar oss. Att kunna vara trygga i både vår miljö och i vårt inre.
När jag(Annmari) var liten brukade jag varje kväll be ”Gud som haver barnen kär…”, och när bönen väl var läst hade min pappa och jag en egen liten ramsa som fortsättning. ”Kan jag vara lugn?” undrade jag, varpå pappa svarade ”ja”. ”Hur lugn?” frågade jag och fick svaret ”kolugn”. ”Hur lugnt är det?” ville jag då veta. ”Det lugnaste som finns” blev svaret, som jag alltid blev lika glad för.
Som vi kan läsa om i Ä-posten nedan, så är det inte så att en trygg person aldrig är rädd eller orolig. Livet ger oss olika prövningar, och i de stunderna får vi försöka hitta en tillit och trygghet i att det inte för alltid kommer vara så svårt. Hittar man sin inre trygghet, så är det inte omöjligt att även i svåra omständigheter hitta glädje. Som vi skrivit om tidigare är det ofta så exempelvis i svår sjukdom och i livets slutskede. Många upplever till och med att det då är en av de lyckligaste tiderna i livet. En förklaring är nog att om man vet att man snart kommer dö, så behöver man inte vara så rädd och försiktig.
Socialantropolog Thomas Hylland Eriksen leder en forskningsgrupp i Norge. Utgångspunkten är trygghetstänkande i ett mångkulturellt samhälle. En av slutsatserna är att en överdriven jakt på trygghet skapar otrygghet.
Ä-post:(se Hannahs förmåga)
”En trygg person är inte en person som aldrig är rädd eller orolig, utan en som vet att trots oro och rädsla, så finns det en inre trygghet, en visshet om att när livet känns tungt kommer det ej att vara så för evigt. Och att lyckan ej heller är för evigt, men att den återkommer stadigt.
Så att lita på att lyckan vänder efter olycka, det är trygghet. Att sitta vackert still och tiga, för att ej ta risker i kärlek, relationer och jobb, är ej trygghet. Det är en otrygghet som leder till att undvika alla risker. Eller så långt som möjligt. Men det är en falsk trygghet.
Vill ni hellre vara trygga i att ni intet har att förlora, för att ni ej tar risker, eller att istället riskera er trygghet för att nå verklig trygghet? För utan att våga sig ut ur bekvämlighetszonen, så kan ni ej veta om tryggheten ni har håller där ute i vida världen.
En trygg person tar risker, men ej onödiga sådana, är ej dumdristig men modig. En trygg person är ej rädd att riskera tryggheten, för denne vet att tryggheten i sig aldrig är i risk, utan det är det ni gör som är risken. Kan ni se skillnaden? Så gå inte in för att ”testa” era nära, men däremot när det blir tillfälle för en ”test” våga ta det tillfället. För en relation eller situation som ej håller då, hade till slut ändock raserats.
Så om tillit inte utgör grunden på ert hus, för att ni ej fått den som barn, Hur gör ni då för att få en stabil grund? Att riva ned hela huset för att börja om går ej. Men om grunden är otrygg/instabil så svajar ändock ni/huset oavsett om ni från en viss ålder bara byggt med trygga/stabila stenar.
Så frågan är då; hur byter ni plats på stenarna? Jo, genom att alltid när ni tar bort en otrygg sten, lägga till en trygg sten i botten. För det är vägen. Det går inte att ta bort otryggheten och ej ersätta den, för då rasar huset. Detta gäller också i beteenden. För att verkligen dra ifrån ett destruktivt beteende, så behövs det läggas till ett annat mer positivt. Jämviktslagen, och det faktum att något nytt måste tillkomma för att det skall vara möjligt att släppa det gamla.
En dag kan ni ha ett stabilt tryggt hus, som tål väder och vind och som skyddar er. För den falska tryggheten finns ej kvar. Det betyder dock ej ett liv utan oro, men ett liv i tillförsikt. Att livet ej är så svårt, men väldigt värdefullt.”
Välkomna tillbaka nästa vecka!