Hannah här:
Nästan alla har vi nog en tendens att luta åt det ena eller andra hållet. Antingen tar vi på oss onödig skuld, eller så föredrar vi att lägga vi den utanför oss. Men det eftersträvansvärda är återigen balans 🙂 . Att veta när vi gjort något fel eller tokigt, och ta ansvar för det. Och att inte ta över ansvaret från någon annan, när vi inte gjort något fel. Det är mönster, som kan vara mycket svåra att bryta, då det ofta är en snabb automatisk reaktion; “det var inte jag” eller “du gjorde…” eller i andra änden ett “förlåt”, som slinker ur en utan att det “behövs”. Jag minns så väl när en gammal kompis tappade en penna på golvet, vi böjde oss bägge ned för att plocka upp den. Hon hann först, och vad sa jag då? Jo, “förlåt”, varpå hon svarade, “men du har ju inget att be om ursäkt för .., du försökte ju bara hjälpa till.”
Ett exempel på den andra ytterligheten är Donald Trump, som på frågan om han aldrig ber om ursäkt svarar något i stil med “det får jag ta ställning till om jag skulle göra något fel”. 🙂
Ä-post: (se Hannahs förmåga)
“För att vara på det klara med vad som här menas med ordet döma, så är det att “lägga skulden på…” vare sig det innebär att den läggs på den som är ansvarig eller på en icke ansvarig.
Så vem dömer då sig själv, och vad leder det till? Jo, det kan leda till ett ständigt anklagande mot sig själv. Var sak som sker går att vända till att ni felat, “ni borde vetat bättre”. Ni inte bara gör fel, ni är fel. Ni stärker detta mönster, för varje gång ni väljer att döma er själva. Inte oskyldig tills bevisat skyldig, utan skyldig oavsett det bevisats eller ej. Detta är både en förenkling och en försvåring av en rättvisa i rättssalen. Ty förenklingen är, att domaren alltid kan klubba ned “skyldig”, och alla jublar för ni är då både domare, åklagare, försvarsadvokat, jury och åtalad. Så ni vinner, och det ni inte vinner, det tror ni är rätt. Rättvisa. Men är det så vist att alltid tro att ni har fel istället för rätt, eller endast rätt i att ni har fel?”
“Så finns den andra ytterligheten, de som väljer den andra vägen. “Det var inte jag”. “Du började”. “Det är ditt fel, jag…”. “Du triggar min ilska, det är inte mitt fel…”. Ibland må detta vara sant, men inte alltid och även om så är fallet, så är attityden att aldrig ta ansvar, den mest oansvarsfulla att ha. För där väljer ni ej heller utifrån situationen ni befinner er i, utan ni vill oavsett hur det verkligen är, bevisa att ni ej felat. Och skulle ni ha felat, så är det verkligen inte ert fel, så egentligen har ni rätt, men någon annan har “gjort” att ni gjort fel.
Det tänkandet och beteendet bör ha upphört i redan i tidig barnaålder. Barn säger gärna “det var inte jag, det var han/hon”. Det är sedan varje förälders uppgift att lära barnet att det är okej att göra fel. Det som inte är okej är att skylla det på någon annan. Och där brister det för den, som aldrig gör fel. Kanske är personen så rädd att göra fel, att den av skräck “måste” förneka allt. Eller så är det så, att personen tycker sig stå över det mänskliga draget, att ibland ha fel, göra fel.
Så varför är då ibland fel rätt, och ibland fel fel och rätt rätt? Jo om ni gör rätt och ser det, då är rätt rätt. Om ni gör fel och ser det, då är fel rätt. Om ni gör rätt och ser fel, då är felet fel.
Ingen har alltid rätt, lika litet som inte någon alltid har fel. Men om ni alla kunde våga vara sanna mot er själva och varandra, och inte låta det finnas dömande av rätt och fel, utan mer ett konstaterande, så skulle felen ej vara så livsavgörande. Livet utspelar sig inte i en rättssal, livet utspelar sig på en mycket mindre svart-vit yta. Och när ni lever i den världen, så behövs inte att varken döma er själva eller andra orättvist. Bara att leva efter rätt och fel, ert och varandras.”
“Ingen har hela bilden, ej ni eller de ni vill döma ut. Så lita på det, det finns ingen mänsklig domare, som kan ge en helt rättvis dom. Hur många bevis de än har och hur många andra jurymedlemmar de förlita sig på. Ty livet utspelas som sagt inte i en rättssal. Ni är varken domare, jury, åklagare eller försvarsadvokat eller för den delen den åtalade/anklagade”
“Tro aldrig att ni vet bäst vad andra behöver. Tag lärdom av varandra och se er, som ett kollektiv av själar, som må samarbeta och bo tillsammans. Visst bli det lättare, att bo med sin vän än sin fiende. Så lägg domarperuken på hyllan och lek i världens gudomliga lekplats.”